Högsta Domstolen referat NJA 1999 s. 325 (NJA 1999:46)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1999 s. 325 (NJA 1999:46)
Målnummer
T3469-96
Avgörandedatum
1999-06-03
Rubrik
Exportkreditnämnden är enligt sina garantivillkor skyldig att till garantitagaren överföra vissa belopp om betalning inflyter till nämnden från gäldenär. Annan part som ställt borgen för vad som inte täcks av nämndens garanti förvärvar inte på grund av sin borgen någon rätt mot nämnden att få andel i dessa belopp.
Lagrum
10 kap. handelsbalken (1736:0123 s. 2)

Industriförvaltningsaktiebolaget Kinnevik (Kinnevik) förde vid Stockholms TR den talan mot staten genom Exportkreditnämnden (EKN) som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Julius samt rådmännen Siversen och Schött) anförde i dom d 15 juli 1994:

Bakgrund.

EKN, som är en statlig myndighet, har bl a till uppgift att ställa exportkreditgarantier för täckning av förlust i samband med export av varor m m. Bestämmelser om nämndens verksamhet finns i förordningen (1983:536) med instruktion för exportkreditnämnden och förordningen (1986:265) om exportkreditgaranti. Förordningarna har ersatt tidigare meddelade förordningar (1965:660 och 1974:60). EKN:s verksamhet har närmare beskrivits i prop 1989/90:44 om statlig medverkan vid finansiering av export m m.

Flera svenska stålföretag, bland dessa Kinnevik, levererade under 1970-talet och 1980-talet stålprodukter till Polen. För att säkra betalningen erhölls garantier av EKN. Ursprungligen var det de svenska stålföretagen som erhöll garantierna och sådan del som EKN inte garanterade finansierade stålföretagen själva. Sedermera kom Skandinaviska Enskilda Banken (SEB) och Svenska Handelsbanken (SHB) att bli garantitagare. Bankerna lämnade krediter till de polska köparnas bank, Bank Handlowy w Warszawie S.A. (BHW) under förutsättning dels att EKN lämnade garantier till bankerna för BHW:s förpliktelser, dels att de svenska stålföretagen tecknade borgen för den del av krediten som inte täcktes av EKN:s garantier.

Genom två avtal, det ena daterat d 26 juli och d l aug 1979 och det andra daterat d 19 aug och 29 aug 1980, lämnade SEB och SHB kredit till BHW i form av lån i tillgängliga valutor på EG-marknaden med undantag av engelska pund till motvärdet 125 000 000 kr respektive 97 495 000 kr. Lånen lämnades i schweiziska franc. Krediterna avsåg finansiering av, svensk export av stål och stålprodukter till Polen under kontrakt tecknade av svenska exportörer och polska importörer. För varje stålleverans lämnade EKN garantier till SEB och SHB. Varje stålleverantör, bland dem Kinnevik, tecknade borgen för den del av lånen till BHW som inte täcktes av EKN:s garantier.

EKN:s garanti. I målet har som ett exempel på sådan garanti som EKN lämnade SEB som garantitagare och BHW som låntagare företetts en garantiförbindelse. Av denna förbindelse sammanställd med de Allmänna Villkor II som är knutna till förbindelsen framgår bl a att garantin i exemplet omfattar 85 % av den förlust garantitagaren lider på grund av att lånet helt eller till viss del inte återbetalas till följd av vissa närmare angivna förhållanden. Det framgår vidare att ersättning för förlust utbetalas i svenska kronor varvid, såvitt avser fordringar i utländsk valuta, ersättningen beräknas på en kurs som utgör högst 125 % av köpkursen vid tidpunkten för utbetalning av lånebeloppet. Det kan vara aktuellt med andra procentsatser än de i exemplet angivna. I målet har nämnts garantiprocentsatser på 80 % och 90 % samt en medgiven procentuell kursförändring på högst 110 %.

Garantitagaren är skyldig att överlåta den utestående fordringen med därtill hörande säkerheter till EKN för att ersättning skall betalas ut. Om belopp inflyter efter det att garantitagaren fått ersättning av EKN skall först kostnader för indrivning av beloppet och liknande utgifter täckas. Återstående belopp "skall fördelas mellan EKN och garantitagaren enligt den procentuella fördelning, som gäller för EKN:s betalningsåtagande enligt garantiförbindelsen" (punkt 8.3.4 i Allmänna villkor II).

Kinneviks borgen. Sedan garanti lämnats finns det inget hinder mot att garantitagaren bereder sig säkerhet genom borgen m m, för den del av fordringen som inte omfattas av garantin (självrisken). För i målet aktuella krediter har Kinnevik tecknat sådan borgen (se exempel domsbilaga 2, domsbilagan återges ej här, red:s anm). Av exemplet framgår att Kinnevik (då Fagersta AB) går i borgen gentemot SEB och SHB såsom för egen skuld tills full betalning sker för rätta fullgörandet av BHW:s förpliktelser enligt angivna kreditavtal som vid bristande betalning ej regleras av EKN.

Åtgärder efter utebliven betalning m m. Efter utebliven betalning har EKN:s garantier och stålleverantörernas borgensåtaganden tagits i anspråk av SEB och SHB. Skaderegleringen har skett i svensk valuta. EKN har därvid, med beaktande av högsta medgivna procentuella kursförändring, betalat garantiersättning till bankerna enligt avtalad garantiprocentsats. Kinnevik har betalat återstående belopp för att täcka bankens fordringar. De svenska bankerna har överlåtit sina fordringar på den polska banken till EKN.

Ett skuldkonsolideringsavtal, grundat på en multilateral överenskommelse inom ramen för den s k Parisklubben, träffades mellan Sverige och Polen d 15 juli 1981. Avtalet reglerar BHW:s framtida betalningar till svenska staten genom EKN med anledning av bl a de i målet aktuella krediterna. De medel som återvunnits till EKN på grund av skuldkonsolideringsavtalet, har EKN fördelat mellan sig och de svenska bankerna. EKN har därvid behållit så stor andel som svarar mot den avtalade garantiprocentsatsen.

Hur skaderegleringen och den sedermera gjorda fördelningen av i utländsk valuta återvunna belopp har skett redovisas i ett utav EKN utfärdat cirkulär nr 149 av d 18 febr 1985. Av cirkuläret framgår att fördelningen av återvunna belopp enligt då gällande regler skulle ske så att garantitagaren (i cirkuläret exportören) erhöll en andel som motsvarade självriskandelen oavsett om kursen ändrades mellan förbindelsetillfället och skadefallet eller därefter. Återstoden skulle tillfalla EKN. Då detta ansågs kunna leda till förluster för garantitagaren, ändrades reglerna.

Vid skadereglering åtgår en viss tid mellan garantitagarens begäran om att garantin skall tas i anspråk och utbetalningen av garantiersättningen. Denna s k karenstid utgör enligt garantivillkoren fyra månader. Om kursen vid karenstidens slut är högre än kursen på förfallodagen, skall en omräkning ske till den högre kursen.

Målens handläggning. I mål T 6-29-88 för Kinnevik en fastställelsetalan om ersättning och fördelning av de betalningar som inflyter från BHW till EKN. —.

(1 målet T 6-35-88 som företogs till gemensam handläggning med mål T 6-2988 yrkade Kinnevik att TR:n skulle fastställa att vissa angivna skiljeklausuler i garantiförbindelserna inte var gällande mellan Kinnevik och EKN. Denna fastställelsetalan avvisades och målet i den delen prövades inte av HD. I förevarande referat beröres denna fråga inte vidare. Red:s anm.)

Yrkanden och grunder.

Kinnevik har såvitt avser de ovan nämnda två kreditavtalen, daterade under år 1979 och 1980, yrkat följande: TR:n skall fastställa att Kinnevik äger rätt att utfå ersättning av EKN avseende betalningar från BHW till EKN med anledning av kreditavtalen och med tillämpning av en fördelningsprincip som innebär att BHW:s betalningar skall fördelas mellan EKN och Kinnevik i proportion till vad parterna faktiskt erlagt till långivarna SEB och SHB.

EKN har bestritt yrkandet.

Kinnevik har som grund för sitt yrkande i första hand åberopat borgensrättsliga principer. Genom att infria borgensåtagandet till SEB och SHB har Kinnevik erhållit regressrätt mot EKN. På grund av denna regressrätt har Kinnevik rätt till en andel i de betalningar som BHW gör till medborgensmannen EKN i proportion till vad parterna faktiskt erlagt till långivarna. I andra hand har Kinnevik åberopat att Kinnevik och EKN genom att infria sina åtaganden mot SEB och SHB förvärvat ramäganderätt till kreditfordringarna på BHW och att lagen (1904:48 s 1) om samäganderätt är tillämplig på rättsförhållandet mellan Kinnevik och EKN. Betalningar från BHW skall därför fördelas i relation till vad respektive borgensman betalat till SEB och SHB.

EKN har bestritt att borgensrättsliga principer är tillämpliga eller att samäganderätt föreligger. Även om borgensrättsliga principer är tillämpliga eller samäganderätt föreligger, har fördelningen av från BHW influtna medel inte skolat ske på annat sätt än som skett.

Parternas utveckling av talan.

Parterna har vid utvecklingen av sin talan bl a hänfört sig till EKN:s garanti och de Allmänna villkor 11 som EKN tillämpar vid garantigivningen, Kinneviks borgensåtagande samt de principer för skadereglering och fördelning av från BHW återvunna belopp som EKN tillämpat. Förhållandena har redovisats under Bakgrund. Härutöver har parterna i huvudsak anfört följande.

Kinnevik. Ifrågavarande lån lämnades i schweiziska franc. Skaderegleringen skedde emellertid i svenska kronor med en begränsning till 125 % av kursförändringen i förhållande till kursen vid lånetillfället. Vid kursförändringar utöver nämnda procenttal har Kinnevik i realiteten därför fått betala en större andel som självrisk än som efter återvinning sedermera fördelades av EKN till de svenska bankerna. – Att uppfylla garantiåtagandet tog ca fem månader. Karenstiden var sålunda fyra månader och handläggningstiden ca en månad. Eftersom Kinnevik ställde borgen för den del som inte täcktes av EKN:s garanti, medförde denna fördröjning räntedifferenser och kursförluster som drabbade Kinnevik.

När Kinnevik på grund av utebliven betalning erlagt självrisken enligt sitt borgensåtagande, erhöll Kinnevik regressrätt mot BHW för det erlagda beloppet. Fordringen mot BHW hade Kinnevik t ex kunnat sälja utomlands. De svenska bankerna har emellertid lämnat staten och EKN fullmakt att av BHW uppbära hela lånefordringen och sålunda även Kinneviks regressfordran mot BHW. Kinnevik har accepterat detta förfaringssätt och på grund av korrespondens med bankerna inte satt i fråga att man skulle kunna lida någon förlust. Först genom cirkulär 149 har Kinnevik upptäckt att EKN:s fördelning av återvunna belopp inte var den man förväntade sig.

För att EKN skulle betala ur garantin till de svenska bankerna, har dessa varit tvungna att överlåta sin fordran till EKN för indrivning. Enligt Kinneviks mening har därmed också borgenssäkerheten överlåtits.

Kinnevik har mot bakgrund av det anförda rätt att erhålla sin andel av de betalningar som BHW gjort till EKN enligt skuldkonsolideringsavtalet. EKN har emellertid brustit i sin redovisningsskyldighet beträffande denna andel och felaktigt behållit mer än vad som faktiskt betalats enligt garantin. Relationen mellan EKN och Kinnevik grundar sig på att EKN mottagit betalning för Kinneviks räkning. De är borgensmän på samma plan. Av allmänna borgensrättsliga principer följer att betalning från gäldenären till en av flera borgensmän skall fördelas mellan borgensmännen i proportion till deras åtaganden. EKN:s garanti är detsamma som ett borgensåtagande.

Beträffande den av Kinnevik i andra hand åberopade grunden gör Kinnevik gällande att fordringen ägs av EKN och Kinnevik gemensamt, att EKN inte har bättre rätt till fordringen än Kinnevik och att EKN inte kan erhålla en större regressfordran mot BHW än man faktiskt betalat.

EKN. EKN har lämnat en garantiförbindelse med de svenska bankerna som garantitagare. Exportkreditgarantin, som kan erhållas genom erläggande av en premie, utgör inte någon försäkring eller borgen utan är en självständig rättslig företeelse. Garantin lämnas för såväl politiska som kommersiella intressen. EKN befattar sig inte med självrisken. Efter skadereglering har en fördelning av återvunna medel skett enligt garantiförbindelsen och de allmänna villkoren utan att bankerna har anmärkt på fördelningen. EKN ersätter förlusten i svenska kronor. Kursförluster täcks inte, dock medges kursförändringar upp till en viss procent av kursen vid förbindelsetillfället.

EKN vitsordar att de svenska bankerna lämnade regeringen en sådan fullmakt som Kinnevik anfört. Detta skedde med anledning av skuldkonsolideringsavtalet. EKN har ej begärt att Kinnevik skulle godkänna fullmakten. De allmänna villkor som tillämpas för garantiförbindelsen förutsätter att banken för återvinning kan överlåta hela fordringen till EKN. När fordringen överläts skedde inte något förbehåll om borgen från Kinnevik.

EKN kände inte till hur bankerna täckte sin självrisk, varken när garantiförbindelsen utfärdades eller när fullmakt lämnades av bankerna till regeringen. EKN har betalt till banken som garantitagare. Banken har därefter reglerat sin fordran mot Kinnevik. Att Kinnevik infriat sin borgen berör inte rättsförhållandet till EKN.

Domskäl.

TR:n finner till en början att de garantier som EKN ställt inte är av sådan karaktär att en tillämpning av allmänna borgensrättsliga principer är utesluten på de förhållanden som gäller i målet. Kinnevik har sålunda tecknat borgen såsom för egen skuld för den del av krediterna till den polska banken som inte täcks av EKN:s garantier. Med beaktande av de särskilda villkor och förutsättningar som gäller garantierna, anser TR:n vidare att garantierna i väsentliga hänseenden kan jämställas med borgensåtaganden (jfr prop 1989/90:44 s 16).

EKN och Kinnevik kan, såsom Kinnevik anfört, från borgensrättslig synpunkt betraktas som borgensmän på samma plan. Ansvaret för gäldenärens skulder är emellertid delat dem emellan och inte solidariskt, vilket annars är huvudregeln (se 10 kap 11 § HB). Det innebär bl a att de svenska bankerna endast kan vända sig till EKN vad gäller garantierna och endast till Kinnevik vad gäller självrisken. Härav följer att Kinnevik inte till någon del svarar för betalning som inte kan fullgöras av EKN. På motsvarande sätt svarar inte EKN för betalning som inte kan fullgöras av Kinnevik.

Efter utebliven betalning från den polska banken har Kinnevik och EKN fullgjort sina åtaganden mot de svenska bankerna genom att betala sina respektive delar av bankernas fordringar – varken mer eller mindre. Någon på allmänna borgensrättsliga principer grundad regressrätt mellan parterna av den anledningen att någon av dem betalat mer än som rätteligen belöper på respektive parts andel har sålunda inte uppkommit. Kinnevik har sålunda inte någon regressrätt mot EKN.

Kinnevik har emellertid gjort gällande att bolagets "regressrätt" mot EKN grundar sig på att EKN mottagit betalning av den skuld som BHW haft till de svenska bankerna. Denna "regressrätt" skulle vara härledd ur det förhållandet att Kinnevik efter sin betalning av självrisken haft regressrätt mot BHW och att Kinnevik därför har rätt till en proportionell andel av de belopp som BHW betalar till EKN. Mot bakgrund av vad parterna anfört i målet, anser sig TR:n oförhindrad att i denna del verkställa sin prövning utifrån ett något vidare perspektiv än från strikt borgensrättslig synpunkt.

Som TR:n nyss konstaterat föreligger inte någon på borgensrättsliga principer grundad regressrätt för Kinnevik i förhållande till EKN och någon annan på sådana principer grundad skyldighet för EKN att verkställa betalning av återvunna medel till Kinnevik föreligger inte heller. TR:n kan vidare konstatera att garantiavtalen mellan EKN och de svenska bankerna innebär att EKN skall fördela återvunna belopp mellan sig och bankerna. Något avtal som ger Kinnevik rätt att uppbära influtna medel finns inte och Kinnevik gör inte heller gällande att Kinnevik inträtt i de svenska bankernas rätt mot EKN. Inte heller i övrigt finner TR:n att något rättsförhållande föreligger mellan Kinnevik och EKN som kan grunda en rätt för Kinnevik att uppbära betalning. Sålunda ger varken den av bankerna till staten utfärdade fullmakten eller det förhållandet att bankerna överlåtit sina fordringar till EKN någon sådan rätt.

Någon omständighet som stöder Kinneviks i andra hand åberopade grund för käromålet, nämligen att Kinnevik och EKN skulle inneha fordringen mot BHW med samäganderätt, har inte förebringats.

På grund av det anförda och då inte heller enbart den omständigheten att BHW med befriande verkan betalat sina skulder enligt skuldkonsolideringsavtalet till EKN kan utgöra någon grund för Kinnevik att – med åsidosättande av avtalet mellan EKN och de svenska bankerna – uppbära en proportionell andel till EKN återvunna belopp, kan Kinneviks talan inte vinna bifall. Att en tillämpning av EKN:s fördelningsprinciper lett till att Kinnevik orsakats förluster på grund av kursförändringar och att slutresultatet av fördelningen varit ogynnsam från Kinneviks synpunkt ändrar inte TR:ns bedömning.

Domslut.

TR:n lämnar av Kinnevik förd fastställelsetalan i fråga om ersättning och fördelning utan bifall.

Kinnevik överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla Kinneviks vid TR:n förda talan om fastställelse i fråga om ersättning och fördelning.

EKN bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Anders Holmstrand, adj led tf rådmannen Siiri Vaks och tf hovrättsassessorn Dieden, referent) anförde i dom d 18 juni 1996: Parterna har även i HovR:n åberopat de omständigheter och grunder som framgår av TR:ns dom, med den skillnaden att Kinnevik anfört att regressrätt erhållits gentemot den polska banken och inte, som det angivits, mot EKN.

Domskäl. Såsom TR:n funnit innebär skuldförhållandets konstruktion att EKN och Kinnevik inte har ett solidariskt utan ett delat ansvar för den polska bankens skulder. Frågan huruvida allmänna borgensrättsliga principer skall tillämpas på garantiförbindelsen saknar följaktligen betydelse. Med detta konstaterande och då det som har förekommit i HovR:n i övrigt inte ger anledning att frångå TR:ns bedömning i fråga om Kinneviks rätt att utfå ersättning av EKN avseende betalningarna från Bank Handlowy w Warszawie S.Ä. skall TR:ns dom i den delen stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Kinnevik (ombud advokaten G.J.) överklagade och yrkade att HD skulle bifalla bolagets i HovR:n förda talan.

EKN (ombud advokaten B.S. bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Birgitta Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl, Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n och i HovR:n. Kinnevik har därvid gjort gällande att domstolarna har missuppfattat bolagets inställning i fråga om regressrätten och anfört följande. Kinnevik har genom infriandet av sitt borgensåtagande erhållit regressrätt gentemot Bank Handlowy w Warszawie S.Ä. (BHW) och rätt att få del av de betalningar som skett till EKN. Denna rätt kan kallas regressrätt eller en redovisningsskyldighet för EKN. Således har Kinnevik i princip regressrätt mot både BHW och EKN.

Kinneviks talan grundar sig i första hand på påståendet att EKN:s garanti utgör en borgensförbindelse. EKN har invänt att garantin inte utgör vare sig borgen eller försäkring utan är ett rättsinstitut sui generis.

I förarbeten finns uttalanden om att EKN-garantin är en borgen (prop 1989/90:44 s 16) och att den, trots sitt namn, till sin utformning mest liknar en kundkreditförsäkring (SOU 1992:30 s 34). Även inom doktrinen har det framförts olika uppfattningar om EKN-garantins rättsliga status. Klart är att EKN:s åtagande gentemot de svenska bankerna att svara för viss del av bankernas lån till BHW är jämförbart med ett borgensåtagande. Frågan är om EKN:s exportkreditgaranti i övrigt på ett så avgörande sätt skiljer sig från vad som normalt avses med borgen att allmänna borgensrättsliga principer inte kan anses tillämpliga på garantin.

EKN är ett statligt organ som inrättades år 1933 med syfte att garantera – försäkra mot – politiska och kommersiella risker vid export. Liknande initiativ togs av de flesta industriländers regeringar under tiden mellan världskrigen. Avsikten var att staten skulle komplettera den privata marknadens försäkringar där sådana behövdes för exportutvecklingen, framför allt med avseende på politiska risker, s k landrisker (prop 1989/90:44 s 6). EKN skall kunna lämna stöd för export som inte erbjuds på marknaden i övrigt, men som med lämplig premiesättning ändå skall täcka uppkommande kostnader för garantigivningen.

EKN:s garantigivning regleras av svenska bestämmelser och internationella överenskommelser. Enligt kungörelsen (1974:60) om exportkreditgaranti fick sådan garanti beviljas bl a näringsidkare för täckning av förlust i samband med av honom slutet avtal om export och långivare för täckning av förlust på lån i samband med export. För garantin skulle erläggas en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom betalningsvillkor, förhållanden i importlandet och risker av annat slag samt administrationskostnader. Ärenden om exportkreditgaranti skulle prövas av EKN. Enligt instruktionen (1971:843) för exportkreditnämnden kunde EKN till regeringens prövning hänskjuta ärenden som var av större vikt. Det ankom enligt instruktionen på EKN att besluta om den principiella utformningen av garantier, villkor och premiesättning.

När som i förevarande fall garantin beviljades svenska banker, hade dessa enligt de till garantin knutna allmänna villkoren inte rätt att betinga sig borgen eller annan säkerhet från annan än exportören för att täcka risken för den del av lånen som inte omfattades av EKN-garantin. I händelse av utebliven betalning från importlandet var bankerna skyldiga att överlåta hela sina utestående fordringar till EKN för att få ersättning ur garantin. De multilaterala och bilaterala avtal som Sverige, företrätt av regeringen och EKN, därefter träffade om lånen till Polen omfattade både EKN:s och bankernas riskandelar. Kravet på överlåtelse av hela fordringarna inskränkte därmed inte bara de svenska bankernas möjligheter att själva vidta åtgärder mot BHW för att få ersättning för sina riskandelar utan också Kinneviks på subrogation grundade rätt till regress mot BHW.

Om belopp inflöt till EKN efter det att de svenska bankerna fått ersättning av EKN, skulle enligt garantivillkoren de återvunna beloppen efter avdrag för kostnader fördelas mellan EKN och bankerna enligt den procentuella fördelning, som gällde för EKN:s betalningsåtagande enligt garantiförbindelsen. EKN skulle redovisa de återvunna beloppen till bankerna, vilka i sin tur redovisade medlen vidare till Kinnevik.

Av redogörelsen framgår att de avtalsvillkor och förhållanden i övrigt som utmärkte EKN-garantin i flera avseenden skilde sig från vad som normalt förknippas med borgen. Det finns emellertid ingen klar definition av borgensbegreppet. Vidare står det parterna i ett borgensförhållande fritt att träffa avtal med annat innehåll än vad de i praxis utbildade deklaratoriska principerna för borgen anger. EKN-garantin kan därför betecknas som en typ av borgen.

Ordalydelsen i Kinneviks borgensåtagande visar att förekomsten av en EKN-garanti utgjorde en förutsättning för att Kinnevik skulle ingå borgen för lånen till BHW. Av de parter som var inblandade i finansieringen av den aktuella exportaffären till Polen kan Kinnevik sägas vara den som hade störst intresse av att EKN beviljade garanti för lånen. Kinnevik får också genom sin ställning som exportör anses ha känt till de villkor som var förknippade med EKN-garantin och ha accepterat att garantivillkoren kunde komma att inverka på Kinneviks rättigheter och skyldigheter enligt bolagets borgensavtal med bankerna. Kinnevik kan därför inte göra gällande någon redovisningsskyldighet för EKN utöver vad garantiavtalet angav. EKN är således inte på den av Kinnevik i första hand åberopade grunden skyldig att redovisa återvunna belopp till Kinnevik.

Som domstolarna funnit föreligger inte någon omständighet som stöder Kinneviks påstående om samäganderätt till fordringen mot BHW. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson, Danelius, Thorsson, referent, och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. EKN:s garanti grundades på ett avtal mellan garantigivaren EKN, å ena sidan, och garantitagarna Skandinaviska Enskilda Banken och Svenska Handelsbanken, å den andra. Enligt avtalet skulle – såsom också framgår av garantiförbindelsen – för garantin gälla de allmänna villkoren för statens exportkreditgarantier vid lån till offentlig låntagare (LGOK april 1970). Enligt punkt 8.2.1 i dessa villkor var envar garantitagare skyldig att överlåta sin utestående fordran till EKN innan nämnden betalade garantiersättningen. Om betalning inflöt till EKN efter det att garantitagaren fått ersättning, skulle EKN enligt punkt 8.3.4 i villkoren efter täckning av vissa kostnader fördela återstoden mellan EKN och garantitagaren enligt den procentuella fördelning som gällde för EKN:s betalningsåtagande. Detta innebär i det aktuella fallet att EKN, som hade övertagit de svenska bankernas fordran mot låntagaren Bank Handlowy w Warszawie (BHW) i samband med att garantin togs i anspråk, gentemot de svenska bankerna hade förpliktat sig att i fall av, efterföljande betalning från BHW vidareföra 15 procent av vad som återstod efter kostnadstäckningen till dessa banker. I garantiförbindelsen och de allmänna villkoren fanns också vissa bestämmelser om hur eventuella valutakursändringar skulle beaktas i förhållandet mellan EKN och garantitagaren.

Den utfästelse som Kinnevik – då med firma Fagersta AB – gjort gentemot de svenska bankerna utgjorde en borgen för den del av bankernas fordran mot BHW som inte reglerades av EKN under dess garanti. Utan EKN:s medgivande kunde inte Kinneviks borgen medföra någon ändring i det rättsförhållande som genom EKN:s garanti och de därtill knutna allmänna villkoren uppkommit mellan EKN och de svenska bankerna.

Av det anförda följer att EKN var avtalsmässigt förpliktad att, sedan EKN erhållit betalningar från BHW som följd av de förhandlingar som förts inom Parisklubben samt avdrag gjorts för vissa kostnader, överlämna en andel av BHW:s betalningar till de svenska bankerna. Att Kinnevik gått i borgen för vad som återstod av de svenska bankernas fordran mot BHW efter EKN:s garantibetalning påverkar inte denna EKN:s förpliktelse. Det har inte gjorts gällande i målet att Kinnevik i något hänseende skulle ha inträtt i de svenska bankernas rättsställning mot EKN. Inte heller kan någon förpliktelse för EKN att utbetala något belopp till Kinnevik anses följa av allmänna borgensrättsliga regler, vilka är dispositiva.

Som domstolarna funnit föreligger inte någon omständighet som stöder Kinneviks påstående om samäganderätt till fordringen mot BHW. På grund av det anförda skall HovR:ns domslut i själva saken fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

HD:s dom meddelades d 3 juni 1999 (mål nr T 3469-96).