Högsta Domstolen referat NJA 1999 s. 694 (NJA 1999:92)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1999 s. 694 (NJA 1999:92)
Målnummer
T3067-98
Avgörandedatum
1999-11-11
Rubrik
I mål om ersättning enligt lönegarantilagen (1992:497) har beslutats att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.
Lagrum
Romfördraget artikel 234

Zarrinen AB, som drivit restaurangverksamhet, försattes i konkurs vid Lunds TR d 17 juli 1995. Bolagets styrelse utgjordes av M.K. som var aktieägare i bolaget.

I konkursen framställde S.G., hustru till M.K., och ytterligare tre personer krav på lön för utfört arbete och yrkade att deras lönefordringar skulle ersättas genom statlig lönegaranti. Konkursförvaltaren avslog samtligas yrkande om ersättning enligt lagen om statlig lönegaranti med motiveringen att de var närstående till ägaren till Zarrinen AB, M.K., och därför inte hade någon förmånsrätt för sina lönefordringar och därmed inte heller var berättigade till lönegarantiersättning.

S.G. och övriga tre väckte vid TR:n talan mot staten och yrkade att TR:n skulle bifalla yrkandena om utbetalning enligt lönegarantilagen. S. yrkade utbetalning med 93 840 kr jämte ränta, sammanlagt högst 100 000 kr. Staten genom Tillsynsmyndigheten för konkurser i Skåne län bestred samtliga yrkanden.

S.G. anförde bl a, att hennes arbetsuppgifter bestod huvudsakligen i att städa, laga mat och vara kassör och att hon inte ägde några aktier i företaget och inte hade något inflytande över dess skötsel.

Som grund för sin talan anförde S.G. och medparter: Enligt 7

1 st lönegarantilagen lämnas betalning enligt garantin för sådan fordran på lön som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. I 12 § 6 st förmånsrättslagen stadgas, såvitt nu är av intresse, att om konkursgäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen har ägt minst en femtedel av företaget, inte ha förmånsrätt för lön samt att detsamma gäller även när andelen har ägts av en närstående till arbetstagaren. Detta strider mot det av Sverige antagna EG-direktivet 80/987 EEG, enligt vilket undantag görs för anställda, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Svensk domstol kan emellertid tillämpa direktivet direkt vid avgörande av tvister om rätt till betalning enligt lönegarantilagen. I vart fall skall en fördragskonform tolkning ske av den svenska lagtexten.

Staten anförde bl a: S.G. har skött all administration i bolaget i form av betalningar, kontakter med bokförare och inköp. Det var hon som undertecknade den betalningsanmaning bolaget delgavs inför konkursansökningen. Hon har således tillsammans med annan ägt en väsentlig andel av bolaget och har haft ett betydande inflytande i detsamma och har då ingen förmånsrätt för någon lönefordran och därmed inte heller rätt till betalning enligt lönegarantilagen. – S.G:s rätt till betalning skall bedömas mot bakgrund av stadgandet i 5 kap 2 § KL.

TR:n (lagmannen Alvå, rådmannen Axelsson och hovrättsassessorn Råberg) anförde i dom d 20 maj 1997: Domskäl. En grundläggande förutsättning för att en anställd skall ha rätt till betalning enligt lönegarantin är att den anställde enligt 5 kap 2 § KL får göra sin fordran gällande i konkursen.

Utredningen ger vid handen att Zarrinen AB under så gott som hela tiden restaurangen drivits haft dålig lönsamhet. S.G. anställdes 1993 och redan då var bolagets ekonomiska ställning prekär. Hon utlovades en god lön, som dock skulle utbetalas först när bolagets ekonomi så tillät. – –. Med hänsyn till den dåliga lönsamhet bolaget visat och till vad som avtalats mellan bolaget och kärandena angående lönevillkoren finner TR:n att det inte är skäligt att kärandena får göra sina lönefordringar gällande i konkursen. De har då inte heller rätt till betalning enligt lönegarantin. Käromålen skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålen lämnas utan bifall.

S.G. och medparter överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till den vid TR:n förda talan.

Riksskatteverket bestred ändring. För det fall käromålen till någon del bifölls yrkade Riksskatteverket, att HovR:n skulle förordna att betalning endast skall ske om förutsättningarna i 25 § lönegarantilagen är uppfyllda. Yrkandet medgavs av klagandena.

HovR:n (hovrättsråden Agneta Ohlsson och Nordh samt hovrättsassessorerna Lidström och Voelkerling) anförde i dom d 9 juni 1998: Domskäl. – – –

HovR:n gör följande bedömning.

För betalning enligt lönegarantilagen förutsätts enligt 7 § dels att fordran enligt 5 kap 2 § KL kan göras gällande i konkursen, dels att fordran är förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Enligt 5 kap 2 § 1 st KL får fordran på lön m m inte göras gällande i den mån den uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt—. Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n att klagandenas lönekrav inte i någon del kan anses oskäliga.

När det gäller S.G:s betalningskrav har Riksskatteverket särskilt invänt att lönefordringen saknar förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Enligt 12 § 6 st förmånsrättslagen – i dess lydelse vid konkursutbrottet – skall den arbetstagare som själv eller tillsatsmans med närstående inom viss tid före konkursen har ägt minst en femtedel av företaget inte ha förmånsrätt för lön eller pension. Detsamma gäller även när andelen ägts av en närstående till arbetstagaren.

Efter Sveriges inträde i den Europeiska unionen är Sverige bundet av Rådets direktiv av d 20 okt 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, 80/987/EEG. Direktivet omfattar alla arbetstagares fordringar som uppkommit genom anställningsförhållanden, i den mån inte medlemsstaterna gjort undantag för speciella grupper av arbetstagare. Sverige har i anslutningsfördraget erhållit undantag för: "En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller verksamhet."

Riksskatteverket har med hänsyn till dessa förhållanden som grund för sin invändning om att S.G:s fordran saknar förmånsrätt anfört att S.G. tillsammans med M.K. ägt en väsentlig andel av konkursbolaget och haft ett betydande inflytande över verksamheten. I HovR:n har Riksskatteverket till förtydligande uppgett att invändningen omfattar även det fall att M.K. ägt samtliga aktier i bolaget.

S.G. har bestritt att hon ägt aktier i bolaget eller att hon haft ett betydande inflytande över verksamheten. Hon har vidare gjort gällande att det skulle strida mot EG-direktivet att frånkänna henne betalningsrätt, om hon inte själv ägt aktier i bolaget. Direktivet skall enligt henne tillämpas direkt av svensk domstol.

Av utredningen i målet framgår att S.G. tagit sådan del i bolagets bedrivande att hon måste anses haft ett betydande inflytande över verksamheten. Det är emellertid inte visat annat än att samtliga aktier i bolaget ägts av M.K.. Vid sådant förhållande innebär en tillämpning av förmånsrättslagen i enlighet med de av Riksskatteverket åberopade grunderna att S.G. saknar rätt till betalning från lönegarantin. Fråga är då om en sådan tillämpning står i strid med EG-direktivet och, i så fall, om S.G. kan grunda betalningsrätt direkt på direktivet.

Det för Sverige gällande undantaget omfattar den situationen att den anställde ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig andel av arbetsgivarens företag eller verksamhet. Undantaget överensstämmer i denna del med en äldre – före d 1 juli 1994 gällande – lydelse av 12 § 6 st förmånsrättslagen. Enligt praxis ansågs denna lydelse omfatta även det fall att en nära anförvant ensam ägde en väsentlig andel (jfr NJA 1980 s 743).

När det gäller att tolka innebörden av det svenska undantaget från EG-direktivet skall beaktas att undantaget innebär en inskränkning av den personkrets som enligt direktivet omfattas av lönegarantiskyddet. Detta utgör ett starkt skäl för att tolka undantaget restriktivt. Några ändamålsskäl som utifrån EG-rättsligt perspektiv bör föranleda att undantaget ges en vidare innebörd än vad som följer av dess ordalydelse föreligger enligt HovR:n inte. Undantaget kan därför inte anses omfatta S.G. (jfr prop 1996/97:102 s 16 ff och 31 f).

Enligt EG-rätten kan direktivbestämmelser ha s k direkt effekt, vilket innebär att den enskilde vid normkonflikt mellan direktivet och nationell lagstiftning kan grunda sin rätt på direktivet. Direktivet har i sådant fall vid domstols tillämpning företräde framför den nationella lagstiftningen. EG-domstolen har i en rad avgöranden klarlagt vilka villkor som skall vara uppfyllda för att en bestämmelse skall tillerkännas direkt effekt. För sådan effekt krävs sålunda att bestämmelsen är klar, entydig och ovillkorlig. Vidare skall dess tillämpning inte vara beroende av att ytterligare åtgärder vidtas av gemenskapen eller medlemsstaterna.

EGdomstolen har i avgörandet G-6/90 och G-9/90 Francovich m fl v. Italien konstaterat att lönegarantidirektivet i två hänseenden – såvitt gäller den personkrets och de fordringar som omfattas av garantin – uppfyller kraven för direkt effekt. Däremot ansåg domstolen att direktivet inte med tillräcklig tydlighet anger vem som är betalningsskyldig. På grund därav fann domstolen att direktivet inte kunde läggas direkt till grund för tillämpning vid en nationell domstol i det målet.

I förevarande sammanhang föreligger den skillnaden mot målet Francovich m fl v. Italien, att Sverige har en lönegarantilagstiftning som pekar ut staten som betalningsskyldig. Den bristande förenligheten mellan i målet tillämplig svensk rätt och direktivet hänför sig endast till den personkrets som lönegarantiskyddet omfattar. I den delen är direktivet, som har till syfte att skapa rättigheter för enskilda, tillräckligt klart, entydigt och ovillkorligt för att kunna tillämpas direkt av svensk domstol.

Att ett EG-direktiv under vissa förhållanden kan tillämpas direkt av en nationell domstol i brist på eller t o m i strid med nationell lagstiftning skall ses i belysning av att EG-rätten är överordnad nationell rätt samt att medlemsstaterna och deras rättstillämpande organ har en allmän skyldighet att i möjligaste mån verka för att EG-rätten vinner genomslag. Enligt HovR:n får det anses stå bäst i överensstämmelse med detta ändamål att bedöma ett direktivs s k direkta effekt utifrån förhållandena i varje enskilt fall. Bedömningen bör begränsas till att avse den eller de specifika direktivbestämmelser vars tillämpning har aktualiserats i det nationella målet.

På grund av det anförda finner HovR:n att S.G. kan stödja sitt påstående om att hon skall omfattas av den svenska lönegarantin direkt på EG-direktivet. Riksskatteverkets invändning om att hon på grund av bristande förmånsrätt saknar betalningsrätt skall således inte vinna bifall.

Vid denna bedömning kvarstår frågan om klagandena saknar betalningsrätt på grund av 9 b § lönegarantilagen. En lönefordran ersätts enligt detta lagrum inte om det finns grundad anledning att anta att en av förutsättningarna för anställning eller det anställningsvillkor på vilket fordran grundar sig varit att den skulle betalas helt eller delvis genom lönegaranti. Riksskatteverket har påstått att så är fallet beträffande klagandenas lönefordringar.

HovR:n anser därför inte att omständigheterna varit sådana att de klagande på grund av 9 b § lönegarantilagen är uteslutna från lönegaranti.

Klagandena skall således erhålla betalning enligt lönegarantilagen i enlighet med de krav som framställts vid TR:n.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom bifaller HovR:n klagandenas talan om betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) till — 3. S.G. med 93 840 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) — allt till dess betalning sker —.

Betalning enligt ovan skall ske med högst 100 000 kr till envar. Betalning enligt lönegarantin skall endast ske om förutsättningarna enligt 25 § lönegarantilagen är uppfyllda.

Staten genom Riksskatteverket överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle lämna S.G:s lönegarantianspråk utan bifall.

S.G. (ombud advokaten S.J.) yrkade att HD skulle fastställa HovR:ns dom.

Som grund för sitt yrkande anförde Riksskatteverket: M.K., make till S.G., har ensam ägt samtliga aktier i konkursbolaget. S.G. har själv genom sin ställning haft ett betydande inflytande över verksamheten. – S.G. måste mot denna bakgrund anses tillsammans med sin make ha ägt sådan väsentlig andel av konkursbolaget och haft ett sådant betydande inflytande över verksamheten som anges i 12 § 6 st förmånsrättslagen. Hon saknar därför förmånsrätt för sin lönefordran och är därmed enligt 7 § lönegarantilagen (1992:497) inte berättigad till någon lönegarantiersättning.

Beträffande parternas argumentering i HD se vidare nedan i HD:s skrivelse med begäran om förhandsavgörande.

Målet föredrogs d 11 nov 1999.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Lennander, Westlander och Blomstrand, referent) beslöt att tillställa EG-domstolen en begäran om förhandsavgörande enligt följande:

Begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen.

Sammanfattning av de faktiska omständigheterna i målet

Zarrinen Aktiebolag, som bedrev restaurangverksamhet, försattes i konkurs d 17 juli 1995. S.G. var då anställd i bolaget och hade bl a vissa kamerala uppgifter. Hennes make ägde samtliga aktier i bolaget. I konkursen gjorde S.G. gällande lönefordringar. Hon begärde att fordringarna skulle ersättas genom statlig lönegaranti med 93 840 kr jämte viss ränta, sammanlagt högst 100 000 kr.

Tillämpliga rättsregler.

I 1 § lönegarantilagen (1992:497) föreskrivs att staten svarar enligt den lagen för betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land (statlig lönegaranti). Enligt 7 § samma lag lämnas betalning enligt garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Av 9 § framgår att garantin gäller för varje arbetstagare med högst 100 000 kr.

Enligt övergångsbestämmelser till ändringar i 12 § förmånsrättslagen skall paragrafen tillämpas i sin lydelse vid konkursbeslutet. Den sålunda tillämpliga lydelsen av 12 § sista stycket förmånsrättslagen, som trädde i kraft d 1 juli 1994 (SFS 1994:639), stadgade att arbetstagare som själv eller tillsammans med närstående senare än sex månader före konkursansökningen hade ägt minst en femtedel av företaget inte hade förmånsrätt enligt paragrafen för lön eller pension samt att detsamma gällde även när andelen hade ägts av en närstående till arbetstagaren.

Före d 1 juli 1994 föreskrevs i motsvarande bestämmelse att arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet inte hade förmånsrätt enligt paragrafen för lön eller pension. HD hade i rättsfallet NJA 1980 s 743 förklarat att bestämmelsen var tillämplig också när arbetstagaren själv inte ägde någon andel i företaget men hans närstående ägde väsentlig andel däri.

I anslutningsakten för Norge, Österrike, Finland och Sverige, Bilaga 1, IV. Socialpolitik, D. Arbetsrätt, föreskrevs beträffande Rådets direktiv 80/987/EEG av d 20 okt 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens att i bilagan avsnitt I "Arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande av speciell art" bl a följande skulle läggas till:

"G. SVERIGE

En anställd, eller en anställds efterlevande, som ensam eller tillsammans med nära anförvanter ägde en väsentlig del av arbetsgivarens företag eller verksamhet och som hade ett betydande inflytande över verksamheten. Detta skall gälla även om arbetsgivaren är en juridisk person utan företag eller verksamhet."

Den 1 juni 1997 trädde en ändring av 12 § förmånsrättslagen i kraft (SFS 1997:203). Syftet med ändringen var att det svenska löneskyddet med säkerhet skulle stämma överens med vad som följer av direktivet och den anpassning av det som gäller för Sverige. För att en arbetstagares lönefordringar skall kunna uteslutas från förmånsrätt krävs numera att arbetstagaren själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen har ägt en väsentlig andel i företaget och har haft ett betydande inflytande över dess verksamhet. Det krävs alltså att arbetstagaren själv har någon andel i företaget. Vid bedömningen av om en andel är väsentlig medräknas emellertid andel som ägs av arbetstagarens nära anförvanter.

Målets handläggning.

(I detta avsnitt redogörs för parternas yrkanden samt konkursförvaltarens, TR:ns och HovR:ns bedömanden och slutsatser. Härefter anföres:)

Som företrädare för staten har Riksskatteverket överklagat HovR:ns dom till HD. Riksskatteverket yrkar att HD med ändring av HovR:ns dom skall lämna S.G:s lönegarantianspråk utan bifall. Verket utgår från att S.G:s make ensam ägde samtliga aktier i konkursbolaget och att – som HovR:n har funnit – S.G. tog sådan del i bolagets bedrivande att hon måste anses ha haft ett betydande inflytande över verksamheten. Mot denna bakgrund hävdar verket att S.G. tillsammans med sin make ägde sådan väsentlig andel av konkursbolaget och hade sådant betydande inflytande över verksamheten som anges i 12 § sista stycket förmånsrättslagen. Verket gör vidare gällande att bestämmelsens lydelse vid tiden för konkursutbrottet i den del som står i fokus i målet, nämligen att arbetstagaren ensam eller tillsammans med närstående ägt minst en femtedel av företaget, är förenlig med det svenska undantaget till lönegarantidirektivet. Härvid hänvisar verket till att EG-rätten har givit fördragsstaterna ett utrymme för att utverka undantag för nationella lösningar och att alltså EG-rätten givit den nationella rätten ett visst utrymme. Enligt verket är det just detta utrymme som Sverige har utnyttjat genom att utforma undantaget i nära anslutning till den före d 1 juli 1994 gällande motsvarigheten till lagrummet, som har fått sin innebörd klarlagd genom rättsfallet NJA 1980 s 743. Riksskatteverket ställer frågan om inte EG-rätten lämnar utrymme för hänsynstagande till nationell praxis när det gäller tolkningen av just ett sådant undantag, åtminstone så länge tolkningen inte är helt oförenlig med förbehållets text. Verket anser vidare att lönegarantidirektivet inte kan ges direkt effekt. Den brist med avseende på förutsättningarna för direkt effekt som vidlåder direktivet hänger enligt verket samman med att direktivet lämnar stor frihet för medlemsstaterna vad gäller organisation, funktion och finansiering av de institut som skall svara för utbetalningarna av garantin. Denna brist hos direktivet i fråga om klarhet, precision och ovillkorlighet läks inte på det nationella planet av att ett visst land frivilligt inrättat exempelvis en statlig garantifond.

S.G. yrkar i HD att HovR:ns dom skall fastställas. Hon gör därvid gällande att den svenska lagtexten, som utesluter henne från förmånsrätt därför att hennes make ägde minst en femtedel av bolaget, strider mot direktivets text, som inte diskvalificerar henne trots att hon är närstående till bolagets ägare. Hon menar att rättsfallet NJA 1980 s 743 inte kan tillmätas den vikt när det gäller att tolka den svenska lagtextens överensstämmelse med direktivets text som Riksskatteverket gör gällande. Vidare hävdar hon att direktivet har direkt effekt och att det således måste tillämpas av HD.

Behovet av förhandsavgörande

Det undantag som gäller för Sverige enligt bilagan till lönegarantidirektivet utformades i nära överensstämmelse med lydelsen av den svenska lagen vid tiden för förhandlingarna om Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I enlighet med ett avgörande av HD tillämpades den svenska lagen på ett sätt som inte framgick otvetydigt av lagtexten. Frågan är om undantaget i bilagan till direktivet under sådana förhållanden bör tolkas i ljuset av den nationella rättstillämpningen i Sverige.

S.G. har som grund för sitt anspråk mot staten gjort gällande att hon med stöd direkt av direktivet 80/987/EEG kan komma i åtnjutande av statlig lönegaranti utan hinder av den nationella bestämmelse som utesluter henne därifrån. EGdomstolen har i domarna C-6/90 och C-9/90 Francovich m fl mot Italien samt C-334/92 Teodoro Wagner Miret mot Fondo de Garantia Salarial funnit att arbetstagare inte kunnat göra gällande rätt till lönegaranti direkt på grundval av direktivets bestämmelser. Omständigheterna i det nu aktuella målet skiljer sig från omständigheterna i EG-domstolens båda mål därigenom att Sverige har pekat ut vissa statliga organ som ansvariga för att betala ersättning enligt lönegarantin, vilken finansieras genom ett offentligt avgiftssystem. Inom gemenskapsrätten synes man inte ha tagit ställning till frågan huruvida preciserade åtaganden av detta slag från en medlemsstats sida inverkar på bedömningen av om den statens domstolar kan tillämpa ett direktiv direkt. Frågor

HD hemställer om förhandsavgörande beträffande följande frågor.

1. Skall det för Sverige gällande undantaget enligt artikel 1.2 i Rådets direktiv 80/987/EEG av d 20 okt 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens tolkas så att det, i överensstämmelse med den svenska rättspraxis som hade utbildats och var gällande fram till d 1 juli 1994, är tillämpligt på en anställd som själv inte ägde någon andel i företaget men vars nära anförvant ägde en väsentlig andel däri?

2. Om svaret på fråga 1 är nej:

En medlemsstat har genomfört Rådets direktiv 80/987/EEG och utpekat staten som ansvarig för betalning av arbetstagares fordran hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs. Har direktivet i ett sådant fall den verkan att en anställd kan göra gällande rätt till lönegaranti med åsidosättande av en nationell bestämmelse som utesluter vissa kategorier av arbetstagare från rätten till lönegaranti men som saknar motsvarighet i de för den medlemsstaten tillämpliga undantagen från direktivet?

(Mål nr T 3067-98).