Högsta Domstolen referat NJA 1999 s. 735 (NJA 1999:100)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1999 s. 735 (NJA 1999:100)
Målnummer
Ö5130-97
Avgörandedatum
1999-12-02
Rubrik
Fråga om bestämmelser för stadsplan och för naturreservat hindrar en avstyckning inom det område där bestämmelserna gäller. 3 kap 2 § fastighetsbildningslagen.
Lagrum
3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
Rättsfall
•  NJA 1981 s. 581
•  NJA 1981 s. 1155

Genom arrendeavtal i augusti 1961 uppläts till S.L. ett område om ca 3 000 kvm av fastigheten Ystad Hagestad 22:7 i Ystad kommun för "bebyggelse med sommarvilla". På området är sedan 1961 uppfört ett fritidshus. Genom köpekontrakt d 20 mars 1995 förvärvade S.L. det upplåtna markområdet.

S.L. och ägaren av Ystad Hagestad 22:7 ansökte hos Fastighetsbildningsmyndigheten i Ystads lantmäteridistrikt (FBM) om avstyckning av området för tomtplats till S.L:s fritidshus.

FBM (förrättningslantmätaren Pettersson) inställde genom beslut d 17 okt 1995 förrättningen. Som skäl för beslutet anfördes: För området gäller detaljplan (stadsplan) för Hagestad 27:6 m fl inom Sandhammaren 1998-04-06. Enligt denna gäller att särskilda fastigheter inte får bildas för bebyggelse. Härutöver är avstyckningsområdet beläget inom naturreservatet Sandhammaren till följd av regeringens beslut 1995-01-19. Enligt reservatsföreskrifterna gäller bl a förbud att "avstycka tomtmark inom fastigheter eller samfälligheter". – Både länsstyrelsen och byggnadsnämnden har avstyrkt fastighetsbildningen. – Med hänsyn till det ovan anförda får den sökta åtgärden anses strida mot detaljplanen eller reservatsföreskrifterna. Åtgärden kan knappast heller betraktas som en mindre avvikelse som anges i 3 kap 2 § 1 st FBL eftersom syftena med bestämmelserna bör ha varit att medverka till områdets karaktär av naturområde. Ej heller har länsstyrelsen medgivit undantag enligt 3 kap 2 § 2 st FBL från bestämmelser enligt ovan. Åtgärden är därför inte tillåten enligt 3 kap 2 § FBL.

S.L. överklagade i Malmö TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att förrättningen skulle återförvisas till FBM för genomförande av avstyckningen i enlighet med ansökan.

LSt:n i Malmöhus län och Byggnadsnämnden i Ystads kommun motsatte sig ändring av FBM:s beslut.

Till stöd för sitt överklagande anförde S.L.: År 1961 träffades en överenskommelse mellan S.L. och dåvarande ägaren till stamfastigheten Hagestad 22:7 att S.L. skulle få disponera tomtmark för uppförande av sommarhus och arrendeavtal med friköpsklausul tecknades. Vid den aktuella tidpunkten gjordes förfrågan om avstyckning hos lantmäterienheten i Simrishamn och inget hinder ansågs i och för sig föreligga. I området pågick emellertid ommätningar för gränsfastställelse av olika skiften, vilket arbete måste föregå en eventuell avstyckning. Myndigheterna har under årens lopp lämnat avvaktande svar angående möjligheterna att genomföra en avstyckning. Regeringen har i beslut d 19 jan 1995 klart angett att det borde vara möjligt att medge undantag enligt 12 § naturvårdslagen. Vid samtal med L.H. på miljö- och naturresursdepartementet var hans bedömning att med hänsyn till arrendeavtalet – med rätt till förvärv av arrendeområdet – och att byggnaden funnits där sedan över 30 år, fanns skäl nog för bifall till avstyckningsansökan. Detaljplanens begränsning "att särskilda fastigheter för bebyggelse inte får bildas" kan inte gälla det aktuella ärendet, eftersom bebyggelsen har funnits där sedan år 1961.

TR:n (rådmannen Naumann, hovrättsassessorn Lundberg och fastighetsrådet Sojdelius) anförde i utslag d 4 sept 1996: Skäl. Enligt detaljplanen gäller förbud mot avstyckning för bildandet av särskilda fastigheter för bebyggelse. På det markområde som ansökan hos FBM omfattar finns redan uppfört ett fritidshus. För det fall detaljplanen kan anses innefatta ett förbud mot bildandet av fastigheter även för befintlig bebyggelse, skulle en avstyckning i enlighet med ansökan komma att strida mot detaljplanen. Enligt planbeskrivningen syftar detaljplanen till att bättre reglera bebyggelsen och att området i sin helbet skall bibehålla karaktären av ett oexploaterat naturområde. Befintliga stugor i nuvarande omfattning skall kunna ligga kvar. Mot bakgrund av det sålunda redovisade syftet med planen torde planbestämmelsen om förbud mot bildande av särskilda fastigheter för bebyggelse inte fylla någon funktion vad avser redan bebyggd och som tomtmark ianspråktagen mark. Byggnadsnämnden har dock i målet gjort gällande att begärd avstyckning strider mot planen.

Enligt reservatsföreskrifterna för området gäller ett uttryckligt förbud mot att avstycka tomtmark. Målet med naturreservatet är enligt LSt:ns beslut att bevara de naturvetenskapliga och kulturella värdena samt att tillgodose allmänhetens möjligheter att uppleva områdets natur och utnyttja det för rekreation och friluftsliv. Beträffande reglering av bebyggelse hänvisas till den ovan redovisade detaljplanen. Det framgår inte om förbudet att avstycka tomtmark även avser mark som före reservatets tillkomst utgjorde tomtmark. Emellertid har LSt:n i sitt yttrande i målet ansett att så är fallet och har inte heller bedömt att tillräckliga skäl för undantag föreligger. Således innebär i vart fall den direkta lydelsen av reservatsföreskrifterna att den yrkade avstyckningen skulle strida mot bestämmelsen i 3 kap 2 § FBL. Med hänsyn till föreskrifternas entydiga förbud, som riktar sig direkt mot den begärda åtgärden, kan avstyckningen inte heller anses utgöra en sådan mindre avvikelse som avses i nämnda lagrum.

Den styckningsdel för vilken avstyckning begärs är redan bebyggd. Ett bifall till S.L:s ansökan hos FBM skulle därför i och för sig huvudsakligen få betydelse för markägaren och nyttjanderättshavaren. Enligt 12 § naturvårdslagen (1964:822) får LSt:n i särskilda fall medge undantag från meddelade reservatsföreskrifter. LSt:ns i målet angivna inställning synes dock inte lämna utrymme för sådant medgivande. Mot bakgrund härav och med hänsyn till vad ovan anförts kan den yrkade fastighetsbildningen således inte äga rum. FBM:s beslut skall därför stå fast.

TR:ns avgörande. Överklagandet lämnas utan bifall.

S.L. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle bifalla hans vid fastighetsdomstolen förda talan.

LSt:n i Skåne län och Ystads kommun bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Nilsson, fastighetsrådet Landin och hovrättsassessorn Adelswärd, referent) anförde i utslag d 5 dec 1997: Skäl. S.L. har till stöd för sin talan anfört samma skäl som vid fastighetsdomstolen samt i HovR:n tillagt: Eftersom reservatet inte på något sätt påverkas av ett avstyckningsmedgivande då befintlig byggnad finns på området sedan 1961, måste ett avböjande ses som en myndighetsutövning utan hänsyn till den enskildes rätt att fullfölja ett ingånget avtal. Intrånget är ringa och medför ingen skada för fågellivet. Hans fritidshus ligger inte heller i de känsliga delarna av området.

LSt:n har till grund för sitt bestridande i huvudsak anfört följande. Området där fastigheten ligger utgör ett naturreservat som har vetenskapliga, kulturhistoriska och rekreationsmässiga värden. Det är i 2 kap 6 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m m utpekat som ett område av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden. Ändamålet med naturreservatet är att bevara de naturvetenskapliga och kulturella värdena samt att tillgodose möjligheterna för allmänheten att uppleva områdets natur och utnyttja det för rekreation och friluftsliv. Det finns ett starkt intresse att hindra enskilt ianspråktagande av reservatsmark och att så långt det är möjligt förhindra åtgärder som kan medföra skada på de värden som reservatsföreskrifterna skall skydda. Samma avsikter har kommit till uttryck i den stadsplan som d 6 april 1989 fastställdes av regeringen. Regeringen har beslutat nominera området som kandidat till det europeiska nätverket Natura 2000 i enlighet med EGRådets direktiv 92/43/EEG. – I samband med reservatsbildningen hade S.L. såsom innehavare av särskild rätt till fastighet möjlighet att få prövning av frågan om ersättning för den begränsning av hans rätt enligt arrendeavtalet som han ansåg att reservatsföreskrifterna förorsakade honom. – Ianspråktagande av mark som tomt skulle inverka menligt på nuvarande möjligheter att fritt färdas inom Sandhammaren. All privatisering av reservatsmark motverkar syftet med naturreservatet och stadsplanen. – Europakonventionen d 4 nov 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ger äganderätten ett mycket starkt skydd. Den för vårt land unika allemansrätten saknar av förklarliga skäl förankring i folkrätten och har inte samma starka skydd. Allemansrätten har dock en stark förankring i det svenska rättsmedvetandet. S.L:s rättsläge är inte identiskt med det som förelåg i Regeringsrättens dom d 18 juni 1996 i målen 6300-92, 6301-92, 4593-93 och 5708-93, eftersom denna behandlar en fastighetsägares rätt att bebygga sin tomtplats, medan den rätt som S.L. hävdar har skapats genom ett nyttjanderättsavtal mellan honom och fastighetsägaren. Om en avvägning ändå skall göras mellan det allmännas intresse och S.L:s enskilda intresse att – inom ramen för planbestämmelserna och reservatsföreskrifterna – omvandla sin förfoganderätt över området från en nyttjanderätt till en äganderätt, måste den skada som en avstyckning kan medföra för naturreservatets syften balanseras mot S.L:s intresse att erhålla äganderätt till markområdet. Med den sökta avstyckningen följer en påtaglig risk för att nyttjandet förändras och att den s k hemfridszonen utvidgas. – Det finns inom reservatet väster om vägen till Sandhammaren 38 stugor på ofri grund och öster om vägen ungefär lika många. Sannolikheten för att en situation liknande den nu aktuella skall uppstå är stor. Det kan ifrågasättas om en dylik skada står i rimlig proportion till de begränsningar som det innebär för S.L. att avstå från äganderätt till det område han för närvarande arrenderar och disponerar. – Reservatsgränsen har varit föremål för noggranna överväganden. Det saknar betydelse att S.L:s fritidshus ligger i reservatets utkant, eftersom detta i sin helhet är lika skyddsvärt.

Ystads kommun har i HovR:n i huvudsak anfört följande. Kommunens, genom byggnadsnämnden, tidigare ställningstagande har varit att avslå ansökan om avstyckning, eftersom en avstyckning strider mot planbestämmelsen att särskilda fastigheter inte får bildas för bebyggelse. Denna planbestämmelse gäller självklart även för den befintliga bebyggelsen och fyller funktionen att hindra att nya fastigheter tillkommer. – I det aktuella fallet har markägare och andra fått tåla inskränkningar i sin rätt att utnyttja sin mark. Såväl kommunen som LSt:n har bedömt att inskränkningarna är rimliga med hänsyn till nyttan som allmänheten vinner på att utnyttja Sandhammarens värdefulla naturresurser i en region som trots allt lider brist på tillgång till allemansrättslig mark. – I stadsplanen har all mark lagts ut som naturmark. Tanken var från början att kommunen skulle lösa in alla fastigheterna inom reservatet. Som kompromiss stannade kommunen emellertid för att utsläcka all byggrätt inom området. Det övergripande syftet med planen i förening med reservatsföreskrifterna är emellertid att all byggnation på sikt skall försvinna från området.

HovR:n har hållit syn, varvid följande iakttagelser gjorts. Det område ansökan om avstyckning avser utgör en del av fastigheten Hagestad 22:7 och är beläget i den nordligaste delen av naturreservatet. Området är bebyggt med ett mindre fritidshus, en komplementbyggnad och ett redskapsskjul och utgörs av naturtomt med undantag av byggnadsytor och kommunikationsytor fram till och i direkt anslutning till byggnaderna. Området är inte inhägnat. Gränserna för området är utmärkta med rör i marken. Vegetationen utgörs av blandskog bestående av tall och lövträd. Marken är kuperad. Cirka 100 meter sydöst om området syns sand i dagen. En mindre väg går i sydöstlig riktning omedelbart förbi den södra gränsen till det av S.L. nyttjade området. Vägen är farbar med motorfordon. Omkring 700 meter sydöst om S.L:s fastighet finns utmed vägen ytterligare byggnader på ofri grund, vilka nyttjas för fritidsändamål.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 3 kap 2 FBL får inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna.

För det av S.L. arrenderade området gäller stadsplan för Hagestad 27:6 m fl inom Sandhammaren, Ystads kommun. Planbestämmelsernas 4 § lyder:

Exploatering av naturmarken.

Inom med Rn betecknad mark får inte särskilda fastigheter bildas för bebyggelse.

Det av S.L. nyttjade området ligger på mark som betecknats med Rn på plankartan.

Av planbeskrivningen framgår att befintlig bebyggelse får finnas kvar inom planområdet men att förändringar i bebyggelsen inte får motverka syftet med förordnandet enligt naturvårdslagen. Av planen framgår vidare att en viss omstrukturering av bebyggelsen erfordras i de mest känsliga delarna av Sandhammaren, nämligen kusten och de egentliga fossila kustdynerna. Den av S.L. arrenderade marken ligger emellertid inte inom detta område.

Det av kommunen i målet uppgivna, långsiktiga syftet med planen, nämligen att all befintlig byggnation på reservatsmark skall försvinna, redovisas inte i planen, tvärtom gäller för det aktuella området rätt att återuppföra av brand eller våda skadad byggnad. Det förtjänar att påpekas att inte heller bildandet av naturreservatet Sandhammaren angetts ha ett sådant syfte, utan endast att "bidra till en omstrukturering av bebyggelsen så att den på sikt ej motverkar reservatets syften".

Varken den aktuella planbestämmelsens rubrik och ordalydelse eller det redovisade syftet med planen ger således något stöd för att planbestämmelsen avsett att förhindra fastighetsbildning för befintlig bebyggelse. Rubriken till den aktuella bestämmelsen ger snarare stöd för en motsatt tolkning. För det fall det hade varit kommunens avsikt att förhindra tillkomsten av ytterligare fastigheter inom det område där S.L:s fritidshus är beläget, borde detta klart ha framgått av planbeskrivningen. I likhet med fastighetsdomstolen finner HovR:n att bestämmelsen inte kan anses utgöra ett förbud mot fastighetsbildning för befintlig bebyggelse. På grund av det anförda kan fastighetsbildning i enlighet med S.L:s ansökan inte anses stå i strid med stadsplanen för området.

Sandhammaren utgör enligt LSt:ns beslut d 10 nov 1987 naturreservat. Enligt reservatsbestämmelserna (punkt A 4) föreligger enligt 8 § naturvårdslagen (1964:822) förbud för markägare att avstycka tomtmark inom fastigheter eller samfälligheter. Syftet med bestämmelsen är att trygga ändamålet med reservatet, vilket i LSt:ns beslut angetts vara att "bevara de naturvetenskapliga och kulturella värdena innefattande vegetationstyper, geomorfologi och markhistoria, samt att tillgodose möjligheterna för allmänheten att uppleva områdets natur och utnyttja det för rekreation och friluftsliv".

Enligt 12 § naturvårdslagen får LSt:n i särskilda fall medge undantag från meddelade reservatsföreskrifter. När fråga uppkommer om tillämpning av 12 § naturvårdslagen skall de övergripande bestämmelserna i 3 § naturvårdslagen iakttas. Av denna bestämmelse framgår att vid prövning av frågor som rör naturvård tillbörlig hänsyn skall tas till övriga allmänna och enskilda intressen och att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m m skall tillämpas.

En grundläggande princip vid en sådan avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som avses i 3 § naturvårdslagen är att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt förutsätter att det föreligger rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen (se Regeringsrättens dom d 18 juni 1996 i mål nr 6300-92 m fl, s 7). I det nu aktuella fallet skall således en avvägning ske mellan S.L:s intresse av att få utnyttja sin rätt till området, däri innefattad rätten enligt arrendekontraktet från 1961 att lösa in området, och de allmänna intressen som reservatsbestämmelserna från 1987 avser att skydda.

För S.L:s del skulle en avstyckning av området främst innebära att han fick ett avsevärt starkare skydd i förhållande till tredje man för sin ursprungliga förfoganderätt över området. En avstyckning skulle härigenom och även i övrigt innebära en inte obetydlig ekonomisk fördel för honom.

En avstyckning av det område S.L. arrenderar kommer inte i och för sig att medföra någon direkt påverkan på de ändamål för vilka reservatet inrättats och inte heller på fågellivet inom området. Mot att S.L. ges tillstånd att avstycka området har emellertid från LSt:ns sida främst anförts, att det föreligger en risk för att hemfridszonen kring hans fritidshus kommer att utökas, vilket skulle inverka menligt på nuvarande möjligheter att fritt färdas inom Sandhammaren.

Vid bedömningen av risken för att en avstyckning av området leder till en utökning av den s k hemfridszonen kring fritidshuset måste reservatsföreskrifterna för området beaktas. Dessa innefattar bl a förbud mot att uppföra stängsel och hägnader i syfte att hindra allmänhetens tillträde och mot att plantera eller så träd eller buskar samt mot att avverka eller röja i träd- eller buskbevuxna områden. Det råder vidare förbud mot att uppföra byggnader eller andra anläggningar eller att vidta om- eller tillbyggnader utan LSt:ns tillstånd. De föreskrifter som meddelats i stadsplan och reservatsbestämmelser gäller oavsett ägarförhållandena. Det kan vidare konstateras att det nu aktuella området är beläget i omedelbar anslutning till en för allmänheten tillgänglig väg och att den avsedda styckningslottens vegetation eller karaktär inte kan antas vara av speciellt intresse för allmänheten. Något skäl för att anta att hemfridszonen kring fritidshuset genom en avstyckning riskerar att utökas eller att allmänhetens möjligheter att färdas inom området inskränks, föreligger enligt HovR:ns uppfattning inte.

LSt:n har vidare gjort gällande att det föreligger en risk för att andra nyttjanderättshavare i motsvarande situation som S.L. kan komma att ansöka om avstyckning, varvid den sammantagna skadan kan bli betydande. I praxis har anförts att den ovan nämnda proportionalitetsprincipen, även med beaktande av de särskilda bestämmelser som finns till skydd för miljön och friluftsintressena i lagen om hushållning med naturresurser m m, måste få genomslag i de enskilda ärenden som föreligger till prövning (jfr Regeringsrättens dom d 18 juni 1996 i mål nr 6300-92 m fl, s 8). Vid den avvägning mellan enskilda och allmänna intressen som skall göras då fråga om meddelande av dispens enligt 12 § naturvårdslagen uppkommer måste därför stor vikt fästas vid de särskilda omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Ett beviljande av den avstyckning som S.L:s ansökan avser ger inte ledning för hur prövningen av begäran om avstyckningar i likartade men inte identiska fall kommer att utfalla. I målet har heller inte lämnats några närmare upplysningar om hur förhållandena gestaltar sig beträffande övriga hus på ofri grund inom reservatet. Det står enligt HovR:ns uppfattning i strid med den ovan nämnda proportionalitetsprincipen att generellt vägra avstyckningar inom området under hänvisning till att det finns ett antal sådana hus inom reservatet och att det beträffande några av dessa kan föreligga en likartad situation.

HovR:n finner på grund av det anförda att en avstyckning av det aktuella området inte kan befaras leda till att syftet med stadsplanen eller reservatsbestämmelserna motverkas. Det men något allmänt intresse kan lida genom att området avstyckas är litet jämfört med S.L:s intresse av att avstyckning sker. Åtgärden strider heller inte mot övriga bestämmelser i 3 kap FBL. Hinder mot den av S.L. begärda fastighetsbildningen finns därför inte i nu prövade hänseenden, varför ärendet skall visas åter till lantmäterimyndigheten för erforderlig handläggning i enlighet med HovR:ns utslag.

HovR:ns avgörande. Med undanröjande av fastighetsbildningsmyndighetens inställelsebeslut och med ändring av fastighetsdomstolens utslag återförvisar HovR:n målet till Lantmäterimyndigheten i Skåne län för erforderlig handläggning.

LSt:n i Skåne län överklagade och yrkade att HD med ändring av HovR:ns avgörande skulle fastställa fastighetsdomstolens utslag.

S.L. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bramstång, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande utslag: Skäl. Enligt 3 kap 2 § 1 st FBL får inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna.

Fråga är om fastighetsbildningen kan anses strida mot gällande stadsplan för Hagestad 27:6 m fl inom Sandhammaren, Ystads kommun. Enligt planbestämmelserna 2 § får med Rn betecknat område inte bebyggas och enligt 4 § får inom med Rn betecknad mark inte särskilda fastigheter bildas för bebyggelse. Planbestämmelsernas ordalydelse ger – varken lästa var för sig eller tillsammantagna – något klart och entydigt stöd för att fastighetsbildning för befintlig bebyggelse omfattas av förbudet. Vid en tolkning av bestämmelserna bör ledning även sökas i planbeskrivningen. Enligt denna skall befintlig bebyggelse, drygt 100 hus, få finnas kvar och rätt föreligga att återuppföra av brand eller våda skadad byggnad. På grund av det anförda kan stadsplanen inte anses uttrycka något förbud mot fastighetsbildning i enlighet med S.L:s ansökan.

Enligt 3 kap 2 § 2 st FBL skall, om naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser än som avses i 1 st gäller, fastighetsbildning ske så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Sandhammaren har enligt LSt:ns beslut d 10 nos, 1987 med stöd av 7 § naturvårdslagen förklarats som naturreservat. Enligt 9 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall beslutet numera anses meddelat med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Ändamålet med reservatet anges i beslutet vara att "bevara de naturvetenskapliga och kulturella värdena innefattande vegetationstyper, geomorfologi och markhistoria, samt att tillgodose möjligheterna för allmänheten att uppleva områdets natur och utnyttja det för rekreation och friluftsliv". Såvitt avser fritidsbebyggelsen inom reservatet hänvisas i ändamålsbeskrivningen till stadsplanen. Med syfte att trygga ändamålet med reservatet föreligger enligt reservatsbestämmelserna punkt A 4 förbud att avstycka tomtmark inom fastigheter eller samfälligheter.

Enligt 7 kap 7 § 2 st miljöbalken får LSt eller kommun meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett naturreservat om det finns särskilda skäl. Vid prövning av frågor om områdesskydd skall enligt 25 § samma kapitel hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får enligt denna bestämmelse inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses. Enligt förarbetena (prop 1997/98:45 del 1 s 321-323 och del 2 s 97) har det ansetts föreligga skäl att i förevarande kapitel föra in bestämmelser utformade så att de principer för bedömningen av motstående intressen som på senare tid betonats i rättstillämpningen skall ha sin motsvarighet i balken. I sammanhanget hänvisas bl a till Regeringsrättens uttalanden angående den s k proportionalitetsprincipen (RÅ 1996 ref 40, 44 och 56).

Det framstår som uppenbart att S.L. har ett starkt intresse av att få utnyttja sin rätt till inlösen av området enligt arrendekontraktet från 1961. Fråga är om fastighetsbildning för redan befintlig bostadsbebyggelse. Avstyckningen i sig kan inte medföra någon direkt påverkan på de ändamål för vilka reservatet inrättats eller på fågellivet inom området. Inte heller föreligger skäl till antagande att hemfridszonen kring fritidshuset genom avstyckningen riskerar att utökas. LSt:n har gjort gällande att avstyckningen skulle få vägledande betydelse för andra eventuella fastighetsbildningar inom reservatet och därmed skada allmänintresset. Det har emellertid inte framkommit i vad mån förhållandena beträffande övriga hus på ofri grund inom reservatet verkligen är likartade. Det ligger under alla omständigheter i sakens natur att intresseavvägningen främst måste bygga på omständigheterna i det enskilda fallet.

HD finner på grund av det anförda att avstyckningen inte motverkar syftet. med stadsplanen eller reservatsbestämmelserna. Vid en intresseavvägning framstår allmänintresset som så uttunnat att det inte kan anses motivera den långtgående inskränkning i S.L:s rätt som ett förbud mot avstyckningen skulle innebära.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Lennander, Westlander, Blomstrand, referent, och Håsta(1) beslöt följande utslag: Skäl. Frågan i målet gäller huruvida bestämmelserna i 3 kap 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988) hindrar bifall till S.L:s ansökan om avstyckning av det markområde på fastigheten Ystad Hagestad 22:7 som han har förvärvat. S.L. har arrenderat detta markområde sedan år 1961 och äger ett på området med bygglov uppfört fritidshus.

Enligt 3 kap 2 § 1 st FBL får inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Bland bestämmelserna i den stadsplan som gäller för området är det främst 4 § som är aktuell. Bestämmelsen har följande lydelse:

Exploatering av naturmarken

Inom med Rn betecknad mark får inte särskilda fastigheter bildas för bebyggelse.

Av bestämmelsens ordalydelse kan inte klart utläsas huruvida förbudet mot fastighetsbildning tar sikte bara på nybebyggelse eller även på redan befintlig bebyggelse. För den först nämnda tolkningen talar att ordet "exploatering" används i rubriken. Den tolkningen stöds också i viss mån av planbeskrivningen, enligt vilken befintliga stugor skall kunna ligga kvar och en byggnad som skadats av brand eller våda skall få återuppföras. Å andra sidan finns det omständigheter som talar för att förbudet gäller även fastighetsbildning avseende befintlig bebyggelse. Sålunda är nybebyggelse förbjuden redan enligt planbestämmelsen i 2 §. Vidare hänvisas till bestämmelserna för naturreservatet, som innehåller ett ovillkorligt avstyckningsförbud. Oklarheten om planbestämmelsens innebörd gör sammanfattningsvis att det inte kan sägas bestämt att avstyckningen skulle strida mot stadsplanen.

Enligt 3 kap 2 § 2 st FBL skall, om naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser än som avses i 1 st gäller, fastighetsbildning ske så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

I LSt:ns beslut om Sandhammarens naturreservat anges målet med reservatet vara att "bevara de naturvetenskapliga och kulturella värdena innefattande vegetationstyper, geomorfologi och markhistoria, samt att tillgodose möjligheterna för allmänheten att uppleva områdets natur och utnyttja det för rekreation och friluftsliv". Såvitt avser fritidsbebyggelsen inom reservatet hänvisas i ändamålsbeskrivningen till stadsplanen. För att trygga ändamålet med reservatet förordnar LSt:n vidare enligt reservatsföreskrifterna punkt A 4 att förbud skall gälla att avstycka tomtmark inom fastigheter eller samfälligheter.

Syftet med naturreservatet synes sammanfattningsvis vara att bevara Sandhammarenområdets natur- och kulturvärden och att samtidigt göra området tillgängligt för allmänheten. Ett flertal av reservatsföreskrifterna, bl a avstyckningsförbudet, skall motverka att enskilda intressen utvecklas inom reservatet till nackdel för de allmänna intressen som reservatet skall tillgodose. Som LSt:n har påpekat finns en risk för att ett bifall till S.L:s ansökan skulle följas av fler ansökningar om avstyckning och att bifallet skulle bli vägledande när de nya ansökningarna prövades. Enskilda intressen kunde därmed komma att inkräkta på de allmänna intressena. Att det faktiskt råder ett uttryckligt och ovillkorligt förbud mot avstyckninger bör särskilt beaktas, liksom att LSt:n har avstyrkt avstyckningen. Med hänsyn till det anförda får det anses att ett bifall till avstyckningen skulle motverka syftet med reservatsbestämmelserna.

Om det finns särskilda skäl, får enligt 3 kap 2 § 3 st FBL undantag medges från bestämmelser som avses i 2 st. I ett sådant dispensärende kan proportionalitetsprincipen aktualiseras (se 7 kap 25 och 26 §§ miljöbalken). Frågor om dispens prövas inte av den myndighet som beslutar om fastighetsbildningen utan – på den myndighetens begäran – av LSt:n eller efter dess förordnande av en kommunal myndighet. Av 7 kap 29 § miljöbalken följer att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall.

LSt:n har givit klart uttryck för uppfattningen att S.L:s ansökan inte bör bifallas. Det är därför inte motiverat att i fastighetsbildningsärendet underställa frågan om undantag LSt:ns prövning.

Av det anförda följer att det föreligger hinder mot fastighetsbildningen. Förrättningen skall därför ställas in.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns utslag fastställer HD fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inställa förrättningen.

HD:s utslag meddelades d 2 dec 1999 (mål nr Ö 5130-97).