Högsta Domstolen referat NJA 1999 s. 745 (NJA 1999:101)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1999 s. 745 (NJA 1999:101)
Målnummer
Ö3021-98
Avgörandedatum
1999-12-06
Rubrik
En talan mot facklig organisation med yrkande om skadestånd under påstående att ren förmögenhetsskada tillfogats tredje man genom otillbörligt handlande i samband med en facklig blockad har ansetts inte avse en arbetstvist enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Lagrum
•  1 kap. 1 § lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister
•  2 kap. 1 § lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister
Rättsfall
NJA 1935 s. 300

Walds Mode AB är ett företag i konfektionsbranschen som från en butik i PUB-varuhuset i Stockholm säljer kläder tillverkade av AB K.k.. K.k. hade försatts i blockad av Industrifacket på grund av att Industrifacket ville få till stånd ett kollektivavtal med K.k..

Med anledning av blockaden gick representanter för Industrifacket d 20 okt 1997 till Walds Modes butik och presenterade information om blockaden för anställda och presumtiva kunder. Man trodde då från Industrifackets sida att man besökte en butik som tillhörde K.k., eftersom K.k:s och inte Walds Modes namn angavs vid butikslokalen.

Walds Mode väckte vid Stockholms TR talan mot Industrifacket med yrkande att TR:n skulle fastställa att Industrifacket var skyldigt att ersätta den skada som drabbat Walds Mode till följd av Industrifackets "otillbörliga ingrepp" i bolagets avtalsförhållande med annan.

Industrifacket, som bestred Walds Modes yrkande, yrkade att TR:n skulle avvisa bolagets talan eftersom TR:n inte var behörigt forum. Som grund härför anförde Industrifacket att tvisten avsåg stridsåtgärd enligt 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) samt att Arbetsdomstolen enligt 2 kap 1 § 4 st lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) är exklusivt forum för sådana tvister.

Walds Mode bestred avvisningsyrkandet då tvisten enligt bolagets uppfattning inte var arbetsrättslig utan skadeståndsrättslig. Vidare angav bolaget att en part inte skall kunna få en talan avvisad genom att invända att tvisten gäller stridsåtgärd enligt 41 § MBL och att den som gör en sådan invändning skall styrka att det är fråga om en stridsåtgärd.

TR:n (chefsrådmannen Ljunggren-Thedeen, referent, och rådmannen Ulrich) anförde i beslut d 16 febr 1998: Skäl. Fråga är om allmän domstol är behörig att uppta förevarande tvist.

Enligt 10 kap 8 § RB må talan i anledning av skadegörande handling väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. I 10 kap 17 § andra punkten samma balk stadgas att rätten inte är behörig att uppta tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning är ensam behörig att upptaga sådan tvist.

2 kap 1 § 4 st arbetstvistlagen lyder:

Arbetsdomstolen är alltid behörig att som första domstol uppta och avgöra tvist om stridsåtgärd som avses i 41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

I förarbetena till nämnda bestämmelse, prop 1991/92:84 s 24, uttalas i den allmänna motiveringen:

AD-utredningen [SOU 1988:30, TR:ns anm] uppmärksammade också att arbetstvistlagens regler är utformade så att vissa mål om stridsåtgärd kan komma under prövning av TR som första domstol. Som exempel anfördes det fallet att en enskild arbetsgivare som inte själv slutit kollektivavtal väcker talan i tvist om stridsåtgärd. Utredningen ansåg detta vara otillfredsställande med hänsyn till att rätten att vidta stridsåtgärder är så central inom arbetsrättens område. Utredningen föreslog därför att behörighetsreglerna för arbetsdomstolen borde utvidgas så att domstolen oberoende av partsställningen alltid skall pröva tvist om stridsåtgärd som första instans. Utredningen framhöll att en sådan utvidgning skulle innebära ett ytterst marginellt tillskott av mål, uppskattningsvis högst ett mål vart femte år. Jag delar utredningens uppfattning såväl alt det i detta sammanhang är fråga om mycket sällan förekommande fall som att tvist om stridsåtgärd alltid bör prövas av arbetsdomstolen som första domstol. Arbetstvistlagen bör alltså ändras även i detta avseende.

På s 25 i specialmotiveringen i samma proposition uttalas:

Paragrafen reglerar arbetsdomstolens behörighet att som första domstol uppta och avgöra en arbetstvist. I ett nytt 4 st har införts en bestämmelse som anger att arbetsdomstolen alltid, oavsett partsställningen, är behörig att uppta och avgöra tvist om stridsåtgärd. De närmare skälen för att införa den nya bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Begreppet stridsåtgärd har här samma innebörd som i 41 § medbestämmandelagen, dvs lockout, strejk, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Detta har uttryckligen angivits i lagtexten.

Bedömning. Motivuttalandena till 2 kap 1 § 4 st arbetstvistlagen syns ge vid handen att Arbetsdomstolen är exklusivt behörig att pröva käromål som vilar på en sådan påstådd olovlig stridsåtgärd som räknas upp i 41 § medbestämmandelagen. Detta kan emellertid inte anses framgå av lagrummet i fråga. Tvärtom kan det nu berörda stadgandet inte läsas på något annat sätt än att såväl allmän domstol som Arbetsdomstolen är behörig att som första instans uppta ett käromål om en påstådd olovlig stridsåtgärd till prövning, allt efter kärandens önskemål. Enligt TR:ns mening kan det endast komma i fråga att frånkänna en allmän domstol behörighet att pröva ett civilrättsligt anspråk om det av en speciallag tydligt framgår att sådan behörighet exklusivt tillerkänts någon annan domstol. Som TR:n nyligen uttalat uppfyller det berörda stadgandet i arbetstvistlagen inte det kravet.

Mot bakgrund härav och med beaktande av att fråga är om påstådd skada för tredje man (Walds Mode), en fråga som lämpar sig väl för allmän domstol, skall avvisningsyrkandet ogillas.

Beslut. Yrkandet om avvisning av talan lämnas utan bifall.

Rådmannen Pavon var skiljaktig och anförde: Formuleringen i det återgivna lagrummet ger inte otvetydigt vid handen att Arbetsdomstolen är exklusivt forum även i fråga om stridsåtgärder på arbetsmarknaden som faller utanför tillämpningsområdet för lagen om medbestämmande i arbetslivet. Motivuttalandena ger emellertid ett klart uttryck för att syftet med stadgandet är att förbehålla Arbetsdomstolen prövningen av käromål som vilar på en påstådd olovlig stridsåtgärd. På grund härav anser jag att TR:n saknar behörighet att ta upp den av Walds Mode väckta talan till prövning. Den skall därför avvisas.

Industrifacket överklagade i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle överlämna överklagandet till Arbetsdomstolen för avgörande, i andra hand att HovR:n skulle avvisa Walds Modes talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Forssberg hovrättsrådet Broqvist samt tf hovrättsassessorerna Hardvik Åkerström och Ericsson, referent) anförde i beslut d l6 juni 1998: HovR:ns bedömning. Den grundläggande förutsättningen för att arbetstvistlagen skall vara tillämplig är enligt lagens 1 § att tvisten rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den allmänna utgångspunkten är att lagen skall tillämpas när en arbetsgivare och en arbetstagare har träffat ett enskilt anställningsavtal med varandra. Till "förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare" hör dock även relationen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens organisationer. Tillämpningsområdet för MBL är enligt dess 1 § detsamma, vilket innebär att hänvisningen i 2 kap 1 § 4 st arbetstvistlagen till 41 § MBL inte kan medföra att arbetstvistlagen blir tillämplig om parterna inte står i ett anställningsförhållande till varandra. Frågan blir då om Industrifacket och bolaget står i sådant förhållande till varandra att tvisten är en arbetstvist i lagens mening.

Det har inte påståtts vare sig att bolaget har några anställda som är medlemmar i Industrifacket eller att det finns något kollektivavtal mellan Industrifacket och bolaget. Även det förutan skulle tvisten kunna röra förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare om bolaget bedrev verksamhet inom ett område där Industrifacket normalt tecknar kollektivavtal med arbetsgivarna, och tvisten rörde en fråga uppkommen i parternas egenskap av arbetsgivare och arbetstagare. Inte heller den förutsättningen föreligger eftersom bolagets verksamhet utövas inom en sektor av arbetsmarknaden där annan facklig organisation normalt är avtalsslutande part.

På anförda skäl finner HovR:n att ifrågavarande tvist faller utanför tillämpningsområdet för arbetstvistlagen. Vid sådant förhållande finner HovR:n såväl att HovR:n är behörig att pröva Industrifackets överklagande som att TR:n är behörig att uppta och avgöra bolagets talan. HovR:ns beslut. HovR:n lämnar överklagandet utan bifall.

Industrifacket (ombud förbundsjuristen K.J.) överklagade och yrkade i första hand att prövningen av överklagandet skulle överlämnas till Arbetsdomstolen, i andra hand att Walds Modes talan skulle avvisas.

Walds Mode (ombud advokaten J.T.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Johansson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. 1 kap i § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) föreskriver att lagen äger tillämpning på rättegången i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetstvister). Enligt 63 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) handläggs även mål om tillämpning av MBL, som bl a innehåller bestämmelser om tillåtligheten av fackliga stridsåtgärder, enligt reglerna i arbetstvistlagen. Tillämpningsområdet för MBL är enligt 1 § i lagen detsamma som för arbetstvistlagen dvs lagen tillämpas på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

För att det skall vara fråga om en arbetstvist krävs enligt motivuttalandena till arbetstvistlagen att tvisten gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i denna deras egenskap (prop 1974:77 s 138). Vidare sägs att det avgörande för lagens tillämpning är om tvisten – när den inte enbart rör ett kollektivavtal som sådant – grundar sig på ett anställningsförhållande eller ej (a prop s 139). Beträffande MBL, är den allmänna utgångspunkten att lagen skall tillämpas när en arbetsgivare och arbetstagare har träffat ett enskilt anställningsavtal med varandra. Till "förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare" hör inte bara individuella anställningsförhållanden utan också relationen mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer (se Bergkvist m fl, Medbestämmandelagen, 2 uppl, 1997 s 28).

Tvisten mellan parterna i målet rör inte tillämpning av kollektivavtal och har inte sin grund i något enskilt anställningsavtal. Walds Mode har inte några anställda som är medlemmar i Industrifacket och det finns inte något kollektivavtal mellan Industrifacket och bolaget. Inte heller bedriver Walds Mode verksamhet inom ett område där Industrifacket normalt tecknar kollektivavtal. Det föreligger mellan parterna således inte något sådant arbetsgivar/arbetstagarförhållande som avses i 1 § arbetstvistlagen och i 1 § MBL. Även om den påstått skadegörande handlingen utgjort ett led i en av Industrifacket genomförd facklig stridsåtgärd är tvisten därför inte en arbetstvist. TR:n och HovR:n är således behöriga att uppta och avgöra målet. På grund av det anförda skall Industrifackets överklagande avslås.

HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Svensson, Danelius, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Walds Mode har som grund för sin skadeståndstalan vid TR:n anfört att bolaget drabbats av ren förmögenhetsskada till följd av att Industrifacket, som inte stått i någon avtalsrelation till bolaget, gjort sig skyldigt till ett otillbörligt ingrepp i bolagets avtalsförhållande till sina kunder. Denna talan gäller skadestånd på utomobligatorisk grund och kan inte anses beröra förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i den mening som avses i 1 kap 1 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Eftersom tvisten således inte är en arbetstvist som skall handläggas enligt de särskilda bestämmelserna i nämnda lag, har TR:n varit behörig att ta upp bolagets talan till prövning. Industrifackets överklagande skall därför avslås.

HD:s avgörande. HD avslår överklagandet.

HD:s beslut meddelades d 6 dec 1999 (mål nr Ö 3021-98).