Högsta Domstolen referat NJA 1999 s. 95 (NJA 1999:13)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1999 s. 95 (NJA 1999:13)
Målnummer
Ö2990-98
Avgörandedatum
1999-03-15
Rubrik
En tilltalad i mål om rån m m var intagen i finskt fängelse och kunde därför inte inställa sig personligen vid huvudförhandlingen i HovR:n. Den tilltalade ansågs ha haft laga förfall oberoende av att frihetsberövandet berodde på hans eget handlande.
Lagrum
•  32 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740)
•  32 kap. 8 § rättegångsbalken (1942:740)
•  51 kap. 21 § rättegångsbalken (1942:740)
•  51 kap. 22 § rättegångsbalken (1942:740)

Haparanda TR dömde d 4 mars 1997 M.N. för rån m m till fängelse 1 år 6 mån. M.N. överklagade i HovR:n för Övre Norrland, som satte ut målet till huvudförhandling d 2 juni 1998. M.N., som då var intagen i finskt fängelse, kallades att infinna sig personligen till huvudförhandlingen.

Den 28 maj 1998 meddelade M.N:s offentlige försvarare, advokaten H-O.F., HovR:n att M.N. hade avvikit från fängelset, att han fått "påbackning" och att han inte skulle få någon permission för att inställa sig till förhandlingen d 2 juni 1998. När målet påropades d 2 juni 1998 var M.N. inte personligen närvarande. Fors uppgav vid förhandlingen att M.N. på grund av misskötsamhet (rymning) blivit förflyttad till en sluten anstalt och att hans alla permissioner dragits in. Fors ingav ett intyg från anstalten utvisande att M.N. inte hade beviljats permission för inställelse till huvudförhandlingen i HovR:n. Fors menade att M.N. därmed hade laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig.

Åklagaren bestred att laga förfall förelåg och anförde att M.N. när han rymde borde ha förutsett att permissioner skulle dras in.

HovR:n (hovrättsråden Sjöblom och Eriksson, referent, t f hovrättsassessorn Wallström samt nämndemännen Pekkari och Paavola), som ansåg att målet inte kunde avgöras utan att M.N. var personligen närvarande, anförde i beslut d 2 juni 1998: M.N. har tidigare även avtjänat långvarigt fängelsestraff i Finland. Han borde därför ha känt till rutinerna i finska fängelser och att permissionerna skulle dras in om han misskötte sig. HovR:n har utsatt målet efter överenskommelse med försvararen och M.N.. HovR:n anser på grund av det anförda att M.N. inte haft laga förfall och att överklagandet är förfallet.

M.N. ansökte om återupptagande av målet och anförde, utöver vad som hade åberopats vid förhandlingen d 2 juni, bl a följande. Det har framkommit i god tid före förhandlingen att M.N. inte skulle kunna närvara. Härutöver har också intyg ingivits och åberopats, vilket styrker att hinder mot inställelse föreligger. Det är ett felaktigt resonemang att M.N. orsakat att han inte kunnat inställa sig till förhandlingen. Orsaken till att han inte kunde inställa sig var att permission inte kunde erhållas. Permission kan endast lämnas av fängelseledningen och därför kan inte M.N. råda över denna omständighet. Att hindret indirekt har en orsak i misskötsamhet kan inte tillmätas sådan betydelse att laga förfall inte skall anses föreligga.

HovR:n (samma ledamöter som d 2 juni utom nämndemännen) anförde i beslut d 18 juni 1998: Har ett överklagande förfallit skall HovR:n enligt 51 kap 22 § RB på ansökan av den tilltalade återuppta målet, om han för sin utevaro eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid.

HovR:n har i samband med att överklagandet förklarades förfallet konstaterat att M.N. inte hade laga förfall för sin utevaro.

Vad M.N. anfört i HovR:n medför inte att det kan anses sannolikt att han haft laga förfall för sin utevaro.

HovR:n avslår därför M.N:s ansökan om återupptagande av målet.

M.N. (offentlig försvarare H-O.F.) överklagade och yrkade att HD skulle förordna att HovR:n skulle återuppta målet.

Riksåklagaren medgav yrkandet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tegner föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt 51 kap 22 § RB skall HovR:n om ett överklagande förfallit enligt 51 kap 21 § återuppta målet om klaganden för sin underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid. I 32 kap 8 § RB stadgas att laga förfall bl a är då någon genom omständighet som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat. Welamson uttalar att spörsmålet huruvida giltig ursäkt föreligger eller inte i praktiken vanligtvis är liktydigt med frågan om en viss omständighet skäligen bort tas i beräkning eller inte. Det blir alltså fråga att bestämma den grad av aktsamhet som skall krävas. Det är svårt att uppställa några preciserade generella riktlinjer för denna bedömning (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl, 1994 s 198).

M.N. har inte kunnat erhålla permission för inställelse till huvudförhandlingen i HovR:n. Han har därför inte under de förutsättningar som gällt vid tidpunkten för en eventuell resa till HovR:n haft möjlighet att inställa sig. Frågan i målet är vilken betydelse det har att anledningen till att M.N. vägrades permission sannolikt var att han misskött sig genom att avvika från anstalten. Därvid har HovR:n fäst avseende vid att M.N. känt till rutinerna i finska fängelser och att permissionerna skulle dras in om han misskötte sig.

I Fitger, Rättegångsbalken I, Del 2, s 32:26, uttalas att det generellt torde kunna hävdas att en självförvållad anledning till att någon underlåter att fullgöra det som åligger honom inte grundar laga förfall. I detta fall går HovR:ns resonemang ut på att M.N. själv försatt sig i den aktuella situationen och att det var något han bort räkna med när han avvek från anstalten. Detta handlande ligger emellertid tidsmässigt före huvudförhandlingen i HovR:n. M.N:s överväganden vid denna tidpunkt har sannolikt inte varit inriktade på den förestående förhandlingen.

Utredningen ger inte anledning till annan bedömning än att M.N. vid tidpunkten för sitt avvikande från anstalten inte skäligen bort ta i beräkning att hans handlande skulle innebära att han inte skulle kunna inställa sig till huvudförhandlingen i HovR:n. M.N. får således anses ha haft giltig ursäkt för att inte inställa sig. Förhindret har anmälts till HovR:n veckan innan huvudförhandlingen. M.N:s ansökan skall därför bifallas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förordnar HD att målet åter skall tas upp av HovR:n.

HD (JustR:n Magnusson, Lind, referent, Svensson, Pripp och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl Genom att M.N. var berövad friheten utan möjlighet att få permission var han förhindrad att komma till huvudförhandlingen i HovR:n. Han hade därmed laga förfall för sin underlåtenhet att inställa sig personligen; att frihetsberövandet hade sin grund i handlande från M.N:s sida saknar relevans vid bedömningen av frågan om laga förfall förelåg.

HovR:n skulle alltså ha ställt in huvudförhandlingen i stället för att förklara överklagandet förfallet. M.N. saknade möjlighet att överklaga HovR:ns beslut att hans överklagande hade förfallit (se 54 kap 3 § 1 st RB). Saken får då rättas till genom att hans överklagande av HovR:ns beslut att inte återuppta målet bifalls.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förordnar HD att målet åter skall tas upp i HovR:n.

HD:s beslut meddelades d 15 mars 1999 (mål nr Ö 2990-98).