Högsta Domstolen referat NJA 2001 s. 172 (NJA 2001:24)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 2001 s. 172 (NJA 2001:24)
Målnummer
B1806-00
Avgörandedatum
2001-03-21
Rubrik
Fråga när det föreligger fullbordat brott mot 9 § lagen (1994:1565) om privatinförsel i dess lydelse enligt SFS 1998:508.
Lagrum
9 § lagen (1994:1565) om privatinförsel
Rättsfall
NJA 1999 s. 670

Allmän åklagare yrkade vid Trelleborgs TR ansvar å L.E., född 1940, för brott mot privatinförsellagen enligt följande: L.E. har d. 10 sept. 1998 i Trelleborg till riket infört 34,9 liter spritdrycker, 64,2 liter vin och 16 liter starköl, varvid han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att anmäla denna skattepliktiga införsel hos tullmyndigheten.

Ansvar yrkades å L.E. även för rattfylleri, olovlig körning och snatteri. Dessa delar av målet beröres inte närmare i detta referat.

TR:n (ordf. rådmannen Magnusson) anförde i dom d. 21 okt. 1999: Domskäl. L.E. har bestritt ansvar under påstående att han inte beretts tillfälle att deklarera införseln.

Åklagaren har vid utvecklingen av sin talan bl.a. anfört följande: L.E. anlände vid tillfället i bil med färjan från Rostock. Sedan han kört av färjan valde han blå EU-fil. Efter det att L.E. passerat red point togs han ut för tullkontroll. Vid denna påträffades 34,9 1 spritdrycker, 64,2 1 vin och 161 starköl i bilen. Alkoholdryckerna fanns dels i reservhjulsbaljan, dels instoppade bakom garneringen i vänster och höger sidovägg bak och dels bland bagaget.

L.E. har berättat: Han och hans f.d. hustru, A.E., kom tillbaka till Trelleborg från Tyskland på kvällen d. 10 sept. 1998. Det var kolmörkt ute. De hade åkt till Tyskland på morgonen samma dag. På Aldi och Kaufhalle i Tyskland hade de köpt öl, vin och sprit. När han körde av färjan i Trelleborg såg han att det fanns två filer. Själv låg han i den yttre filen. Han talade om för A.E. att de var tvungna att byta till den inre. Denna låg nämligen närmare tullhuset. På vägen dit passerade man tre stycken kurer. Två av dessa var upplysta och bemannade. Den tredje kuren, som låg till vänster, var däremot obemannad och nedsläckt. I mörkret kunde han inte se om filerna var skyltade. Någon red point såg han inte. Ungefär tio meter innan han och A.E. passerade passkontrollen kom en passpolis fram till dem och bad att få se deras pass. Passpolisen fick passen och vinkade därefter till sig en tulltjänsteman, som tog deras pass och försvann utan att säga ett ord. Såväl han själv som A.E. blev skärrade. De undrade vad det var frågan om. Efter några minuter kom en tulltjänsteman fram till dem och bad dem ställa sin bil bakom en buss, som stod en bit bort. Han vet inte om det var samma tulltjänsteman som tidigare. L.E. parkerade bilen bakom bussen såsom han blivit anvisad och utgick ifrån att även de personer som anlänt med bussen hade varor att förtulla. Efter några minuters väntetid kom en tulltjänsteman och bad honom köra in i en visitationslokal. Inte heller nu fick han och A.E. tillbaka sina pass. Det kom ytterligare två tullare, som var inlånade från Helsingborg, för att kontrollera bilen. Han upplyste tulltjänstemännen om att han hade varor att förtulla. De svarade då att det fick utredningen visa. Han talade också om att det fanns vin instoppat i bakre sidoväggarna på bilen, en Volvo Amazon kombi av 1966 års modell. Det var han själv som tog fram och visade vinet för tullarna. Anledningen till att vinet förvarades dolt var att bilen inte gick att låsa. – – – Dryckesinköpen hade gjorts med anledning av att hans blomsterrörelse firade 25-årsjubileum på lördagen, dvs. två dagar senare. — Hans avsikt var att anmäla varorna för beskattning. Han fick emellertid aldrig någon chans till detta. L.E. hade med sig 4 000-4 500 kr för att kunna betala skatten på varorna.

På begäran av åklagaren har hållits vittnesförhör med S.M. som berättat: Han är tullinspektör och tjänstgjorde den aktuella dagen. För hans del började det hela med att han såg en bil stå uppställd efter en kontrollbur. Bilen hade blivit ställd till sidan för kontroll. Han minns inte om det var tulltjänstemän eller passpoliser som stoppat bilen. Han vet bara att bilen stod stilla efter passage av kontrollburen. S.M. gick fram till bilen och samtalade med föraren, som var L.E. Han bad denne köra in i garaget för kontroll. S.M. minns inte om bilen kördes in direkt i garaget eller om det tog några minuter. Han själv anlände till garaget en stund efter det att bilen körts in. När han kom in i garaget var kontrollen redan påbörjad. Några tullare hade öppnat framdörrarna på bilen och arbetade inuti denna. Som han minns det stod bagaget uppställt på visitationsbänkarna vid sidorna. Han började visitera bak i bilen. När han lyfte på golvet i bagageutrymmet såg han att det låg spritflaskor i reservhjulsbaljan. Det fanns inget reservhjul i baljan utan enbart sprit. Han minns inte om det fanns öl i bilen också. Det är möjligt att det tagits ut tidigare och redan stod på visitationsbänkarna. L.E. sade inget om att han ville deklarera varor varken utanför garaget eller när S.M. kom in i detta. Först sedan man inlett kontrollen och funnit spriten nämnde L.E. att det fanns vin i bilen. Vinförpackningarna förvarades längst bak i sidorna på bilen bakom garneringen. När kontrollen var avslutad skrev tulltjänstemännen rapport. Det rådde inte någon tvekan om att varorna inte hade deklarerats. L.E. hade kört i blå EU-fil och hade sedan länge passerat red point då denne stoppades för kontroll.

På L.E:s begäran har hållits vittnesförhör med A.E., som berättat: Hon och L.E. anlände till Trelleborg på kvällen d. 10 sept. 1998. Det var mörkt ute. L.E. hade lite för mycket med sig och ville därför deklarera. De visste emellertid inte var de skulle ställa sig för att avge deklaration. Det var mycket svårt att se vart man skulle köra. Strax efter det att de kört av färjan kom en uniformerad man fram till dem och tog deras pass samt uppmanade dem att parkera bilen bakom en buss. Någon förklaring till detta gavs inte. De förstod inte varför han tog passen. Båda blev upprörda och undrade vad som hände. Det tog väldigt lång tid innan de fick tillbaka passen. De blev aldrig tillfrågade om huruvida de hade något att förtulla.

TR:ns bedömning.

L.E. har berättat vidlyftigt och engagerat. Han har dock varit föga övertygande. Av utredningen framgår att L.E. sedan länge passerat red point då han uttogs för kontroll. Hans påstående att han ej fått tillfälle att deklarera införseln förtjänar med hänsyn till S.M:s uppgifter och omständigheterna i övrigt ej avseende. Vid en samlad bedömning av vad som förekommit finner TR:n styrkt att L.E. till riket infört av åklagaren påstådda mängder alkoholdrycker och att han uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att deklarera införseln till tullmyndigheten. Åtalet för brott mot privatinförsellagen skall således bifallas.

Domslut. TR:n dömde L.E. enligt 9 § 1 st. lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen för brott mot privatinförsellagen

samt enligt 8 kap. 2 § BrB m.fl. lagrum för snatteri, rattfylleri och olovlig körning till fängelse 1 mån.

L.E. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet avseende brott mot privatinförsellagen samt att HovR:n under alla förhållanden skulle ådöma honom en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Borgeke, hovrättsrådet Clevesköld, referent, tf. hovrättsassessorn Roos samt nämndemännen Jonsson Berglund och Hvass) anförde i dom d. 6 april 2000: Domskäl.

I enlighet med TR:ns i dessa avseenden inte överklagade dom har L.E. gjort sig skyldig till snatteri, till grov olovlig körning i två fall samt till rattfylleri av normalgraden.

När det gäller åtalet för brott mot privatinförsellagen har åklagaren anfört att de i gärningsbeskrivningen angivna alkoholmängderna avser alkohol utöver skattefri ranson. L.E. har vitsordat denna uppgift.

L.E. och tullinspektören S.M. har hörts på nytt i HovR:n. S.M. har därvid uppgett att L.E. blev stoppad innan han hade passerat kontrollstället.

Eftersom L.E. stoppades och kontrollerades då han alltjämt befann sig på kontrollstället har någon fullbordad införsel av alkoholdryckerna inte ägt rum. Försök till brott mot privatinförsellagen är inte kriminaliserat. Åtalet skall alltså redan på denna grund lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns domslut i skuldfrågan att HovR:n ogillar åtalet för brott mot privatinförsellagen.

HovR:n ändrar vidare på så sätt TR:ns domslut att HovR:n bestämmer påföljden för de övriga brotten till 100 dagsböter å 30 kr.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att åtalet för brott mot privatinförsellagen skulle bifallas och att ett mera kännbart bötesstraff skulle bestämmas för den samlade brottsligheten.

L.E. (offentlig försvarare advokaten M.L.) bestred ändring.

Målet föredrogs.

HD (JustR:n Lars K. Beckman, Danelius, Lennander, Westlander och Pripp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med vad domstolarna funnit har L.E. gjort sig skyldig till snatteri, olovlig körning (grova brott) och rattfylleri. Frågan är om L.E. även brutit mot 9 § privatinförsellagen då han d. 10 sept. 1998 från Tyskland förde in spritdrycker, vin och starköl i landet. Det har i åtalet lagts honom till last att han därvid uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att anmäla denna skattepliktiga införsel av varor hos tullmyndigheten.

Privatinförsellagen trädde i kraft d. 1 jan. 1995 med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Eftersom något nytt kontrollsystem inte kunde vara på plats till lagens ikraftträdande, stannade man för att låta tullens dåvarande kontrollmöjligheter tills vidare behållas i den utsträckning de inte stred mot EU:s regelverk och i detta låg också att lagen (1960:418) om varusmuggling (varusmugglingslagen) tills vidare fick fortsätta att gälla också i fråga om den inre gränsen (prop. 1994/95:34 s. 111). Någon föreskrift om straff togs inte in i privatinförsellagen. Frågor om straffansvar fick alltså prövas enligt varusmugglingslagen, som straffbelade inte endast fullbordat brott utan även försök till varusmuggling (jfr prop. 1994/95:56 s. 71).

Den 1 juli 1996 infördes däremot som en ny 9 § i privatinförsellagen en straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att anmäla skattepliktig införsel enligt lagen (se prop. 1995/96:166). Anmälningsskyldigheten reglerades liksom tidigare i lagens 4 §, där det föreskrevs att den som för in en skattepliktig vara vid införseln skall anmäla detta till beskattningsmyndigheten. I paragrafen skrevs också in att när införseln sker där bemannad tullplats finns, skulle Tullverket för beskattningsmyndighetens räkning ta emot anmälningen. Och i 5 § angavs att i ett sådant fall anmälan skulle ske till verket vid införseln. Försök till brott mot lagen straffbelades emellertid inte. Samtidigt med de nu nämnda ändringarna föreskrevs i 9 § 2 st. att varusmugglingslagen, med två undantag som nu inte är av intresse, och skattebrottslagen inte skulle tillämpas på sådan införsel som lagen avser.

I den proposition som föregick lagändringen uttalade regeringen bl. a. att införseln som sådan inte var otillåten och att anmälningsskyldigheten i vissa fall inte kunde fullgöras vid själva gränspassagen utan först i efterhand. Den bristande anmälningsskyldigheten hade därför karaktär av en förseelse av samma slag som att exempelvis någon lämnar felaktiga uppgifter i en punktskattedeklaration och anmälningsskyldigheten borde därför straffas särskilt i privatinförsellagen. (Prop. 1995/ 96:166 s. 43.)

Den 1 juli 1998 fick lagen åter ändrad lydelse. Anmälningsskyldigheten enligt 4 § ändrades då till en skyldighet för den som för in en enligt lagen skattepliktig vara att vid införseln självmant deklarera detta och att lämna deklarationen till tulltjänsteman, om införseln görs på bemannad tullplats. Straffansvaret i 9 § knöts genom 1998 års ändring till deklarationsskyldigheten och inte som tidigare till anmälningsskyldigheten.

Den 1 jan. 2001 upphävdes varusmugglingslagen och ersattes av en ny lag (2000:1225) om straff för smuggling. Med denna lag anpassades smuggellagstiftningen till skattebrottslagens bestämmelser bl.a. på så sätt att brotten utformats som s.k. farebrott. Motsvarande reglering infördes samtidigt i 9 § privatinförsellagen (se SFS 2000:1230).

HD har vid prövningen nu att tillämpa privatinförsellagen i dess lydelse vid gärningstillfället, dvs. i 1998 års lydelse.

Frågan när brott mot privatinförsellagen fullbordats togs upp av Lagrådet vid granskningen av förslaget om införande av 9 § i lagen, dvs. då lagens straffbestämmelse infördes (prop. 1995/96:166 s. 160). Lagrådet uttalade därvid att utformningen av paragrafen torde medföra att straffansvar kunde komma i fråga endast under förutsättning att införseln fullbordats och således inte om förfarandet stannat vid ett försök. Lagrådet förklarade sig inte ha någon invändning mot den ordningen men ville påpeka att den innebar att, om någon blir ertappad vid tullkontroll innan kontrollstället passerats, det inte kommer att finnas förutsättningar att påföra denne böter. Regeringen framhöll (se a. prop. s. 44) att det i praktiken knappast gick att avgöra om någon haft för avsikt att inte fullgöra sin anmälningsskyldighet förrän han hade haft en faktisk möjlighet att göra en anmälan, exempelvis genom att han passerat kontrollstället utan att lämna en anmälan.

Vad gäller varusmuggling anses enligt varusmugglingslagen fullbordat brott inte föreligga förrän den skattepliktiga varan införts i landet (se bl.a. NJA 2000 s. 256). Vad som straffbeläggs i privatinförsellagen är däremot inte införseln som sådan; denna är i sig tillåten. Vad som straffbeläggs är i stället att en resande lämnar uppgift som befinns oriktig eller underlåter att deklarera skattepliktig införsel enligt lagen. Enligt 4 § skall deklarationsskyldigheten fullgöras vid införseln. Lagen ger inte närmare besked om vad som förstås med uttrycket "vid införseln". Om det inte finns någon bemannad tullmyndighet på den plats där varan förs in, får deklarationen (och före år 1998 anmälan om införseln) lämnas senast viss tid efter det att införseln gjordes, se 4 § 1 st. i 1998 års lydelse (5 § i 1996 års lydelse).

När det gäller införsel på bemannad tullplats är situationen däremot annorlunda. Det är uppenbart att skyldigheten att deklarera på en sådan plats inte fyller någon funktion, om inte skyldigheten måste fullgöras innan varan lämnar tullkontrollområdet. Lagen föreskriver att deklarationsskyldigheten skall fullgöras av den som för in den skattepliktiga varan. Det krävs däremot inte för straffansvar att den resande också skall ha fört in varan. (Jfr däremot 7 § 2 st., i vilket föreskrivs att särskild avgift skall påföras den resande, om denne fört in skattepliktig vara utan att deklarera detta.) Frågan blir därför när det föreligger ett fullbordat brott mot lagen.

Riksåklagaren har uttalat att det avgörande i första hand är om den resande underlåtit att självmant deklarera varan och gjort gällande att L.E:s brott är fullbordat, eftersom han stoppades vid tullpassage i en fil för resande som inte hade några varor att deklarera.

Som redan sagts förutsätter inte 9 § i privatinförsellagen att den resande har fört in varorna. Enbart det förhållandet att en resande, som medför skattepliktiga varor, kör in i blå fil kan dock inte anses innebära att denne underlåtit att fullgöra sin deklarationsplikt. Något fullbordat brott föreligger därför inte om den resande stoppas eller frivilligt stannar i tullkontrollområdet och deklarerar sin införsel. Lämnar han däremot då oriktiga uppgifter om att han inte har några skattepliktiga varor att deklarera, får brott mot lagen därigenom anses fullbordat. Detsamma måste gälla också om den resande över huvud taget inte stoppas eller stannar i tullkontrollen och för in varorna utan att dessförinnan ha deklarerat införseln.

Eftersom L.E. stoppades av en tulltjänsteman innan han lämnat tullkontrollområdet och det inte visats att han lämnat oriktiga uppgifter om sitt innehav av skattepliktiga varor medan han befann sig på området, föreligger alltså inte något fullbordat brott mot privatinförsellagen. HD finner därför inte skäl för någon ändring av HovR:ns domslut i ansvarsfrågan. HD gör inte heller i påföljdsdelen någon annan bedömning än HovR:n.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 21 mars 2001 (mål nr B 1806-00).