Högsta Domstolen referat NJA 2001 s. 386 (NJA 2001:56)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 2001 s. 386 (NJA 2001:56)
Målnummer
Ö4361-97
Avgörandedatum
2001-06-08
Rubrik
En kärande har vid svensk domstol väckt talan mot dels ett svenskt bolag, dels två bolag med säte i Finland. Talan mot de finska bolagen har avvisats då det med tillämpning av artikel 6.1 i Luganokonventionen inte ansetts föreligga ett sådant samband mellan käromålen att en gemensam handläggning är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas.
Lagrum
Luganokonventionen artikel 6.1 och artikel 22
Rättsfall
NJA 1999 s. 673

International Credit Insurance Corporations konkursbo, Stockholm, (IC) väckte vid Stockholms TR talan mot dels Skandia International Insurance Corporation, Stockholm, (Skandia) dels två bolag med säte i Finland nämligen Pohjola Insurance Company Ltd (Pohjola) och Bothnia International Insurance Ltd (Bothnia), mål nr I.

GGF Asset Management S.A., Luxemburg, väckte vid samma TR talan mot dels Skandia dels Pohjola och Bothnia, mål nr II.

Pohjola och Bothnia yrkade att TR:n skulle avvisa såväl IC:s som GGF:s talan bl.a. på den grunden att TR:n inte var behörig.

Målen refereras endast vad gäller behörighetsfrågan.

TR:n (hovrättsassessorn Feurst), som handlade bl.a. behörighetsfrågan gemensamt för de båda målen, anförde i den delen i protokoll d. 22 april 1997 (hår används redan från början ovan angivna beteckningar, som TR:n efter en inledande presentation tillämpat; red:s anm.): Ur handlingarna i målet antecknar TR:n till en början följande.

Var och en av rörelserna IC och GGF har för egen del yrkat, i första hand att dels Skandia, dels Pohjola och Bothnia – de bägge senare solidariskt – skall utge 2 000 000 USD jämte ränta efter diskontot plus 8 % från, såvitt avser mål I, d. 16 jan. 1993 och, såvitt avser mål II, d. 10 jan. 1993, allt tills betalning sker, och i andra hand att TR:n förklarar att dels Skandia är ansvarigt för sitt åtagande i mål I enligt Reinsurance Agreement (mål I, aktbil. 2) och i mål II enligt Reinsurance Endorsement (mål II, aktbil. 2), dels att Pohjola och/eller Bothnia är ansvariga för åtagandet i mål I enligt Reinsurance Agreement (mål I, aktbil. 3) och i mål II enligt Reinsurance Endorsement (mål II, aktbil. 3).

Enligt IC och GGF är bakgrunden till yrkandena den, att GGF i december 1989 beviljade Dollar Land Holdings Public Limited Company ett lån om 8 200 000 USD. Till säkerhet för lånet utfärdade IC ett garantiåtagande. Lånet förföll till betalning i oktober 1992. IC har inte infriat sitt åtagande. För infriandet av IC:s åtagande har var och en av rörelserna Skandia och Pohjola genom handlingar benämnda dels Reinsurance Agreements åtagit sig ett ansvar gentemot IC intill 22,22 %, högst 2 000 000 USD, dels Reinsurance Endorsements åtagit sig ett ansvar gentemot GGF intill 22,22 %, högst 2 000 000 USD. För aktualiserande av de senare ansvarsförbindelserna förutsätts att IC kommit på obestånd. IC har försatts i konkurs. Vid tiden för årsskiftet 1992-93 framställde GGF krav dels mot IC, dels mot Skandia och Pohjola. IC framställde i sin tur krav mot Skandia och Pohjola. Det kan vara så att Pohjolas ansvar numera åvilar Bothnia. IC och GGF gör därför gällande att de bägge finska bolagen är solidariskt ansvariga. I oktober 1995 anhängiggjordes målen I och II vid TR:n.

TR:n fattar härefter följande Beslut.

Skäl.

Behörighetsfrågan. IC och GGF har när det gäller käromålen mot Pohjola/Bothnia i fråga om TR:ns behörighet åberopat 10 kap. 14 § RB och Artikel 6.1 i Luganokonventionen.

Pohjola/Bothnia har anfört bl.a.: Pohjola/Bothnia har säte i Finland. För att TR:n skall vara behörig att uppta målen krävs enligt RB att käromålen mot Pohjola/Bothnia och käromålen mot Skandia stödjer sig på väsentligen samma grund. Detsamma gäller i fråga om tillämpningen av Luganokonventionens Artikel 6.1. De åberopade forumreglerna är inte tillämpliga. – När det gäller IC:s käromål mot Skandia och Pohjola/ Bothnia, har IC åberopat två olika återförsäkringsavtal, Reinsurance Agreementsavtalen. Dessa återförsäkringsavtal avser olika delar av IC:s åtaganden mot GGR Skandia var part i det ena avtalet och Pohjola var part i det andra. Käromålen stödjer sig alltså på olika avtalsförhållanden. Att avtalen i huvudsak är likalydande innebär inte att tvisterna stödjer sig på väsentligen samma grund. – Vad sedan gäller GGF:s käromål stödjer sig GGF också på två olika avtal, Reinsurance Endorsementsavtalen, utan att GGF är part i något av dessa avtal. Reinsurance Endorsementsavtalen förutsatte förekomsten av återförsäkringsavtal som Skandia och Pohjola ingått för IC:s räkning enligt ovan. GGF:s krav mot Skandia och Pohjola/Bothnia stödjer sig på olika grunder, detta gäller såväl i fråga om de olika återförsäkringsavtalen som beträffande de olika Reinsurance Endorsementsavtalen. Av att flera avtal i olika partsförhållanden i huvudsak är likalydande, följer inte att tvisterna stödjer sig på väsentligen samma grund. – Det föreligger inte nödvändigtvis överensstämmelse i fråga om informationen rörande, återförsäkringsavtalen såvitt gäller innehåll och tiden för avtalens upprättande, Reinsurance Endorsementsavtalen och de med dessa avtal förknippade försäkringsrisker som lämnats Skandia respektive Pohjola, vilka kan ha haft inverkan på envar av dessas överväganden att ingå de olika avtalen. Förhandlingarna i förhållande till Skandia och Pohjola har varit helt åtskilda. Det är alltså fråga om olika händelseförlopp. Skandia och Pohjola/Bothnia kan komma att anföra olika bestridandegrunder. En kumulation kommer inte att medföra några påtagliga processekonomiska fördelar. Någon risk för oförenliga domar kan inte anses föreligga. – Det av GGF direkt på grund av det ena Reinsurance Endorsementsavtalet mot Pohjola/Bothnia riktade kravet rör försäkringsersättning. I försäkringsförhållanden är Artikel 8 i Luganokonventionen exklusivt tillämplig. Förutsättningar för att tillämpa den konventionens Artikel 8.3 föreligger inte. Enligt Luganokonventionen är endast finsk domstol behörig i denna del.

IC och GGF har genmält: Processekonomiska skäl talar för att målen mot svarandena bör handläggas av samma domstol. – De av IC åberopade återförsäkringsavtalen gäller återförsäkring av samma risk, i praktiken är avtalen upprättade vid samma tidpunkt och informationen från IC vid avtalens tillkomst har varit densamma. Allt processmaterial bör vara relevant i både målet mot Skandia och Pohjola/Bothnia. Det är inte nödvändigt att det föreligger identitet rörande allt bevismaterial. Avgörande är i stället vad som förenar, inte vad som skiljer. – GGF menar att Luganokonventionens särskilda forumregler rörande försäkringsmål inte gäller återförsäkringar. Det är här närmast fråga om ett direkt garantiåtagande från Pohjola/Bothnas sida i förhållande till GGF. Artikel 8 i Luganokonventionen är inte tillämplig utan Artikel 6.1. Det föreligger i förevarande fall risk för oförenliga domar, då det kan förutses att samma rättsliga och faktiska frågor måste komma under domstolens bedömning i bägge målen. I Reinsurance Endorsementsavtalen har inskrivits "attached to and forming part of" IC:s garanti i förhållande till GGF, av vilket följer att IC:s garanti och Skandias och Pohjolas undergarantier utgör delar av en enda helhet.

Vad gäller TR:ns överväganden, kan till en början konstateras att målen rör privaträttsliga frågor som har internationell anknytning. Luganokonventionen, som på grund av inkorporering utgör svensk rätt, är därmed tillämplig i denna del. Inkorporeringslagen måste i förhållande till RB betraktas som en speciallag. Luganokonventionen är i det närmaste identisk med den s.k. Brysselkonventionen mellan EG:s förutvarande tolv medlemsstater. Luganokonventionen skall förstås på det sätt som EG-domstolen tolkat Brysselkonventionen fram till d. 16 sept. 1988, då Luganokonventionen undertecknades. Eftersom Luganokonventionen reglerar frågan om TR:ns behörighet, blir RB tillämplig endast i den omfattning Luganokonventionen medgiver. Luganokonventionens Artikel 2 innehåller huvudregeln, att talan skall väckas i den stat där svaranden har sin hemvist. Regeln i Artikel 6.1 enligt vilken käranden i fall då målet gäller flera svarande kan välja att i stället väcka talan mot samtliga vid en domstol där någon av dem har sin hemvist, utgör alltså ett undantag från huvudregeln. För att inte huvudregeln skall riskera att urholkas bör undantagsbestämmelsen tillämpas restriktivt.

I förhållandet till GGF har Pohjola/Bothnia anfört att det framställda kravet avser försäkringsersättning och att finsk domstol är ensam behörig i enlighet med Artikel 8. GGF menar att det är frågan om ett garantiåtagande. Eftersom det råder oenighet om vad Reinsurance Endorsementsavtalet är för en rättshandling, synes det ofrånkomligt att som ett led i själva behörighetsfrågan bestämma dess materiella natur. Det aktuella Reinsurance Endorsementsavtalet till förmån för GGF har Pohjola/Bothnia ingått med IC, inte med GGF. Även om åtagandet enligt ordalydelsen är riktat direkt till GGF och inte uttryckligen har tillkommit i IC:s intresse, så är avtalet i förhållande till Pohjola/Bothnia i övrigt upplagt som ett återförsäkringsavtal, där IC benämns återförsäkrad, Pohjola/Bothnia kallas återförsäkrare och åtagandets aktualisering förutsätter att IC på grund av obestånd inte kan fullgöra sina förpliktelser gentemot GGF. Mycket talar därför för att avtalet tillkommit i IC:s intresse att skapa förutsättningar för att kunna sälja försäkringar rörande GGF:s (dåvarande Skopbank) kreditrisker. Avtalet bör när det gäller prövningen av TR:ns behörighet med hänsyn till det sagda vara att jämställa med ett återförsäkringsavtal. I den mening som Luganokonventionen avser med begreppet försäkringstvist bör inte kunna inrymmas tvist rörande återförsäkring, eftersom syftet med de tvingande behörighetsreglerna för försäkringstvist är att skydda de vanligen svagare avtalsparterna försäkringstagare och konsumenter (prop. 1991/92:128 s. 112). Dessa Luganokonventionens regler bör därmed inte vara tillämpliga.

Frågan är då om IC och GGF med stöd av Artikel 6.1 i Luganokonventionen kan välja att processa mot Pohjola/Bothnia vid den TR där Skandia har hemvist. Den artikeln anger inte vad som krävs i fråga om det samband mellan de olika krav som käranden framställer mot de olika svarandena för att bestämmelsen skall vara tillämplig. EG-domstolen har i målet Kalfelis v. Schröder, 1988 ECR 5565, uttalat att sambandet mellan de olika kraven som käranden framställer skall vara sådant att det år ändamålsenligt att avgöra målen i ett sammanhang för att undvika den risk för oförenliga domar som kan uppstå i följd av skilda förfaranden (jfr The Supreme Court, Ireland, 5.11.1992 och The High Court of justice, England, 26.3.1992).

Luganokonventionens Artikel 22 motiveras också av intresset att undvika risken för motstridiga domar. Den bestämmelsen försöker förhindra separat handläggning i skilda konventionsstater då käromålen är konnexa, genom att föreskriva att gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Denna formulering överensstämmer i allt väsentligt med den som EG-domstolen valt i ovan nämnda rättsfall. Den normala rättsföljden av sådan konnexitet som avses i Artikel 22 är att domstolarna där talan väckts senast vilandeförklarar sina mål. För att dessa mål skall kunna avvisas krävs betydligt mer. Av det sagda torde följa att uttrycket oförenliga domar bör tilläggas en vidare betydelse enligt denna bestämmelse än enligt Artikel 6.1. EG-domstolen har i ett avgörande från 1994 (The owners of the cargo lately laden on board the ship Tatry v. The owners of the ship Maciej Rataj, 1994 ECR I-5439) också tolkat det uttrycket i Artikel 22 vidsträckt. Både detta EGdomstolens avgörande och det ovannämnda från 1988 gäller tolkning av bestämmelser i Brysselkonventionen från tiden efter undertecknandet av Luganokonventionen. Även domar meddelade efter den tidpunkten bör dock tillskrivas stor betydelse för tolkningen av den senare konventionen; samtliga inblandade parter har ju hemvist i länder där rätt tillskapad av EG-domstolen utgör en integrerad del av rättsordningen.

Som en utgångspunkt för bedömningen om det föreligger tillräckligt nära samband enligt Artikel 6.1 i Luganokonventionen mellan käromålen för att IC:s och GGF:s val av forum skall vinna TR:ns gillande, kan det vara av värde att i jämförande syfte se vad resultatet hade blivit om RB, som ju inte alls tar sikte på internationella förhållanden, skulle ha varit tillämplig. Enligt 14 kap. 2 § RB krävs för ursprunglig subjektiv kumulation att de olika käromålen stödjer sig på väsentligen samma grund. Samma krav gäller i den korresponderande forumbestämmelsen 10 kap. 14 § samma balk. Det bör därvid förutsättas att de olika käromålen stödjer sig på rättsfakta som i vart fall delvis är desamma. Enligt Ekelöf bör man också fästa avseende vid kumulationens processekonomiska funktion och uppmärksamma om de gemensamma omständigheterna brukar vara tvistiga i mål av förevarande slag (Ekelöf, Rättegång II, 8:e uppl., s. 167). I de aktuella målen utgörs den gemensamma omständigheten ytterst av IC:s åtagande gentemot GGF enligt Guarantee No. F 10082.2 (aktbil. 4 i bägge målen). Det har hittills inte framkommit något som tyder på att det skulle råda strid om den rättshandlingen. I målen gäller den primära prövningen de olika rättshandlingarna som ingåtts mellan IC å ena sidan och ettvart av företagen Skandia och Pohjola å den andra. Käromålen kan härvid inte anses stödja sig på väsentligen samma grund; övriga frågor som kan vara stridiga i målen torde enbart vara av medelbar (prejudiciell) betydelse. Någon obligatorisk skyldighet för TR:n att handlägga målen gemensamt skulle därför inte ha förelegat om RB varit tillämplig.

Mot bakgrund av dels vad som sagts i det föregående om hur Artikel 6.1 i Luganokonventionen som undantagsregel bör tolkas, dels vad EGdomstolen uttalat i 1988 års avgörande, måste kravet på samband mellan grunderna som käranden stödjer sig på för att käromålen skall vara att betrakta som konnexa enligt den bestämmelsen vara ändå snävare än de krav RB ställer på käromålens konnexitet. I förevarande fall torde det inte ens vara att anse som att det föreligger oförenliga domar i den mening som avses i Artikel 6.1, om utgången vad beträffar Skandia blev en annan än den som rör Pohjola/Bothnia. Härav följer att denna TR inte är behörig att i någotdera målet pröva IC:s respektive GGF:s talan mot Pohjola/Bothnia.

Slut. 1. TR:n avvisar den talan envar av rörelserna International Credit Insurance Corporations konkursbo och GGF Asset Management S.A. fört i de bägge målen gentemot Pohjola Insurance Company Ltd. och Bothnia International Insurance Ltd.

IC och GGF överklagade i Svea HovR och yrkade, såvitt nu är i fråga, att avvisningsbeslutet, såvitt gällde deras talan mot Pohjola och Bothnia på grund av TR:ns bristande behörighet skulle undanröjas.

Pohjola och Bothnia bestred klagandenas yrkanden.

HovR:n (hovrättsråden Holmstrand och Iznnberg, referent, samt tf. hovrättsassessorn Hesselrud) anförde i slutligt beslut d. 30 okt. 1997: Skäl.

Frågan om svensk domsrätt föreligger. Frågan om domstolens behörighet skall avgöras utifrån regleringen i Luganokonventionen, som både Sverige och Finland har tillträtt.

Artikel 2 1 st. i Luganokonventionen innehåller huvudregeln om domstols behörighet. Enligt artikeln skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. Artikel 6.1 ger dock möjlighet till kumulation på svarandesidan och en kärande kan med stöd av denna artikel väcka talan mot flera svarande vid en domstol där någon av dem har sitt hemvist.

I artikel 6.1 finns inte något uttryckligt krav på sakligt samband mellan de olika käromålen. Regelns tillämplighet förutsätter dock att en viss överensstämmelse föreligger. Kravet på samband brukar uttryckas på samma sätt som i forumregeln i 10 kap. 14 § 1 st. RB, nämligen att käromålen skall vila på väsentligen samma grund. I det av TR:n nämnda avgörandet från EG-domstolen (Kalfelis v. Schröder) har konstaterats att sambandet måste vara sådant att det är ändamålsenligt att behandla käromålen tillsammans för att undvika risken för oförenliga domar till följd av att målen behandlas i olika rättegångar. För att kumulation skall få ske krävs vidare givetvis att detta i sig är tillåtligt enligt lex fori.

I målet är ostridigt att IC:s och GGF:s talan mot de tre försäkringsbolagen vilar på sammanlagt fyra skilda avtal som ingåtts mellan IC och två av försäkringsbolagen var för sig. Det kan därför redan härav sägas att käromålen inte vilar på väsentligen samma grund i RB:s mening. Frågan blir därför om utrymmet för kumulation är större enligt Luganokonventionens regler.

Artikel 22, 3 st., i Luganokonventionen anger att vid tillämpning av den artikeln – dvs. domstolarnas förfaringssätt vid konnexitet – käromål skall anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

Vid enjämförelse mellan artikel 6.1 och artikel 22 finner man att där den förra artikeln möjliggör gemensam handläggning vid samma domstol den senare artikeln är till för att hindra att separat handläggning sker.

Det angivna syftet med artikel 22 kan tala för att det inte föreligger något hinder att tolka bestämmelsen extensivt. Så har också skett i det av EG-domstolen avgjorda Tatry-fallet (Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 180).

Viss restriktivitet bör däremot iakttas vid tillämpningen av artikel 6.1, eftersom detta är en undantagsregel.

Med beaktande av det nu sagda kan inte sägas att möjligheterna till förening av mål bör vara större enligt Luganokonventionen än enligt RB.

Förutsättningar för att tillämpa artikel 6.1 i Luganokonventionen föreligger således inte, varför IC:s och GGF:s överklaganden skall lämnas utan bifall.

Slut. HovR:n lämnade IC:s och GGEs överklaganden utan bifall.

IC (ombud advokaten S.L.) och GGF (ombud advokaten B.G. H.N.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle lämna Pohjolas och Bothnias avvisningsyrkande utan bifall.

Pohjola och Bothnia (ombud för båda advokaten S.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr T. föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Tvisten rör Pohjola Insurance Company Ltd:s och Bothnia International Insurance Ltd:s ansvar gentemot International Credit Insurance Corporation (IC) och GGF Asset Management S.A. för återförsäkringsåtaganden enligt handlingarna Reinsurance Endorsement och Reinsurance Agreement, undertecknade av företrädare för Pohjola d. 20 febr. 1992 respektive d. 12 maj samma år.

IC:s konkursbo och GGF har samtidigt vid Stockholms TR väckt talan mot Pohjola och Bothnia samt mot Skandia International Insurance Company, som har säte i Stockholm. Till grund för käromålen mot Skandia har IC:s konkursbo och GGF åberopat bl.a. handlingarna Reinsurance Endorsement och Reinsurance Agreement, undertecknade av företrädare för Skandia d. 18 febr. 1992 respektive d. 11 maj samma år.

Frågan i HD är om Stockholms TR är behörig att pröva IC:s konkursbos och GGF:s talan mot Pohjola och Bothnia, vilka har säte i Helsingfors. Denna fråga skall avgöras med tillämpning av Luganokonventionen, vilken såväl Sverige som Finland har tillträtt.

Artikel 6.1 Luganokonventionen ger käranden rätt att väcka talan mot den som har hemvist i en konventionsstat om han är en av flera svarande vid den domstol där någon av svarandena har hemvist och detta är möjligt enligt landets lag. Bestämmelsen är ett undantag från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2, som stadgar att talan skall väckas i svarandens hemstat. Syftet med bestämmelsen är i första hand att minska risken för att oförenliga domar meddelas men även att göra det möjligt för parter att reducera sina processkostnader.

Eftersom Stockholms TR är Skandias hemvistforum, se artikel 53, ger artikel 6.1 IC:s konkursbo och GGF möjlighet att väcka talan mot Pohjola och Bothnia vid TR:n.

Luganokonventionen skall tillämpas autonomt. Enligt förarbetena till artikel 6.1 och en i stort samstämmig svensk och utländsk doktrin krävs, för att bestämmelsen skall bi tillämplig, att det finns ett sakligt samband mellan käromålen (se Jenard, Official journal, C 79 s. 26 och Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, 1995 s. 108 jämte i fotnot 112 antecknade litteraturhänvisningar; jfr dock Briggs, Civil Jurisdiction and Judgments, 1997 s. 130). Detta får anses innebära ungefär detsamma som att de stödjer sig på väsentligen samma grund (jfr 10 kap. 14 § RB). Uppfattningen har slagits fast genom rättsfallet Kalfelis vs Schröder, 1988 ECR 5565. Av EG-domstolens vidare praxis får anses framgå att artikel 6.1 skall tillämpas restriktivt.

Som domstolarna har anfört grundar sig kärandenas krav mot Pohjola, Bothnia och Skandia på fyra avtal som har ingåtts mellan skilda parter vid olika tidpunkter. De omständigheter som har förekommit i anslutning till och vid avtalens ingående torde inte ha varit desamma för svarandena. Mellan IC:s konkursbos och GGF:s talan mot Pohjola och Bothnia samt Skandia finns därför inte ett sådant samband som krävs enligt artikel 6.1 i konventionen. Stockholms TR är alltså inte behörig att ta upp IC:s konkursbos och GGF:s talan mot Pohjola och Bothnia till prövning.

Överklagandet skall således lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Nyström och Victor, referent) fattade i själva saken följande slutliga beslut: Skäl. IC:s konkursbo och GGF har genom skilda stämningsansökningar väckt talan vid Stockholms TR mot dels ett svenskt bolag, dels Pohjola och Bothnia som bägge är bolag med säte i Finland. Frågan i HD är om Stockholms TR är behörig att pröva talan mot Pohjola och Bothnia i de bägge målen. I förhållande till Finland gäller numera Brysselkonventionen men den nu aktuella frågan skall prövas enligt Luganokonventionen. (Jfr NJA 1999 s. 673 under rubriken "Bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet" beträffande förhållandet mellan de bägge konventionerna.)

Enligt artikel 2 i Luganokonventionen skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten om inte annat föreskrivs i konventionen. Av artikel 53 framgår att en juridisk person vid tillämpningen av konventionen skall anses ha hemvist där den har sitt säte. Som grund för att TR:n är behörig att pröva även käromålen mot Pohjola och Bothnia har IC:s konkursbo och GGF hänvisat till artikel 6.1 i Luganokonventionen. Enligt den artikeln kan talan, i de fall då denna riktar sig mot flera svarande, väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist. Eftersom TR:n är behörig att pröva talan mot det svenska bolaget är TR:n enligt IC:s konkursbo och GGF behörig att pröva även talan mot Pohjola och Bothnia trots att bolagen har sitt säte i Finland.

För att det skall vara möjligt att kumulera flera käromål mot olika svarande med stöd av artikel 6.1 krävs uppenbarligen att det föreligger någon form av sakligt samband mellan de olika käromålen. Artikelns ordalydelse ger dock inte någon närmare vägledning angående detta krav. I de publicerade förarbetena till artikeln anges som exempel att talan riktar sig mot gemensamt ansvariga gäldenärer (joint debtors) – (Jenard, Official journal, C 79 s. 26).

Frågan om vilket samband som krävs mellan käromålen underställdes EG-domstolen i fallet Kalfelis (1988 ECR 5565). Den fråga som ställdes var om det nödvändiga sambandet fanns, ifall käromålen väsentligen överensstämde i sak och rättsligt ("einfache Streitgenossenschaft"; enkel processgemenskap) eller om det nödvändiga sambandet endast kunde antas föreligga ifall en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (som exempelvis i fall av "notwendige StreitgenossenschafC; nödvändig processgemenskap).

Domstolen framhöll att undantaget i artikel 6.1 från den i artikel 2 fastslagna principen att talan skall väckas vid domstol i den stat där svaranden har sin hemvist måste tolkas på så sätt att undantaget inte kan ifrågasätta själva principen. Enligt domen måste vidare kravet på samband bestämmas autonomt. I likhet med det snävare alternativet i den framställda frågan formulerade domstolen kravet på samband i överensstämmelse med den definition av samband mellan olika käromål som lämnas i tredje stycket av artikel 22. För att artikel 6.1 skall vara tillämplig krävs alltså att käromålen är så förenade att en gemensam handläggning och dom är "påkallad" ("expedient, "qu’il y a interet) för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Domstolen framhöll vidare att det ankommer på de nationella domstolarna att i varje enskilt fall pröva om detta villkor är uppfyllt. Härmed torde få förstås att det ankommer på nationell domstol att inom ramen för konventionen pröva lämpligheten av en kumulation i det enskilda fallet.

Den restriktiva inställning till tillämpningen av artikel 6.1 som Kalfelisdomen får anses ge uttryck för kan synas stå i motsättning till den "breda" tolkning av det i artikel 22 uppställda kravet på samband mellan olika käromål som domstolen gjort i ett senare avgörande (fallet Tatry, 1994 ECR 1-5439). 1 detta mål hade gjorts gällande att det i artikel 22 använda uttrycket "oförenlig" ("irreconcilable") skulle tolkas i överensstämmelse med hur motsvarande uttryck tolkats i artikel 27.3., eller, med andra ord, avseende domar med ömsesidigt uteslutande rättsföljder. Med hänsyn till att de bägge artiklarna har olika ändamål accepterade domstolen emellertid inte en sådan begränsad tolkning i förhållande till artikel 22. Kravet på samband mellan olika käromål enligt artikel 22 måste enligt domstolen ges en självständig och bred tolkning som täckte alla fall där det finns risk för motstridiga (conflicting) avgöranden även om dessa kan verkställas separat och rättsföljderna inte ömsesidigt utesluter varandra.

Även om det med hänsyn till de likartade syftena med artikel 22 och 6.1 antas att det inte heller i förhållande till 6.1 finns skäl att tillämpa en så snäv avgränsning av uttrycket oförenlig som enligt artikel 27.3, kan detta inte anses stå i motsättning till den försiktiga tillämpning av artikel 6.1 som förordas av Kalfelisdomen. Själva avgörandet i Tatrydomen är också inriktat på förhållandena i det enskilda fallet. Det nödvändiga sambandet mellan käromålen ansågs föreligga med hänsyn till att alla avsåg ersättning för skador av gods som samtidigt fraktats på ett visst fartyg under samma förhållanden och enligt likalydande men skilda avtal.

Att Kalfelisdomen fortfarande har aktualitet bekräftas också i fallet Reunion Europeenne SA (1998 ECR 1-6534). Med hänvisning till Kalfelisdomen framhåller domstolen där återigen att undantaget i artikel 6.1 från principen att talan skall väckas vid domstol i den stat där svaranden har sin hemvist skall tolkas på så sätt att undantaget inte kan ifrågasätta själva principen. Domstolen erinrar därefter om att artikel 6.1 i likhet med artikel 22 syftar till att undvika att det i de enskilda konventionsstaterna meddelas avgöranden som sinsemellan är oförenliga och återupprepar den bedömning av kravet på samband mellan käromålen som domstolen gjorde i Kalfelisdomen. Av intresse är också att domstolen, med hänvisning till en bedömning i Kalfelisdomen, uttalar att två krav i en skadeståndstalan inte kan anses ha samband med varandra om de riktar sig mot olika svarande och i det ena fallet grundar sig på kontraktsrättsligt ansvar och i det andra på utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Av EG-domstolens praxis får anses framgå att artikel 6.1 skall tillämpas restriktivt. En förutsättning får anses vara att käromålen grundar sig på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra (jfr för svensk rätts del 10 kap. 14 § 1 st., 13 kap. 3 § 1 st. tredje punkten samt 14 kap. 1 och 2 §§ RB). Enbart den omständigheten att det kan framstå som processekonomiskt fördelaktigt att olika käromål blir behandlade i en gemensam rättegång med hänsyn till likheter i processmaterial och/eller rättsliga problemställningar (jfr för svensk rätts del 14 kap. 6 och 7 a §§ RB) är uppenbarligen inte tillräckligt för en tillämpning av artikel 6.1.

Käromålen mot Pohjola och Bothnia grundar sig på avtal som är likalydande med de avtal som ligger till grund för talan mot det svenska bolaget. Enbart den omständigheten är dock inte tillräcklig för att det skall anses föreligga ett erforderligt samband mellan käromålen. Att avtalen också hänför sig till samma bakomliggande rättsförhållanden är inte heller en omständighet som i sig gör att ett sådant samband kan anses föreligga. Det finns, såvitt framgår, inte skäl att anta att en regresstalan mellan de olika svarandena skulle kunna aktualiseras. Avtalen har uppenbarligen slutits i nära anslutning till varandra. Annat har dock inte gjorts gällande än att avtalsförhandlingarna skett separat och oberoende av varandra. Under angivna förhållanden kan det inte anses föreligga ett sådant samband mellan käromålen vid Stockholms TR att en gemensam handläggning är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. På grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

JustR Håstad var skiljaktig såvitt framgår av följande yttrande: De vid Stockholms TR anhängiggjorda målen mot dels Skandia dels Pohjola/Bothnia avser olika återförsäkringar av samma risk. Svarandenas invändningar kan komma att avse gemensamma rättsfakta. Det kan typiskt sett bli aktuellt med en regressuppgörelse mellan återförsäkrnngshavama (ett slags borgensmän), ifall återförsäkringshavaren inte belastar båda återförsäkringarna fullt ut. Om återförsäkringshavaren måste föra talan mot återförsäkringsgivarna vid olika domstolar, finns risk för domar som vid en regressomgång visar sig vara oförenliga (jfr EG-domstolens avgörande i Kalfelis v. Schröder, 1988 ECR 5565, samt Walin, Borgen och tredjemanspant, 2 uppl., 1996, s. 353 f.).

De olika målen får därför i enlighet med artikel 6.1 Luganokonventionen anses ha sådant samband att även kärandenas talan mot Pohjola/Bothnia skall upptas vid Stockholms TR.

JustR Gregow var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: International Credit Insurance Corporations (IC) konkursbo har som grund för sin talan vid TR:n om betalningsskyldighet för Skandia International Insurance Corporation (Skandia) samt Pohjola Insurance Company Ltd (Pohjola) och/eller Bothnia International Insurance Ltd. (Bothnia) åberopat att GGF Asset Management S.A. (GGF) lämnat ett angivet bolag ett lån på visst belopp mot säkerhet av bl.a. ett garantiåtagande utfärdat av IC, att betalning inte har skett samt att envar av Skandia och Pohjola för infriandet av IC:s åtagande har genom särskilda handlingar (Reinsurance Agreement) åtagit sig ansvar gentemot IC intill ett begränsat belopp. – GGF har på motsvarande sätt som grund för sin talan mot Skandia samt Pohjola och/eller Bothnia åberopat det av GGF lämnade lånet mot säkerhet av bl.a. IC:s garantiåtagande, att betalning inte har skett samt att envar av Skandia och Pohjola för infriandet av IC:s åtagande har genom särskilda handlingar (Reinsurance Endorsement) åtagit sig ansvar gentemot GGF intill ett begränsat belopp.

Enligt artikel 6 punkt 1 i Luganokonventionen gäller beträffande talan mot den som har hemvist i en konventionsstat – som ett undantag från principen att sådan talan skall väckas vid domstol i hemviststaten – att, om han är en av flera svarande, talan kan väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist. Trots att det inte uttryckligen anges i artikeln, är det tydligt att det för dess tillämpning måste föreligga ett närmare samband mellan käromålen. I målet Kalfelis v. Schröder m.fl. fann EG-domstolen att sambandet skall vara av sådant slag att det är påkallat att handlägga och avgöra käromålen tillsammans för att undvika risken för oförenliga domar.

Skandias och Pohjola betalningsåtaganden har visserligen gjorts i olika handlingar och vid skilda tillfällen och det är inte fråga om solidarisk betalningsskyldighet för svarandebolagen. Med hänsyn till de gemensamma omständigheter som åberopats till stöd för betalningsansvar för bolagen – innebärande bl.a. att de återförsäkrat delar av en och samma betalningsförpliktelse vilken i sin tur utgör ett garantiåtagande för en annan betalningsskyldighet – får det emellertid anses föreligga ett sådant samband mellan käromålen att förutsättningarna enligt artikel 6 punkt 1 i Luganokonventionen är uppfyllda. Detta gäller bl.a. med tanke på att regressrätt kan komma att aktualiseras.

På grund härav finner jag att TR:n är behörig att pröva IC:s och GGF:s talan även mot Pohjola/Bothnia.

HD:s beslut meddelades d. 8 juni 2001 (mål nr Ö 4361-97).