Högsta Domstolen referat NJA 2002 s. 32 (NJA 2002:4)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 2002 s. 32 (NJA 2002:4)
Målnummer
Ö2995-01
Avgörandedatum
2002-01-10
Rubrik
Klagan över domvilla. Part som sökt återvinning mot utslag i mål om betalningsföreläggande har uteblivit från huvudförhandling efter att ha meddelat tingsrätten att han på grund av hustruns allvarliga sjukdom och kvalificerad vårdpersonals utevaro inte kunde lämna hemmet. Tingsrätten har meddelat tredskodom utan att ge parten frist för att komma in med utredning om påstått laga förfall. Åtgärden har ansetts vara ett sådant fel som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 4 rättegångsbalken.(Jfr NJA 1982 s. 775.)
Lagrum
32 kap. 6 § och 8 § samt 59 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740)
Rättsfall
NJA 1982 s. 775

(Jfr 1982 s. 775)

Sedan Oljefirma J. Christensson Aktiebolag ansökt om betalningsföreläggande för F. H. och kronofogdemyndigheten meddelat utslag, ansökte F. H. om återvinning och målet överlämnades till Göteborgs TR för handläggning.

TR:n kallade till huvudförhandling d. 22 mars 2001 kl. 13. I kallelsen till F. H. angavs att tredskodom kunde komma att meddelas mot honom om han inte inställde sig till huvudförhandlingen. På morgonen d. 22 mars 2001 underrättade F. H. TR:n om att han inte ansåg sig kunna komma eftersom han var tvungen att vara hemma och vårda sin sjuka hustru. TR:n upplyste honom om att vad han angett inte utgjorde laga förfall enligt TR:ns mening, utan att kallelsen gällde oförändrad. F. H. inställde sig inte till huvudförhandlingen.

TR:n (rådmannen Ålund) meddelade d. 22 mars 2001 på begäran av bolaget tredskodom mot F. H.

F. H. klagade i HovP:n för Västra Sverige över domvilla och begärde att tredskodomen skulle undanröjas.

HovR:n antecknade i protokoll: F. H. har anfört att hans hustru behöver personlig assistent dygnet runt, att den ordinarie assistenten sjukanmält sig på morgonen d. 22 mars, att endast en oerfaren assistent fanns att tillgå i den ordinaries ställe och att han därför ansåg sig tvungen att själv stanna hemma hos sin hustru. F. H. har åberopat ett skriftligt intyg från SOLBY – Särskild omsorg Lundby.

HovR:n (hovrättslagmannen Thorblad samt hovrättsråden Krantz, Westerberg och Lönqvist, referent) anförde i beslut d. 11 juli 2001: Vad F. H. har anfört visar inte att han haft laga förfall för sin utevaro. HovR:n avslår därför hans klagan över domvilla.

F. H. överklagade och yrkade att TR:ns tredskodom skulle undanröjas.

Oljefirma J. Christensson Aktiebolag bestred ändring. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Söderberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 32 kap. 8 § RB föreligger laga förfall, när någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat honom. I motiven till lagrummet sägs att som laga förfall kan godtas inte bara absoluta hinder utan varje omständighet av den beskaffenhet, att det inte skäligen kan krävas, att parten skall komma tillstädes eller eljest vara verksam i rättegången. Även familjeangelägenheter kan i vissa fall läggas till grund för laga förfall. (SOU 1938:44 s. 362, NJA II 1943 s. 420, Fitger, Rättegångsbalken, s. 32:18 och 32:23 f., Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 196 ff. samt JK 1983 s. 263.)

Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten har laga förfall för sin underlåtenhet skall, enligt 32 kap. 6 § samma balk, underlåtenheten inte leda till någon påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i rättegången. Kan det på grund av någon särskild omständighet antas att den som underlåter att infinna sig vid rätten har laga förfall, skall han beredas tillfälle att komma in med utredning om detta. I motiven till sistnämnda bestämmelse nämns som exempel det fallet att kravet på sannolikt laga förfall inte anses uppfyllt men det ändå finns någon positiv indikation på att laga förfall föreligger. Rätten bör då skjuta upp frågan om utdömande av påföljd – här meddelandet av tredskodom – och bereda den uteblivne tillfälle att göra sannolikt att han haft laga förfall. Sådant tillfälle skall beredas även den som i förväg ringer till rätten och anmäler att han inte kan delta i en förhandling och därvid åberopar laga förfall. (Prop. 1986/87:89 s. 168 f., NJA II 1987 s. 195 f., Fitger, a.a. s. 32:15 f., EkelöfBylund-Boman, Rättegång III, 6 uppl. 1994, s. 224.)

Av utredningen framgår att F. H. på morgonen d. 22 mars 2001 per telefax underrättade TR:n om att han inte kunde inställa sig till huvudförhandlingen, som var utsatt till kl. 13. Som skäl härför uppgav F. H. att hans hustru är rullstolsbunden och har personlig assistent dygnet runt samt att den assistent som skulle ha tjänstgjort under dagen hade sjukanmält sig. En nyanställd skulle "gå bredvid" den ordinarie assistenten. F. H. kunde inte lämna hemmet. – Enligt av TR:n samma dag gjorda tjänsteanteckningar uppgav F. H. vid telefonsamtal kl. 10.15 att hustrun måste ha erfaren personal och att den som skulle "gå bredvid" enligt hans bedömning inte räckte under den tid förhandlingen skulle pågå. F. H. upplystes av TR:n om att han inte i tillräcklig grad hade styrkt att han hade laga förfall och att kallelsen till huvudförhandlingen gällde oförändrad. – Eftersom F. H. inte inställde sig till huvudförhandlingen meddelade TR:n på motpartens begäran tredskodom. Då kronofogdemyndigheten tidigare meddelat utslag i mål om betalningsföreläggande har F. H. inte rätt att söka återvinning i målet.

F. H. klagade över domvilla och åberopade till stöd för sin klagan ett intyg från I. S., biträdande verksamhetschef vid SOLBY-Särskild omsorg-Lundby i Göteborg. Av intyget framgår att en akut personalsituation uppstod d. 22 mars 2001 och att F. H. var tvungen att stanna hemma hos sin fru som behöver van habiliteringspersonal. – Enligt en på intyget av TR:n påförd tjänsteanteckning uppgav I. S. vid telefonsamtal att F. H:s hustru behöver hjälp dygnet runt. Uppgiften att F. H. var tvungen att vara hemma kom från honom själv; I. S. hade inte bett honom att vara hemma. F. H. och hans hustru kände sig inte trygga när den ordinarie personalen inte var där utan bara en annan som var oerfaren med hänsyn till lyft och dylikt. Vidare antecknades att det "alltför ofta" är personal borta och att personalomsättningen är hög samt att F. H. i förväg inte hade berättat att han var kallad till TR:n. – Under skriftväxlingen i HovR:n tillade F. H. att han tillsammans med de ordinarie assistenterna gör allt för att hustrun inte skall drabbas av oro vilket kan få konsekvenser i form av epilepsianfall som är svåra att bemästra.

F. H. har i HD givit in ett intyg av distriktsläkaren Karl-Axel Eriksson beträffande hustrun. Av intyget framgår att hans hustru är svårt handikappad och lider av afasi, att hon vårdats i hemmet sedan d. 9 febr. 2001 och att hon behöver ständig tillsyn av personliga assistenter och sin make.

Av det åberopade läkarintyget framgår att F. H:s hustru behöver hjälp av personlig assistent dygnet runt. Intyget från I. S. styrker att den ordinarie assistent som skulle ha tjänstgjort d. 22 mars 2001 var frånvarande från sitt arbete. Mot bakgrund av vad I. S. uppgivit måste det antas att kommunen med så kort varsel inte kunde erbjuda F. H. hjälp av någon annan personal än den nyanställda assistenten som skulle ha instruerats i arbetet av den ordinarie assistenten. Utredningen ger visserligen inte något entydigt svar på frågan om F. H:s hustru måste ha ständig tillgång till van habiliteringspersonal eller om han hade kunnat lämna henne ensam några timmar tillsammans med den nyanställda assistenten. Med hänsyn till den korta tid som hustrun vårdats i hemmet och vad som framgått om hennes sjukdom framstår det dock inte som skäligt att kräva att F. H. skulle ha lämnat sin hustru utan en sådan kvalificerad omsorg som hon får antas behöva. Det kan inte heller krävas att F. H. skulle ha förutsett att kvalificerad vårdpersonal inte skulle finnas att tillgå om den ordinarie assistenten skulle utebli.

Vid denna bedömning får det anses att F. H. hade laga förfall för sin utevaro från TR:n och det måste anses att det redan vid TR:n på förhandlingsdagen förelåg en klar indikation på att så kunde vara fallet. Hans underlåtenhet att infinna sig till förhandlingen skulle därför inte omedelbart ha lagts honom till last i rättegången utan att tillfälle först beretts honom att komma in med utredning därom. Att under beskrivna omständigheter utan någon egentlig sådan frist meddela tredskodom i målet utgör ett sådant rättegångsfel som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB (jfr NJA 1982 s. 775). Tredskodomen skall därför undanröjas.

HD:s avgörande. HD undanröjer TR:ns tredskodom och återförvisar målet till TR:n för fortsatt behandling.

HD (JustR:n Magnusson, Lennander, Thorsson, referent, Regner och Dahlöf) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d. 10 jan. 2002 (mål nr Ö 2995-01).