Högsta domstolen referat NJA 2003 s. 67 (NJA 2003:8)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2003 s. 67 (NJA 2003:8)
Målnummer
B781-02
Avdelning
1
Avgörandedatum
2003-02-14
Rubrik
Grovt rattfylleri?
Lagrum
4a § trafikbrottslagen (1951:649)

Allmän åklagare väckte vid Mölndals TR åtal mot C.S. för grovt rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: C.S. har d. 30 juli 2000 omkring kl. 02.05 fört en personbil på en parkeringsplats i Landvetter centrum i Härryda kommun efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans utandningsluft under eller efter färden uppgått till 0,56 milligram per liter. Brottet är grovt med hänsyn till den höga alkoholkoncentrationen.

TR:n (ordf. rådmannen Österberg) anförde i dom d. 21 aug. 2001: C.S. har erkänt gärningen.

Domskäl C.S., som inte infunnit sig till huvudförhandlingen, har i förhör d. 30 juli 2001 uppgivit bl.a. följande. Under kvällen för bilkörningen hade han druckit två flaskor mellanöl och en starköl. Det var meningen att en väninna skulle köra hem honom. På parkeringsplatsen i Landvetter centrum startade han bilen och förde den ca två till fyra meter och steg sen ur för att överlämna bilnycklarna till väninnan. I samband därmed kom polisen och grep honom.

Åklagaren har åberopat en rapport över alkoholutandningsprov varav bl.a. framgår att alkoholkoncentrationen i C.S:s utandningsluft d. 30 juli 2000 kl. 02.33, efter avdrag, uppgick till minst 0,56 milligram per liter.

C.S:s erkännande stöds av rapporten över alkoholutandningsprovet. Åtalet är därför styrkt. Gärningen är på av åklagaren angivet skäl att bedöma som grovt rattfylleri.

Påföljd. C.S. förekommer inte i belastningsregistret. Av yttrande från Kriminalvården framgår att C.S. inte infunnit sig till samtal med Frivården. Av de uppgifter Frivården redovisat framgår att han lever under ordnade förhållanden.

C.S. har med hänsyn till alkoholkoncentrationen gjort sig skyldig till grovt rattfylleri, för vilket normalpåföljden är fängelse. Endast om särskilda skäl föreligger bör annan påföljd väljas. Av utredningen har framgått att den aktuella körningen skedde kl. 02.05 på en parkeringsplats i Landvetter och att bilen framfördes endast några meter av C.S. Det har såvitt framgått i målet inte heller varit hans syfte att fortsätta körningen. Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan C.S. vid tillfället inte ha utgjort någon mer påtaglig trafikfara för andra trafikanter. Det föreligger därför särskilda skäl att frångå en frihetsberövande påföljd. Eftersom C.S. inte har behov av övervakning eller stöd bör påföljden kunna stanna vid ett måttligt bötesstraff.

Domslut TR:n dömde C.S. enligt 4 a § trafikbrottslagen för grovt rattfylleri till 60 dagsböter å 50 kr.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och böter.

C.S. svarade inte på HovR:ns föreläggande att komma in med yttrande. Hans offentlige försvarare bestred ändring.

Domskäl HovR:n (hovrättslagmannen Levén och hovrättsrådet Sundqvist) anförde i dom d. 22 jan. 2002: Domskäl. Av handlingarna i målet framgår att C.S. stoppades av polis när han körde bil på en parkeringsplats och att han under eller efter färden hade en alkoholkoncentration i utandningsluften som uppgick till minst 0,56 milligram per liter. Han erkände vid ett förhör som hölls i anslutning till polisingripandet grovt rattfylleri.

Målet avgjordes av TR:n efter en huvudförhandling, vid vilken C.S. inte var närvarande, och TR:n fann med hänsyn till omständigheterna att han gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Påföljden bestämdes till enbart dagsböter, trots att endast fängelse ingår i straffskalan enligt 4 a § trafikbrottslagen.

Domen har överklagats av åklagaren, som begärt att HovR:n för den gärning som TR:n funnit C.S. övertygad om bestämmer påföljden till villkorlig dom och dagsböter. Målet har här avgjorts utan huvudförhandling; inte heller i HovR:n har alltså C.S. varit personligen närvarande.

När rattfylleribestämmelserna konstruerades om genom lagstiftning som trädde i kraft d. 1 jan. 1990 (prop. 1989/90:2), framhölls som en naturlig utgångspunkt att man främst skulle ta sikte på de i praktiken viktigaste huvudfallen. Dessa ansågs vara promillefallen, och i den nya lagstiftningen kom bestämmelserna härom att utgöra huvudregel, varvid gränsen för grovt rattfylleri sattes till 1,5 promille. Det betonades samtidigt att man vid sidan av gränsvärdet skulle kunna beakta andra omständigheter vid brottsrubriceringen. Hade körningen inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten skulle det sålunda kunna dömas för grovt rattfylleri även om alkoholhalten låg under 1,5 promille. Det skulle å andra sidan inte vara uteslutet att döma för rattfylleri av normalgraden även om alkoholkoncentrationen varit högre än 1,5 promille. Så ansågs böra ske bl.a. vid gärningar som i gällande rätt skulle föranleda böter med hänsyn till att omständigheterna varit mildrande.

Efter lagändringen 1990 ändrades påföljdspraxis generellt sett i mildrande riktning. Genom lagstiftning, som trädde i kraft d. 1 jan. 1994 (prop. 1993/94:44), sänktes promillegränsen för grovt rattfylleri från 1,5 till 1,0 promille. Det förordades därvid en återgång till den praxis som gällt före 1990 års reform. I motiven (s. 35) uttalades därvid bl.a. följande.

Den som framfört ett fordon efter att ha förtärt alkohol eller något annat medel som påverkar körförmågan utgör generellt sett en stor fara i trafiken, inte endast för sig själv utan också för andra. Inte bara omdömet utan också reaktionsförmågan, och därigenom förmågan att manövrera fordonet, försämras. Själva gärningen består i ett risktagande och det torde ofta bero på tillfälligheter eller andra trafikanters skicklighet och reaktionsförmåga om en trafikolycka undviks. Många människor dödas eller skadas också i vårt land i trafikolyckor där i vart fall en av förarna misstänks ha varit påverkad. – Enligt regeringens mening innebär ett grovt rattfylleribrott alltid ett sådant abstrakt faremoment att fängelse bör vara normalpåföljd. Genom detta synsätt sätts själva beteendet – att köra påverkad – mera bestämt i centrum.

Vad C.S. uppgett om de närmare omständigheterna kring körningen har inte vederlagts utan får godtas. Mot bakgrund av de återgivna uttalandena i förarbetena, vilka godtagits av riksdagen, anser HovR:n trots detta att det rattfylleribrott som han gjort sig skyldig till med hänsyn till den uppmätta alkoholkoncentrationen skall bedömas som grovt.

Med hänsyn till omständigheterna kring körningen bör påföljden som åklagaren yrkat bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter.

Domslut HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att HovR:n bestämmer påföljden till villkorlig dom jämte det av TR:n utdömda bötesstraffet.

Hovrättsrådet Rosendahl var skiljaktig på så sätt att han dömde C.S. för rattfylleri enligt 4 § trafikbrottslagen till 100 dagsböter å 50 kr samt anförde: C.S. har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott genom att vid tvåtiden på natten på parkeringsplatsen i Landvetter centrum föra sin personbil några meter trots att alkoholhalten i hans utandningsluft under eller efter färden uppgått till minst 0,56 milligram per liter. C.S:s uppgift att han inte avsett att föra bilen längre utan att en väninna till honom skulle köra hem honom har inte satts i fråga och bör godtas.

Frågan blir då om gärningen bör bedömas som rattfylleri enligt 4 § trafikbrottslagen eller om rattfylleribrottet bör rubriceras som grovt enligt 4 a § samma lag. I det första fallet kan påföljden stanna vid böter, medan denna påföljd knappast kan komma i fråga om brottet bedöms som grovt.

Det förhållandet att föraren haft en alkoholkoncentration som uppgår till minst något av de värden som anges i 4 a § utesluter inte att brottet bedöms som mindre allvarligt enligt 4 §. Enligt förarbetena (se specialmotiveringen till 4 § i prop. 1989/90:2 s. 48) bör så ske bl.a. om det föreligger sådana mildrande omständigheter som enligt tidigare gällande praxis medförde att påföljden för gärningen bestämdes till böter. Det vanligaste fallet av mildrande omständigheter i nu aktuellt hänseende avser förande av moped. Då det gäller förande av bil en mycket kort sträcka se NJA 1966 B 23. HovR:n har i ett fall som liknar det nu aktuella också låtit påföljden stanna vid böter (Avd. 3 dom d. 25 juli 2001 i mål B 2422-01). I rättsfallet NJA 2000 s. 17 rörde det sig visserligen också om en kort bilkörning på en parkeringsplats, men där visade utredningen att föraren även avsåg att föra bilen ytterligare en kort sträcka till sin bostad. Gärningen bedömdes enligt 4 a § och påföljden bestämdes till villkorlig dom och samhällstjänst.

I motsats till majoriteten anser jag inte att de redovisade uttalandena i förarbetena till 1993 års lagstiftning ger stöd för att bedöma ett fall som det förevarande strängare än vad som gällde före 1990 års lagstiftning. Jag finner därför att omständigheterna, trots den uppmätta alkoholkoncentrationen i C.S:s utandningsluft, får anses i sådan grad mildrande att gärningen är att bedöma enligt 4 §. Påföljden bör bestämmas till böter som dock bör sättas något högre än vad TR:n har bestämt.

C.S. överklagade och yrkade att HD skulle döma honom för rattfylleri till dagsböter.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Domskäl Föredraganden, RevSekr Persson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Som TR:n och HovR:n funnit har C.S. gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott. Frågan i målet är om gärningen bör bedömas som rattfylleri enligt 4 § trafikbrottslagen eller som grovt rattfylleri enligt 4 a § samma lag.

C.S:s uppgifter om de närmare omständigheterna kring körningen har såsom HovR:n anfört inte vederlagts utan får godtas. Vid bedömningen av brottets svårhetsgrad utgår HD således från att C.S. inte hade avsett att föra bilen längre sträcka än de få meter han hade kört på parkeringsplatsen då polispatrullen ingrep och att han skulle ha överlämnat bilnycklarna till en kvinnlig bekant som skulle köra honom hem om inte polisen hade ingripit.

Det förhållandet att föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,5 milligram per liter i utandningsluften är en omständighet som skall särskilt beaktas vid bedömningen av om ett rattfylleribrott är att anse som grovt. Konstruktionen av straffbestämmelserna innebär dock att brottet i det enskilda fallet ändå kan bedömas som mindre allvarligt. Så kan enligt förarbetena till de ändringar i trafikbrottslagen som trädde i kraft d. 1 juli 1990 vara fallet när faran för medtrafikanter varit ringa med hänsyn till fordonets beskaffenhet eller trafiksituationen (se specialmotiveringen till 4 a § i prop. 1989/90:2 s. 49). I motiven anfördes också att det inte är uteslutet att ansvar kan dömas ut efter huvudregeln i 4 § 1 st. trafikbrottslagen, även om alkoholkoncentrationen varit högre än det ovan angivna gränsvärdet, och att så bör ske bl.a. om det föreligger sådana mildrande omständigheter som enligt tidigare gällande praxis medförde att påföljden för gärningen bestämdes till böter (se specialmotiveringen till 4 § i a. prop. s. 48). Vad som här åsyftades är uppenbarligen – vid sidan av rattfylleri med moped – sådana undantagsfall då en förare "påtagit sig en strängt begränsad trafikuppgift, t.ex. omparkering eller flyttning av en bil en mycket kort sträcka på en plats där ingen annan trafik förekom" (prop. 1993/94:44 s. 31). Fall av detta slag har avsetts vara att bedöma som normalfallet av rattfylleri, varvid straffet normalt skall stanna vid böter (prop. 1989/90:2 s. 48).

Lagstiftningen avseende rattfylleri skärptes år 1994 bl.a. genom att gränsvärdet för grovt rattfylleri sänktes från 1,5 promille till 1,0 promille alkohol i blodet (med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften) och genom att maximistraffet höjdes från ett till två års fängelse. Eftersom straffbestämmelsernas konstruktion inte ändrades synes reformen dock inte ha syftat till någon förändring i fråga om de principer för gränsdragningen mellan rattfylleri och grovt rattfylleri som kom till uttryck i 1990 års lagstiftning. Det finns således även efter 1994 års ändringar ett visst utrymme för att hänföra ett rattfylleribrott till 4 § trafikbrottslagen trots att alkoholhalten överstigit gränsvärdet för grovt rattfylleri.

Inget i utredningen tyder på att C.S:s framförande av fordonet utgjorde någon nämnvärd fara för övrig trafik. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad som redovisats ovan får omständigheterna kring hans körning anses vara i sådan grad mildrande att gärningen är att bedöma som rattfylleri enligt 4 § trafikbrottslagen. Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut Med ändring av HovR:ns dom dömer HD C.S. för rattfylleri enligt 4 § trafikbrottslagen till 80 dagsböter å 50 kr.

HD (JustR:n Svensson, Inger Nyström, referent, Thorsson, Håstad och Dahllöf) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d. 14 febr. 2003 (mål nr B 781-02).