Högsta domstolen referat NJA 2003 s. 82 (NJA 2003:12)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2003 s. 82 (NJA 2003:12)
Målnummer
Ö186-02
Avdelning
2
Avgörandedatum
2003-03-10
Rubrik
Fråga om utrymmet för en s.k. direktivkonform tolkning av en lagbestämmelse (7 kap. 8 § lagen 1992:1528 om offentlig upphandling i dess lydelse före d. 1 jan. 1998).
Lagrum
7 kap. 8 § lagen (1992:1528) om offentlig upphandling i lydelse före den 1 januari 1998

Ljusdals Kabel TV Aktiebolag (i det följande benämnt Kabelbolaget), som är ett dotterbolag till den kommunala Stiftelsen Ljusdalshem, bjöd under år 1995 in entreprenörer att lämna anbud avseende en totalentreprenad för installation av kabel-TV. Vid ett sammanträde d. 13 juni 1995 beslutade Kabelbolagets styrelse att anta ett anbud från LA Communications AB såvitt gällde den tekniska delen av entreprenaden och att anlita Ljusdals kommuns gatuavdelning som grävningsentreprenör.

D. 17 juni 1996 ansökte Satsonic Aktiebolag vid Ljusdals TR om stämning på Kabelbolaget med yrkande om skadestånd på den grunden att Kabelbolaget inte i angivna hänseenden hade följt reglerna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU).

Kabelbolaget invände att talan skulle avvisas då den hade väckts för sent.

TR:n (lagmannen Brännström) anförde i beslut d. 21 jan. 1997: Enligt 7 kap. 8 § LOU skall talan om skadestånd väckas vid allmän domstol inom ett år från den dag då beslut om leverantör fattats. Väcks inte talan i tid är rätten till skadestånd förlorad. Enligt bestämmelsens ordalydelse börjar alltså tidsfristen att löpa från den dag då beslutet om leverantör fattas och inte från någon senare tidpunkt, exempelvis då anbudsgivare underrättas. De EG-rättsliga direktiv som lagen grundar sig på innehåller inte några särskilda regler om tiden för väckande av talan.

Kabelbolaget har enligt utdrag ur protokoll som bolaget åberopat fattat beslut om leverantör d. 13 juni 1995. Satsonic har väckt skadeståndstalan d. 17 juni 1996. Då mer än ett år förflutit sedan beslut om leverantör fattats skall talan avvisas.

TR:n avvisar Satsonics talan.

Satsonic överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n med undanröjande av TR:ns beslut skulle återförvisa målet till TR:n för prövning i sak. Till stöd för sitt överklagande anförde Satsonic i huvudsak att bolaget hade underrättats om val av leverantör genom ett skriftligt meddelande daterat d. 27 juni 1995 och att ettårsfristen för talans väckande därmed inte hade försuttits.

Kabelbolaget bestred bifall till överklagandet och anförde följande, huvudsakligen till besvarande av vissa av HovR:n ställda frågor: Kabelbolaget var inte en upphandlande enhet enligt LOU. Den vid tiden för upphandlingen gällande lydelsen av 1 kap. 6 § nämnda lag gjorde undantag för verksamheter av kommersiell karaktär. Kabel-TV-verksamhet är enligt Kabelbolagets förmenande av utpräglad kommersiell karaktär, varför Kabelbolaget inte omfattades av LOU. EG:s direktiv är i viss utsträckning överordnande den nationella lagstiftningen. Så har t.ex. RegR i sitt avgörande RÅ 1996 ref. 50 funnit att ett visst direktiv skall ges företräde framför LOU. Detta gäller naturligtvis endast när det är fråga om ett föremål som omfattas av direktivet. I det nu aktuella fallet är det fråga om en upphandling under tröskelvärdet, som således inte berörs av något EG-direktiv. I ett sådant fall kan ett EG-direktiv inte ta över den nationella lagstiftningen. RegR:ns avgörande saknar därför relevans vid nu aktuell prövning. – Talan skulle således ha väckts senast d. 13 juni 1996, dvs. inom ett år efter det att Kabelbolagets styrelse fattat beslut om att anta L A Communications AB som entreprenör. Entreprenaden beställdes muntligen. Avtal träffades när den muntliga beställningen gjordes. Datum kan ej med säkerhet anges men var troligen d. 16 juni 1995. Bekräftelse på beställningen skickades d. 29 juni 1995.

Skäl HovR:n (hovrättsråden Berg och Grefberg, referent, samt hovrättsassessorn Forsberg) anförde i slutligt beslut d. 12 dec. 2001: HovR:ns skäl. TR:n har avvisat Satsonics talan genom att tillämpa 7 kap. 8 § LOU med den lydelse lagrummet hade vid beslutstillfället. Fråga har i målet uppkommit om denna tillämpning inneburit ett åsidosättande av EG-rätten.

Enligt EG-domstolens praxis skall EG-rätten lämnas företräde framför nationell rätt. Ett direktiv med en klar och tydlig regel kan ha en direktverkande giltighet när ett medlemsland har underlåtit att införliva direktivet i tid, inte införlivat direktivet i dess helhet eller införlivat det felaktigt. Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestämmelse strider mot en EG-bestämmelse med direkt effekt, skall domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet. Inom EU är det domstolarna som tolkar direktiven. Den slutliga tolkningen görs av EG-domstolen. (Se Margareta Hentze och Hans Sylvén, Offentlig upphandling, Lagbokskommentaren 1998 – i det följande kallad Lagbokskommentaren – s. 19-23).

LOU bygger i stora delar på EG-direktiv, de s.k. upphandlingsdirektiven. Hit räknas de s.k. rättsmedelsdirektiven, vilka är kopplade som sanktioner till upphandlingsreglerna (Lagbokskommentaren s. 21).

Den första fråga som anmäler sig i målet är om Kabelbolaget utgör en sådan upphandlande enhet som avses i 1 kap. 5 och 6 §§ LOU och därmed enligt 2 § 1 st. i samma kap. omfattas av lagen.

I den ursprungliga lydelsen av 1 kap. 6 § LOU angavs i 1 st. att termen "upphandlande enhet" innefattade sådana bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser som hade inrättats "för att fullgöra uppgifter i det allmännas intresse och inte har en industriell eller kommersiell karaktär". Dessutom skulle enligt paragrafens andra stycke något av vissa ytterligare villkor med anknytning till bl.a. statligt och kommunalt inflytande vara uppfyllt.

Genom lagändring, som trädde i kraft d. 1 jan. 1998 (SFS 1997:1608) gjordes en mängd justeringar i LOU, sedan den dittillsvarande tillämpningen gett vid handen att det i flera avseenden rådde mindre god överensstämmelse mellan LOU och EG:s upphandlingsdirektiv och det visat sig att den svenska regleringen inte i alla delar harmonierade med upphandlingsdirektiven såsom dessa rimligen borde tolkas (se prop. 1996/97:153 s. 54 f.). Härvid erhöll 1 kap. 6 § LOU en ny lydelse, som förtydligade termen "upphandlande enhet" till sådana bolag etc. som inrättats i syfte att täcka behov i det allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell eller kommersiell karaktär. I paragrafens andra stycke gjordes en följdändring, som tillade inflytande även från andra upphandlande enheter betydelse för bedömningen av om rättssubjektet är en upphandlande enhet. Lagändringen, som motsvarades av upphandlingsdirektiven 93/36/EEG art. 1 b), 93/37/EEG art. 1 b) och 92/50/EEG art. 1 b), angavs vara föranledd bl.a. av att bestämmelsen i dess tidigare lydelse felaktigt tillmätte den upphandlande enheten som sådan – och inte behovet – industriell eller kommersiell karaktär.

Av utredningen i målet framgår att Kabelbolaget är ett av det allmännyttiga kommunala bostadsföretaget Stiftelsen Ljusdalshem helägt dotterbolag, som bedriver kabel-TV-verksamhet kommersiellt. Enligt den lydelse som 1 kap. 6 § LOU hade före d. 1 jan. 1998 föll Kabelbolaget därmed inte in under begreppet upphandlande enhet. Denna lydelse måste emellertid vika för de EG-direktiv som låg till grund för lagändringen och som t.ex. innebär att ett vinstdrivande kommunalt bolag omfattas av LOU så länge verksamhetens syfte är att tillgodose ett allmänt, icke kommersiellt behov (se Lagbokskommentaren s. 101 f. och Karnov 2, 5 uppl., s. 1453 not 15). Kabelbolaget skall följaktligen anses uppfylla kriterierna på att vara en upphandlande enhet inom LOU:s tillämpningsområde.

Den i målet aktuella entreprenaden understiger tröskelvärdet i 3 kap. 1 § LOU och är därför underkastad de svenska upphandlingsreglerna i 6 kap. LOU, vilka saknar grund i EG-direktiv. Samtidigt stadgas emellertid i 1 kap. 2 § 2 st. LOU att bl.a. de allmänna bestämmelserna i 1 kap. 1-6 §§ och reglerna om överprövning, skadestånd m.m. i 7 kap. 1-8 §§ gäller även för upphandling som avses i 6 kap. Detta betyder bl.a. att kretsen av upphandlande enheter är densamma såväl över som under tröskelvärdena samt att de till 7 kap. hörande rättsmedelsdirektiven får aktualitet.

7 kap. 8 § LOU innebar före 1998 års reform att talan om skadestånd skulle väckas vid allmän domstol inom ett år från den dag då beslut om leverantör fattats. Enligt 7 kap. 1 § 2 st. LOU fick en ansökan av en förment skadelidande leverantör om överprövning av upphandlingen hos länsrätt inte prövas efter den tidpunkt då beslut om leverantör fattats. Rättsmedelsdirektivet 92/13/EEG tillåter i art. 2.6. andra meningen att medlemsstaterna "utom i fall där ett beslut måste undanröjas innan ersättning kan ges ut, begränsar prövningsorganets behörighet att ingripa sedan ett upphandlingsavtal slutits till att besluta om skadestånd till den som har lidit skada av överträdelsen". En bestämmelse av samma innebörd återfinns i art. 2.6. andra meningen i rättsmedelsdirektivet 89/ 665/EEG (berörande bl.a. upphandling av bygg- och anläggningsarbeten). I sitt avgörande RÅ 1996 ref. 50 fastslog RegR att nämnda bestämmelse i direktivet 92/13/EEG skulle ges företräde framför 7 kap. 1 § 2 st. LOU. RegR uttalade härvid att den tidpunkt då beslut om leverantör fattats fick anses ligga före den tidpunkt då avtal sluts i direktivets mening. RegR ansåg vidare att det inte fanns skäl att inhämta något tolkningsbesked från EG-domstolen, eftersom innebörden av direktivets regel framstod som helt klar vid jämförelsen med den svenska lagregeln.

Genom den lagstiftning som kom att gälla fr.o.m. d. 1 jan. 1998 ändrades 7 kap. 1 och 8 §§ LOU på så sätt att fristerna bestämdes efter den tidpunkt/dag då avtal om upphandlingen slöts. I lagstiftningsärendet hänvisades till RÅ 1996 ref. 50 och angavs som motiv för ändringen att paragraferna därigenom skulle stämma bättre överens med direktivens lydelse och medföra en precisering av den ifrågavarande tidpunkten som tillgodosåg tanken att det vore otillfredsställande om ett civilrättsligt kontrakt skulle kunna upphävas i administrativ ordning (se prop. 1996/ 97:153 s. 73 f. och finansutskottets betänkande 1997/98:FiU7 s. 17).

Det nu anförda leder HovR:n till slutsatsen att rättsmedelsdirektiven 89/665/EEG och 92/13/EEG inte införlivats på ett riktigt sätt i LOU förrän genom 1998 års lagändring. Dessförinnan har direktiven sålunda haft direktverkande giltighet framför bestämmelserna i 7 kap. 1 och 8 §§ LOU i vad avser tidpunkten då möjligheten att begära omprövning av en upphandling omvandlas till en rätt att föra skadeståndstalan.

På grund av de nämnda direktiven gäller alltså i detta fall som utgångspunkt för den ettåriga talefristen i 7 kap. 8 § LOU den dag då Kabelbolaget slöt avtal om upphandlingen med den utvalda leverantören, L A Communications AB. Kabelbolaget har inte med säkerhet kunnat ange tidpunkten för avtalet utan endast antagit att detta träffades d. 16 juni 1995 i samband med muntlig beställning av entreprenaden, vilket skulle innebära att Satsonic väckt talan en dag för sent. Frågan blir då om Kabelbolaget förebragt omständigheter som gör att man kan utesluta möjligheten av att upphandlingsavtalet slöts vid ett senare tillfälle eller om det tvärtom finns skäl som talar för detta.

RegR har i det ovan berörda fallet RÅ 1996 ref. 50 uttalat att LOU får anses bygga på att ett skriftligt avtal ingår i upphandlingen. I vart fall när det, såsom här, gäller upphandling enligt 6 kap. LOU behöver det inte nödvändigtvis vara fråga om ett s.k. upphandlingskontrakt enligt definitionen i 1 kap. 5 § LOU. Ett skriftligt avtal i civilrättslig mening kan också komma till stånd genom att den upphandlande enheten efter beslut om leverantör överlämnar en skriftlig beställning till denne som accept på ett tidigare lämnat skriftligt anbud. Det förekommer emellertid även att upphandling äger rum utan formellt avtal. Då kan tolkningsproblem uppstå om hur länge överprövning kan ske och när fristen för väckande av skadeståndstalan börjar löpa, varvid från fall till fall får bedömas när avtalet civilrättsligt kan anses ingånget på grund av parternas agerande. (Jfr Lagbokskommentaren s. 69 f. och s. 349 f.)

Den handling som Kabelbolaget ingivit i HovR:n är daterad d. 29 juni 1995 och utgör en skriftlig bekräftelse på Kabelbolagets muntliga beställning av entreprenaden enligt L A Communications AB:s skriftliga anbud d. 22 maj 1995 med komplettering d. 15 juni 1995. Med hänsyn till att LOU förutsätter ett skriftligt avtal för att en upphandling skall anses avslutad och till den oklarhet som råder beträffande den muntliga beställningen bör avtalet anses slutet först i och med översändandet av den skriftliga orderbekräftelsen d. 29 juni 1995.

På grund av det anförda utgår HovR:n från att tiden för väckande av skadeståndstalan i detta fall löpt ut d. 29 juni 1996. HovR:n finner därmed att Satsonic, som ansökt om stämning mot Kabelbolaget d. 17 juni 1996, inte försuttit denna frist och att TR:n därför inte bort avvisa Satsonics talan. Vid detta förhållande skall TR:ns beslut undanröjas och målet återförvisas för fortsatt behandling.

Beslut HovR:ns avgörande. Med undanröjande av TR:ns beslut om avvisning och rättegångskostnader återförvisar HovR:n målet till TR:n – numera Hudiksvalls TR – för erforderlig handläggning.

Kabelbolaget överklagade och yrkade i första hand att HD med undanröjande av HovR:ns beslut skulle fastställa TR:ns beslut. I andra hand yrkade Kabelbolaget att HD skulle ogilla käromålet. För det fall inget av dessa yrkanden skulle bifallas, yrkade Kabelbolaget att HD med undanröjande av HovR:ns beslut skulle återförvisa målet till TR:n.

Satsonic bestred yrkandena.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ihrfeldt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Satsonics talan i målet grundar sig på LOU. Vid prövningen av om talan väckts för sent utgår HD således från antagandet att LOU är tillämplig. Det finns därför inte anledning för HD att pröva om Kabelbolaget utgör en sådan upphandlande enhet som avses i 1 kap. 5 och 6 §§ LOU.

Enligt 7 kap. 8 § LOU i dess lydelse före d. 1 jan. 1998 skulle talan om skadestånd väckas inom ett år från den dag då beslut om leverantör fattades. Av handlingarna i målet framgår att Kabelbolagets styrelse d. 13 juni 1995 fattade beslut om val av entreprenör för den installation som upphandlingen avsåg. Satsonic väckte talan om skadestånd mer än ett år senare, d. 17 juni 1996. Om lagtexten tolkas enligt sin ordalydelse har preskription således inträtt.

En fråga i målet är emellertid om det finns anledning att frångå LOU:s preskriptionsbestämmelse för det fall denna kan anses strida mot bestämmelserna i Rådets direktiv 89/665/EEG av d. 21 dec. 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten eller något annat av Europeiska gemenskapernas (EG) direktiv som rör offentlig upphandling.

Bestämmelser i EG-rättsliga direktiv skall under vissa förutsättningar ges företräde framför nationell rätt enligt principen om direkt effekt. Den direkta effekten av EG-direktiv är dock begränsad så att den endast kan ge upphov till rättigheter för den enskilde gentemot det allmänna (vertikal direkt effekt). EG-domstolen har upprepade gånger slagit fast att EG-direktiv inte kan ha direkt effekt såvitt gäller rättigheter och skyldigheter enskilda emellan (horisontell direkt effekt; se domarna i mål 152/84 M.H. Marshall mot Southampton and South-West Hampshire Area Health Authority (Teaching) och mål C-91/92 Paola Faccini Dori mot Recreb Srl). Den krets av organ gentemot vilka direkt effekt kan göras gällande är emellertid inte begränsad till statliga och kommunala myndigheter. I enlighet med vad EG-domstolen slagit fast i bl.a. mål C-188/89 Foster m.fl. mot British Gas plc kan direktivbestämmelser ha direkt effekt gentemot sådana organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med någon författning har anförtrotts offentlig serviceverksamhet under det allmännas tillsyn, och som för detta ändamål givits mer långtgående befogenheter än som följer av de rättsregler som normalt gäller mellan enskilda.

Kabelbolagets verksamhet är inte av sådan art att det genom författningsreglering har anförtrotts några särskilda befogenheter. Redan av detta skäl är det uteslutet att vid prövningen av preskriptionsfrågan frångå LOU:s bestämmelser enligt principen om EG-direktivs direkta effekt.

I de fall där den EG-rättsliga regleringen inte har företräde framför nationell rätt, skall de nationella domstolarna tolka den tillämpliga lagen i ljuset av gällande direktivbestämmelser (se bl.a. domen i mål C-334/92 Teodoro Wagner Miret mot Fondo de garantía salarial). Skyldigheten att tolka lagen mot bakgrund av EG-direktivens lydelse och syften gör sig dock gällande endast i de fall där den relevanta bestämmelsen i nationell rätt ger utrymme för tolkning. Det kan inte komma i fråga att till nackdel för en enskild ge en klar och entydig lagregel en innebörd som strider mot dess ordalydelse.

Medlemsstaternas skyldighet att tillämpa s.k. direktivkonform lagtolkning gäller endast om det enskilda fallet omfattas av någon direktivbestämmelses tillämpningsområde. I förevarande fall understiger entreprenaden det tröskelvärde om 5 000 000 euro som gäller enligt Rådets direktiv 89/440/EEG av d. 18 juli 1989 om ändring av direktiv 71/305/EEG om samordning av förfarandena vid tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt för bygg- och anläggningsarbeten och som även införts i 3 kap. 1 § LOU. Upphandlingen ifråga omfattas således inte av några EG-rättsliga bestämmelser.

Preskriptionsbestämmelsen i 7 kap. 8 § LOU i dess lydelse före d. 1 jan. 1998 gäller emellertid alla sådana offentliga upphandlingar som faller inom lagens tillämpningsområde, dvs. även sådana som omfattas av EG:s regelverk. Det kan därför övervägas om bestämmelsen generellt bör tolkas i ljuset av EG-direktivens lydelse och syften, även om det i det enskilda fallet inte finns någon EG-rättslig skyldighet att göra så. HD finner emellertid att bestämmelsen ifråga är så klar och entydig att det inte finns något utrymme för en tolkning som innebär att preskriptionstiden skall börja löpa vid någon annan tidpunkt än den då det behöriga organet, i detta fall Kabelbolagets styrelse, fattat beslut om vilken anbudsgivare som skall tilldelas entreprenaden.

Preskriptionstiden började löpa d. 13 juni 1995 och hade löpt ut när stämningsansökan gavs in d. 17 juni 1996. Satsonics talan har således väckts för sent.

Att tiden för väckande av talan har försuttits, är en omständighet som rör själva saken och inte ett rättegångshinder (se NJA 1988 s. 580). Vid sådant förhållande skall talan ogillas och inte avvisas.

HD fastslog nyligen, i beslut d. 29 jan. 2003 i mål Ö 4380-01, att i allmänhet gäller att, om ett avvisningsbeslut överklagas och den högre rätten finner att målet skulle ha prövats i sak, avvisningsbeslutet skall undanröjas och målet visas åter till den lägre rätten. I det fallet skulle emellertid den ogillande dom, som hade bort meddelas, ha grundats på samma prövning som den som hade legat till grund för domstolarnas avvisningsbeslut. HD konstaterade att det i denna situation varken sakligt eller i rättskraftshänseende fanns någon skillnad mellan ett avvisningsbeslut och en ogillande dom. Mot denna bakgrund fann HD att det saknades anledning att visa målet åter för ny prövning, varför överklagandet av avvisningsbeslutet lämnades utan bifall.

I förevarande fall förhåller det sig på samma sätt; den ogillande dom som borde ha meddelats skulle ha grundats på samma prövning av preskriptionsinvändningen som TR:n har gjort i samband med sitt avvisningsbeslut. Med hänsyn härtill finns det inte skäl att återförvisa målet till TR:n. I stället bör TR:ns beslut – trots dess formella fel – fastställas.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut fastställer HD det slut vartill TR:n kommit.

Skäl HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Regner, Lundius och Lindeblad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Satsonic för i målet talan om skadestånd enligt LOU. I 7 kap. 8 § LOU i dess lydelse före d. 1 jan. 1998 föreskrevs att en sådan talan skulle väckas inom ett år från den dag då beslut om leverantör fattades och att rätten till skadestånd var förlorad, om talan inte väcktes i tid. Av handlingarna i målet framgår att Kabelbolagets styrelse d. 13 juni 1995 fattade beslut om val av entreprenör för den installation som upphandlingen avsåg. Satsonic väckte talan om skadestånd mer än ett år senare, d. 17 juni 1996, då således enligt ordalydelsen av den nyssnämnda bestämmelsen preskription hade inträtt.

En lagstiftning som i likhet med LOU till stor del bygger på ett EG- direktiv bör tolkas med beaktande av direktivets lydelse och syfte, och en sådan tolkning kan i vissa fall vara en förpliktelse för medlemsstaterna (se t.ex. EG-domstolens dom i mål C-334/92 Teodoro Wagner Miret mot Fondo de garantía salarial). Normalt bör därvid en lagbestämmelse ges samma innebörd oberoende av om den skall tillämpas i ett fall som omfattas av EG-rättsliga regler eller inte.

Frågan om en sådan direktivkonform tolkning av en lagbestämmelse aktualiseras emellertid bara om dess avfattning ger utrymme för olika tolkningar. Detta är inte fallet när det gäller preskriptionsregeln i 7 kap. 8 § LOU i dess i målet aktuella lydelse, eftersom denna inte tolkningsvis kan ges annan innebörd än att den dag då beslut om leverantör fattades bildar utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. I förevarande fall kan preskriptionsregeln inte stå i strid med EG-rätten redan med hänsyn till att den aktuella upphandlingen understiger det tröskelvärde som gäller för att EG-rätten skall vara tillämplig (se 3 kap. 1 § LOU och Rådets direktiv 89/440/EEG av d. 18 juli 1989 om ändring av direktiv 71/305/ EEG om samordning av förfarandena vid tilldelning av offentliga upphandlingskontrakt för bygg- och anläggningsarbeten). Frågan om det finns förutsättningar för att åsidosätta preskriptionsregeln på grund av EG-rättsliga direktivbestämmelser uppkommer följaktligen inte i målet.

För det fall att Satsonic haft rätt till skadestånd enligt LOU, har denna således gått förlorad på grund av preskription, och det är då inte erforderligt att ta ställning till frågan om skadeståndsbestämmelserna i LOU över huvud taget skulle ha kunnat tillämpas på upphandlingen.

Preskription av rätt till skadestånd är en omständighet som rör själva saken, och TR:n borde inte ha tagit upp frågan som ett spörsmål om rät- tegångshinder (se t.ex. NJA 1988 s. 580). Den ogillande dom, som i stället hade bort meddelas, skulle emellertid ha grundats på samma prövning som den som har legat till grund för TR:ns avvisningsbeslut. Varken från saklig synpunkt eller i rättskraftshänseende finns det i den nu aktuella situationen någon skillnad mellan ett beslut varigenom käromålet avvisas på grund av preskription och en dom genom vilken det lämnas utan bifall av samma anledning. Det saknas därför skäl att återförvisa målet för ny prövning (jfr HD:s beslut d. 29 jan. 2003 i mål Ö 4380-01 (* NJA 2003 s. 25. *) ).

Beslut HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avslår HD Satsonics överklagande av TR:ns beslut om avvisning.

HD:s beslut meddelades d. 10 mars 2003 (mål nr Ö 186-02).