Högsta domstolen referat NJA 2004 s. 213 (NJA 2004:22)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2004 s. 213 (NJA 2004:22)
Målnummer
T2166-02
Avdelning
2
Avgörandedatum
2004-04-27
Rubrik
Underlåtenhet av hovrätt att i brottmål ta upp och pröva först i hovrätten åberopad alternativ grund för målsägandes talan om skadestånd har ansetts som sådant rättegångsfel som föranleder undanröjande av hovrättens dom i skadeståndsdelen.
Rättsfall
•  NJA 1975 s. 575
•  NJA 1982 s. 641
•  NJA 1987 s. 450
•  NJA 1990 s. 361
•  NJA 1995 s. 41

Sollentuna tingsrätt

Natten mot den 7 mars 2000 begick K.S. och en kamrat inbrott i avsikt att stjäla i en lokal i Upplands Väsby. De ertappades av A.B. som hade hållit vakt på platsen med anledning av ett inbrott föregående natt. A.B. avlossade ett skott med hagelgevär vilket träffade K.S. i benet.

A.B. åtalades vid Sollentuna tingsrätt för grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning: A.B. har den 7 mars 2000 misshandlat K.S. genom att avlossa ett skott med ett hagelgevär mot honom som träffat hans vänstra knä. Misshandeln har medfört smärta, två skottsår ca 2×3 cm stora på insidan av knäleden, ett sår 1 dm i diameter på utsidan samt ett antal små hål runt omkring dessa sår. Brottet är grovt, då A.B. genom att använda skjutvapen visat särskild hänsynslöshet och råhet samt vållat K.S. svår kroppsskada.

A.B. åtalades också för grovt olaga hot, bestående i att han, efter att ha laddat om hagelgeväret, riktat detta mot K.S:s kamrat och uttalat hotelser av innebörd att han skulle skjuta denne och att han skulle skjuta K.S. i det andra benet.

K.S. biträdde åklagarens ansvarstalan och yrkade skadestånd för sveda och värk, lyte och men samt kränkning med sammanlagt 165 000 kr.

A.B. bestred ansvar och skadeståndsskyldighet. Han vitsordade att han hade avlossat ett skott men uppgav att detta hade avlossats mot golvet som ett varningsskott. Han gjorde vidare gällande att han hade handlat i nödvärn.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Ann-Charlotte Wallin) meddelade dom den 18 maj 2001.

Tingsrätten fann A.B. övertygad om att ha avlossat skottet med uppsåt att träffa K.S. och ansåg inte att han kunde gå fri från ansvar på grund av nödvärn. Tingsrätten fann också utrett att A.B. hade gjort sig skyldig till grovt olaga hot på sätt som åklagaren hade påstått. A.B. dömdes för grov misshandel, olaga hot och viss annan brottslighet till fängelse sju månader.

Tingsrätten dömde A.B. att utge skadestånd till K.S. för sveda och värk samt lyte och men med sammanlagt 125 000 kr. Däremot lämnades yrkandet om ersättning för kränkning utan bifall.

Svea hovrätt

A.B. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bl.a. att han skulle befrias från ansvar för grov misshandel och olaga hot den 7 mars 2000 samt från skyldighet att utge skadestånd till K.S.

Åklagaren och K.S. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Per Kjellström, referent, tf. hovrättsassessorn Pontus Ewerlöf och två nämndemän) meddelade dom den 2 maj 2002.

Hovrätten fann inte styrkt att A.B. hade begått den åtalade gärningen genom att sikta mot och avsiktligen skada K.S. Åtalet för grov misshandel ogillades därför. Hovrätten ogillade även åtalet för olaga hot.

I skadeståndsdelen anförde hovrätten i domskälen: Med hänsyn till den utgång målet fått i skuldfrågorna, och någon annan grund för skadestånd inte föreligger i målet, skall A.B. befrias från ådömda skadestånd. Med ändring av tingsrättens dom lämnade hovrätten K.S:s skadeståndstalan utan bifall.

Högsta domstolen

K.S. överklagade och yrkade att hans skadeståndstalan skulle bifallas eller att målet skulle återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning.

A.B. bestred yrkandena.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om den av K.S. i svarsskrivelsen till hovrätten påstådda skadeståndsgrundande vårdslösheten bort upptagas till prövning i hovrätten. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Hovrätten avgav yttrande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev. sekr. Ewa Lindbäck, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

K.S. har till stöd för sitt överklagande anfört att hovrätten felaktigt grundat sin dom på att annan grund för skadestånd än den åtalade gärningen inte förelegat i målet. Han har anfört att han till stöd för sitt yrkande om skadestånd i hovrätten i första hand grundat sin talan på den åtalade gärningen och i andra hand på vållande, en omständighet som hovrätten inte prövat.

Av handlingarna i målet i hovrätten framgår att K.S. i svarsskrivelsen över A.B:s överklagande till hovrätten anfört att A.B. även om denne inte haft uppsåt, är skadeståndsskyldig på grund av vårdslöshet.

Hovrätten har i sitt yttrande förklarat att vid huvudförhandlingen fördes, så som rätten uppfattade det, ingen skadeståndstalan alternativt grundad på vårdslöshet bestående i att ett skott avlossats mot golvet. Inte heller eljest justerades åtalet eller åberopades och utvecklades någon vållandegrund, för det fall uppsåt inte kunde styrkas. Den offentlige försvararen för A.B. har enligt protokollet från huvudförhandlingen inte angett någon inställning till ett påstått vållande. Skadeståndsyrkandet knöts sålunda helt till den gärning som åklagaren lade A.B. till last.

K.S. har anfört att vårdslöshet i vart fall åberopades under pläderingen och har bestritt att han frånfallit sitt åberopande av vårdslöshet.

A.B. har anfört att K.S:s skadeståndstalan grundades endast på uppsåtligt brott då denne aldrig under huvudförhandlingen framförde vårdslöshet som en grund för skadestånd, att vårdslöshet endast åberopats av målsägandebiträdet i pläderingen vid hovrättsförhandlingen och att part inte skall vinna någon fördel av att i pläderingen åberopa ny grund eller ändra en åberopad grund. Hovrätten har i förevarande fall inte haft någon skyldighet att ytterligare klargöra K.S:s talan.

HD gör följande bedömning.

K.S:s talan grundade sig i tingsrätten helt på åklagarens gärningsbeskrivning. I hovrätten åberopade K.S. vårdslöshet som alternativ grund för sin skadeståndstalan. Huvudregeln i 13 kap. 3 § RB är att en väckt talan inte får ändras. Enligt tredje stycket är det inte en ändring av talan om käranden, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. Enligt 50 kap. 25 § andra stycket RB får emellertid ny omständighet åberopas i hovrätten endast om parten gör sannolikt att han inte kunnat åberopa den i tingsrätten eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. HD finner att K.S:s åtgärd ligger helt inom ramen för vad som hade kunnat tillföras genom en justering av gärningsbeskrivningen och han får därmed anses ha haft giltig ursäkt för att tidigare inte åberopa den (se NJA 1990 s. 361). Med denna utgångspunkt övergår HD till att pröva om det förekommit något fel i hovrätten.

Enligt 17 kap. 2 § RB skall i de fall huvudförhandling hållits domen grunda sig på vad som förekommit vid förhandlingen. Av 3 § följer att dom i dispositiva tvistemål inte får grundas på omständighet som part inte åberopat till grund för sin talan. Att part endast omnämner viss omständighet vid rätten behöver inte innebära, att han åberopat den i paragrafens mening (se NJA 1980 s. 352). Vad nu sagts avser åberopande av rättsfakta.

K.S. har anfört att han genom målsägandebiträdet i vart fall under pläderingen åberopat vårdslöshet som en grund för skadeståndstalan. Att frågan om vårdslöshet berörts under pläderingen får anses vitsordat av motparten. Pläderingen har till syfte att parterna skall ha möjlighet att övertyga rätten om varför det vid huvudförhandlingen presenterade materialet bör föranleda att parten vinner framgång. Nya eller ändrade yrkanden, grunder eller omständligheter av vikt som förs fram under pläderingen kan föranleda att domstolen genom processledning måste klargöra partens talan och att rättegången behöver fortsätta (se Fitger, Rättegångsbalken I s. 43:22). Fråga uppkommer därmed om hovrätten i det nu aktuella fallet bort klargöra huruvida K.S. till stöd för sin talan även åberopade att A.B. genom vårdslöshet vållat honom kroppsskada.

Omfattningen av rättens materiella processledning hör till de mest omdiskuterade frågorna inom processrätten. Några detaljerade regler om hur långt en domare bör gå vid sin processledning finns inte i RB eller i motivuttalanden. Ledning kan hämtas från bestämmelsen i 42 kap. 8 § andra stycket RB enligt vilken rätten, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen i tvistemål skall verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Såvitt gäller huvudförhandling finns i 43 kap. 4 § andra stycket samma lag bestämmelser om rättens materiella processledning och är genom hänvisning i 50 kap. 17 § samma lag tillämplig även vid huvudförhandlingen i hovrätten.

HD har tidigare i samband med en klagan över domvilla uttalat att när processen nått så långt som till huvudförhandling i hovrätten är det naturligt att rätten iakttar en betydande försiktighet vid sin processledning, så att inte tvivel uppstår om rättens oväld. När omständigheter som åberopats tidigare i målet över huvud taget inte förs fram vid huvudförhandlingen kan lämpligheten av att hovrätten påminner om en sådan grund ifrågasättas; inte minst när fråga är om en part som får förutsättas ha möjlighet att utföra sin talan med erforderlig noggrannhet. Hovrättens underlåtenhet att efterforska om parten åberopade grunden ansågs inte utgöra grovt rättegångsfel (se NJA 1987 s. 450).

Efter HD:s ovan nämnda avgörande har bestämmelserna i 42 kap. 8 § andra stycket RB och 43 kap. 4 § samma lag ändrats. Syftet med ändringarna var att åstadkomma en mer aktiv processledning och närma sig vad som förutsattes enligt den då gällande småmålslagen (se prop. 1986/87:89 s. 107). I förarbetena har klargjorts att målets beskaffenhet är av avgörande betydelse för processledningens omfattning. Med detta avses enligt specialmotiveringen till bestämmelsen i 42 kap. 8 § såväl sakens beskaffenhet ? t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller indispositiv tvist ? som övriga omständigheter i målet, t.ex. om parterna processar ensamma eller med hjälp av advokater. Processledningen skall alltså anpassas efter det behov som föreligger i det enskilda målet (a. prop. s. 196). Vidare uttalades att domstolen i varje särskilt fall måste överväga om det är förenligt med domstolens opartiskhet och intresset av att undvika onödigt vidlyftiga processer att man t.ex. tar upp fråga om det finns några alternativa grunder som en part kan åberopa vid sidan av dem han uttryckligen åberopat (a. prop. s. 106). I specialmotiveringen till bestämmelsen i 43 kap. 4 §, som gäller processledning under huvudförhandlingen, har departementschefen uttalat att när målet kommit så långt som till huvudförhandling skall processledning däremot i princip inte behöva tillgripas. Departementschefen uttalade dock att självklart är till en början att, om det är oklart t.ex. huruvida en under förberedelsen åberopad grund vidhålls under huvudförhandlingen, rätten bör ingripa och försöka klarlägga hur det förhåller sig. Rättens agerande med avseende på målets utredning kan under huvudförhandlingen i övrigt inskränka sig till att övervaka att målet blir tillräckligt utrett inom den ram som dragits upp (a. prop. s. 216 f.).

Mot bakgrund redan av K.S:s svarsskrift till hovrätten borde rätten redan i ett inledande skede av huvudförhandling ha utrett om vårdslöshet åberopades som alternativ grund för skadeståndstalan eller inte. Att målsägandebiträdet i samband med pläderingen under huvudförhandlingen berört frågan om vårdslöshet förstärker skyldigheten att utreda målsägandens talan. Att så inte skett får anses utgöra ett rättegångsfel. Det rättegångsfel som sålunda förevarit får anses vara av den arten att hovrättens dom såvitt avser skadeståndsskyldigheten bör undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för erforderlig handläggning.

HD:s avgörande

HD förklarar att hovrätten under huvudförhandlingen bort klargöra om K.S. åberopade vårdslöshet som alternativ grund för skadeståndstalan.

HD meddelar prövningstillstånd i den del K.S:s ansökan därom förklarats vilande.

HD undanröjer hovrättens dom såvitt gäller skadeståndsskyldigheten till K.S. och återförvisar målet i denna del till hovrätten för erforderlig handläggning.

HD (justitieråden Munck, Regner, Dahllöf, referent, Nyström och Calissendorff) meddelade den 27 april 2004 följande beslut:

Skäl

K.S. har till stöd för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Hovrätten har i sin dom felaktigt utgått från att annan grund för skadestånd än den åtalade gärningen inte förelegat i målet. I hovrätten grundade han sitt skadeståndsyrkande i första hand på den åtalade gärningen och i andra hand på vårdslöshet. Skillnaden mellan förstahands- och andrahandsgrunden rörde således endast det subjektiva rekvisitet.

Av handlingarna i målet i hovrätten framgår att K.S. i svarsskrivelsen till hovrätten med anledning av A.B:s överklagande av tingsrättens fällande dom anfört att A.B., även om denne inte skulle ha haft uppsåt, är skadeståndsskyldig på grund av vårdslöshet genom att han riktat vapnet och avlossat ett skott mot golvet två meter från K.S. Vidare framgår av handlingarna att A.B. fick del av svarsskrivelsen men inte förelades att yttra sig över denna.

Hovrätten har i sitt yttrande förklarat att det vid huvudförhandlingen, såsom hovrätten uppfattade det, inte fördes någon skadeståndstalan grundad på vårdslöshet bestående i att ett skott avlossats mot golvet. Inte heller justerades åtalet eller åberopades och utvecklades någon vållandegrund, för det fall uppsåt inte kunde styrkas. Den tilltalades försvarare har enligt protokollet från huvudförhandlingen inte angett någon inställning till vållande. Skadeståndsyrkandet knöts således enligt hovrätten helt till den gärning som åklagaren lade A.B. till last.

K.S., som bestritt att han frånfallit sitt i svarsskrivelsen till överklagandet gjorda åberopande av vårdslöshet som andrahandsgrund för skadestånd, har efter hovrättens yttrande anfört att hans målsägandebiträde åberopade A.B:s vårdslöshet under pläderingen vid huvudförhandlingen. I samband därmed hänvisade biträdet också till A.B:s egna uppgifter som gick ut på att han hade avlossat vapnet framför K.S. med ett varningsskott i golvet.

A.B. har bl.a. gjort gällande att K.S:s skadeståndstalan grundades endast på uppsåtligt brott då denne aldrig under huvudförhandlingen förde fram vårdslöshet som en grund för skadestånd och att vårdslöshet åberopades av K.S:s målsägandebiträde endast i pläderingen vid hovrättsförhandlingen.

K.S:s uppgift att frågan om skadestånd på grund av vårdslöshet berörts vid pläderingen under huvudförhandlingen får alltså anses vitsordad av A.B., och uppgiften får godtas.

Pläderingen har till syfte att parterna skall få möjlighet att övertyga rätten om varför det vid huvudförhandlingen presenterade materialet bör föranleda att parten vinner framgång. Nya eller ändrade yrkanden, grunder eller omständigheter av vikt som förs fram under pläderingen kan föranleda att domstolen genom processledning även i detta sena skede av huvudförhandlingen måste klargöra partens talan och att rättegången kan behöva fortsätta (jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 43:22). Det kan t.ex. behöva klarläggas om man har att göra med ett nytt åberopande och om detta i så fall skall tillåtas eller ej.

När det gäller frågan om kraven på omfattningen av en domstols materiella processledning är att märka att bestämmelserna i RB om förfarandet vid förhandlingar ändrades vid årsskiftet 1987/88 bl.a. i syfte att åstadkomma en mera aktiv processledning (jfr prop. 1986/87:89 s. 106 f., 196 och 234). Vid huvudförhandling i brottmål skall rätten enligt 46 kap. 4 § andra stycket se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Vidare skall rätten genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs (jfr 51 kap. 17 §). I motiven till motsvarande bestämmelse för huvudförhandling tvistemål ? 43 kap. 4 § ? har bl.a. uttalats att, när målet kommit så långt som till huvudförhandling, materiell processledning i princip inte skall behöva tillgripas men att det är självklart att rätten bör ingripa och försöka klarlägga hur det förhåller sig om det är oklart t.ex. huruvida en under förberedelsen åberopad grund vidhålls under huvudförhandlingen (jfr a. prop. s. 216 f.).

HD har i rättsfallet NJA 1987 s. 450 uttalat sig om en hovrätts skyldighet att utöva materiell processledning i ett dispositivt tvistemål. HD framhöll att, när processen nått så långt som till huvudförhandling i hovrätten, det är naturligt att rätten iakttar en betydande försiktighet vid sin processledning, så att inte tvivel uppstår om rättens oväld. Det framhölls att rena oklarheter självfallet måste undanröjas men att när omständigheter som åberopats tidigare i målet över huvud taget inte förs fram vid huvudförhandlingen lämpligheten av att hovrätten påminner om en sådan grund kan ifrågasättas. Detta gäller inte minst när fråga är om en part som får förutsättas ha möjlighet att utföra sin talan med erforderlig noggrannhet. Hovrättens underlåtenhet att efterforska partens inställning till en tidigare i målet åberopad men ej under huvudförhandlingen nämnd grund ansågs därför inte utgöra grovt rättegångsfel. (Jfr om rättsfallet Fitger, Rättegångsbalken, s. 50:87 f. med referenser.)

Efter HD:s avgörande år 1987 har som framgått bestämmelserna i RB om förfarandet vid förhandlingar ändrats i syfte att åstadkomma en mera aktiv processledning från domstolarnas sida. Till detta kommer att skadeståndstalan i förevarande fall förts som ett enskilt anspråk inom ramen för en brottmålsprocess. Vidare får det i enlighet med vad som förut sagts anses klarlagt att K.S:s målsägandebiträde vid pläderingen i hovrätten återkom till den alternativa grunden vårdslöshet som hade framförts redan i svarsskrivelsen. Det kan diskuteras om inte hovrätten redan i ett tidigare skede av huvudförhandlingen borde ha utövat materiell processledning för att klargöra huruvida den grunden åberopades, men i vart fall borde detta ha skett i anslutning till pläderingen. Det står klart att hovrätten i så fall skulle ha funnit att K.S. vidhöll sin i svarsskrivelsen åberopade alternativa grund för skadestånd.

Nästa fråga i målet är om den alternativt åberopade grunden kunde tillåtas i hovrätten. Därmed aktualiseras bl.a. spörsmålet om en målsägande, som i brottmål för talan om enskilt anspråk, skall anses förhindrad att i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet som inte lagts fram tidigare i annat fall än om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten vid tingsrätten eller annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Avgörande för frågans bedömning är om 50 kap. 25 § tredje stycket RB skall anses vara analogt tillämpligt i fall då talan om enskilt anspråk förs i ett brottmål och målet således i hovrätten inte handläggs enligt 50 kap. utan enligt 51 kap. RB.

Enligt fast praxis anses den aktuella preklusionsregeln inte vara analogt tillämplig i mål som handläggs enligt 52 kap. RB (se t.ex. NJA 1975 s. 575 och 1982 s. 641). Ståndpunkten har motiverats med att bestämmelsen har den karaktären att den i viss omfattning utestänger part från att åberopa nya omständigheter och att det inte bör komma i fråga att tillämpa grunderna för en sådan bestämmelse i fall för vilka den inte är avsedd. Detta betraktelsesätt gör sig gällande även när målet handläggs enligt 51 kap. RB. Från saklig synpunkt är att märka att det i dessa fall som regel inte har ägt rum någon förberedelse med avseende på det enskilda anspråket i tingsrätten. Till detta kommer att åklagaren enligt 45 kap. 5 § tredje stycket RB är oförhindrad att åberopa en ny omständighet till stöd för åtalet och att det i praktiken skulle vara svårhanterligt om målsäganden, vars anspråk i allmänhet grundas på åklagarens talan, skulle vara underkastad en begränsning i detta avseende.

Det finns alltså vissa skäl av principiell och praktisk natur som talar mot en tillämpning av grunderna för 50 kap. 25 § tredje stycket RB i mål som handläggs enligt 51 kap. samma balk. I den juridiska litteraturen har också antagits att preklusionsregeln inte är tillämplig i dessa fall (se Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl. s. 188).

HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1990 s. 361 måste emellertid antas bygga på uppfattningen att preklusionsregeln är tillämplig när en målsägande i brottmål för talan om enskilt anspråk (jfr även NJA 1995 s. 41, som dock gällde ett brottmål vilket endast i skadeståndsdelen överklagats till hovrätten). Därvid förefaller en utgångspunkt närmast ha varit att giltig ursäkt i lagrummets mening skall anses föreligga så snart den nya omständigheten ligger inom ramen för vad som skulle ha kunnat tillföras genom en åtalsjustering. Med en så extensiv tillämpning av ursäktsrekvisitet blir resultatet i flertalet fall detsamma som om preklusionsregeln hade ansetts inte vara tillämplig. Tillräckliga skäl saknas därför att nu avvika från den rättsgrundsats som sålunda antagits tidigare.

I tingsrätten hade K.S. helt grundat sin talan om skadestånd på åklagarens gärningsbeskrivning om uppsåtligt brott. Den alternativa grunden vårdslöshet ligger emellertid inom ramen för vad som hade kunnat tillföras genom en åtalsjustering i hovrätten och K.S. får anses ha haft giltig ursäkt för att först där åberopa den alternativa grunden för skadestånd.

Av det anförda följer att hovrätten borde ha tagit upp och prövat av K.S. åberopad vårdslöshet som alternativ grund för hans skadeståndstalan. Det rättegångsfel som förekommit i hovrätten får anses vara av den arten att hovrättens dom såvitt avser fråga om skadestånd bör undanröjas och målet återförvisas till hovrätten för erforderlig handläggning.

HD:s avgörande

HD förklarar att den av K.S. i svarsskrivelsen till hovrätten påstådda skadeståndsgrundande vårdslösheten bort upptagas till prövning i hovrätten.

HD meddelar prövningstillstånd i den del av målet i vilken frågan om prövningstillstånd har förklarats vilande.

HD undanröjer hovrättens dom såvitt gäller frågan om A.B:s skyldighet att utge skadestånd till K.S. och återförvisar målet i denna del till hovrätten för erforderlig handläggning.

HD:s beslut meddelat: den 27 april 2004.

Mål nr: T 2166-02

Rättsfall: NJA 1975 s. 575, NJA 1982 s. 641, NJA 1987 s. 450, NJA 1990 s. 361 och NJA 1995 s. 41..