Högsta domstolen referat NJA 2004 s. 397 (NJA 2004:43)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2004 s. 397 (NJA 2004:43)
Målnummer
T2565-02
Avdelning
1
Avgörandedatum
2004-06-15
Rubrik
En make har till den andra maken överlåtit en fritidsfastighet som hade förvärvats för makarnas gemensamma bruk. Talan av en borgenär till den överlåtande maken om att den maken haft dold samäganderätt i fastigheten har ogillats då borgenären inte visat att makarnas syfte vid överlåtelsen varit att de skulle äga fastigheten gemensamt.
Lagrum
4 kap. 23 § utsökningsbalken (1981:774)
Rättsfall
•  NJA 1980 s. 705
•  NJA 1981 s. 693
•  NJA 1982 s. 589
•  NJA 2002 s. 142

Ronneby tingsrätt

Staten genom Kronofogdemyndigheten i Kalmar väckte vid Ronneby tingsrätt talan mot U.A. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa i första hand att hennes make H.A. ägde hela fastigheten Ronneby Droppemåla 1:70, till vilken U.A. var lagfaren ägare, i andra hand att han ägde halva fastigheten.

U.A. bestred käromålet.

Tingsrätten (lagmannen Jan Bergendal, rådmannen Sven Cavallin och hovrättsfiskalen Martin Persson) anförde i dom den 16 oktober 2000:

Domskäl

Staten har till grund för sin talan anfört: Till täckning för statens fordran på skatter m.m. överstigande 3 000 000 kr har kronofogdemyndigheten den 28 september 1999 utmätt H.A:s rätt till fastigheten Ronneby Droppemåla 1:70 med föreläggande att väcka talan enligt 4 kap. 23 § UB. Lagfaren ägare till fastigheten är hans hustru U.A. I enlighet med föreläggandet har därför staten väckt talan mot U.A. om fastställelse av H.A:s dolda äganderätt. H.A. måste betraktas som ägare till hela eller i vart fall hälften av fastigheten.

Staten har sakframställningsvis anfört: Fastigheten Droppemåla 1:70 ägdes ursprungligen av H.A:s moder. Den såldes 1979 till H.A. för 96 000 kr. Syftet med förvärvet var att fastigheten skulle användas för familjens gemensamma bruk. Familjen bestod då av H.A. och U.A. samt två barn födda 1959 och 1966. I december 1983 överlät H.A. fastigheten till U.A. för 130 000 kr, varav 15 000 kr hänförde sig till lös egendom. Taxeringsvärdet var vid tidpunkten för överlåtelsen till U.A. 171 000 kr, varför ett uppskattat marknadsvärde borde ha varit ca 230 000 kr. Efter U.A:s förvärv har omfattande renoveringsarbeten gjorts i fastigheten. Under 1984 uppgick reparationskostnaderna till 46 900 kr. Därtill uppgick under 1984 räntekostnader för lån i fastigheten till ca 15 000 kr. Redan innan U.A. förvärvade fastigheten belastades den med inteckningar. Under 1984 togs ytterligare pantbrev ut på 150 000 kr. Fastigheten var då belånad till 300 000 kr vilket måste inneburit omfattande kostnader för räntor och amorteringar. U.A:s inkomster var under åren 1983-1986 i genomsnitt 33 000 kr/år. Den deklarerade inkomsten för inkomståret 1984 var 26 300 kr. Fram till i dag har pantbrev om 950 000 kr tagits ut i fastigheten. Pantbreven har använts som säkerhet för lån med dels H.A. personligen och dels hans företag Rebecco AB som gäldenärer. – H.A. ägde tidigare en byggnad på ofri grund. Efter det att tomten kring byggnaden avstyckats genom en lantmäteriförrättning 1962 och blivit Droppemåla 1:90 arrenderade han tomten av markägaren. U.A. köpte 1969 byggnaden, en fritidsstuga, för 25 690 kr av H.A. och själva tomten 1972 för 13 960 kr av den lagfarne ägaren. Under åren 1970-1980 byggdes en gäststuga på fastigheten och huvudbyggnaden förseddes med skärmtak och altan. För dessa ombyggnader har U.A. enligt egen uppgift haft kostnader för byggmaterial om ca 75 000 kr. År 1970 var U.A:s inkomst bara 1 320 kr. Hon ägde också en andel i det oskiftade dödsboet efter hennes far. U.A. försålde fastigheten Droppemåla 1:90 för 330 000 kr till utomstående köpare i maj 1984, alltså efter det hon köpt Droppemåla 1:70. – H.A. äger flera fastigheter, bl.a. den fastighet där familjen bor i Hallabro. Åren kring 80-talets mitt tog han ut flera pantbrev i sina fastigheter. – Droppemåla 1:70, som ligger vid Östersjön, är i dag en ombonad bostad med möjlighet till permanent boende. Fastighetens värde är i dag ca 1 400 000 kr. – U.A:s ekonomiska resurser har under lång tid varit knappa. Hon har haft låg inkomst av tjänst, och andelen i det oskiftade dödsboet efter hennes fader har inte givit någon inkomst. H.A. har däremot haft en bättre ekonomisk situation. Genom att ta ut pantbrev i sina andra fastigheter har han haft möjlighet att göra stora ekonomiska insatser i den gemensamma bostaden Droppemåla 1:70. – Redan fastigheten Droppemåla 1:90 har till stor del finansierats av H.A., varför likviden från försäljningen av denna fastighet helt eller delvis måste betraktas som hans egendom. Redan i och med att kapitalet har reinvesterats i Droppemåla 1:70 har en dold äganderätt för H.A. i denna fastighet skapats. – Även om rätten skulle finna att hela vederlaget för Droppemåla 1:90 är att betrakta som hänförligt till U.A., har det ändå inte varit tillräckligt stort för att finansiera köpet och ombyggnaden av Droppemåla 1:70. H.A. har således efter U.A:s förvärv av Droppemåla 1:70 genom kapitaltillskott manifesterat sin ägarroll, något som ytterligare förstärks av att han t.ex. undertecknat bygglovsansökningar inför vissa ombyggnader.

U.A. har till grund för sitt bestridande genmält: Hon skall betraktas som ägare till hela fastigheten Droppemåla 1:70 då hon har lagfart på fastigheten. Hon hävdar att hon haft ekonomiska möjligheter att finansiera köp och reparationer av såväl Droppemåla 1:70 som 1:90. Skulle rätten anse att så inte kan ha varit fallet, har någon dold äganderätt likväl inte uppkommit, utan H.A:s bidrag får anses ha varit benefika.

U.A. har vidare genmält: De faktiska omständigheter som staten redogjort för är i och för sig korrekta. U.A. har dock haft betydligt bättre ekonomiska förutsättningar än staten gjort gällande. Hennes föräldrar hade god ekonomi, och av deras bouppteckningar framgår att de ägde skogsfastigheter som måste ha haft betydande övervärden. Hon äger andel i en skogsfastighet, Trulstorp 17:1, och hon har genom gåvor erhållit medel från såväl sina egna föräldrar som sin svärfar och andra släktingar. Hon har vidare lånat pengar från sin faders dödsbo. Det var således med egna medel hon förvärvade och bekostade reparationer av Droppemåla 1:90. Det var också meningen att fler reparationer skulle genomföras i slutet av 70-talet. Då önskade dock H.A:s föräldrar överlåta sin fastighet Droppemåla 1:70, som var i starkt behov av omfattande reparationer, till makarna A. Makarna beslöt att U.A. skulle sälja sin fastighet för att bekosta reparationer på den nyförvärvade fastigheten. Det var också redan från början deras avsikt att U.A. skulle förvärva Droppemåla 1:70 som ersättning för hennes egna försålda fastighet. Genom köpeskillingen från försäljningen av Droppemåla 1:90 och genom ett nyupptaget lån om 150 000 kr fick U.A. medel att förvärva och bekosta reparationer av Droppemåla 1:70. Droppemåla 1:90 lämnades till försäljning samtidigt med köpet av 1:70, och att försäljningen kom att genomföras några månader senare är inte anmärkningsvärt. – Även om H.A. medverkade vid reparationerna har ingen dold äganderätt uppstått. Det faktum att H.A. använde pantbrev uttagna i Droppemåla 1:70 som säkerhet för sina egna lån är ett vanligt förfarande vid utlåning i bank och konstituerar inte heller det någon äganderätt. U.A. har dessutom kompenserats för denna belåning genom att aktierna i Rebecco AB pantförskrivits till henne. Då det aldrig varit makarnas intention att samäganderätt skulle föreligga till Droppemåla 1:70 kan sådan rätt inte anses vara för handen. Att H.A. undertecknade vissa bygglovsansökningar saknar helt betydelse då något krav på ägares signatur på sådana handlingar inte finns. – Det vitsordas att Droppemåla 1:70 är en ombonad och välvårdad fastighet och att marknadsvärdet i dag uppgår till 1 400 000 kr. Det är dock en fritidsbostad och nyttjas som sådan. Familjens permanentbostad finns i Hallabro.

Staten har ytterligare anfört: Det vitsordas att familjen har två bostadsfastigheter. Droppemåla 1:70, som kan nyttjas som permanent bostad, är anskaffad för familjens gemensamma bruk. Den kan därför inte betraktas enbart som fritidsbostad. – Det finns ingenting som styrker påståendet att U.A. skulle haft tillgång till tillräckliga medel. Tvärtom kan konstateras att hennes inkomster varit låga. Dödsboet efter hennes fader var oskiftat fram till 1987 varför större belopp inte borde kunna ha tagits ur boet dessförinnan. Det kan vidare ifrågasättas om U.A. kunnat erhålla några betydande gåvor från H.A:s fader eftersom han hade två konkurser bakom sig och vid sitt frånfälle 1985 efterlämnade en ringa bobehållning. Medlen från försäljningen av Droppemåla 1:90 kom U.A. tillhanda först efter att hon förvärvat Droppemåla 1:70. – Det vitsordas att det förekommer att banker vid utlåning till en make betingar sig säkerhet i andra makens fasta egendom. I det här fallet är dock omfattningen av belåningen så stor att den bidrar till att konstituera en dold äganderätt för H.A. Det vitsordas dock i och för sig att banken gjort en sedvanlig bedömning även i detta fall. Att U.A. kompenserats genom pantförskrivning av aktierna i Rebecco AB bör tillmätas mindre betydelse, då sådan pantförskrivning inte i sig frigör några medel och då Rebecco AB bildats först 1992.

Tingsrättens bedömning

U.A. är lagfaren ägare till fastigheten Droppemåla 1:70, och då staten hävdar att H.A. är ägare helt eller till hälften har staten bevisbördan för sitt påstående.

Till stöd för att H.A. är ägare har staten åberopat dels att U.A. saknat medel till fastighetsköpet och de därefter företagna reparationerna, varför finansieringen måste ha skett av H.A., dels att fastigheten intecknats till säkerhet för lån av H.A. och hans företag. U.A. har genmält att hon haft tillgång till erforderliga medel och att, om så inte skulle anses ha varit fallet, någon dold äganderätt för H.A. likväl inte uppkommit då hans bidrag varit benefika. Vidare har hon beträffande statens andrahandstalan hävdat att makarna aldrig haft för avsikt att någon samäganderätt skulle uppkomma.

Vad som framkommit om köp, försäljning, belåning och reparationer av de båda fastigheterna Droppemåla 1:70 och 1:90 liksom om U.A:s arbetsinkomster är i allt väsentligt ostridigt mellan parterna. Däremot har parterna olika uppfattning om vilka medel U.A. kan ha haft tillgång till för köpet och reparationerna utöver vad hon tjänat genom arbete. Hennes påstående att hon haft betydande ekonomiskt stöd av sina föräldrar och andra släktingar har inte vederlagts av staten utan förefaller sannolikt bl.a. på grund av vad som har framkommit om föräldrarnas ekonomiska situation. Det måste likväl antas att H.A. bidragit i icke ringa mån. Vidare är det ostridigt att fastigheten Droppemåla 1:70 i stor utsträckning utnyttjats som säkerhet för lån av H.A. och hans företag. För att dylika transaktioner skall utgöra tillräckliga bevis för att dold äganderätt uppkommit för den icke lagfarne maken måste emellertid enligt tingsrättens mening bevisningen med styrka tala för att makarnas avsikt varit att dölja det verkliga förhållandet och transaktionerna vara av den entydiga karaktären att syfta till att dölja detta förhållande. Vid en samlad bedömning kan rätten inte finna att staten har styrkt att dold äganderätt helt eller till hälften i Droppemåla 1:70 uppkommit för H.A. Statens talan skall alltså ogillas.

Domslut

Käromålet ogillas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Riksskatteverket överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade, som verket slutligen bestämde sin talan, att hovrätten skulle fastställa att H.A. ägde bättre rätt än U.A. till halva fastigheten Ronneby Droppemåla 1:70.

U.A. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Agneta Ohlsson och Hanserik Romeling, referent, samt tf. hovrättsassessorerna Karoline Fridolf och Magnus Andersson) anförde i dom den 31 maj 2002:

Domskäl

Riksskatteverket har till förtydligande av grunden för sin talan anfört: H.A. har en dold äganderätt till halva fastigheten Ronneby Droppemåla 1:70. Denna har uppstått genom att fastigheten förvärvades för att brukas av makarna gemensamt och den har rent faktiskt använts av båda makarna. Vidare var H.A. med om att finansiera förvärvet och mellan makarna A. fanns en uttalad eller tyst avsikt att fastigheten skulle ägas av dem gemensamt.

U.A., som vitsordat att fastigheten brukats av makarna gemensamt, har bestritt Riksskatteverkets talan på den grunden att hon är ensam ägare till fastigheten, att något ekonomiskt tillskott från H.A. inte förekommit och att någon avsikt om gemensamt ägande inte har funnits.

Riksskatteverket har utvecklat sin talan i hovrätten i överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom, med följande kompletteringar och tillägg. När makarna A. gifte sig år 1958 ingick de ett äktenskapsförord, enligt vilket all makarnas egendom skulle vara enskild. Av förordet framgår att U.A. ägde bankmedel om 2 900 kr och en matservis samt att H.A. ägde flera fastigheter, en bil och aktier i företag. H.A. har en lång historik som egen företagare, och han har under årens lopp drivit verksamhet genom flera olika bolag. Även hans far drev företag och efter det att två bolag försatts i konkurs år 1971 köpte H.A. tillgångarna i dessa genom ett eget bolag. Även några av de bolag som H.A. har bedrivit verksamhet i har försatts i konkurs. Trots konkurserna har familjen A:s privata ekonomiska förhållanden ej påverkats negativt, vilket ägandet av flera fastigheter, bl.a. den aktuella fastigheten värderad till 1 400 000 kr, och av en fritidsbåt visar. Efter taxeringsrevision hos H.A. för taxeringsåren 1990-1996 och följande eftertaxering har länsrätten i en dom i januari 1999 uttalat att denne ägnat sig åt ett medvetet förfarande för att undgå beskattning. H.A. har i dag obetalda skatteskulder om 3 100 000 kr. – U.A:s inkomster har varit mycket blygsamma. Hennes taxerade inkomster under taxeringsåren 1966-1970 var 0 kr och under 1971 1 320 kr. Under taxeringsåren 1972-1988 varierade den taxerade inkomsten mellan 11 260 kr och 43 900 kr. Inte heller de ekonomiska förhållandena för makarna A:s föräldrar har varit sådana att de medgett några bidrag till U.A. Hennes far dog år 1963 och efterlämnade hustru och fem barn. Behållningen i dödsboet uppgick till cirka 85 000 kr och boet var oskiftat till år 1990. Några större inkomster har boet inte haft, och från och med taxeringsåret 1976 fanns inga inkomster alls. U.A:s mor avled 1987. Behållningen i dödsboet uppgick enligt bouppteckningen till cirka 346 000 kr, omfattande även oskiftade dödsboet efter fadern. Visserligen ärvde U.A. i samband härmed egendom, men detta var flera år efter förvärvet av Droppemåla 1:70. U.A:s mor hade blygsamma inkomster; under taxeringsåren 1967-1981 översteg den aldrig 30 000 kr om året och var vissa år 0 kr. Taxeringsåren 1982-1984 var inkomsten något högre, mellan cirka 33 000 kr och 42 500 kr. H.A:s mor avled år 1982 och efterlämnade make och två barn. Bobehållningen uppgick till 74 512 kr. H.A:s far avled år 1985 och boets behållning uppgick till 737 kr. Faderns inkomster under taxeringsåren 1966-1971 var blygsamma och översteg aldrig 9 000 kr. – När H.A. överlät Droppemåla 1:70 till U.A. var fastigheten intecknad för 150 000 kr. Det saknas uppgifter om pantbreven var belånade och utredning huruvida hon betalade kontant eller genom övertagande av lån. Om hon tog över lån på det intecknade beloppet översteg redan räntekostnaderna hennes betalningsförmåga. Ytterligare pantbrev om 150 000 kr togs ut för att genom lån bekosta om- och tillbyggnadsarbeten på fastigheten. Vid ett ränteläge om 14 procent innebar detta en räntekostnad om 21 000 kr om året. Detta belopp rymdes inte inom U.A:s betalningsförmåga. Inkomståret 1984 hade hon en taxerad inkomst om 32 000 kr. I Droppemåla 1:70 har sammanlagt 31 pantbrev till ett belopp om 1 650 000 kr tagits ut. Av dessa har pantbrev till ett belopp om 400 000 kr pantsatts till säkerhet för lån med H.A. personligen som låntagare och 550 000 kr med hans företag Rebecco AB som låntagare. H.A. har agerat som fastighetsägare i kontakter med myndigheter angående om- och tillbyggnader på fastigheten. Riksskatteverket vitsordar inte att betalning skett med U.A:s pengar i de fall hon åberopat kvitton där hon är angiven som betalare. – Riksskatteverket vitsordar inte att U.A. betalat H.A. vid köpet år 1969 av byggnaden på ofri grund. Köpeskillingen 25 690 kr motsvarar i dagens penningvärde cirka 160 000 kr och U.A:s inkomst det året uppgick till 0 kr (taxeringsåret 1970). Ej heller vitsordar Riksskatteverket att U.A. vid förvärvet år 1972 av fastigheten Droppemåla 1:90 betalat med egna medel; hennes inkomst det året uppgick till 10 100 kr (taxeringsåret 1973). Fastigheten Droppemåla 1:90 intecknades mellan åren 1972-1979, dvs. under den tid som U.A. var lagfaren ägare, för sammanlagt 85 000 kr. Det är med hänsyn till U.A:s ekonomiska förhållanden under de år tillbyggnader skett på Droppemåla 1:90 uppenbart att det är H.A. som bekostat dessa. Denne har även inför byggnadsnämnden uppträtt som ägare och dessutom förbehållit sig nyttjanderätten till byggnaden så länge han önskade. – När U.A. överlät Droppemåla 1:90 till utomstående köpare hade hon redan förvärvat Droppemåla 1:70, varför hon inte kan ha finansierat detta förvärv med köpeskillingen från Droppemåla 1:90. Eftersom pantbreven i den fastigheten överlämnats till köparen tyder det på att fastigheten var obelånad vid tillfället, varför hon inte heller kan ha använt Droppemåla 1:90 som säkerhet för att låna pengar för att förvärva Droppemåla 1:70.

U.A. har utvecklat sin talan i hovrätten huvudsakligen på sätt som antecknats i tingsrättens dom, med följande kompletteringar och tillägg. Uppgifterna om H.A:s bolag och konkurser är riktiga, men i vart fall några av bolagen har försatts i konkurs efter det att H.A. överlåtit sina aktier. Huvuddelen av makens tillgångar är jordbruks- och skogsfastigheter, som denne förvärvat redan år 1957 från sina föräldrar. – Egendomen i U.A:s föräldrars dödsbon utgjordes av jordbruksfastigheter och jordbruksrörelse. Av bouppteckningen efter modern framgår att i angiven bobehållning ingår värdet av denna egendom efter reducering till 30 procent. Hennes föräldrar har därför varit förhållandevis förmögna. – Stugan på Droppemåla 1:90 var av förhållandevis enkel beskaffenhet. Hon hade kostnader för byggnadsmateriel 1969-1970 på cirka 50 000 kr, som hon i huvudsak själv finansierat. Byggnadsarbetena utfördes av familjen med hjälp av bekanta. Det belopp hon lånade år 1970 av faderns dödsbo uppgick till 12 000 kr. Hon var såväl faktisk som formell ägare till Droppemåla 1:90. För att bekosta de ytterligare ombyggnader på Droppemåla 1:90 som planerades i slutet av 1970-talet togs två pantbrev ut, vilka emellertid aldrig belånades. Anledningen var att H.A:s föräldrar, som då var 79 respektive 86 år gamla, önskade överlåta Droppemåla 1:70 till sonen. Denne förvärvade fastigheten år 1979. Det var naturligt för makarna A. att hon skulle avyttra Droppemåla 1:90 och förvärva Droppemåla 1:70 av maken. Hon hade medel att förvärva fastigheten, även om betalningen av förvärvet skedde genom en tillfällig skuldförbindelse till H.A., som infriades när Droppemåla 1:90 senare såldes. Denna fastighet var då intecknad för 85 000 kr men inte belånad. Det fanns således ett betryggande överskott i fastigheten. Familjens ekonomiska förhållanden vid denna tid var goda. Med hänsyn till att all makarnas egendom var enskild och att H.A. ägde flera fastigheter, däribland den fastighet som var familjens permanentbostad, var det en fråga om att trygga U.A:s situation för det fall något skulle hända. Det lån om 150 000 kr som senare togs i Droppemåla 1:70 var hon ensam låntagare till. H.A. hade ansökt om bygglov redan innan hon köpte fastigheten, varför det inte är märkligt att hans namn förekommer på bygglovshandlingar. Även hennes namn förekommer på sådana handlingar.

Båda parter har även i hovrätten åberopat omfattande skriftlig bevisning angående de sakförhållanden de anfört till stöd för sin talan.

Hovrättens bedömning

Enligt köpehandlingarna förvärvades fastigheten Droppemåla 1:70 av U.A. från H.A. år 1983. Hon erhöll också lagfart för egen del på fånget. Vid tiden för förvärvet gällde sedan länge äktenskapsförord mellan makarna A., enligt vilket all makarnas egendom var enskild. Vid dessa förhållanden har, som tingsrätten anfört, Riksskatteverket bevisbördan för sitt påstående att H.A. har en dold äganderätt till halva fastigheten.

För att en dold samäganderätt mellan makar skall uppkomma krävs att fastigheten förvärvats för gemensamt bruk och med ekonomiskt tillskott av den andra parten samt att parterna får anses ha förutsatt att fastigheten skulle vara deras gemensamma. Dessa förutsättningar måste ha förelegat redan vid förvärvet av fastigheten, låt vara att även senare inträffade förhållanden kan ha betydelse för bedömningen.

En utgångspunkt vid bedömningen bör vara att den formella utformningen av köpehandlingarna får antas överensstämma med vad parterna på ömse sidor avsett, såvida inte utredningen utvisar något annat. De aktuella köpehandlingarna är utformade på så sätt att U.A. från H.A. förvärvat hela fastigheten Droppemåla 1:70. Den presumtion för U.A:s äganderätt som handlingarna således får anses utvisa gör sig i ett fall som det förevarande gällande med än större styrka. Om makarnas gemensamma avsikt varit att uppnå en samäganderätt till fastigheten, hade det varit tillräckligt att överlåtelsen avsett endast hälften av den.

Parterna är överens om att fastigheten förvärvades för makarnas gemensamma bruk och rent faktiskt även använts på sådant sätt.

Riksskatteverket har gjort gällande att U.A. saknat erforderliga medel för fastighetsköpet och för de härefter uppkommande årliga kostnaderna för fastigheten och reparationer av den, varför H.A. måste ha bidragit med medel. U.A. har invänt att hon haft tillgång till erforderliga medel och att för den händelse så inte skulle anses vara fallet de tillskott H.A. kan anses ha lämnat har varit av gåvokaraktär.

Enligt köpehandlingarna har U.A. betalat köpeskillingen för Droppemåla 1:70 genom utfärdande av en särskild förbindelse. Hennes påstående att hon infriat förbindelsen efter försäljningen av Droppemåla 1:90 samt att denna fastighet vid försäljningen var obelånad har inte vederlagts. Mot bakgrund härav får U.A. anses ha haft ekonomisk möjlighet att finansiera köpet av Droppemåla 1:70 utan tillskott av H.A. Riksskatteverkets påstående att fastigheten överlåtits av H.A. till underpris vinner inte stöd av någon utredning. H.A. kan därför inte anses på sådant sätt ha bidragit till finansieringen av förvärvet. Det kan inte heller genom den av Riksskatteverket förebringade utredningen angående förhållandena kring U.A:s förvärv av Droppemåla 1:90, hennes och H.A:s ekonomiska förhållanden vid förvärvstidpunkten eller respektive makes föräldrars ekonomiska förhållanden anses visat att U.A. saknat medel till fastighetsförvärven. Riksskatteverket har således inte styrkt sitt påstående att H.A. bidragit med medel till förvärvet av Droppemåla 1:70.

Vad gäller kostnaderna för innehavet av Droppemåla 1:70 och för reparationerna av fastigheten talar den av Riksskatteverket förebringade utredningen om U.A:s inkomster för att U.A – även med beaktande av att hon vid försäljningen av Droppemåla 1:90 erhållit ett icke obetydligt kontantöverskott – inte ensam kunnat svara för kostnaderna utan torde ha fått visst tillskott från H.A. Att fastställa hur stort detta varit eller ens att det varit fråga om mer än förhållandevis ringa belopp är inte möjligt på föreliggande utredning. H.A:s tillskott kan därför inte anses visa att H.A. haft en dold samäganderätt till fastigheten.

Det förhållandet att H.A. i kontakter med byggnadsnämnden undertecknat olika bygglovsansökningar och liknande handlingar kan enligt hovrättens mening inte heller anses visa att H.A. haft en dold samäganderätt till fastigheten.

Droppemåla 1:70 har ostridigt använts som säkerhet för lån till vilka H.A. ensam eller hans företag Rebecco AB är låntagare, något som i och för sig skulle kunna tala för att dold samäganderätt förelegat. Tillräcklig utredning har emellertid inte förebringats för att hovrätten på grund av utnyttjandet av fastigheten som kreditunderlag på angivet sätt finner det visat att H.A. haft en dold samäganderätt till fastigheten.

Mot bakgrund av vad ovan anförts om de ekonomiska insatserna vid förvärvet samt om övriga av Riksskatteverket åberopade omständigheter av ekonomisk eller annan natur finner hovrätten inte visat att makarna A. vid förvärvet avsett att fastigheten skulle ägas av dem gemensamt och således inte heller att dold samäganderätt till fastigheten Droppemåla 1:70 uppkommit för H.A. I likhet med tingsrätten finner hovrätten således att Riksskatteverkets talan skall ogillas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Riksskatteverket (numera Skatteverket) överklagade och yrkade att HD skulle fastställa att H.A. ägde bättre rätt än U.A. till halva fastigheten Ronneby Droppemåla 1:70.

U.A. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (justitieråden Lennander, Victor, Blomstrand, Lundius, referent, och Lindeblad) meddelade den 15 juni 2004 följande dom:

Domskäl

Staten har erhållit utmätning av H.A:s rättighet gentemot hans maka U.A. avseende s.k. dold äganderätt till fastigheten Ronneby Droppemåla 1:70, som hon enligt köpehandling den 30 december 1983 förvärvat från H.A. Fastigheten är hennes enskilda egendom vartill hon är ensam lagfaren ägare. Staten har enligt 4 kap. 23 § UB förelagts att väcka talan i saken mot U.A. Staten har väckt sådan talan och yrkat fastställelse av att H.A. äger bättre rätt än U.A. till hälften av fastigheten.

I rättspraxis har dold samäganderätt ansetts kunna tillkomma en make eller sambo till egendom när förvärv av denna är underkastat formkrav och den andra maken eller sambon formellt framstår som ägare, framför allt då det gäller fast egendom eller bostadsrätt, avsedd att tjäna som parternas gemensamma bostad (jfr 7 kap. 4 § ÄktB och 5 § sambolagen, 2003:376). Den möjlighet som sålunda finns för make eller sambo att göra anspråk på dold samäganderätt kan sägas vara motiverad av vissa rättspolitiska överväganden av familjerättslig natur. (Se NJA 2002 s. 142.)

De rekvisit som uppställs för att en familjerättslig dold samäganderätt skall godtas är att egendomen inköpts för gemensamt bruk, att den make eller sambo som inte utåt framträder som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet samt att båda parterna avsett att äganderätten skall vara gemensam. Avgörande för bedömningen är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet, även om senare inträffade omständigheter kan ha ett bevisvärde för dessa förhållanden. (Se t.ex. NJA 1980 s. 705, 1981 s. 693, 1982 s. 589 samt Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende, 1985 s. 9 ff. och Äktenskap, samboende, partnerskap, 2 uppl. 1998 s. 70 ff. samt Walin, Samäganderätt, 2000 s. 54 ff.)

Kravet på att det skall ha förelegat en gemensam partsavsikt om samäganderätt har ansetts kunna uppfyllas genom att en tyst överenskommelse intolkas i omständigheterna i samband med köpet. Sådan partsavsikt har således ansetts kunna föreligga i en situation där makarna inte sinsemellan berört äganderättsfrågan utan där den make som bidrog till den andra makens förvärv endast “tog för givet” att hon blev delägare i fastigheten och den andra maken också måste antas ha utgått från detta (NJA 1981 s. 693).

Den situation som nu är aktuell skiljer sig från de nyss berörda, eftersom det i förevarande fall finns ett uttryckligt avtal mellan U. och H.A. beträffande äganderätten till fastigheten. Till detta kommer att det är fråga om en fritidsfastighet (jfr 7 kap. 4 § tredje stycket ÄktB och 7 § sambolagen). Utgångspunkten måste vara att det ingångna avtalet ger uttryck för makarnas avsikt vid förvärvet. Den som hävdar att något annat avsetts har att – utan bevislättnad – styrka sitt påstående.

I målet är ostridigt att fastigheten förvärvats för makarna A:s gemensamma bruk. Skatteverket har hävdat att U.A. ensam förvärvat fastigheten för att skydda den mot H.A:s borgenärer, att H.A. överlät fastigheten till underpris, att U.A. saknat ekonomisk förmåga att förvärva fastigheten och att bestrida utgifterna för denna, att hon upplåtit pantbrev i fastigheten till förmån för H.A. och dennes bolag, och att H.A. utåt agerat i byggnadslovsärenden m.m. avseende fastigheten.

I likhet med hovrätten finner HD att Skatteverket inte har visat att makarna A:s syfte vid överlåtelsen av fastigheten var att de skulle äga den gemensamt och således inte heller att dold samäganderätt till fastigheten uppkommit för H.A.

Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 15 juni 2004.

Mål nr: T 2565-02.

Lagrum: 4 kap. 23 § UB.

Rättsfall: NJA 1980 s. 705, NJA 1981 s. 693, NJA 1982 s. 589 och NJA 2002 s. 142.