Högsta domstolen referat NJA 2004 s. 52 (NJA 2004:6)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2004 s. 52 (NJA 2004:6)
Målnummer
T823-00
Avdelning
2
Avgörandedatum
2004-02-09
Rubrik
Vid vindikation av surrogat för leasingegendom hos tredje man har ersättningen ansetts böra beräknas utifrån egendomens värde vid tidpunkten för tredje mans förvärv av egendomen.
Rättsfall
•  NJA 1931 s. 663
•  NJA 1948 s. 153

Under 1987 tecknade Nevi Finans AB, såsom leasegivare, leasingavtal avseende en EEN 630 CNC-svarv (CNC-svarven) samt en CMT Ursus svarv 1986 10″ x 2 m (Ursus-svarven) med Karlskoga Plåt & Mekaniska AB respektive Palles Mekaniska, som leasetagare. Den 7 mars 1988 överlät Palles Mekaniska leasingavtalet avseende Ursus-svarven till Karlskoga Plåt & Mekaniska. Nevi Finans AB ändrade sedermera sin firma till Finansaktiebolaget Skandia Leasing, som den 30 juni 1994 överlät samtliga sina fordringar inklusive leasingavtal till SkandiaBanken AB (SkandiaBanken). Sedan Karlskoga Plåt & Mekaniska AB försatts i konkurs tecknades den 1 juli 1992 nytt leasingavtal avseende båda svarvarna, nu med Nya Karlskoga Plåt & Mekaniska AB (Nya Karlskoga) som leasetagare. Nya Karlskoga sålde CNC-svarven till Handelsbanken Finans AB (Handelsbanken) den 15 juni 1994 för 240 000 kr exklusive mervärdesskatt. Handelsbanken upplät i sin tur CNC-svarven med leasing till A. F. G. AB. Nya Karlskoga sålde den 1 juli 1994 Ursus-svarven till Maskin AB Erlandsson & Hjorth (Erlandsson & Hjorth) för 80 000 kr exklusive mervärdesskatt. Nya Karlskoga försattes i konkurs den 4 maj 1995.

SkandiaBanken väckte talan om värdeersättning som surrogat för leasingegendom mot Handelsbanken vid Stockholms tingsrätt och mot Erlandsson & Hjorth vid Hässleholms tingsrätt. På parternas begäran beslöt HD enligt 14 kap. 7 a § RB att de båda målen skulle förenas i en rättegång vid Stockholms tingsrätt.

Stockholms tingsrätt

SkandiaBanken yrkade i själva saken ersättning av Handelsbanken med 240 000 kr jämte viss ränta och av Erlandsson & Hjorth med 80 000 kr jämte viss ränta.

Handelsbanken samt Erlandsson & Hjorth bestred SkandiaBankens talan men vitsordade ränteyrkandet i och för sig.

Tingsrätten (chefsrådmannen Magnus Åkerdahl, rådmannen Henrik Lagergren och tingsfiskalen Starkebo) anförde i dom den 1 februari 2000:

Grunder och utveckling av talan

SkandiaBanken har till grund för sin talan anfört att de två svarvarna enligt leasingavtalet mellan SkandiaBanken och Nya Karlskoga tillhör leasegivaren, SkandiaBanken. Den i leasingavtalen omnämnda restvärdesgarantin ger inte leasetagaren rätt att förvärva leasingobjekten. Svarvarna har trots detta i juni respektive juli 1994 sålts av Nya Karlskoga till svarandena. Dessa har inte förvärvat svarvarna i god tro. SkandiaBanken är därför berättigad till ersättning som motsvarar svarvarnas värden nämligen de belopp som svarvarna såldes för i juni respektive juli 1994. Yrkade belopp överensstämmer härmed.

Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har till grund för bestridandena anfört

1. Säljaren, Nya Karlskoga, hade SkandiaBankens medgivande att sälja svarvarna.

2. Även om så inte var fallet, förvärvades dessa i god tro då de som köpare inte insåg eller borde ha insett att Nya Karlskoga saknade rätt att sälja svarvarna.

3. I vart fall skulle utdömande av större kapitalbelopp än 28 700 respektive 11 100 kr innebära obehörig vinst för SkandiaBanken.

SkandiaBanken har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak.

Leasingavtalet medgav leasetagaren endast rätten att nyttja leaseobjektet, dvs. svarvarna, mot erläggande av avgift. Leasetagaren har emellertid utan SkandiaBankens tillstånd sålt svarvarna. SkandiaBanken har inte heller medgivit Nya Karlskoga någon rätt att förfoga över svarvarna utöver vad som följer av leasingavtalet. SkandiaBanken fick den 6 december 1995 reda på att svarvarna sålts genom uppgift av förvaltaren i Nya Karlskogas konkurs.

Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har inte förvärvat svarvarna i god tro så som detta uttryck skall förstås enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Såväl Handelsbanken som Erlandsson & Hjorth borde vid sina respektive förvärv ha insett att de var skyldiga att göra vidare undersökningar beträffande säljarens förfoganderätt. Den s.k. restvärdesgarantin har inte kunnat tas till intäkt för någon rätt för Nya Karlskoga att förvärva svarvarna efter utgången av leasetiden. Ifrågavarande leasingavtal tecknades mellan parterna den 1 juli 1992 för en giltighetstid om 24 månader. I september 1994 förlängdes avtalet med ytterligare 12 månader. Då Nya Karlskoga försattes i konkurs i maj 1995 hävde SkandiaBanken leasingavtalet jämlikt avtalets punkt 13. Konkursförvaltaren förklarade senare i maj 1995 att konkursboet inte ämnade inträda i avtalet. Den 6 december 1995 uppgav konkursförvaltaren att de två svarvarna enligt fakturor hade sålts till Handelsbanken resp. Erlandsson & Hjorth.

Svarvarna har inte sålts i någon återförsäljares lokal och de två förvärvande bolagen har inte efterfrågat och ej heller sett säljarens fångeshandlingar. Det har varit fråga om särskilt värdefullt gods. De två svarvarna är gods av sådant slag som ofta är föremål för leasing eller avbetalningsköp med äganderättsförbehåll. Detta förhållande har såväl Erlandsson & Hjorth som Handelsbanken varit medvetna om, i synnerhet Handelsbanken som omedelbart efter sitt förvärv själv leasade ut CNC-svarven till A.F.G. AB enligt ett avtal löpande över tre år. Maskinens ålder, då 8 år, synes inte ha tillmätts någon särskild betydelse. Nya Karlskoga var vid tiden för försäljningen ett bara två år gammalt bolag med aktiekapital om 50 000 kr och ett tjugotal betalningsanmärkningar. Med hänsyn till alla dessa omständigheter borde köparna ha insett att svarvarna var föremål för leasing och att Nya Karlskoga inte ägde rätt att sälja dem.

Varken Handelsbanken eller Erlandsson & Hjorth är parter i det mellan SkandiaBanken och Nya Karlskoga träffade leasingavtalet. Konkursboet har avstått från att inträda i avtalet och avtalet har efter hävning upphört. Hela värdet av leaseobjekten vid försäljningstillfällena 1994 skall tillkomma SkandiaBanken. Restvärdesgarantin innebär inte annat än att leasetagaren garanterar leasegivaren att objektet har ett visst värde vid leasetidens utgång, vilket innebär att leasetagaren är skyldig att betala det som fattas. SkandiaBanken gör i målet anspråk på ersättning för svarvarnas värden vilka motsvarar vad Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har betalat vid sina resp. förvärv.

Erlandsson & Hjorth har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak:

Restvärdesgarantin är en del av leasingavtalet. Den ger leasetagaren rätt att efter leasetidens slut förvärva leaseobjektet för ett pris motsvarande restvärdet. Nya Karlskoga hade haft likviditetsproblem under åren 1993/94. Bolaget klarade inte att betala leasingavgifterna varför dess företrädare P.S. inledde förhandlingar med SkandiaBanken om att sänka kostnaderna avseende svarvarna. SkandiaBanken medgav i dessa förhandlingar Nya Karlskoga rätt att sälja leaseobjekten, de två svarvarna, för att Nya Karlskoga på så sätt skulle kunna avsluta sitt mellanhavande med SkandiaBanken. Genom att ge Nya Karlskoga rätt att sälja leaseobjekten har SkandiaBanken förlorat såväl sin vindikationsrätt som sin rätt till skadestånd. Ursus-svarven köptes den 1 juli 1994 för 100 000 kr inklusive mervärdesskatt. Erlandsson & Hjorth företräddes av sin representant H.A. medan Nya Karlskoga företräddes av sin ställföreträdare P.S. H.A. hade god kännedom om såväl P.S. som dennes företag. Erlandsson & Hjorth hade tidigare gjort affärer med P.S. och dennes dåvarande bolag. H.A. har under många års tid haft för vana att besöka P.S. i dennes verkstad ca två gånger om året. I vart fall sedan år 1987 har han i samband med dessa besök sett Ursus-svarven i P.S:s lokaler. H.A. hade också värderat Ursus-svarven år 1992 sedan Karlskoga Plåt & Mekaniska AB försatts i konkurs. Han värderade då maskinen till 60 000 kr. Till följd av större efterfrågan värderades svarven till 100 000 kr vid Erlandsson & Hjorths förvärv i juli 1994. Ursus-svarven är inte att betrakta som någon särskilt värdefull maskin. Maskiner av detta slag är ej sällan föremål för leasing med en normal leasetid om 5 år. Ursus-svarven har inte utbjudits hos någon återförsäljare av begagnade maskiner; Erlandsson & Hjorth är däremot en sådan återförsäljare. Det är emellertid inte vid återförsäljares inköp av begagnade maskiner brukligt i branschen att maskinerna ställs ut i särskilda demonstrationslokaler. Tvärtom är det normalt att som i detta fall den till försäljning aktuella maskinen är i drift hos säljaren och besiktigas på plats. Erlandsson & Hjorth är obekant med vilket aktiekapital Nya Karlskoga hade vid den aktuella tidpunkten. Det är dock inte ovanligt att smärre bolag eller enskilda firmor i branschen äger maskiner av värde motsvarande Ursus- svarven. Det är däremot ovanligt att ett i branschen etablerat bolag säljer en maskin till en etablerad återförsäljare utan att ha rätt därtill. Ursus-svarven saknade skylt som angav att den var föremål för leasing. Det är brukligt att leasingmaskiner av detta slag förses med sådan skylt. Erlandsson & Hjorth sålde i februari 1995 Ursus-svarven vidare till bolaget Form och Prov i Tvärred. Det är riktigt att Erlandsson & Hjort inte har sett någon fångeshandling eller frågat P.S. angående Nya Karlskogas rätt att förfoga över Ursus-svarven. Detta är å andra sidan normalt mot bakgrund av H.A:s kännedom om Ursus-svarven och bekantskapen med P.S. Det skulle ha stört det mellan parterna uppbyggda förtroendet om H.A. hade frågat P.S. om fångeshandling. Nya Karlskoga har efter försäljningen av de båda svarvarna fortsatt att betala leasingavgifter till SkandiaBanken under avsevärd tid. Svarvarnas sammanlagda enligt leasingavtalet garanterade restvärde uppgick år 1992 till 66 000 kr exklusive mervärdesskatt. Det av SkandiaBanken yrkade beloppet skall i vart fall sättas ned med de efter försäljningen erlagda leasingavgifterna, minst 80 000 kr. SkandiaBanken skall ersättas endast för den skada som bolaget kan ha lidit. Denna skada kan som högst bestämmas till 43 500 kr totalt. Konkursförvaltaren erbjöds nämligen i maj 1995 av SkandiaBanken att köpa CNC-svarven, Ursus-svarven och en liten fräsmaskin för detta belopp. Ursprungligen förvärvades CNC-svarven för 625 000 kr och övriga maskiner för 325 000 kr eller tillhopa 950 000 kr. CNC-svarven representerade således 2/3 av ursprungsvärdet och Ursus-svarven och fräsmaskinen 1/3. Med bibehållande av dessa proportioner belöper 2/3 av det nu aktuella värdet, 43 500 kr, eller 28 700 kr på CNC-svarven medan resterande 14 800 kr är hänförliga till fräsmaskinen och Ursus-svarven. Enligt den 1992 gjorda värderingen av maskinerna var fräsen värd 20 000 kr och Ursus-svarven 60 000 kr. Ursus-svarvens andel av de 14 800 kr uppgår således till 6/8 eller till 11 100 kr. Något belopp högre än 11 100 kr skall SkandiaBanken i vart fall inte erhålla eftersom banken i annat fall gör en obehörig vinst. Obehörig vinst kan åberopas även utan avtalsförhållande.

Handelsbanken har instämt i vad Erlandsson & Hjorth anfört i tillämpliga delar. Därutöver har Handelsbanken anfört. Handelsbanken köpte CNC-svarven den 20 juni 1994 från Nya Karlskoga, varefter Handelsbanken omgående leasade svarven till A.F.G. AB. Detta bolags ägare T.G. är gammal kund hos Handelsbanken och hade varit i kontakt med P.S. avseende CNC-svarven som denne utbjöd till försäljning. T.G. hade även varit i kontakt med H.A. och fått uppgift om att svarven var ett bra köp. T.G. var intresserad av svarven och ville finansiera sitt köp genom leasing. Handelsbanken har ett avtal med Erlandsson & Hjorth avseende värdering av maskiner varför uppgiften om H.A:s uppfattning hade betydelse för Handelsbanken. Handelsbanken hade tidigare leasat en maskin till Karlskoga Plåt & Mekaniska AB varför det även förelåg viss kännedom om P.S. och dennes bolag. Handelsbanken hade inte haft problem i sina leasingavtal med P.S. och dennes gamla bolag Karlskoga Plåt & Mekaniska AB hade avvecklats under kontrollerade former. Handelsbanken ansåg det uteslutet att P.S. skulle sälja CNC-svarven utan att ha rätt därtill. Med anledning därav frågade inte Handelsbanken efter någon fångeshandling. Restvärdesgarantin är en del av leasingavtalet. Parternas avsikt med leasingavtalet var att det eventuella övervärde som leaseobjekten hade vid leasetidens utgång skulle tillfalla leasetagaren, dvs. Nya Karlskoga. Det är leasetagaren som bär risken för det fall leaseobjektens verkliga värde inte motsvarar det garanterade restvärdet. Det är därför också naturligt att ett eventuellt övervärde tillkommer leasetagaren. SkandiaBanken har den 6 juni 1994 tillställt Nya Karlskoga en offert avseende utköp av leasingegendomen enligt leasingavtalet. Offerten angav lösensumman till 128 223 kr. Endast 14 dagar efter det att Nya Karlskoga erhållit denna offert sålde bolaget de två svarvarna, vilket starkt indikerar att företaget sålde dessa med SkandiaBankens medgivande.

SkandiaBanken har genmält: Leasegivaren hade ingen förpliktelse att märka leasingmaskiner. Offerten föreskrev uttryckligen att SkandiaBanken skulle behålla sin äganderätt till maskinerna fram till dess full betalning hade erlagts.

Bevisning

Parterna har åberopat omfattande skriftlig bevisning.

SkandiaBanken har såsom muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med A.W. Som anställd i banken stod hon ofta i kontakt med P.S. rörande leasingavtalen.

Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har såsom muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med Erlandsson & Hjorths ställföreträdare P.S-g. och H.A. samt vittnesförhör med P.S., med M.B. vilken biträdde P.S. vid den första konkursen, med P.S:s far E.S. och med A.C. som sakkunnig om branschförhållandena.

Domskäl

Leasingavtalet ger inte leasetagaren rätt att förvärva leaseobjektet. Den till avtalet hörande restvärdesgarantin innebär endast att leasetagaren gentemot leasegivaren bär ansvaret för att leaseobjektet vid leasetidens slut har ett visst lägsta värde: om detta underskrids, åligger det leasetagaren att ersätta leasegivaren mellanskillnaden. Leasingavtal med denna innebörd hindrar naturligtvis inte att leasegivaren och leasetagaren vid avtalstidens utgång kommer överens om att leasetagaren får förvärva leaseobjektet. Enligt vad som framkommit i målet är sådana överenskommelser vanliga i verkstadsbranschen.

Frågan är då om SkandiaBanken – som svarandena, Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth, har gjort gällande – i anslutning till leasetidens utgång i juni-juli 1994 medgett att Nya Karlskoga skulle få försälja svarvarna till tredje man och därmed få medel att lösa dessa. Bevisbördan för att ett sådant medgivande förelegat åvilar svarandena.

Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har åberopat en offert från SkandiaBanken daterad den 6 juni 1994 till Nya Karlskoga om försäljning av leaseobjekten till ett pris av 128 223 kr. Med tanke på att försäljningen till dem skett kort tid senare har Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth menat att offerten är ett indicium på att Nya Karlskoga fått SkandiaBankens medgivande att sälja svarvarna. Någon handling som utvisar att Nya Karlskoga antagit erbjudandet att förvärva svarvarna har dock inte såvitt visats blivit upprättad.

Den muntliga bevisningen i denna del består av A.W:s och P.S:s vittnesuppgifter. A.W. var den tjänsteman hos SkandiaBanken som hade hand om Nya Karlskogas leasingavtal. Bl.a. har hon undertecknat offerten. A.W:s och P.S:s uppgifter ger vid handen att Nya Karlskoga på ett tidigt stadium fick ekonomiska problem, som gjorde det svårt för företaget att betala leasingavgifterna i rätt tid. Detta gjorde att kontakterna mellan SkandiaBanken och Nya Karlskoga blev många.

P.S. har omvittnat att han fått uppfattningen vid de muntliga kontakterna med A.W. att SkandiaBanken gav honom tillstånd att sälja svarvarna så att han skulle kunna erlägga lösenbelopp och förfallna leasingavgifter till SkandiaBanken. SkandiaBanken var enligt P.S. väl orienterad om Nya Karlskogas försäljningsplaner. P.S. har här bl.a. berättat att han hade bjudit ut svarvarna i tidningsannonser. Att han aldrig kom att betala någon lösensumma till SkandiaBanken för någon av svarvarna berodde enligt P.S. på det ekonomiska kaos som Nya Karlskoga hamnade i under hösten 1994.

Mot att SkandiaBanken medgett försäljning talar dock följande.

A.W. har i sitt vittnesmål uppgett att hon visserligen saknar närmare minnesbilder av samtalen med P.S. men att hon finner det vara otänkbart och i strid mot bankens praxis att hon eller någon annan på banken gett något löfte om att Nya Karlskoga skulle få försälja svarvarna. Skulle P.S. ha bett om medgivande härtill och haft en viss spekulant, skulle hon för bankens del begärt att få träda i förbindelse med den tilltänkte köparen för att banken skulle kunna genomföra en försäljning direkt till denne.

En anmärkningsvärd omständighet som också talar emot att Nya Karlskoga verkligen fått tillstånd att sälja svarvarna är att företaget i september 1994 kom överens med SkandiaBanken om att förlänga leasingavtalet och fram till början av år 1995 fortsatte att betala leasingavgifter.

Mot att banken medgett försäljning av svarvarna talar dessutom en uttrycklig föreskrift i offerten om att SkandiaBanken skulle behålla sin äganderätt till svarvarna till dess banken erhållit full betalning.

Av det anförda följer att Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth inte kunnat visa att Nya Karlskoga fått rätt att sälja svarvarna.

Det har inte påståtts att Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth vid sina förvärv insett att svarvarna var föremål för leasing.

Vid prövningen av om Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth som de påstått gjort ett godtrosförvärv enligt lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre av svarvarna är den inledande frågan huruvida båda eller endera gjort sannolikt att omständigheterna i samband med förvärven varit sådana att båda eller endera inte borde ha insett att Nya Karlskoga saknade rätt att sälja svarvarna.

Vad som stöder Handelsbankens och Erlandsson & Hjorths påstående om godtrosförvärv är att det genom H.A:s och vittnet A.C:s uppgifter framkommit att äldre verkstadsmaskiner inte brukar vara leasingobjekt. Det är enligt deras uppgifter sällsynt att maskiner som är äldre än fem år fortfarande är föremål för leasing. Enligt utredningen i målet var de båda svarvarna av årsmodell 1986.

Att omvittnad praxis inte var undantagslös framgår dock av att Handelsbanken omedelbart efter förvärvet av CNC-svarven leasade ut denna.

Av betydelse är också att såvitt utredningen visar både Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth kände till den föregående konkursen år 1992 och därför haft anledning att misstänka att det ur konkursen uppståndna Nya Karlskogas maskiner fortfarande kunde vara föremål för leasingavtal.

Dessutom finns det anledning att ställa särskilda krav på såväl Handelsbanken som Erlandsson & Hjorth med tanke på att dessa företag är professionellt verksamma med leasing resp. handel med verkstadsmaskiner.

De angivna omständigheterna leder till bedömningen att såväl Handelsbanken som Erlandsson & Hjorth borde ha kontrollerat Nya Karlskogas rätt att förfoga över svarvarna. Det framgår av utredningen att ingen av svarandena har efterfrågat fångeshandlingar hos Nya Karlskoga. De har inte ens fört på tal med P.S. frågan om Nya Karlskogas förfoganderätt.

Vid angivna förhållanden kan varken Handelsbanken eller Erlandsson & Hjorth anses ha varit i god tro vid sina förvärv.

Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har i och för sig inte haft något att erinra mot att SkandiaBanken vid bifall till dennas talan erhåller ersättning relaterat till svarvarnas värde. De har vitsordat att värdena motsvarar köpeskillingarna, dvs. 240 000 resp. 80 000 kr exklusive mervärdesskatt. De har emellertid invänt att SkandiaBanken skulle göra en obehörig vinst i den mån banken skulle erhålla en högre ersättning än 27 700 kr för CNC-svarven och 11 100 kr för Ursus-svarven. Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har härvid åberopat att Nya Karlskoga betalat leasingavgifter enligt leasingavtalet till ett totalt belopp om minst 80 000 kr efter det att svarvarna hade försålts till Handelsbanken resp. Erlandsson & Hjorth och att ersättningen till SkandiaBanken i vart fall inte bör överstiga de värden som motsvarar SkandiaBankens erbjudande till förvaltaren i Nya Karlskogas konkurs att lösa svarvarna.

Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har inte stått i någon avtalsrelation till SkandiaBanken. Att Nya Karlskoga kan ha betalat leasingavgifter till SkandiaBanken för de redan överlåtna svarvarna är därför inte något som Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth skulle kunna tillgodoräkna sig. Motsvarande gäller SkandiaBankens lösenerbjudande till Nya Karlskogas konkursbo.

Med det anförda kommer tingsrätten fram till att SkandiaBankens talan mot Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth skall bifallas helt.

Domslut

1. Handelsbanken Finans AB skall till SkandiaBanken AB betala 240 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 5 november 1996 till dess betalning sker.

2. Maskin AB Erlandsson & Hjorth skall till SkandiaBanken AB betala 80 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 19 oktober 1996 till dess betalning sker.

– – –

Svea hovrätt

Såväl Handelsbanken som Erlandsson & Hjorth överklagade i Svea hovrätt och yrkade i själva saken att hovrätten skulle ogilla SkandiaBankens talan.

SkandiaBanken bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Kristina Boutz, Sven Ivar Forss och Dag Forsselius samt tf. hovrättsassessorn Axel Taliercio, referent) anförde i dom den 1 februari 2000:

Domskäl

Parterna har i hovrätten fört sin talan på huvudsakligen samma sätt som vid tingsrätten med det undantaget att Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth inte längre som grund för bestridandena åberopar att Nya Karlskoga Plåt & Mekaniska AB (Nya Karlskoga) hade SkandiaBankens medgivande att sälja svarvarna.

Utredningen i hovrätten är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten, dock att kompletterande förhör har hållits med H.A.

Som tingsrätten har konstaterat har det inte påståtts att Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth vid sina förvärv har insett att svarvarna var föremål för leasing.

Vid bedömningen av frågan om Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth har gjort sannolikt att omständigheterna har varit sådana att de inte heller borde ha insett att Nya Karlskoga saknade rätt att förfoga över svarvarna beaktar hovrätten följande.

Utredningen visar att såväl Handelsbanken som Erlandsson & Hjorth kände till att Nya Karlskoga “uppstått ur” Karlskoga Plåt & Mekaniska AB:s konkurs så sent som 1992. Som tingsrätten har funnit har Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth därför haft anledning att misstänka att Nya Karlskogas maskiner fortfarande kunde vara föremål för leasingavtal. Hovrätten delar även tingsrättens uppfattning att det finns anledning att ställa särskilda krav på Handelsbanken och Erlandsson & Hjorth eftersom dessa är professionellt verksamma med leasing respektive handel med verkstadsmaskiner.

Handelsbanken har gjort gällande att man hade viss kännedom om P.S. och dennes bolag eftersom Handelsbanken tidigare hade leasat en verkstadsmaskin till Karlskoga Plåt & Mekaniska AB. I målet har emellertid inte framkommit att Handelsbanken hade någon närmare kännedom om P.S. och den svarv, för vilken Handelsbanken betalade 283 000 kr. Med hänsyn härtill och till att Handelsbanken yrkesmässigt leasar ut maskiner av ifrågavarande art finner hovrätten inte att Handelsbanken har gjort sannolikt att omständigheterna var sådana att Handelsbanken – utan att ha kontrollerat Nya Karlskogas förfoganderätt – inte borde ha insett att Nya Karlskoga saknade rätt att sälja svarven. Handelsbanken kan därför inte anses ha varit i god tro vid förvärvet.

Vad avser Erlandsson & Hjorths förvärv har H.A. uppgett att han haft god kännedom om P.S. – som han besökt i dennes bolags lokaler flera gånger per år sedan 1987 – och de aktuella svarvarna samt att han sett dessa stå i samma lokaler sedan 1987. H.A. har även berättat att P.S. någon gång under 1993 har uppgett för honom att dennes bolag förvärvat svarvarna i samband med konkursen. H.A. har vidare uppgett att Erlandsson & Hjorth sålt en fräsmaskin till Karlskoga Plåt & Mekaniska AB 1989 och att P.S. därvid skött sina betalningar utan anmärkningar. Någon anledning att ifrågasätta H.A:s uppgifter har inte framkommit. Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till svarvens ålder finner hovrätten att Erlandsson & Hjorth har gjort sannolikt att omständigheterna varit sådana att bolaget inte borde ha insett att Nya Karlskoga saknade rätt att sälja svarven. Erlandsson & Hjorth får följaktligen anses ha förvärvat svarven i god tro.

Handelsbanken har i andra hand åberopat att ett utdömande av ett större kapitalbelopp än 28 700 kr skulle innebära en obehörig vinst för SkandiaBanken. Hovrätten konstaterar att, redan på grund av att ett bifall till SkandiaBankens talan i vart fall inte innebär att denna gjort en “obehörig” vinst på Handelsbankens bekostnad, en tillämpning av principen om obehörig vinst inte kan komma i fråga. På grund härav och då Handelsbanken på de av tingsrätten redovisade skälen varken äger rätt att tillgodogöra sig de leasingavgifter som Nya Karlskoga betalat sedan svarven överlåtits eller SkandiaBankens lösenserbjudande till Nya Karlskoga skall Handelsbanken utge hela det fordrade beloppet till SkandiaBanken (jfr Agell i Festskrift till Hellner, 1984, s. 26 f.).

I överensstämmelse med det anförda skall Handelsbankens överklagande lämnas utan bifall och Erlandsson & Hjorts överklagande bifallas.

Domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut beträffande SkandiaBankens talan mot Handelsbanken men ogillade med ändring av tingsrättens domslut SkandiaBankens talan mot Erlandsson & Hjorth.

Högsta domstolen

Handelsbanken överklagade samt ingav och åberopade två utlåtanden, det ena av professorn emeritus Anders Agell av den 4 april 2000 och det andra av professorn Mikael Möller av den 27 april 2000. Handelsbanken yrkade i själva saken – sedan HD i beslut den 7 mars 2001 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd i frågan huruvida Handelsbanken varit i god tro vid förvärvet av den i målet aktuella svarven, i följd varav hovrättens dom i den delen skulle stå fast – att HD skulle med ändring av hovrättens dom förplikta Handelsbanken att till SkandiaBanken utge 28 700 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 5 november 1996 till dess betalning sker.

SkandiaBanken bestred Handelsbankens ändringsyrkande.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan hur den ersättning som Handelsbanken hade att utge till SkandiaBanken skulle beräknas, medan frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Thorsson, Regner, Lundius, referent, Nyström och Wersäll) meddelade den 9 februari 2004 följande dom:

Domskäl

Mellan SkandiaBanken och Nya Karlskoga Plåt & Mekaniska AB (Karlskogabolaget) förelåg ett avtal om leasing av bl.a. en svarv. Karlskogabolaget sålde i juni 1994 svarven vidare för en köpeskilling om 240 000 kr till Handelsbanken Finans, som enligt hovrättens i den delen lagakraftvunna dom inte var i god tro vid förvärvet. Efter överlåtelsen till Handelsbanken Finans fortsatte Karlskogabolaget under en tid att betala leasingavgifterna till SkandiaBanken. Karlskogabolaget försattes i konkurs i maj 1995 och konkursförvaltaren förklarade på förfrågan från SkandiaBanken, som hade hävt leasingavtalet på grund av konkursen, att konkursboet inte ville träda in i leasingavtalet.

SkandiaBanken har yrkat ersättning av Handelsbanken Finans, som efter förvärvet hade leasat ut svarven, för svarvens värde med belopp motsvarande den köpeskilling som Handelsbanken Finans erlagt vid sitt förvärv av svarven.

HD, som har hållit huvudförhandling i målet, skall nu i första hand ta ställning till frågan hur ersättningen skall beräknas.

Handelsbanken Finans har gjort gällande att bolaget inte skall betala högre ersättning än 28 700 kr, vilket motsvarar svarvens garanterade restvärde och dess marknadsvärde vid Karlskogabolagets konkurs; SkandiaBanken skulle i annat fall göra en obehörig vinst, eftersom ersättningen skulle överstiga den skada SkandiaBanken lidit på grund av Handelsbanken Finans förvärv av svarven. Handelsbanken Finans har till stöd härför påstått att Karlskogabolaget vid leasingavtalets utgång ägt förvärva svarven till ett belopp motsvarande restvärdet, att SkandiaBanken i juni 1994 erbjudit Karlskogabolaget att köpa ut svarven för 94 115 kr som motsvarade det bokförda värdet, att banken därefter accepterat en förlängning av leasingavtalet och att banken i maj 1995 erbjudit Karlskogabolagets konkursbo att köpa ut svarven för det garanterade restvärdet jämte obetalda leasingavgifter. Om ersättningen skall beräknas med utgångspunkt från värdet vid överlåtelsen har Handelsbanken Finans rätt att avräkna de leasingavgifter som Karlskogabolaget erlagt efter försäljningen av svarven till Handelsbanken Finans. Enligt Handelsbanken Finans har 80 000 kr (exklusive moms) betalats i leasingavgifter.

SkandiaBanken har gjort gällande att Handelsbanken Finans som surrogat för svarven har att utge en ersättning motsvarande det värde som svarven hade vid det senare bolagets förvärv av densamma, dvs. den köpeskilling om 240 000 kr som Handelsbanken Finans erlagt för svarven, och att bolaget inte äger tillgodoräkna sig de av Karlskogabolaget erlagda leasingavgifterna. SkandiaBanken har hävdat att restvärdegarantin inte innebär att Karlskogabolaget har erhållit någon rätt att förvärva svarven till restvärdet utan endast att Karlskogabolaget har iklätt sig en garanti för att svarvens värde uppgår till det angivna restvärdet vid leasingavtalets utgång. SkandiaBanken har vidare gjort gällande att banken inte gjort någon obehörig vinst, eftersom Karlskogabolagets konkursbo förklarat sig inte vilja träda in i avtalet med banken, varför avtalet upphört och banken varit berättigad att återta svarven. Till stöd härför har SkandiaBanken åberopat bl.a. leasingavtalets villkor om avtalets upphörande, vari stadgas att vid leasingtidens utgång leasingobjektet utan dröjsmål skall sändas till av leasegivaren angiven plats i Sverige, samt villkoret om uppsägning av avtalet, vari stadgas att leasegivaren äger omedelbart säga upp avtalet och genast återtaga leasingobjektet om leasetagaren försätts i konkurs.

Det är ostridigt att det avtal som legat till grund för SkandiaBankens uthyrning av svarven innebar att SkandiaBanken var ägare till svarven, och annat är inte visat än att SkandiaBanken vid leasingavtalets upphörande ägde rätt att återfå svarven. Det är vidare ostridigt mellan parterna att avtalet mellan SkandiaBanken och Karlskogabolaget har upphört att gälla. SkandiaBanken har således haft rätt att återta svarven och tillgodogöra sig dess värde. Handelsbanken Finans är vid detta förhållande skyldigt att utge ersättning till SkandiaBanken för svarvens värde. Denna ersättningsskyldighet påverkas – som domstolarna funnit – inte av att Karlskogabolaget har betalat leasingavgifter för tiden efter Handelsbanken Finans förvärv av svarven.

Frågan som återstår är då vilken tidpunkt som skall ligga till grund för bestämmande av svarvens värde.

Handelsbanken Finans ståndpunkt är att tidpunkten skall vara dagen när Karlskogabolaget försattes i konkurs, medan SkandiaBankens ståndpunkt är att det skall vara dagen för Handelsbanken Finans förvärv.

Vid vindikation av surrogat för egendom har ersättningen bestämts i ett fall utifrån egendomens värde vid tidpunkten för när tredje man fick egendomen i sin besittning och i ett fall utifrån egendomens värde vid tidpunkten för tredje mans förvärv av egendomen (se NJA 1931 s. 663 och 1948 s. 152). Något stöd för att värdetidpunkten skall bestämmas på det sätt Handelsbanken Finans hävdat i målet finns däremot inte i HD:s praxis.

Valet av förvärvsdagen som värdetidpunkt innebär att den ondtroende förvärvaren står risken för prisfall för den händelse denne avyttrat egendomen till lägre pris än förvärvspriset, vilket talar för att förvärvsdagen skall utgöra värdetidpunkt. Emellertid innebär valet av förvärvsdagen som värdetidpunkt att en ondtroende förvärvare genom att försälja egendomen kan tillgodogöra sig värdeökning efter förvärvstidpunkten. Detta kan tala för att tillämpa en annan värdetidpunkt i sådana situationer, men en sådan situation är inte för handen i förevarande fall. (Se bl.a. Hellner, Om obehörig vinst, särskilt utanför kontraktsförhållanden, 1950 s. 242 ff. och SOU 1965:14, Godtrosförvärv av lösöre s. 116 ff.)

Med hänsyn till det anförda bör den ersättning Handelsbanken Finans har att utge till SkandiaBanken motsvara svarvens värde vid tidpunkten för Handelsbanken Finans förvärv.

Vid detta ställningstagande finner HD att skäl saknas att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut

HD förklarar att den ersättning som Handelsbanken Finans AB har att utge till SkandiaBanken AB skall motsvara svarvens värde vid tidpunkten för Handelsbanken Finans AB:s förvärv.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande målet i återstående delar. Hovrättens dom skall därmed stå fast i dessa delar.

HD:s dom meddelad: den 9 februari 2004.

Mål nr: T 823-00.

Rättsfall: NJA 1931 s. 663 och NJA 1948 s. 153.