Högsta domstolen referat NJA 2005 s. 652 (NJA 2005:69)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2005 s. 652 (NJA 2005:69)
Målnummer
Ö4968-04
Avdelning
1
Avgörandedatum
2005-10-14
Rubrik
Fråga huruvida sådant samband mellan käromål föreligger att svensk domstol med tillämpning av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen är behörig att pröva käromål mot svarande med hemvist i annan medlemsstat inom EG.
Lagrum
Artikel 6.1 Bryssel I-förordningen
Rättsfall
•  NJA 1999 s. 660
•  NJA 2001 s. 386
•  EG-domstolens dom i fallet Kalfelis (1988 ECR 5565)
•  EG-domstolens dom i fallet Tatry (1994 ECR I-5439)
•  EG-domstolens dom i fallet Réunion Européenne SA (1998 ECR I-5434)

Stockholms tingsrätt

Maersk Sverige AB väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Tullverket och Fila Sport S.p.A., Biella, Italien, med yrkande att svarandena skulle förpliktas att, i första hand solidariskt, i andra hand var för sig, till Maersk betala ett belopp som slutligt bestämdes till 875 744 kr jämte ränta.

Maersk anförde i huvudsak följande omständigheter till stöd för sin talan. Maersk har på uppdrag av PT International Limited transporterat ett parti skor i containrar från Kina till Göteborg. Omdirigering av godset beordrades till Italien, varför Maersk – sedan godset anlänt till Göteborg och intagits i förvar av Maersk – till Tullverket anmälde transitering av två containrar och återexport av fyra containrar. Fila ansökte därefter att Tullverket skulle agera beträffande godset för att tillvarata Filas rättigheter såvitt avsåg dess registrerade varumärke. Ansökan skedde i enlighet med Rådets förordning (EG) nr 3295/94 i fråga om varor som misstänks vara varumärkesförfalskade. Tullverket biföll Filas ansökan och beslöt att hålla kvar containrarna med godset, samt förelade Fila att inkomma med bevis om att talan hade väckts vid behörig domstol. Tullverkets beslut innefattade inte något krav på att Fila skulle ställa säkerhet för förvaringskostnaderna. Containrarna med godset förvarades till en början i Göteborgs hamn på ett av Maersk förhyrt område. Senare lät Maersk tömma containrarna och lägga upp godset i ett tillfälligt förhyrt lager. Maersk har haft kostnader för förvaring av godset och krävt ersättning härför av såväl Tullverket som Fila. Godset lagras fortfarande av Maersk.

Som rättslig grund för talan anförde Maersk följande. Käromålet avser ersättning för ett förvaringsuppdrag som skall anses lämnat av såväl Fila som Tullverket. I och med Filas ansökan till Tullverket om ingripande och Tullverkets beslut att kvarhålla godset och ålägga Maersk att förvara det uppstod betalningsansvar för Tullverket och Fila för Maersks kostnader för förvaring. Såvitt gäller Tullverket följer betalningsansvar av det tvingande förvaringsuppdrag som Maersk får anses ha erhållit. Filas betalningsskyldighet följer av det uppdragsförhållande som får anses ha uppstått mellan Fila och Maersk genom Tullverkets agerande och det kostnadsansvar som åligger Fila jämlikt 7 kap. 3 § tullagen. Parterna är i första hand solidariskt betalningsansvariga för förvaringskostnaderna, i andra hand föreligger betalningsskyldighet för endera Tullverket eller Fila.

Tullverket bestred käromålet.

Fila yrkade att käromålet skulle avvisas.

Maersk bestred yrkandet om avvisning.

Tingsrätten (rådmannen Marianne Gauffin) anförde i beslut den 25 maj 2004:

Skäl

Tingsrätten har att pröva om Stockholms tingsrätt är behörig att pröva talan mot Fila. Frågan skall prövas med tillämpning av Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Enligt artikel 2 i förordningen skall – såvitt annat inte föreskrivs i förordningen – talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den staten. I fall då talan riktas mot flera svarande kan den enligt artikel 6.1 i förordningen väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist under förutsättning att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

I förevarande mål är Stockholms tingsrätt behörig att pröva Maersks talan mot Tullverket. Frågan är om det föreligger sådant samband mellan den talan och den som förs mot Fila att tingsrätten med stöd av artikel 6.1 är behörig att även pröva talan i den del den riktas mot Fila.

Maersk har i första hand gjort gällande att svarandena är solidariskt betalningsansvariga för förvaringskostnader som uppkommit till följd av att Tullverket på Filas ansökan beslutat om att hålla kvar det aktuella godset. Maersk har åberopat samma omständigheter till stöd för betalningsansvar för Tullverket och Fila. En blivande dom kan komma att ge upphov till regressanspråk mellan svarandena. Sammantaget anser tingsrätten att det får anses föreligga ett sådant samband mellan käromålen att förutsättningar för tillämpning av artikel 6.1 föreligger. På grund därav och då det i övrigt inte finns något hinder mot att pröva talan mot Tullverket och Fila i en rättegång är Stockholms tingsrätt behörig att pröva Maersks talan mot Fila.

Slut

Filas yrkande om avvisning lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

Fila överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle avvisa Maersks käromål såvitt det avsåg Fila.

Som grund för sitt yrkande vidhöll Fila i allt väsentligt vad bolaget hade anfört vid tingsrätten. Fila pekade i hovrätten huvudsakligen på att käromålen mot Fila respektive Tullverket grundades på två påstådda uppdragsförhållanden och att det därmed inte rörde sig om väsentligen samma grund, att det inte förelåg någon risk för oförenliga domar samt att förekomsten av en möjlighet till regresstalan inte utgjorde grund för tillämpning av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen.

Maersk bestred ändringsyrkandet och vidhöll som grund vad bolaget hade anfört vid tingsrätten. Maersk framhöll särskilt att käromålen stödde sig på väsentligen samma grund, att en skild handläggning skulle kunna leda till oförenliga domar samt att ett exempel på oförenliga domar vore om Maersk skulle vinna bifall i båda målen.

Hovrätten (hovrättslagmannen Åke Rehnström, hovrättsrådet Karl Bergkvist och tf. hovrättsassessorn Charlotte Kugelberg, referent) anförde i beslut den 8 november 2004:

Skäl

Som tingsrätten funnit är Bryssel I-förordningen (förordningen) tillämplig i målet. De i målet relevanta artiklarna har i allt väsentligt motsvarigheter även i de äldre Bryssel- och Luganokonventionerna varför tidigare praxis på området alltjämt är aktuell. I den mån äldre praxis redovisas i det följande kommer dock förordningens artikelnumrering att användas.

Enligt huvudregeln i förordningen skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i den medlemsstaten (art. 2). Talan får väckas i annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i förordningens avsnitt 2-7 (art. 3). Som EG-domstolen uttalat i Kalfelis-målet (mål nr 189/87, Athanasios Kalfelis ./. Banque Schröder m.fl.) måste undantag från huvudregeln – att talan skall väckas i svarandens hemland – utformas på ett sådant sätt att inte själva principen kan ifrågasättas.

Frågan som är föremål för hovrättens prövning är om det finns tillräckliga skäl att, med tillämpning av art. 6.1, frångå förordningens huvudregel och tillåta att talan mot det italienska bolaget Fila väcks vid svensk domstol.

I art. 6.1 stadgas att talan mot en av flera svarande kan väckas vid den domstol där någon av svarandena har hemvist förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

Förutsättningarna för tillämpning av art. 6.1 har varit föremål för såväl EG-domstolens som HD:s prövning; se t.ex. ovannämnda Kalfelis- målet, Réunion européenne-målet (mål nr C-51/97, Réunion européenne SA m.fl. ./. Spliethoffs?s Bevrachtingskantoor BV o.a.) och NJA 2001 s. 386. Av denna praxis framgår att det för tillämpning av art. 6.1 krävs dels att käromålen vilar på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra, dels att en gemensam dom för käromålen är påkallad för att undvika risken att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. I Kalfelis-målet har EG-domstolen understrukit att det ankommer på de nationella domstolarna att i varje enskilt fall pröva om dessa villkor är uppfyllda. HD har i 2001 års fall tolkat detta som att det ankommer på den nationella domstolen att inom ramen för konventionen pröva lämpligheten av en kumulation i det enskilda fallet.

I det aktuella målet gäller båda käromålen ersättning för förvaringskostnader av ett och samma parti skor. Kostnaderna har, enligt Maersk, uppkommit som en följd av att Fila ansökt – och Tullverket beslutat – om kvarhållande av de aktuella skorna. Enligt hovrättens mening bör forumfrågan prövas med utgångspunkt från vad käranden påstått i målet. Hovrätten finner vid denna prövning att käromålen vilar på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna – även om de inte är identiska – har ett nära samband med varandra.

Frågan är då om det finns en sådan risk för att oförenliga domar meddelas om käromålen handläggs i olika rättegångar att tillräckliga skäl föreligger för att med tillämpning av art. 6.1 i förordningen frångå huvudregeln om att talan skall väckas i svarandens hemland.

Begreppet “oförenliga domar” förekommer förutom i art. 6.1 även i art. 28.3 samt i art. 34.3 och 4. Tillämpning av Brysselkonventionens motsvarighet till art. 34 har präglats av stor restriktivitet. I Hoffmann- målet (mål nr C-145/86, Horst L. M. Hoffmann ./. Adelheid Krieg) uttalade EG-domstolen att begreppet oförenliga domar i art. 34, endast omfattar domar som har ömsesidigt uteslutande domslut. Någon risk för oförenliga domar av detta slag föreligger enligt hovrättens mening inte i målet.

EG-domstolen har i Tatry-målet (mål nr C-406/92, The owner of the cargo lately laden on board the ship “Tatry” ./. The owner of the ship “Maciej Rataj”) prövat innebörden av begreppet oförenliga domar i Brysselkonventionens motsvarighet till förordningens artikel 28. Domstolen framhåller i sin dom att art. 34 och art. 28 har olika ändamål och att art. 28 därför inte kan ges en så begränsad tolkning som art. 34. I stället skall art. 28 ges en bred och självständig tolkning som täcker alla de fall där det finns en risk för motstridiga avgöranden även om dessa kan verkställas separat och rättsföljderna inte ömsesidigt utesluter varandra. EG-domstolen har i både Kalfelis-målet och Réunion européenne-målet uttalat att såväl artikel 6.1 som artikel 28 syftar till att undvika att det i de enskilda konventionsstaterna meddelas avgöranden som sinsemellan är oförenliga.

Mot denna bakgrund får det anses råda viss osäkerhet om EG-domstolens uttalanden i Tatry-målet – innebärande att art. 28 skall ges en bred och självständig tolkning – även skall tillämpas vid tolkning av art. 6.1 (se Pålsson i SvJT 2002, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 696 f.). En sådan tolkning har föreslagits i viss doktrin (se t.ex. Briggs, Civil Jurisdiction and Judgements, 1997, s. 132) och även fått genomslag i svensk praxis (se rättsfallet RH 2001:81). HD har dock intagit en mer försiktig hållning till Tatry-målet och synes mena att Tatry- målet inte står i motsättning till den restriktiva tolkning av art. 6.1 som EG-domstolen ger uttryck för i Kalfelis-målet. Begreppet “oförenliga domar” skulle därmed ha i vart fall tre olika innebörder i förordningen. Enligt hovrättens mening skiljer sig art. 28.3 och art. 6.1 åt så till vida att medan art. 28.3 utgör en handläggningsregel så utgör art. 6.1 ett undantag från huvudregeln och en mer restriktiv tolkning är därmed påbjuden.

I förevarande fall har Maersk gjort gällande att Fila och Tullverket gemensamt är ansvariga att ersätta bolaget för lagerkostnaderna, alternativt att någon av Fila och Tullverket är ansvarig för kostnaderna. Om käromålen mot Fila och Tullverket prövades genom olika domar skulle t.ex. en italiensk domstol kunna komma till slutsatsen att ansvaret för lagerkostnaderna åvilar Tullverket och därför ogilla käromålet mot Fila medan en svensk domstol skulle kunna komma till slutsatsen att ansvaret åvilar Fila och därför ogilla käromålet mot Tullverket. Grunderna för respektive domstols ogillande dom skulle därmed vara motstridiga även om domsluten i och för sig inte är inbördes oförenliga. På motsvarande vis kan tänkas att båda processerna resulterar i att respektive svarande bedöms som ensamt ansvarig för lagerkostnaderna. Sammantaget finner hovrätten att motstridiga eller oförenliga domar – i den mening som avses i art. 6.1 – skulle kunna komma att meddelas om käromålen handläggs i separata rättegångar.

Hovrätten finner således att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen mot Tullverket och Fila för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas. Överklagandet skall därför avslås.

Slut

Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

Fila överklagade och yrkade att HD skulle avvisa Maersks käromål såvitt det avsåg Fila.

Maersk bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Natalie Kramer, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

Maersk Sverige AB (Maersk) har genom en ansökan om stämning väckt talan vid Stockholms tingsrätt mot dels det svenska Tullverket, dels Fila Sport S.p.A. (Fila), som är en juridisk person med säte i Italien. Maersk yrkade därvid i första hand att svarandena skulle förpliktas att solidariskt till Maersk betala, efter justering, 875 744 kr jämte ränta och i andra hand att de var för sig skulle förpliktigas att betala det fordrade beloppet.

Frågan i HD är om Stockholms tingsrätt är behörig att pröva talan mot Fila. I förhållande till Italien gäller sedan den 1 mars 2002 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Enligt artikel 2.1 Bryssel I-förordningen skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten. Av artikel 60.1 framgår att en juridisk person vid tillämpning av förordningen skall anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet. Undantag från huvudregeln om att hemvistet utgör grund för domstolens behörighet får enligt artikel 3.1 göras endast med stöd av bestämmelserna i förordningen. Som grund för att tingsrätten är behörig att pröva även käromålet mot Fila har Maersk hänvisat till artikel 6.1 Bryssel I-förordningen. Enligt den artikeln kan talan, i de fall då denna riktar sig mot flera svarande, väckas vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Eftersom tingsrätten är behörig att pröva talan mot Tullverket är tingsrätten enligt Maersk behörig att pröva även talan mot Fila trots att bolaget har sitt säte i Italien.

Bestämmelser som motsvarar artikel 6.1 finns i Brysselkonventionen och Luganokonventionen. Eftersom Bryssel I-förordningen i stora delar överensstämmer med konventionerna kan vägledning beträffande tolkningen av bestämmelser i Bryssel I-förordningen i många fall fås genom rättsfall som behandlar konventionerna (se Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, 2002 s. 33). Artikel 6.1 i Brysselkonventionen har varit föremål för EG-domstolens prövning i fallet Kalfelis (1988 ECR 5565) och Réunion européenne SA (1998 ECR I-6511). EG- domstolen slog i fallet Kalfelis fast att undantaget i artikel 6.1 måste tolkas på så sätt att undantaget inte kan ifrågasätta själva principen.

Begreppet oförenliga domar förekommer, förutom i artikel 6.1, även i Bryssel I-förordningens artikel 28.3 och artikel 34.3.

Artikel 34.3 stadgar, som undantag från huvudregeln att en dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna, att en dom inte skall erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande. I fallet Hoffmann (1988 ECR 645) som gällde bestämmelsens motsvarighet i Brysselkonventionen (artikel 27.3) slog EG-domstolen fast att två domar är oförenliga om de innebär ömsesidigt uteslutande rättsföljder.

Artikel 28 är en bestämmelse om förfarandet om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater. Sambandet definieras på samma sätt som i artikel 6.1. Bestämmelserna har även likartade syften, nämligen att undvika att det i de enskilda staterna meddelas domar som sinsemellan är oförenliga. I Brysselkonventionen finns motsvarande bestämmelse i artikel 22. EG-domstolen konstaterade i fallet Tatry (1994 ECR I-5439) att artikel 22 och artikel 27.3 har olika ändamål varför begreppet “oförenlig” i dessa artiklar inte kan tolkas på samma sätt. Kravet på samband mellan olika käromål enligt artikel 22 måste enligt domstolen ges en självständig och bred tolkning som täckte alla fall där det finns risk för motstridiga avgöranden även om dessa kan verkställas separat och rättsföljderna inte ömsesidigt utesluter varandra.

HD har tidigare prövat Luganokonventionens motsvarighet till artikel 6.1 (se NJA 2001 s. 386). HD konstaterade därvid att det med hänsyn till de likartade syftena med artikel 22 och 6.1 kan antas att det inte heller i förhållande till artikel 6.1 finns skäl att tillämpa en så snäv avgränsning av uttrycket oförenlig som enligt artikel 27.3 och att detta inte kan anses stå i motsättning till den försiktiga tillämpning av artikel 6.1 som förordas av Kalfelisdomen. HD slog, angående det nödvändiga sambandet mellan käromålen, fast att en förutsättning får anses vara att käromålen grundar sig på väsentligen samma sakförhållanden och att de rättsliga grunderna har ett nära samband med varandra. Det finns inte skäl att frångå denna bedömning i detta fall.

När det gäller sakförhållandena framgår följande omständigheter av handlingarna i målet.

Maersk fraktade på uppdrag ett parti skor i containrar från Kina till Göteborg. Omdirigering av godset beordrades till Italien, varför Maersk – sedan godset anlänt till Göteborg och intagits i förvar av Maersk – till Tullverket anmälde transitering av två containrar och återexport av fyra containrar.

Det italienska bolaget Fila Sport S.p.A. (Fila) ansökte i enlighet med artikel 3 i Rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994, om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export, återexport eller hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor, att Tullverket skulle agera beträffande godset för att tillvarata Filas rättigheter såvitt avsåg dess registrerade varumärke. Tullverket biföll ansökan och beslutade att hålla kvar containrarna med godset. Godset lagras på bekostnad av Maersk.

Som grund för yrkandet angav Maersk vid tingsrätten att Tullverket hade gett Maersk ett tvingande förvaringsuppdrag och att ett uppdragsförhållande fick anses ha uppstått mellan Fila och Maersk genom Tullverkets agerande och det kostnadsansvar som åligger Fila enligt 7 kap. 3 § tullagen. I HD har Maersk uppgett att Maersks talan har sin grund i ett och samma uppdragsförhållande och att detta uppdragsförhållande krävde medverkan av såväl Fila som Tullverket.

Fila har gjort gällande att Maersks talan måste förstås som att olika rättsliga grunder åberopas för käromålen mot Tullverket respektive Fila eftersom talan måste gå ut på att det föreligger två separata uppdragsförhållanden samt att påståendet om solidariskt ansvar inte är förenligt med de rättsliga grunder som Maersk tidigare har angett.

Av de omständigheter som är åberopade i målet framgår att käromålen mot Tullverket respektive Fila grundar sig på väsentligen samma sakförhållanden. När det gäller de rättsliga grunder som Maersk har åberopat som stöd för käromålen finner HD att dessa, oavsett om det är fråga om ett gemensamt eller två separata uppdragsavtal, mot bakgrund av omständigheterna har ett nära samband med varandra. Sambandet mellan käromålen är således sådant att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Hovrättens avgörande skall därför fastställas.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens avgörande.

HD (justitieråden Svensson, Lennander, Victor, referent, Håstad och Lindeblad) meddelade den 14 oktober 2005 följande slutliga beslut:

Skäl

Maersk Sverige AB (Maersk) har genom ansökan om stämning väckt talan vid Stockholms tingsrätt mot dels det svenska Tullverket, dels Fila Sport S.p.A. (Fila), som är en juridisk person med hemvist i Italien, med yrkande i första hand att svarandena skall förpliktas att solidariskt till Maersk betala, efter justering, 875 744 kr jämte ränta och i andra hand att var för sig betala det fordrade beloppet. Frågan i HD är om Stockholms tingsrätt är behörig att pröva talan mot Fila.

I förhållande till Italien gäller sedan den 1 mars 2002 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Enligt artikel 1.1 är Bryssel I-förordningen tillämplig endast på privaträttens område. Enligt artikel 2.1 gäller som huvudregel att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat skall väckas vid domstol i den medlemsstaten. Undantag från huvudregeln får enligt artikel 3.1 göras endast med stöd av bestämmelserna i förordningen. Som grund för att tingsrätten är behörig att pröva även käromålet mot Fila har Maersk hänvisat till artikel 6.1 Bryssel I-förordningen enligt vilken en domstol i en annan stat än hemviststaten kan vara behörig att pröva talan mot en svarande i det fall att han är en av flera svarande och talan väcks vid en domstol där någon av svarandena har hemvist. Fila har gjort gällande att artikel 6.1 inte är tillämplig på käromålet mot Fila.

Ett villkor för behörighet enligt artikel 6.1 Bryssel I-förordningen är, enligt vad som anges i artikeln, att “det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”. Villkoret för behörighet har utformats i anslutning till det krav på samband mellan käromålen som EG-domstolen i fallet Kalfelis (1988 ECR 5565) uppställde för tillämpning av motsvarande artikel (6.1) i Brysselkonventionen som föregick Bryssel I-förordningen. En i stort sett likalydande formulering finns i artikel 28.3 (artikel 22.3 i Brysselkonventionen) som behandlar käromål som har samband med varandra men som väckts vid domstolar i olika medlemsstater.

Efter det att fallet Kalfelis avgjordes har EG-domstolen behandlat kravet på samband enligt artikel 22.3 i Brysselkonventionen i fallet Tatry (1994 ECR I-5439) och kravet på samband enligt artikel 6.1 i Brysselkonventionen i fallet Réunion européenne SA (1998 ECR I-6511). En redovisning av de nu nämnda domarna finns i NJA 2001 s. 386 där HD prövade om erforderligt samband för behörighet i ett visst fall förelåg enligt Luganokonventionen vars bestämmelser i här aktuella hänseenden överensstämmer med bestämmelserna i Brysselkonventionen.

De omständigheter som Maersk har åberopat till grund för käromålen i förevarande fall är i korthet följande. Maersk fraktade på uppdrag ett parti skor i containrar från Kina till Göteborg. Omdirigering av godset beordrades till Italien, varför Maersk – sedan godset anlänt till Göteborg och intagits i förvar av Maersk – till Tullverket anmälde transitering av två containrar och återexport av fyra containrar. I enlighet med artikel 3 i Rådets förordning (EG) nr 3295/94 av den 22 december 1994, om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning, export, återexport eller hänförande till ett suspensivt arrangemang av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor, ansökte därefter Fila att Tullverket skulle agera beträffande godset för att tillvarata Filas rättigheter såvitt avsåg dess registrerade varumärke. Tullverket biföll ansökan och beslutade att hålla kvar containrarna med godset. Godset har därefter lagrats på bekostnad av Maersk.

Enligt Maersk har bolaget genom Filas ansökan och Tullverkets beslut tvingats att svara för förvaringen och Fila och Tullverket är därför skyldiga att ersätta Maersk för de kostnader som bolaget till följd därav haft. Såvitt gäller den rättsliga grunden för talan mot Fila har Maersk särskilt åberopat 7 kap. 3 § tullagen (2000:1281) enligt vilken förvaring av varor som hållits kvar av Tullverket i fall av det aktuella slaget skall ske på sökandens bekostnad.

Käromålen mot Tullverket och Fila grundar sig således på väsentligen samma faktiska omständigheter och det föreligger också ett nära samband mellan de rättsliga grunderna för dessa. Domar enligt vilka bägge de aktuella käromålen skulle ogillas på den grunden att ersättningsskyldigheten ålåg den andra av de nu instämda svarandena måste anses oförenliga i den mening som avses i artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen. Det föreligger således ett sådant samband mellan käromålen att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Med tillämpning av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen föreligger således inte något hinder mot att Stockholms tingsrätt prövar käromålet mot Fila. Då det inte heller i övrigt framkommit något sådant hinder skall hovrättens avgörande fastställas.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens avgörande.

HD:s beslut meddelat: den 14 oktober 2005.

Mål nr: Ö 4968-04.

Lagrum: artikel 6.1 Bryssel I-förordningen.

Rättsfall: NJA 1999 s. 660 och NJA 2001 s. 386 samt EG-domstolens domar i fallen Kalfelis (1988 ECR 5565), Tatry (1994 ECR I-5439) och Réunion européenne SA (1998 ECR I-6511).