Högsta domstolen referat NJA 2005 s. 745 (NJA 2005:83)

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2005 s. 745 (NJA 2005:83)
Målnummer
T1421-03
Avdelning
1
Avgörandedatum
2005-11-15
Rubrik
Ett i ett rättsskyddsförsäkringsavtal intaget avtalsvillkor har ansetts stå i strid mot föreskrifterna i 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring och vara ogiltigt.
Lagrum
3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring

Härnösands tingsrätt

Å.P. väckte vid Härnösands tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Västernorrland som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Lars G. Eriksson, rådmannen Kennet Svensson och tingsnotarien Lina Grundin) anförde i dom den 23 maj 2001 bl.a.:

Bakgrund

B.B., Härnösand, äger fastigheten Härnösand Skedom 2:7. Fastigheten berördes av en anläggningsförrättning, som påbörjades år 1993. Den innebar att två gemensamhetsanläggningar skulle bildas avseende bl.a. väg, vänd- och parkeringsplatser samt småbåtshamn. B.B. hade tecknat en lantbruksförsäkring hos Länsförsäkringar Västernorrland, nedan kallat Länsförsäkringar, som omfattade bl.a. rättsskydd, se bil. 1. (Ej intagen här. Aktuellt moment i försäkringsvillkoren återges i HD:s dom. Red:s anm.) Sedan fråga om jäv för förrättningslantmätaren uppkommit, beviljades B.B. i augusti 1994 rättsskydd i tvisten med förbundsjuristen I.O., RLF, som ombud. Denne meddelade i brev till Länsförsäkringar i juni 1995 att handläggningen avslutats för hans del och ingav en kostnadsräkning. Anläggningsbeslutet överklagades därefter av bl.a. B.B. Hon anlitade Å.P. som sitt ombud vid tvistens fortsatta handläggning. Ombudsbytet anmäldes dock inte till Länsförsäkringar. Fastighetsdomstolen meddelade utslag den 11 november 1996, vilket B.B. överklagade. Anläggningsbeslutet vann slutligen laga kraft den 21 december 1998, då HD avslog ansökan om prövningstillstånd. Å.P. inkom med en kostnadsräkning till Länsförsäkringar i juni 1999 för sitt åt B.B. lämnade biträde. Som svar meddelade Länsförsäkringar att något rättsskydd med Å.P. som biträde inte hade beviljats. Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd fann sedan i beslut den 12 januari 2000 inte visat att Å.P. uppfyllde de krav på lämplighet som uppställdes i försäkringsvillkoren beträffande ombud i rättsskyddsärende. Å.P. kunde därför inte godkännas som ombud i ärendet. Genom ett omprövningsbeslut den 16 februari 2000 fann nämnden inte skäl att göra ändring i sin tidigare bedömning, varför Å.P. inte godkändes som ombud i ärendet. Med hänvisning till punkten 6.2 i försäkringsvillkoren har Länsförsäkringar sedan avböjt att betala ut någon ersättning till Å.P.

Yrkanden

Å.P. har yrkat att Länsförsäkringar skall förpliktas att till honom utge 55 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 juni 1999 tills betalning sker. Han har som grund för yrkandet angett att han utfört arbete som ombud för B.B. vid domstolsbehandlingen av anläggningstvisten och att det åligger Länsförsäkringar att ersätta B.B:s rättegångskostnader på grund av hennes rättsskyddsförsäkring.

Länsförsäkringar har bestritt käromålet. Kapitalbelopp och ränta har vitsordats som i och för sig skäliga. Länsförsäkringar har som grund för bestridandet i första hand anfört att det inte föreligger något rättsförhållande mellan Å.P. och Länsförsäkringar och i andra hand att villkoren för ersättning för ombudskostnader i rättsskyddsförsäkringen inte är uppfyllda med Å.P. som ombud, då rättsskyddsnämnden vid två tillfällen år 2000 funnit att denne inte visat att han uppfyller lämplighetskravet i försäkringsvillkoren.

Grunder

Å.P. har hävdat att ett partsförhållande föreligger mellan honom och Länsförsäkringar och vidare utvecklat grunderna för sin talan enligt följande: Mellan B.B. och Länsförsäkringar föreligger ett försäkringsavtal som grundas på en lantbruksförsäkring. Detta innehåller ett rättsskyddsmoment, enligt vilket B.B. har rätt att anlita ombud i fastighetsmålet. Efter det att hon överklagat anläggningsbeslutet har ett försäkringsfall uppstått och hon har anlitat honom som sitt rättegångsombud i fastighetsdomstolen, hovrätten och HD. B.B. har till honom överlåtit sin rätt enligt försäkringsavtalet och han har därför talerätt i målet. Enligt rättsfallet NJA 1996 s. 400 utger försäkringsbolagen enligt gällande branschsedvänja ersättning direkt till ombudet, varför ett rättsförhållande anses föreligga mellan ombudet och försäkringsbolaget. Villkoren i rättsskyddsförsäkringen är uppfyllda med honom som ombud. Rättsskyddsavtalet kräver i och för sig att han skall ha visat särskild lämplighet för uppdraget. Domstolarna har dock funnit honom lämplig som rättegångsombud vid prövning enligt 12 kap. 2 § RB. Enligt NJA 1985 s. 921 skall rätten självmant pröva ombudets behörighet. B.B. har enligt försäkringsvillkoren rätt att anlita advokat eller annan lämplig person som sitt ombud. Han har alltså varit behörig att vara ombud i fastighetsmålet. Försäkringsvillkoren i avsnitt D punkt 6.2 moment 4 strider mot dels Rådets direktiv 87/344 EEG den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring (rättsskyddsdirektivet), dels lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring genom kravet att ett ombud skall visa att han har särskild lämplighet för uppdraget. Rättsskyddsnämnden är ett privat organ som tillsatts av försäkringsbolagen och är inte skyldig att tillämpa EG-direktiv. Enligt EG-rätten har i detta fall försäkringstagaren en oavvislig rätt att beredas möjlighet till en effektiv talan angående sina rättigheter enligt rättsskyddsdirektivet, vilket B.B. förvägrats. Nämndens handläggning är nämligen hemlig och kan inte överklagas. Kravet på att ombudets lämplighet skall prövas av rättsskyddsnämnden är också att anse som ett oskäligt avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen och är därför ogiltigt. B.B. är vidare att anse som konsument, varför Rådets direktiv 1993/ 13 om oskäliga villkor i konsumentavtal och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden är tillämpliga. Av detta direktiv och lagen följer att den för konsumenten mest förmånliga tolkningen av ett försäkringsavtal skall gälla. Slutligen är försäkringsvillkoren på denna punkt under alla förhållanden oklara och en tolkning enligt konsumenträttsliga tolkningsregler leder till att ersättning skall utgå, oaktat att han inte godkänts som ombud av rättsskyddsnämnden.

Länsförsäkringar har vitsordat att B.B. överlåtit sin rätt till försäkringsersättning till Å.P. och att denne har talerätt på grund av överlåtelsen. Länsförsäkringar har bestritt att försäkringsvillkoren strider mot rättsskyddsdirektivet och gällande rätt i övrigt. Länsförsäkringar har vidare bestritt att grund för jämkning av försäkringsvillkoren föreligger enligt 36 § avtalslagen. Vidare har B.B. tecknat en lantbruksförsäkring, varför B.B. inte kan anses som konsument i försäkringsförhållandet.

Parternas talan

Å.P.

Under hösten 1996 kontaktades han av B.B., som överklagat en anläggningsförrättning som sökts av vissa ägare till fritidsfastigheter i Lerviken. Hennes överklagande skulle upp till huvudförhandling med syn i fastighetsdomstolen. Målet avsåg inrättande av parkeringsplats och småbåtshamn samt utnyttjande av en skogsbilväg som B.B. disponerade. Först biträddes hon av ett ombud från RLF, men hon var missnöjd med denne, varför hon anlitade honom efter rekommendationer av RLF. – – – En domstolsprövning av lämpligheten hos ett ombud som en försäkringstagare anlitat är inte utesluten enligt de anvisningar som Länsförsäkringar självt har utfärdat. Dessa anvisningar måste anses vara en del av försäkringsavtalet. Försäkringsbolaget har i en bilaga angett att försäkringstagaren kan vända sig till domstol för att få en skada slutligen prövad, om han tycker att han blivit orättvist behandlad. Något undantag görs därvid inte för en domstolsprövning av rättsskyddsnämndens beslut. Rättsskyddsnämnden är vidare ett privat organ utan offentlig status. Ledamöterna tillsätts enbart av ena parten, dvs. försäkringsbolagen. Nämndens handläggning är hemlig och försäkringstagaren ges inte tillfälle att bemöta invändningar mot ett ombuds lämplighet. Nämndens prövning ger alltså inte några garantier för opartiskhet, varför villkoret om nämndprövning inte kan anses utgöra hinder mot att allmän domstol kan överpröva dess beslut. Nämnden kan vid sin prövning inte frångå försäkringsvillkoret att ett ombud som inte är advokat skall visa att han har “särskild lämplighet” för uppdraget. Detta villkor är dock strängare än vad lagen och EG-direktivet kräver. I försäkringsvillkoren moment 6.2 står endast att den försäkrade måste anlita ombud och att ombudet skall vara lämplig med hänsyn till den försäkrades bostadsort och ärendets natur. Detta har B.B. också gjort. Enligt punkten 4 skall ombudet på annat tillfredsställande sätt visa att han har särskild lämplighet för uppdraget. Detta har han också gjort. Nämndens utlåtande kan endast anses vara av rådgivande natur. Det framgår nämligen inte av försäkringsvillkoren att nämnden skall godkänna ombudet. Däremot skall ombudet förbinda sig att godta nämndens prövning av skäligheten av fordrat arvode, vilken han gjort. Ingenstans finns det uttryckt i försäkringsavtalet att nämndens prövning är bindande för försäkringstagaren. Försäkringsvillkoren är alltså mycket oklara, vilket skall belasta försäkringsbolaget som formulerat villkoren. Stadgarna för nämnden utgör inte avtalsinnehåll. Om villkoret om nämndens prövning av ombuds lämplighet skall tolkas så att försäkringstagaren skall vara bunden av nämndens beslut, skall villkoret i vart fall lämnas utan avseende som oskäligt enligt 36 § avtalslagen. De faktorer som främst gör att villkoret är oskäligt är nämndens partiskhet och hemliga karaktär. Villkoret om parts bundenhet av nämndens beslut har inte heller gjorts medvetet för försäkringstagaren. Nämnden tar också instruktioner enbart från den ena parten, nämligen försäkringsbolaget. Vidare har nämnden under tio års oavbruten följd godkänt honom som ombud på hans egna meriter för mycket svårare uppdrag än det nu aktuella. Nu har han plötsligt blivit underkänd utan motivering. Bristen på motiverade skäl för nämndens beslut utgör också en grund för oskälighet. Förfarandet hos nämnden ger inte heller några garantier för opartiskhet, då nämnden vänder sig till motpartsombudet och även till den domare som handlagt målet. Inget av detta material kommuniceras med det anlitade ombudet så att denne får möjlighet att bemöta vad som läggs honom till last. Bundenhet av nämndens beslut strider vidare mot rättsskyddsdirektivets artikel 6, enligt vilket garantier skall finnas om objektivitet om hur tvister skall lösas mellan försäkringsbolaget och den försäkrade utan att den rätt till överklagande hos rättsliga instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas. Vidare har den försäkrade enligt artikel 4 i direktivet rätt att fritt välja advokat eller någon annan person som har behörighet enligt nationell lag att företräda den försäkrade. Domstolarna har gjort en behörighetsprövning enligt 12 kap. 2 § RB, varför han varit behörig att företräda B.B. enligt nationell lag. Därutöver är han lämplig enligt kraven såväl i lagen som i försäkringsvillkoren.

Länsförsäkringar

Rättsskyddsförsäkringen gäller inte för den tvist vari B.B. varit part med Å.P. som ombud, eftersom bestämmelserna i rättsskyddsförsäkringen inte är uppfyllda. Mellan B.B. och Länsförsäkringar finns ett försäkringsavtal, som innehåller en rättsskyddsförsäkring. Av försäkringsvillkoren p. 6.2 framgår att vissa krav på ombudet måste vara uppfyllda enligt punkterna 1-4. Å.P. uppfyller inte kraven enligt punkterna 1 och 2. Om Å.P. uppfyller kraven enligt punkten 3 (“fortfarande är lämplig”) eller 4 (“på tillfredsställande sätt visat att han har särskild lämplighet”), gäller försäkringen för B.B. Det sistnämnda villkoret tolkas av försäkringsbolaget som att ombudet skall besitta sådan lämplighet som förutsätts i 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Prövningen enligt punkterna 3-4 av ombudets lämplighet görs av Försäkringsbolagens rättsskyddsnämnd. En beskrivning av rättsskyddsnämndens verksamhet återfinns i Vänbok till Erland Strömbäck, s. 321 ff. Förfarandet hos nämnden är skriftligt. Ombudet skall i ansökningen lämna uppgifter om utbildning och praktisk erfarenhet. Nämndens lämplighetsprövning bygger på en helhetsbedömning som grundas på vad nämnden inhämtat om ombudets lämplighet, processerfarenhet och annan erfarenhet samt inhämtade upplysningar från referenspersoner. Uppgifterna i nämnden är sekretessbelagda. Detta innebär att de referenser som nämnden inhämtat inte lämnas ut till ombud, försäkringstagare eller annan utomstående. På grundval av de inhämtade uppgifterna prövar sedan nämnden om ombudet är lämpligt att företräda en försäkringstagare i en viss tvist med innebörd att rättsskyddsförsäkringen gäller för ett godkänt ombud. Av moment 6.2 i försäkringsvillkoren framgår att den försäkrade måste anlita ett ombud för att försäkringen skall gälla. Om den försäkrade inte anlitar något ombud eller anlitar ett annat ombud än vad som sägs i villkoren, gäller inte försäkringen. Villkoren i punkterna 3 och 4 prövas av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd. Om ett föreslaget ombud befinnes inte vara lämpligt, så gäller inte försäkringen. Försäkringsvillkoren överensstämmer med gällande rätt enligt 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Rättsskyddsnämnden har i två beslut prövat Å.P:s lämplighet och har båda gångerna inte funnit det visat att Å.P. uppfyller de krav på lämplighet som uppställs i försäkringsvillkoren. Genom att Å.P. inte godkänts av nämnden har han inte visat att han besitter sådan lämplighet som förutsätts i försäkringsvillkoren, varför B.B. inte kan ta sin rättsskyddsförsäkring i anspråk med Å.P. som ombud. Jönköpings tingsrätt har också enligt ett beslut den 26 maj 1997 funnit att Å.P. inte uppfyller villkoret i RB 12 kap. 2 § på lämplighet. Det föreligger dock inte överensstämmelse mellan RB:s och rättsskyddsvillkorens regler om lämplighetsprövning av ombud. Även om Å.P. har tillåtits att uppträda som ombud i domstol så uppfyller han därmed inte automatiskt lämplighetsvillkoret i rättsskyddsförsäkringen. Länsförsäkringar har inte heller till B.B. meddelat att hon får ta försäkringen i anspråk med Å.P. som ombud. Det finns ingen oklarhet i försäkringsvillkoren. – – – JK har i ett beslut den 11 juni 1999 funnit att 3 § i 1993 års lag inte avviker från EG:s rättsskyddsdirektiv. Det aktuella försäkringsvillkoret tillämpas i enlighet med 3 § i lagen, som i sin tur överensstämmer med EG-direktivet, varför det inte stipulerar ett högre krav än vad lag och direktiv på området kräver. Rättsskyddsnämndens beslut kan inte överprövas av domstol. Om den försäkrade anlitar ett ombud som ej uppfyller kraven i rättsskyddsförsäkringens moment 6.2 punkterna 3 och 4 och en prövning skett hos rättsskyddsnämnden, så gäller inte försäkringen. B.B. är bunden av försäkringsvillkoren. Den prövning som rättsskyddsnämnden gör kan ej ersättas av prövning i någon annan instans.

Domskäl

B.B. har till Å.P. överlåtit sin rätt till försäkringsersättning. Å.P. har därigenom inträtt i B.B:s rättigheter och skyldigheter enligt försäkringsavtalet och förvärvat en självständig rätt till försäkringsersättning. Å.P. har således på grund av överlåtelsen talerätt i målet, vilket också Länsförsäkringar medgivit.

Länsförsäkringar har som grund för sitt bestridande anfört att rättsskyddsförsäkringen inte gäller med Å.P. som ombud, eftersom Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd inte godkänt honom som ombud i ärendet och nämndens beslut inte kan överklagas.

Enligt rådets direktiv 87/344/EEG den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring (rättsskyddsdirektivet), vars syfte är att så långt som möjligt förhindra att det uppstår intressekonflikter mellan en rättsskyddsförsäkrad och försäkringsgivaren, skall länderna se till att det, genom skiljeförfarande eller något annat förfarande som ger motsvarande garantier om objektivitet, kan fattas beslut om hur tvister mellan försäkringsgivare och försäkringstagare kan lösas.

Vid implementeringen av rättsskyddsdirektivet framhöll föredragande departementschefen att, om trots allt en intressekonflikt uppstod, borde de försäkrade – utöver tvistelösning vid allmän domstol – ha tillgång till ett förfarande som var objektivt och där det kunde fattas beslut om hur tvisten skulle lösas (prop. 1992/93:257 s. 140). Han ställde sig vidare tveksam till om branschgemensamma nämnder av typen Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd uppfyllde direktivets krav på objektivitet (a.a. s. 141). I stället hade i lagrådsremissen föreslagits att den försäkrade alltid skulle ha rätt att begära att en tvist med försäkringsgivaren skulle prövas av tre skiljemän, dvs. oavsett om det i villkoren föreskrivits annat sätt för tvistelösning. Detta förslag innebar att försäkringstagaren hade möjlighet att välja mellan skiljeförfarande och domstol. Sedan lagrådet haft vissa invändningar mot förslaget, stannade departementschefen för ett alternativ som innebar att parterna i förväg skulle få avtala om hur tvister mellan dem skulle lösas. Denna lösning krävde ingen lagstiftning (a.a. s. 141).

Frågan är således om B.B. och Länsförsäkringar har träffat något avtal med den innebörden att tvister rörande bedömningen av ett ombuds lämplighet undantas från allmän domstols prövning. Med hänsyn till vad som ovan angivits beträffande rättsskyddsdirektivet och dess implementering i svensk rätt samt det faktum att rätten till domstolsprövning är en betydelsefull rättssäkerhetsgaranti måste det, enligt tingsrättens mening, ställas höga krav på tydlighet vid avfattande av ett dylikt avtalsvillkor. Av artikel 6.2 i avtalet framgår att ombudet skall förbinda sig att godta nämndens bedömning angående skäligheten av ombudets arvode och kostnader. När det gäller bedömningen av ombudets lämplighet anges i avtalet endast att ombudets lämplighet skall prövas av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd. Att nämndens beslut är bindande framgår endast av § 6 i dess stadgar. Då denna bestämmelse inte tagits in i försäkringsvillkoren, utgör den inte avtalsinnehåll i B.B:s rättsskyddsförsäkring. Med hänsyn därtill måste det aktuella försäkringsvillkoret tolkas så att något hinder för allmän domstol att pröva om Å.P. skall godkännas som ombud inte föreligger.

Tingsrätten har alltså att pröva om Å.P. har tillräckliga kvalifikationer att anlitas som ombud i ifrågavarande fall. I målet råder enighet om att det därvid skall prövas om Å.P. har sådan lämplighet som anges i 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. I detta lagrum anges att den försäkrade har rätt att efter eget val utse en advokat eller annan lämplig person att biträda honom och att denna rätt endast får inskränkas om valet av en viss person skulle medföra avsevärt ökade kostnader som inte är motiverade av den rättsliga angelägenhetens beskaffenhet eller omfattning.

Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd har inte motiverat sitt beslut att underkänna Å.P. som rättsskyddsombud. Den enda anmärkning som Länsförsäkringar i målet riktat mot hans lämplighet är att han avvisats som ombud av Jönköpings tingsrätt i mål T 1235-96. Å.P. har emellertid senare godkänts som ombud vid samma tingsrätt och Göta hovrätt. Han har vidare förordnats som rättshjälpsbiträde av Arbetsdomstolen i mål B 143-99 och har haft 17 sådana förordnanden sedan år 1994. Han har också godkänts av nämnden som rättsskyddsombud 23 gånger under åren 1988-1998, bl.a. i mål om anläggningsförrättningar och andra fastighetsmål. En helhetsbedömning av vad som i målet kommit fram om Å.P:s utbildning, processvana och meriter i övrigt ger vid handen att han för den ifrågavarande rättsliga angelägenheten uppfyller lämplighetskravet enligt 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. B.B:s rättsskyddsförsäkring gäller alltså med Å.P. som ombud, varför käromålet skall bifallas. Om storleken av det yrkade beloppet med ränta råder ej tvist.

Domslut

Tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar Västernorrland att till Å.P. utgiva 55 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 17 juni 1999 tills betalning sker.

Hovrätten för Nedre Norrland

Länsförsäkringar Västernorrland överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade ogillande av Å.P:s talan.

Å.P. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsrådet Kerstin Frideen och adjungerade ledamoten hovrättsfiskalen Mari-Ann Roos, referent) anförde i dom den 7 mars 2003:

Domskäl

Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma omständigheter i hovrätten som vid tingsrätten. Å.P. har tillagt att Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd numera godkänt honom som ombud i ytterligare ett antal ärenden. Å.P. har även i hovrätten åberopat skriftlig bevisning.

Det som har förekommit i hovrätten ger inte anledning att frångå tingsrättens slutsatser och bedömning. Tingsrättens dom skall därför fastställas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättsrådet Erik Sundström var av skiljaktig mening och anförde, efter att ha återgivit moment D 6.2 i försäkringsvillkoren:

Det är ostridigt att Å.P. inte uppfyller kraven enligt punkterna 1-2. Tvisten gäller tolkningen och tillämpningen av den övriga texten i klausulen. Avtalsinnehållet i dessa delar innebär att försäkringen inte gäller om försäkringstagaren anlitar ombud som inte befunnits lämplig för uppdraget vid prövning av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd. Eftersom villkoret är uppställt i såväl försäkringstagarens som försäkringsgivarens intresse, och då det enligt vad som framkommit tillämpas i enlighet med lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring, saknas skäl att lämna villkoret utan avseende.

Å.P. har inte godkänts som ombud av nämnden. Detta betyder att försäkringen inte gäller. Å.P:s talan skall därför ogillas.

Högsta domstolen

Länsförsäkringar Västernorrland överklagade och yrkade ogillande av käromålet.

Å.P. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Bakgrunden till tvisten är, att B.B. som ägare till en lantbruksfastighet utanför Härnösand i ett senare skede av en tvist med andra fastighetsägare angående en anläggningsförrättning år 1995 anlitade Å.P. som ombud. Å.P. driver juridisk byrå med inriktning på bl.a. frågor av det slag som B.B:s tvist gällde. För sin fastighet hade B.B. en lantbruksförsäkring hos Länsförsäkringar Västernorrland.

Enligt villkoren för det i försäkringen ingående rättsskyddsmomentet skall ombudet vara lämpligt med hänsyn till ärendets natur och den ort där verksamheten bedrivs och vara ledamot av Sveriges Advokatsamfund (advokat), jurist anställd på LRF:s Juridiska Byrå, hos advokat eller på allmän advokatbyrå eller annan person som efter prövning av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd visats lämplig.

Sedan B.B:s tvist avslutats framställde Å.P. krav hos Länsförsäkringar Västernorrland på ersättning för de ombudskostnader som uppkommit för B.B. Bolaget avböjde framställningen under hänvisning till att Å.P. inte godkänts av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd. Rättsskyddsnämnden förklarade därefter efter prövning att Å.P. inte var lämplig som ombud, en inställning som bolaget har vidhållit.

Å.P. väckte sedermera talan mot Länsförsäkringar Västernorrland med yrkande att bolaget skall utge ersättning för B.B:s ombudskostnader till honom. Parterna är överens om att B.B. har överlåtit sina rättigheter enligt försäkringsavtalet till Å.P. och att denne äger rätt att i B.B:s ställe föra talan mot bolaget i saken.

Till grund för sin talan har Å.P. i övrigt anfört att villkoret i rättsskyddsförsäkringen, att ombudet skall visa särskild lämplighet, står i strid med Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring, det s.k. rättsskyddsförsäkringsdirektivet, och lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring, att kravet på att ombudets lämplighet skall prövas av rättsskyddsnämnden är ett oskäligt avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen och att försäkringsvillkoren under alla förhållanden är oklara.

Länsförsäkringar Västernorrland har hävdat att avsaknaden av ett godkännande från rättsskyddsnämnden innebär att rättsskyddsförsäkringen inte har tagits i anspråk och att Å.P. därmed inte har någon rätt till ombudsersättning. Bolaget har vidare till grund för bestridandet anfört att villkoret i fråga inte strider mot gällande rätt och att grund för jämkning av avtalet inte föreligger.

Enligt 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring skall ett avtal om rättsskyddsförsäkring ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller annan lämplig person att biträda honom. Denna rätt får enligt bestämmelsen inskränkas endast om valet av en viss person skulle medföra avsevärt ökade kostnader som inte är motiverade av den rättsliga angelägenhetens beskaffenhet eller omfattning. Den försäkrade skall underrättas om rätten att utse advokat eller annan lämplig person när han anmäler ett försäkringsfall till försäkringsgivaren.

Lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring är en implementering av rättsskyddsförsäkringsdirektivet. Detta syftar till att så långt som möjligt förhindra att det uppstår intressekonflikter mellan en rättsskyddsförsäkrad och försäkringsgivaren till följd av att försäkringsgivaren ger försäkringstagaren skydd även för andra risker eller till följd av att försäkringsgivaren försäkrar någon annan.

Den fråga som är aktuell i målet torde gälla i huvudsak svenska förhållanden. Ett förhandsbesked från EG-domstolen angående tillämpliga artiklar skulle därför sannolikt inte föra rättsutvecklingen framåt. Vidare torde målet kunna avgöras utan att förhandsbesked inhämtas. HD finner därför att det inte finns skäl att begära ett förhandsbesked från EG-

domstolen.

I villkoren för rättsskyddsförsäkringen finns inte några regler om huruvida rättsskyddsnämndens beslut angående ett ombuds lämplighet kan överprövas. Bolaget har åberopat att det i § 6 i rättsskyddsnämndens stadgar sägs att nämndens beslut är bindande. Försäkringsvillkoren saknar emellertid hänvisning till denna bestämmelse. Den kan därför inte anses utgöra avtalsvillkor mellan parterna. Att rättsskyddsnämndens beslut inte kan överprövas av allmän domstol kan således inte utläsas av försäkringsvillkoren. De måste därför för en försäkringstagare i detta avseende framstå som oklara.

Möjligheten att i en tvist kunna anlita ett ombud som har kunskaper på det rättsområde som tvisten gäller och som parten känner förtroende för utgör en viktig rättighet i ett rättssamhälle. Trots detta är rättsskyddsnämndens sammansättning vid prövningen av ett enskilt ärende inte offentlig och det material som ligger till grund för nämndens avgörande är inte tillgängligt för vare sig försäkringstagaren eller det föreslagna ombudet. Bolagets inställning synes förutsätta närmast att nämndens beslut alltid är riktiga, vilket kan ifrågasättas. Departementschefen förklarade vid implementeringen av rättsskyddsförsäkringsdirektivet att han ställde sig tveksam till om en nämnd av detta slag uppfyller kraven på objektivitet (se prop. 1992/ 93:257 s. 141). Lagrådet synes i sitt yttrande närmast ha förutsatt att en möjlighet till prövning av aktuell fråga skulle finnas i allmän domstol (a. prop. s. 304). Allmänna rättssäkerhetsaspekter talar således för att det är olämpligt att låta en prövning av den aktuella frågan få stanna vid ett avgörande från rättsskyddsnämnden.

Villkoret, som kräver att ett ombud skall godkännas av rättsskyddsnämnden, strider i det avseende som är aktuellt i målet mot bestämmelsen i 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Denna är en civilrättsligt tvingande regel. Av lagen följer att en försäkringstagare, för det fall att bolaget inte godtar det ombud som föreslagits, måste ha rätt att underställa allmän domstol prövning av frågan huruvida det föreslagna ombudet uppfyller kravet på lämplighet. B.B., och därmed Å.P., har således haft rätt att låta allmän domstol pröva huruvida Å.P. är lämplig som ombud i tvisten.

De domstolar som prövat B.B:s tvist har liksom andra domstolar i ett stort antal fall godtagit Å.P. som ombud. Å.P. har således förmått visa att han uppfyller kravet på lämplighet enligt det omtvistade villkoret. Om yrkat belopp råder inte tvist. Länsförsäkringar Västernorrlands överklagande skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (justitieråden Lennander, Victor, referent, Håstad, Nyström och Virdesten) meddelade den 15 november 2005 följande dom:

Domskäl

Å.P. biträdde B.B som ombud i en tvist som avslutades den 21 december 1998 genom att HD beslutade att inte meddela prövningstillstånd i målet. B.B. hade en rättsskyddsförsäkring hos Länsförsäkringar. I juni 1999 gav Å.P. in en kostnadsräkning till Länsförsäkringar för det biträde som han lämnat B.B. Sedan Länsförsäkringar gjort gällande att Å.P. inte var berättigad till någon ersättning ur försäkringen väckte Å.P. den i målet aktuella talan mot Länsförsäkringar.

Som grund för sitt bestridande har Länsförsäkringar, som inte längre hävdar att Å.P. skulle sakna talerätt i målet, gjort gällande att B.B. enligt försäkringsvillkoren moment D 6.2 inte har någon rätt till ersättning för ombudskostnader såvitt avser det biträde som Å.P. lämnat henne.

Å.P. har mot detta invänt, i första hand att försäkringsvillkoren skall tolkas så att B.B. har rätt till ersättning för de aktuella ombudskostnaderna, i andra hand att villkoren i denna del är ogiltiga då de står i strid med Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring, det s.k. rättsskyddsförsäkringsdirektivet, och lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring samt i tredje hand att villkoren såsom oskäliga skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Moment D 6.2 i försäkringsvillkoren har följande utformning:

6.2 Val om ombud

Den försäkrade måste anlita ombud. Om försäkrad inte anlitar ombud eller om han anlitar annat ombud än vad som sägs nedan, gäller inte försäkringen.

Som ombud skall anlitas den som är lämplig med hänsyn till den försäkrades bostadsort och ärendets natur och som

.1 är ledamot av Sveriges Advokatsamfund (advokat), jurist anställd på LRF:s Juridiska Byrå, hos advokat eller på allmän advokatbyrå

.2 förordnats till biträde enligt rättshjälpslagen i tvisten

.3 kan visa att han någon gång under de senaste tre åren förordnats till biträde enligt rättshjälpslagen i tvist av liknande beskaffenhet och fortfarande är lämplig som sådant biträde

.4 på annat tillfredsställande sätt visat att han har särskild lämplighet för uppdraget eller som vid skattemål är anställd hos och utsedd av LRF Konsult.

För att den försäkrade skall få anlita ombud enligt .3 och .4 ovan krävs att ombudets lämplighet prövas av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd.

– – –

Av utredningen i målet framgår att frågan om Å.P:s lämplighet som ombud i det aktuella ärendet vid två tillfällen prövats av Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd efter det att Å.P. lämnat in sin kostnadsräkning till Länsförsäkringar. I beslut den 12 januari 2000 fann nämnden inte visat att Å.P. uppfyllde de krav på lämplighet som uppställdes i försäkringsvillkoren och vid omprövning den 16 februari 2000 fann nämnden inte anledning att göra ändring i sin tidigare bedömning. Länsförsäkringar har hävdat att det härigenom är avgjort att Å.P. inte uppfyllde de i försäkringsvillkoren uppställda kraven för att få anlitas som ombud och att något utrymme inte finns för en överprövning i allmän domstol av rättsskyddsnämndens bedömning av lämplighetsfrågan. Länsförsäkringar har härvid också hänvisat till att det i rättsskyddsnämndens stadgar, som beslutats av Sveriges Försäkringsförbunds styrelse, uttryckligen anges att nämndens beslut är bindande.

Av avtalets utformning får anses framgå att kravet på prövning i Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd är att uppfatta som ett materiellt villkor av innebörd att en förutsättning för ersättning av ombudskostnader är att nämnden vid prövning funnit att ombudet uppfyller försäkringsvillkorens krav på lämplighet. Såsom försäkringsvillkoren utformats kan dessa därför inte i sig anses ge något utrymme för allmän domstol att göra en självständig prövning av lämplighetsfrågan och döma ut ersättning för ombudskostnader i ett fall där nämnden vid sin prövning funnit att ombudet inte uppfyller kraven på lämplighet.

Frågan är då om det i avtalet uppställda villkoret bör åsidosättas som ogiltigt på den grunden att det skulle stå i strid mot lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring eller mot rättsskyddsförsäkringsdirektivet.

Syftet med rättsskyddsförsäkringsdirektivet är enligt artikel 1 att underlätta ett effektivt utövande av etableringsfriheten och så långt som möjligt förhindra att intressekonflikter uppkommer mellan en rättsskyddsförsäkrad och hans försäkringsgivare samt, om konflikt ändå uppstår, möjliggöra en lösning av den. I direktivet finns bestämmelser om rätten för den försäkrade att fritt välja ombud i två olika artiklar.

I artikel 3.2 anges tre alternativa lösningar som medlemsstaterna kan välja mellan när det gäller att förebygga intressekonflikter. En av dessa (artikel 3.2 c) innebär att den försäkrade ges rätt att fritt utse advokat eller, i den utsträckning det medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikationer som behövs för att tillvarata sina intressen (mot försäkringsgivaren) redan från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren.

I artikel 4.1 finns bestämmelser om den försäkrades rätt att välja ombud som gäller oberoende av vilken av de tre alternativa lösningarna i artikel 3.2 som valts. Regleringen är uppdelad i två avsnitt. Det första tar sikte på rätten till ombud för “att försvara eller företräda den försäkrade eller i övrigt tillvarata hans intressen vid undersökningar eller förhandlingar” eller, med andra ord, i sådana tvister som omfattas av rättsskyddsförsäkringen. Det andra tar, i likhet med artikel 3.2 c, sikte på intressekonflikter mellan den försäkrade och hans försäkringsgivare.

Skillnaden mellan artikel 3.2 c och artikel 4.1 i övrigt avser främst den tidpunkt från vilken direktivet ger den försäkrade rätt att välja ombud (jfr prop. 1992/93:257 s. 140). Artikel 4.1 ger, i motsats till artikel 3.2 c, inte den försäkrade rätt att anlita ombud redan från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren.

Rättsskyddsförsäkringsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. I 3 § i lagen föreskrivs att ett avtal om rättsskyddsförsäkring skall ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller en annan lämplig person att biträda honom samt att denna rätt får inskränkas endast på vissa i detta mål inte aktuella grunder. Av lagens förarbeten (a. prop. s. 139 f.) framgår att paragrafen utformats i syfte att motsvara den i artikel 3.2 c angivna alternativa lösningen. Med uttrycket “vid försäkringsfall” har alltså detsamma avsetts som det i direktivet använda uttrycket “från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren”. Genom regleringen har även kraven på rätt att utse ombud i artikel 4.1 ansetts tillgodosedda.

Att direktivet genomförts på detta sätt i svensk rätt innebär att den försäkrade inte är skyldig att avvakta något besked från försäkringsgivaren innan han utser ett ombud samt att, med visst undantag, försäkringsgivaren inte får uppställa något annat krav på ombudet än att denne är lämplig. Vilka krav som bör ställas för att ett ombud skall anses lämpligt har inte utvecklats i motiven eller på annat sätt. Klart är emellertid att i den mån ett ombud uppfyller de krav som lagen kan anses ställa får försäkringsgivaren inte ställa upp några ytterligare krav när det gäller ombudets lämplighet.

Som tidigare berörts får de i moment 6.2 i försäkringsvillkoren upptagna bestämmelserna anses innefatta ett materiellt villkor av innebörd att en förutsättning för ersättning för ombudskostnader i de i punkterna 3 och 4 angivna fallen är att Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd vid prövning funnit att ombudet uppfyller försäkringsvillkorens krav på lämplighet. Ett sådant villkor innebär, helt oberoende av vilka kriterier som nämnden använder vid sin lämplighetsprövning, en sådan inskränkning av rätten att efter eget val få utse ombud som står i strid mot bestämmelserna i 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring.

Frågan är då om den i 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring upptagna regleringen skall uppfattas som en civilrättsligt tvingande reglering som innebär att villkor som står i strid mot lagen är ogiltiga eller endast som en marknadsrättslig reglering som inte är förbunden med någon automatiskt verkande ogiltighet.

Vad som kan anses tala för det senare av dessa alternativ är att paragrafen inte har utformats som en ogiltighetsregel utan närmast som en till försäkringsgivarna riktad föreskrift om utformningen av avtal om rättsskyddsförsäkring. Inte minst med hänsyn till syftet med rättsskyddsförsäkringsdirektivet framstår det emellertid som naturligast att uppfatta regleringen som civilrättsligt tvingande, låt vara att det i praktiken torde vara av mindre betydelse vilket synsätt som väljs på grund av möjligheten att lämna avtalsvillkor som står i strid mot marknadsrättslig reglering utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

Vad som nu sagts innebär att Å.P:s talan inte kan ogillas på den av Länsförsäkringar åberopade grunden. Länsförsäkringar har inte åberopat några omständigheter som skulle kunna läggas till grund för bedömningen att Å.P. inte uppfyllde det i lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring uppställda kravet på lämplighet. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 15 november 2005.

Mål nr: T 1421-03.

Lagrum: 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring.