Högsta domstolen referat NJA 2010 s. 219

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2010 s. 219
Målnummer
Ö13-09
Avdelning
2
Avgörandedatum
2010-04-16
Rubrik
Hinder mot erkännande och verkställighet av en utländsk skiljedom har ansetts föreligga på den grunden att motparten inte i vederbörlig ordning underrättats om skiljeförfarandet.
Lagrum
53 § och 54 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande
Rättsfall
•  NJA 1989 C 22
•  NJA 2003 s. 379

Lenmorniiproekt OAO (Lenmornii), St Petersburg, och A.L. & Partner Leasing AB (ALPL) ingick den 2 september 1996 ett avtal om projektering av en oljeterminal. Av avtalet, artikel 4.5, framgår att tvister med anledning av avtalet ska avgöras av Internationella Kommersiella Skiljedomstolen vid Ryska Federationens Handels- och Industrikammare (ICAC). Sedan Lenmornii påkallat skiljeförfarande förpliktade ICAC ALPL att utge visst belopp jämte ränta och ersättning för kostnader. Handläggningen inför ICAC skedde utan närvaro av ALPL.

Svea hovrätt

Lenmornii ansökte i Svea hovrätt att hovrätten skulle erkänna och förklara den meddelade skiljedomen verkställbar i Sverige.

ALPL bestred ansökan.

Parterna åberopade visst skriftligt material. Hovrätten höll den 26 augusti 2008 muntligt förhör under sanningsförsäkran med ALPL:s ställföreträdare K.G. och A.L.

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz samt hovrättsråden Ingrid Holmstrand, referent, och Ulrika Stenbeck Gustavson) anförde i beslut den 4 december 2008:

Hovrättens skäl

Genom den skiljedom, som ansökan om erkännande och verkställighet gäller, har ALPL förpliktats att till Lenmornii betala 163 888.50 USD samt kostnader för förfarandet. ALPL svarade inte i saken och infann sig inte till förhandling under handläggningen av målet.

ALPL har till stöd för sitt yrkande att ansökningen om erkännande och verkställighet ska avslås huvudsakligen anfört att bolaget inte har fått kännedom om skiljeförfarandet förrän Lenmornii ansökt om verkställighet av domen som alltså meddelats utan ALPL:s vetskap.

Lenmornii har sammanfattningsvis anfört i huvudsak följande. Förfarandet har gått korrekt till enligt föreskrifterna i Ryssland. ALPL har vidtagit åtgärder för att gardera sig mot eventuella anspråk från Lenmorniis sida redan i ett inledande skede av deras samarbete och ALPL har avsiktligen sökt göra sig onåbar för handlingar rörande skiljeförfarandet i Moskva samt försökt att sabotera verkställighetsförfarandet i Sverige.

ALPL har uppgett att Lenmorniis påståenden om ifrågavarande åtgärder av ALPL är både felaktiga och insinuanta.

Enligt 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) ska en utländsk skiljedom, som grundar sig på ett skiljeavtal, erkännas och verkställas i Sverige, om inte något annat följer av 54-60 §§.

Enligt 54 § 2 LSF ska verkställighet inte ske om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att parten inte i vederbörlig ordning har underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljeförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan.

Av den aktuella skiljedomen framgår bl.a. följande om förfarandet. ALPL var inte närvarande vid förhandlingen den 3 mars 2004. Påkallelseskriften sändes genom skiljedomstolens försorg den 16 oktober 2003 till ALPL under adress Strandvägen 5 B, S-114 51 Stockholm, vilket var den adress som angetts i påkallelseskriften och i skiljeavtalet mellan parterna från år 1996. Skiljenämnden fann att den mottagits av ALPL och att detta stöddes av den i målet befintliga underrättelsen om delgivningen. I skiljedomen angavs vidare att kallelse m.m. som skickats till ALPL på samma adress hade returnerats till Handelsskiljedomstolen med uppgift från kurirföretaget att adressaten inte fanns på den angivna adressen. Skiljenämnden fann att – eftersom ALPL, som blivit informerad om påkallelsen, inte underrättat skiljenämnden om adressändring, och även med beaktande av att, enligt Lenmornii, projekteringsdokumentation upprepade gånger under år 2003 skickats till ifrågavarande adress samt tagits emot av ALPL – Strandvägen 5 B, Stockholm var den sist kända adressen för ALPL:s vistelseort och att det var möjligt att handlägga tvisten i ALPL:s utevaro.

I verkställighetsmålet är emellertid ostridigt att ALPL anmält adressändring till Bolagsverket i november år 2002 och att ny adress för bolaget registrerats och kungjorts i december år 2002. Den nya adressen är Patron Haralds väg 6, 181 31 Lidingö.

Det är ostridigt att ALPL inte meddelat Lenmornii denna nya adress. Det framgår inte av skiljeavtalet att det förelegat någon skyldighet för parterna att anmäla adressändring. Även om utredningen tyder på att ALPL medvetet underlåtit att informera Lenmornii om ALPL:s adressändring kan detta inte få avgörande betydelse i verkställighetsmålet. Lenmornii har inte styrkt sina övriga påståenden om åtgärder från ALPL:s sida.

Såväl K.G. som A.L. har vid förhör under sanningsförsäkran förklarat att de inte haft vetskap om skiljeförfarandet eller skiljedomen förrän i senare verkställighetsförfarande. De har även förklarat att ALPL inte haft tillgång till lokalerna på Strandvägen 5 B, Stockholm efter utgången av år 2002. Enligt underrättelsen om delgivningen har kurirföretaget UPS den 21 oktober 2003 kl. 11.42 överlämnat påkallelseskriften. Försändelsen är undertecknad av “LAVAICA”. Det saknas i målet närmare uppgifter om hur delgivningen har gått till och vem “LAVAICA” är.

Vid dessa förhållanden får ALPL anses ha visat att någon delgivning av påkallelseskriften inte har skett och att ALPL saknat kännedom om skiljeförfarandet. Någon verkställighet ska därför inte ske utan ansökan ska lämnas utan bifall.

- – -.

Hovrättens avgörande

1. Hovrätten avslår Lenmorniiproekt OAO:s ansökan om att den av Internationella handelsskiljedomstolen vid Ryska Federationens Handels- och industrikammare den 27 april 2004 meddelade skiljedomen i mål nr 156/ 2003 ska erkännas och förklaras vara verkställbar i Sverige.

- – -.

Högsta domstolen

Lenmornii överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle bifalla ansökan om erkännande och verkställighet av den skiljedom mellan parterna som meddelades den 27 april 2004 av Internationella handelsskiljedomstolen vid Ryska Federationens Handels- och industrikammare.

ALPL bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Kenneth Truedsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

1. Enligt 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) erkänns och verkställs en utländsk skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal i Sverige, om inte annat följer av 54-60 §§. Av 54 § 2 samma lag följer att en utländsk skiljedom inte erkänns och verkställs i Sverige, om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att denne inte i vederbörlig ordning har underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljeförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan.

2. Bestämmelsen i 54 § 2 motsvarar artikel V (1) (b) i 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m.m., vilken tillträtts av Sverige. I samband med införlivandet av konventionen uttalade lagberedningen att det av lätt insedda skäl inte är brukligt att part ska visa att motpart eller annan inte fullgjort en underrättelseplikt e.l. och att det är höljt i dunkel hur bevisbördan ska fullgöras i förevarande fall. Föredragande departementschefen anförde att kravet på bevisning för att underrättelse inte har skett självfallet inte kan ställas särskilt högt (prop. 1971:131 s. 37 ff.).

3. Det har i doktrinen diskuterats om artikel V (1) (b) i New York-konventionen utgör en internationell rättsprincip eller ska tolkas enligt nationella regler (se t.ex. van den Berg, The New York Arbitration Convention of 1958, 1981, s. 298 och Heuman, Current Issues in Swedish Arbitration, 1990, s. 245 ff.). Det står klart att nationella myndigheter och domstolar ska eftersträva en enhetlig tolkning och tillämpning av reglerna (se Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 44 f.). Någon enhetlig tolkning av artikel V (1) (b) synes emellertid inte ha utvecklats bland konventionsstaterna. Artikeln bör hursomhelst tolkas med beaktande av internationell praxis och doktrin samt i belysning av konventionens målsättning att underlätta erkännande och verkställighet av utländska skiljeavgöranden.

4. Varken LSF eller New York-konventionen innehåller en närmare reglering av vad som krävs för att en motpart ska anses ha underrättats om att skiljeförfarande påkallats. En sådan reglering finns däremot i en av FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, utarbetad modellag om internationella skiljeförfaranden från år 1985, artikel 3 (1). Där anges att om parterna inte avtalat annat, ska underrättelse anses ha skett om försändelsen överlämnats till adressaten personligen eller levererats till dennes affärsställe, bostad eller postadress. Kan försändelsen trots rimliga efterforskningar inte överlämnas på något av dessa sätt, ska underrättelse ändå anses ha skett om meddelandet har skickats till adressatens senast kända affärsställe, bostad eller postadress med rekommenderad försändelse eller på annat sätt som innebär att leveransförsöket dokumenterats.

5. UNCITRAL:s modellag har utarbetats med syfte att upprätthålla en enhetlig praxis vid internationella tvister om skiljeförfarande. Reglerna har haft stor betydelse i detta avseende, bl.a. har flera länder grundat sin lagstiftning om skiljeförfarande på modellagen. Även om den svenske lagstiftaren valt att inte lägga modellagen till grund för lagstiftning, uttalades under förarbetena till LSF att det är angeläget att i varje delfråga beakta modellagens bestämmelser (prop. 1998/99:35 s. 46 f.). Det framstår som naturligt att modellagen liksom dess förarbeten beaktas även vid tolkningen av LSF (se t.ex. Heuman, a.a., s. 44).

6. HD har i rättsfallet NJA 1996 s. 330, beträffande skiljeförfarande i Sverige, uttalat att delgivningslagen inte är tilllämplig vid påkallelse av skiljeförfarande och att part som påkallar skiljeförfarande är hänvisad att föranstalta om personlig delgivning av påkallelsen med motparten. När det gäller bestämmelserna i LSF om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom har HD emellertid i flera rättsfall uttalat att dessa bör tolkas mot bakgrund av den allmänna strävan att underlätta verkställighet som New York-konventionen ger uttryck för (se t.ex. NJA 2003 s. 379). Erkännande och verkställighet av en utländsk skiljedom bör därför inte vägras endast med hänvisning till att personlig delgivning av påkallelsen inte skett, om parterna avtalat att underrättelse kan ske på annat sätt eller, om sådant avtal saknas, underrättelse har skett i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 3 (1) i modellagen. Det kan noteras att artikel 12.5 i Internationella Kommersiella Skiljedomstolen vid Ryska Federationens Handels- och Industrikammares (ICAC) skiljereglemente synes ha utformats i enlighet med artikel 3 (1) i modellagen.

7. Lenmorniiproekt OAO (Lenmornii) och A.L. & Partner Leasing AB (ALPL) har i ett kontrakt daterat den 2 september 1996 avtalat att eventuella tvister ska hänskjutas till skiljeförfarande hos ICAC. Det framgår emellertid inte av kontraktet att parterna överenskommit att några särskilda regler ska gälla för hur påkallelse av ett eventuellt skiljeförfarande ska ske. Det anges visserligen i ICAC:s skiljereglemente, artikel 12.1, att part ska underrätta ICAC om eventuell adressändring, men till artikeln har inte knutits någon sanktion. Artikeln kan därför inte tolkas så, att bristande uppfyllelse skulle medföra att de rättssäkerhetskrav som normalt gäller vid påkallelse av skiljeförfarande inte är tillämpliga. Parterna kan således inte anses ha avtalat att det för påkallelse ska vara tillräckligt att underrättelse skickas till den i kontraktet angivna adressen.

8. Frågan är då om underrättelse har skett på något av de tre sätt som anges i artikel 3 (1) i modellagen. Företrädare för ALPL har i förhör angett att de inte fått del av påkallelsen. Till stöd för sitt påstående att personlig delgivning med företrädare för ALPL ändå har skett har Lenmornii åberopat ett delgivningskvitto daterat den 21 oktober 2003 och signerat “LAVAICA”. Detta visar inte att påkallelsen överlämnats till behörig företrädare för ALPL personligen. Inte heller vad Lenmornii anfört angående kurirföretaget UPS rutiner visar detta.

9. Påkallelse kan också ske genom att en underrättelse om skiljeförfarande levereras till motpartens affärsställe, bostad eller postadress (“place of business, habitual residence or mailing address”). Med affärsställe respektive postadress måste avses den plats eller adress där bolaget vid tidpunkten faktiskt bedriver verksamhet eller i vart fall tar emot post (jfr Holtzmann-Neuhaus, A Guide To The UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration, 1989, s. 186). Enligt företrädare för ALPL flyttade bolaget från adressen på Strandvägen till en adress på Lidingö under år 2002. Anmälan om adressändring gjordes till Bolagsverket i november 2002, varefter registrering och kungörelse av den nya adressen skedde i december samma år. Påkallelsen, som under hösten 2003 skickades till adressen på Strandvägen, har således inte levererats till ALPL:s vid tidpunkten aktuella affärsställe eller postadress. Detsamma gäller de två brev om utseende av skiljeman respektive utseende av ordförande i skiljenämnden som i december samma år skickades till denna adress.

10. Enligt modellagen kan underrättelse i sista hand ske genom att meddelandet skickas till motpartens senast kända affärsställe eller postadress, under förutsättning att partens aktuella affärsställe eller postadress trots rimliga efterforskningar inte har gått att finna. Bestämmelsen synes för sin tillämpning förutsätta att ett misslyckat försök att överlämna försändelsen har gjorts och att adressaten därefter, trots rimliga efterforskningar, inte har kunnat återfinnas. Efter det misslyckade delgivningsförsöket den 21 oktober 2003 har emellertid inte några ytterligare försök att överlämna påkallelsen gjorts. Inte heller kan påkallelse anses ha skett genom de brev som därefter skickades av ICAC till adressen på Strandvägen, eftersom det inte visats att företrädare för ALPL nåtts av dessa meddelanden och hursomhelst har några efterforskningar i syfte att finna ALPL:s aktuella adress inte gjorts. Påkallelse har således inte skett på det sätt som föreskrivs i artikel 3 (1) i modellagen.

11. Lenmornii har slutligen anfört att överklagandet ska bifallas även om ALPL inte i vederbörlig ordning underrättats om skiljeförfarandet, då ALPL underlåtit att informera om den nya adressen och till och med medvetet vilselett Lenmornii att den gamla adressen gällde genom att uteslutande använda denna vid korrespondens. Det är i och för sig klarlagt att ALPL under år 2003 tillsänt Lenmornii faxmeddelanden i vilka adressen på Strandvägen alltjämt angetts. Detta kan dock inte få till följd att skiljedomen ska erkännas och förklaras verkställbar trots att de grundläggande rättssäkerhetskrav som föreskrivs i modellagen inte är uppfyllda.

12. ALPL får mot denna bakgrund anses ha visat att undantagsbestämmelsen i 54 § 2 LSF är tillämplig. Hovrättens beslut ska således fastställas.

- – -.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

- – -.

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Kerstin Calissendorff, Per Virdesten, Gudmund Toijer, referent, och Lena Moore) meddelade den 16 april 2010 följande beslut:

Skäl

1. Lenmorniiproekt OAO (Lenmornii) har ansökt om att skiljedomen ska erkännas och verkställas i Sverige. A.L. & Partner Leasing AB (ALPL) har hävdat att ansökan ska avslås, eftersom ALPL fått kännedom om skiljeförfarandet och skiljedomen först sedan verkställighet sökts av Lenmornii.

2. Som huvudregel gäller att en utländsk skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal erkänns och verkställs i Sverige (53 § lagen, 1999:116, om skiljeförfarande). Detta gäller dock inte om den part, mot vilken skiljedomen åberopas, visar att parten inte i vederbörlig ordning har underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skiljeförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan (54 § 2 samma lag).

3. Lagen om skiljeförfarande går i denna del tillbaka på New York-konventionen från år 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar (särskilt artikel V). I samband med att konventionen införlivades med svensk rätt kommenterade lagstiftaren beviskravet på den part som gör gällande att det finns ett hinder för erkännande och verkställighet av nu aktuellt slag. Det framhölls då att parten med avvikelse från vad som är brukligt ska visa att den andra parten – alltså den part som har påkallat skiljeförfarandet – inte har fullgjort en underrättelseplikt eller liknande. Bedömningen var att beviskravet därför inte kunde ställas högt (prop. 1971:131 s. 37 och 39). Lagmotiven ger vid handen att det får betydelse också hur frågan om underrättelse har behandlats i skiljedomen (jfr NJA 1989 C 22).

4. Skiljetvisten avgjordes i detta fall utan att ALPL tog del i förfarandet. Skiljedomstolen fann enligt domen att ALPL hade tagit emot Lenmorniis påkallelseskrift genom att den sänts till en adress på Strandvägen i Stockholm. Domstolen konstaterade att ALPL hade denna adress enligt såväl påkallelseskriften som parternas avtal. Skiljedomstolen fann också stöd för mottagandet i en underrättelse om delgivning som lagts fram i tvisten; en “subpoena” som sänts till samma adress hade däremot returnerats med notering om att adressaten inte fanns på den angivna adressen.

5. I förevarande ärende har det framkommit att ALPL hade ändrat sin adress till Patron Haralds väg på Lidingö och lämnat lokalerna på Strandvägen innan skiljeförfarandet inleddes av Lenmornii. Utredningen får, i linje med vad hovrätten har funnit, anses visa även att påkallelsen och övriga skrifter i skiljeförfarandet inte lämnades till någon behörig företrädare för ALPL och att bolaget inte heller på något annat sätt nåtts av handlingarna.

6. Lenmornii har emellertid gjort gällande att ALPL ändå ska anses ha fått underrättelse om skiljeförfarandet, bl.a. på den grunden att ALPL inte informerade Lenmornii eller skiljedomstolen om adressändringen.

7. De bestämmelser om erkännande och verkställighet av skiljedom som finns i lagen om skiljeförfarande och i New York-konventionen bör tolkas mot bakgrund av den allmänna strävan att underlätta verkställighet som konventionen ger uttryck för (se NJA 2003 s. 379 med hänvisningar).

8. Vad som i konventionen sägs om underrättelse “i vederbörlig ordning” lämnar dock inte någon närmare vägledning om de krav som ska ställas på en underrättelse om skiljeförfarande. Det måste emellertid ställas höga krav beträffande en underrättelse som gäller själva det grundläggande förhållandet att ett skiljeförfarande ska inledas (påkallelseskriften). Från rättssäkerhetssynpunkt är det inte godtagbart att en skiljedom erkänns och verkställs mot en part som inte underrättats om skiljeförfarandet eller ens kunnat känna till att det pågår. När det gäller den nämnda underrättelsen bör det därför upprätthållas ett principiellt krav på att den ska ha nått motparten. Vad Lenmornii har anfört om motpartens skyldighet att anmäla sin nya adress saknar bäring på den situationen att motparten inte har fått reda på att skiljeförfarande inletts.

9. Om det inte framgår av skiljedomen eller på annat sätt att motparten har nåtts av underrättelsen eller om motparten i ett ärende om erkännande och verkställighet av skiljedomen kan lägga fram en utredning som reser beaktansvärt tvivel om att motparten har nåtts av underrättelsen, får det normalt anses föreligga hinder mot erkännande och verkställighet enligt 54 § 2 lagen om skiljeförfarande. Om det däremot framgår att motparten ändå har kunnat utföra sin talan i skiljeförfarandet, ställer sig saken annorlunda.

10. Mot den nu angivna bakgrunden och med hänsyn till vad som har kommit fram i ärendet, får ALPL anses ha visat att bolaget inte i vederbörlig ordning har underrättats om skiljeförfarandet. Det finns därför hinder mot erkännande och verkställighet av skiljedomen. Hovrättens beslut ska följaktligen stå fast.

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

HD:s beslut meddelat: den 16 april 2010.

Mål nr: Ö 13-09.

Lagrum: 53 och 54 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande.

Rättsfall: NJA 1989 C 22 och NJA 2003 s. 379.