Högsta domstolen referat NJA 2010 s. 583

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2010 s. 583
Målnummer
Ö1125-09
Avdelning
1
Avgörandedatum
2010-11-30
Rubrik
Kyrkan i Näs på södra Gotland sägs ha uppförts år 1182. Vid samma tid skänktes en fastighet till prästens försörjning av socknens självägande bönder. Frågan har nu uppkommit vem som äger fastigheten.
Lagrum
•  9 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan
•  10 § lagen (1998:1592) om införande av lagen om Svenska kyrkan

Lantmäterimyndigheten i Gotlands län

Efter förordnande av Länsstyrelsen i Gotlands län förrättade lantmäterimyndigheten i länet äganderättsutredning beträffande fastigheterna Näs annex 1:1 och Hellvi annex 1:1 i Gotlands kommun.

Näs församling gjorde anspråk på att vara ägare till Näs annex 1:1 och Hellvi församling gjorde anspråk på att vara ägare till Hellvi annex 1:1. Prästlönetillgångar i Visby stift gjorde genom förvaltaren Egendomsnämnden i Visby stift anspråk på att vara ägare till de båda fastigheterna.

Lantmäterimyndigheten (förrättningslantmätaren Gert Lundquist) anförde i beslut den 9 januari 2006:

Det torde vara helt klart att fastigheterna tillhör Svenska kyrkan. Frågan är då vilken organisation inom Svenska kyrkan som skall anses vara ägare. Egentligen borde detta vara en sak för Svenska kyrkan att internt bestämma men här har staten “lagt sig i” genom att lagstifta om skiljandet av Svenska kyrkan från staten.

I de flesta stiften har som lagfaren ägare till prästlönefastigheter antecknats “Svenska kyrkan, org. nr. 000000-0000”. Detta innebär att en del skriftväxling och andra kontakter angående prästlönefastigheterna sker med Svenska kyrkan centralt medan en del kontakter tas direkt med respektive stift. Denna något förvirrande ordning blir dock inte aktuell beträffande fastigheterna Hellvi annex 1:1 och Näs annex 1:1 eftersom äganderättsanspråk ej inkommit från Svenska kyrkan centralt.

Fastigheterna Hellvi annex 1:1 och Näs annex 1:1 är upptagna i Egendomsnämndens förteckning över prästlönefastigheter. Ingen part har ifrågasatt att berörda fastigheter är prästlönetillgångar.

Enligt 9 § SFS 1998:1591, Lag om Svenska kyrkan, har prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) till ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse och skall förvaltas av Svenska kyrkan såsom självständiga förmögenheter.

I 10 § SFS 1998:1592, Lag om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan, utvecklas bland annat hur äganderätten till prästlönetillgångarna skall behandlas. Andra meningen “De utgör särskilda rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter.” Fjärde meningen “Prästlönefastigheter och prästlönefonder skall ägas av dessa rättssubjekt.”

Fastighetsägare är enligt lag skyldiga att söka lagfart på de fastigheter de äger. Genom lagfarten ges offentlighet åt vem som är ägare och som kan företräda fastigheten i olika sammanhang.

Genom kyrkoordningen och delegationsbeslut förvaltas prästlönetillgångarna i Visby stift av Egendomsnämnden i Visby stift.

Prästlönetillgångarna, som tidigare användes för prästens försörjning, har kommit i kyrkans ägo genom gåvor och donationer från församlingsmedlemmarna. Lantmäterimyndigheten har därför förståelse för äganderättsanspråken som inkommit från de båda församlingarna.

Om församlingarna får lagfart på prästlönefastigheterna kommer det emellertid att skapa oordning i den dagliga förvaltningen av fastigheterna. Detta kan knappast ha avsetts med ovan citerade utdrag ur 10 § SFS 1998:1592.

Att besluta att Hellvi annex 1:1 och Näs annex 1:1 skall ägas av Prästlönetillgångar i Visby stift synes mest lämpligt eftersom lagfart då kommer att antecknas för den juridiska person som “får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter”. Förrättningslantmätaren finner att den “något luddiga” lagtexten skall tolkas på detta sätt eftersom det är den tolkning som bäst överensstämmer med lagtextens intentioner. Prästlönetillgångar i Visby stifts äganderättsanspråk skall därför godtas.

Gotlands tingsrätt, fastighetsdomstolen

Näs och Hellvi församlingar överklagade i Gotlands tingsrätt, fastighetsdomstolen och yrkade att Lantmäterimyndighetens beslut skulle upphävas och att församlingarna skulle anses vara ägare till respektive fastighet.

Prästlönetillgångar i Visby stift bestred ändring.

Fastighetsdomstolen (lagmannen Mikael Mellqvist) anförde i utslag den 18 april 2008:

Skäl

Så som Lantmäterimyndigheten helt riktigt konstaterar föreskrivs i 10 § lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan (införandelagen) bl.a. att egendom av det slag som tvisten rör ska förvaltas såsom självständiga förmögenheter inom Svenska kyrkan och att de i form av prästlönetillgångar utgör ett särskilt rättssubjekt. Vidare anges att sådan egendom ska ägas av dessa rättssubjekt, dvs. prästlönetillgångar (som bl.a. alltså består av prästlönefastigheter).

Den språkliga innebörden av bestämmelserna ovan är alltså att prästlönefastigheter är såväl ett självständigt objekt som ett självständigt subjekt. Denna konstruktion är av stiftelsekaraktär, men den regleras inte i stiftelselagen utan exklusivt i här angiven införandelag (se vidare prop. 1997/98:116 s. 95 f. och s. 115). Det innebär alltså att det är ifrågavarande prästlönetillgång som äger prästlönefastigheten. Fastigheterna Hellvi annex 1:1 och Näs annex 1:1 ägs alltså enligt denna reglering varken av Svenska kyrkan, Visby stift eller någon av Hellvi och Näs församlingar.

Av 9 § införandelagen framgår dock, genom hänvisningar, att Svenska kyrkan ska ha äganderätten till den i målet omtvistade egendomen.

Den kan tyckas märkligt att det i en och samma lag finns bestämmelser som pekar ut två olika rättssubjekt som ägare till ett och samma objekt. Bakgrunden till denna – som Lantmäterimyndigheten har uttryckt det – “något luddiga” reglering torde stå att finna i de ansträngningar lagstiftaren har gjort för att åstadkomma en godtagbar kompromiss mellan de olika inomkyrkliga intressen som gjort sig gällande i anledning av Svenska kyrkans särskiljande från staten.

Innebörden av denna i och för sig motstridiga reglering synes vara att egendomen i någon sorts övergripande, men svårbestämbar, mening ska tillhöra Svenska kyrkan med äganderätt och förvaltas av det stift inom vilket fastigheten i fråga är belägen. Detta beskrivs i förarbetena som något en gradvis utveckling i samförstånd mellan kyrkan och staten har lett till (se a. prop. s. 99). Denna utveckling kan sägas bl.a. ha inneburit att egendomens koppling till en bestämd församling successivt har tunnats ut.

Med hänsyn till det nu sagda är det uteslutet att bestämma att fastigheterna ska anses ägas av Hellvi respektive Näs församling. I stället ska det bestämmas som Lantmäterimyndigheten har gjort, dvs. äganderätten till de båda fastigheterna ska tillkomma “Prästlönetillgångar i Visby stift”. Församlingarnas överklaganden ska därför avslås.

Utslag

Fastighetsdomstolen avslår överklagandet.

Svea hovrätt

Näs församling överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid fastighetsdomstolen förda talan.

Hovrätten (hovrättsrådet Lars Dirke, fastighetsrådet Anders Dahlsjö samt hovrättsråden Ulla Bergendal och Liselotte Rågmark, referent) anförde i utslag den 10 februari 2009:

Hovrättens skäl

Vid den delning mellan staten och Svenska kyrkan som beslutades under senare delen av 1990-talet reglerades också egendomsfrågor som uppkom med anledning av delningen. Regleringen innebar bl.a. att prästlönetillgångar föreskrevs vara särskilda rättssubjekt med rättskapacitet som äger prästlönefastigheter och prästlönefonder (10 § första stycket lagen [1998:1592] om införande av lagen [1998:1591] om Svenska kyrkan, införandelagen). Vidare överfördes äganderätten till viss tidigare specialreglerad egendom till olika kyrkliga enheter (9 § införandelagen). Äganderättsöverföringen enligt 9 § innefattade dock inte prästlönefastigheter enligt 41 kap. 1 § första stycket 1 kyrkolagen (1992:300). Mot bakgrund av denna reglering anser hovrätten att det tydligt kommit till uttryck att om en fastighet är en prästlönefastighet så ägs den av den ifrågavarande prästlönetillgången och lagfart för fastigheten kan då också utfärdas för prästlönetillgången (jfr 2 § lagen [2002:385] om lagfart i vissa fall för Svenska kyrkan m.m., se prop. 2001/02:136 s. 18).

Församlingens invändning i målet riktar sig närmast mot hur lagstiftaren, i samband med relationsförändringen mellan staten och Svenska kyrkan, fördelat äganderätten till sådan kyrklig jord som utgörs av prästlönefastigheter. Enligt hovrättens bedömning saknas det emellertid skäl att inte tillämpa lagrummen i enlighet med vad som anförts ovan.

Den fråga som prövas genom äganderättsutredningen är om det kan anses utrett att – såsom Prästlönetillgångar i Visby stift påstår – fastigheten Näs annex 1:1 är en prästlönefastighet. Under ärendets gång har det varit ostridigt mellan parterna att fastigheten är en prästlönefastighet, och den har sedan länge funnits upptagen i Egendomsnämnden Visby stifts förteckning över prästlönefastigheter. Hovrätten finner det därmed klarlagt att Näs annex 1:1 är en prästlönefastighet. Äganderätten till fastigheten ska således anses tillkomma Prästlönetillgångar i Visby stift och överklagandet ska därför avslås.

Hovrättens avgörande

Hovrätten avslår överklagandet.

Högsta domstolen

Näs församling överklagade och vidhöll sitt yrkande att församlingen framför Svenska kyrkan skulle anses vara ägare till Näs annex 1:1.

Prästlönetillgångar i Visby stift bestred bifall till församlingens yrkande men gjorde i HD gällande att äganderätten till Näs annex 1:1 inte skulle anses tillkomma Prästlönetillgångar i Visby stift utan det självägande rättssubjekt som prästlönetillgångarna utgjorde.

Kammarkollegiet avgav yttrande i målet.

Sedan Näs församling uppgått i Havdhems församling övertog denna den av Näs församling förda talan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande följande beslut.

Skäl

1. Efter det att målet anhängiggjorts har Näs församling gått upp i Havdhems församling. Havdhems församling har i HD tagit över Näs församlings talan.

2. Församlingen har till grund för sin talan hävdat i huvudsak att den mark som utgör fastigheten Näs annex 1:1 en gång i tiden skänkts av dåvarande medlemmar i Näs församling och därmed alltid har tillhört församlingen, varav följer att församlingen ska betraktas som ägare till fastigheten. I HD har församlingen anfört att den är överens med motparten om att fastigheten är en prästlönefastighet, men att Prästlönetillgångar i Visby stift inte ska anses vara ägare till fastigheten.

3. Sedan kristendomen etablerats i landet på 1000-talet ankom det enligt den kanoniska rätten på medlemmarna i församlingarna att skaffa mark till kyrkan, prästbostället och prästens försörjning (se bl.a. Emil Hildebrand, Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar, 1896 s. 55 och C.G. Normann-Lundberg, Äganderätten till prestgårdarne i Sverige under medeltiden, 1915 s. 6). Detta skedde främst genom att de jordägande bönderna i församlingen, enskilt eller tillsammans, skänkte egendom till kristet ändamål (Normann-Lundberg, a.a. s. 74).

4. Det saknas skäl att ifrågasätta påståendet i målet att Näs församling bildades 1182 och att en kyrka då stod färdig. Till denna måste en prästgård med mark för prästens försörjning ha funnits, “prestbordet” av latinska mensa (se Normann-Lundberg, a.a. s. 9, 72 f.). Församlingen tillhörde Linköpings stift inom den katolska kyrkan. Det förhållandet att fastigheten bär beteckningen annex innebär att marken ursprungligen kan ha tillhört en annan församling. Den inventarieförteckning från 1594 som församlingen har åberopat som skriftlig bevisning upptar jord och egendom som vid den tiden tillhörde Näs kyrka och prästgård. Det framgår emellertid inte att den mark som omnämns där är den mark som idag benämns Näs annex 1:1. Av handlingen kan därmed inte några slutsatser om fastighetens ursprung dras.

5. Överlåtelse av fast egendom skedde under tidig medeltid främst genom skötning (en procedur där en torva av jorden överlämnades, se SOU 1931:24 s. 7 f.). Först senare kom urkunder att användas. Det är därför inte märkligt att handlingar saknas som utvisar fastighetens ursprung.

6. Församlingens påstående att marken skänkts av medlemmar i församlingen till prästens försörjning är emellertid inte bestritt och bör därför godtas (jfr SOU 1931:24 s. 11).

7. I juridisk praxis och vetenskap har sedan lång tid tillbaka hävdats att de donationer som i tidig medeltid skett till kyrkliga och välgörande ändamål har fått formen av stiftelseliknande juridiska personer (se Erik Schalling, Den kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige, 1920 s. 227, annan uppfattning Normann-Lundberg, a.a. s. 83 f.). Fastigheten har genom sitt ändamål ansetts äga sig själv och har därmed bildat en självständig person (jfr Halvar G.F. Sundberg, Allmän Förvaltningsrätt, 1954 s. 25 ff. och Kyrkorätt, 1948 s. 288 f.). När denna uppfattning har tillkommit och hur den har utvecklats kan inte sägas säkert. Att de donationer som skett har kombinerats med ett kyrkligt ändamål torde ligga i sakens natur och bör inte sättas i fråga. Detta innebär emellertid inte att en stiftelse i den mening som gäller för modern tid har uppkommit genom donationen.

8. En gåva kännetecknas av att givaren överlåter viss egendom med full äganderätt till en redan existerande fysisk eller juridisk person samt, i här aktuella fall, villkorar gåvan med ett bestämt ändamål. Mottagaren av gåvan erhåller genom denna full äganderätt till egendomen, men är förpliktad att fullgöra den prestation som har föreskrivits. Den överlåtna egendomen blir i detta fallet inte en avskild del av mottagarens förmögenhet och därmed inte heller ett självständigt rättssubjekt.

9. Rättssubjektivitetsläran, som utgår från grundsatsen att varje mänsklig individ utgör ett rättssubjekt, som äger rättskapacitet eller förmågan att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, har tillkommit först i modern tid. Vid den tid då den omtvistade marken skänktes till kyrkan fanns inte detta betraktelsesätt. Än mer okänt var begreppet juridisk person, som är en till det autonoma rättssubjektet hörande analogibildning (se t.ex. Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt, 1851 s. 106, och Karl Olivecrona, Begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, 1928 s. 9).

10. Varken under medeltiden eller början av den därpå följande s.k. nya tiden tillerkändes individen någon generell rättskapacitet. Avgörande för omfattningen av den enskildes rättskapacitet var så sent som på 1800-talet i stället vilken persongrupp vederbörande hörde till (Lars Tengwall, Twistemåls Lagfarenheten utur Sweriges Rikes Lag och Stadgar, 1802 s. 25). Rättssubjektiviteten bestämdes således olika alltefter den rättsliga ställning eller status som denne uppträdde i. Framför allt var det tillhörigheten till ett visst stånd som gav individen olika mått av förmåga att företa rättshandlingar (se t.ex. Claes Peterson, Från romerskrättsligt statustänkande till en allmäneuropeisk rättssubjektivitet: den svenska utvecklingen 1750-1850 i Festskrift till Åke Frändberg, 2003 s. 205).

11. Stiftelseinstitutet i sin nuvarande form uppmärksammades i den juridiska doktrinen först i mitten på 1800-talet (se Schrevelius, a.a. s. 106). Den första lagregleringen skedde år 1929. De rekvisit som konstituerar en stiftelse idag är att det existerar en självständig förmögenhet, ett fortvarande bestånd och ett bestämt ändamål (se t.ex. Gustav Olin, Nordisk Familjebok, andra upplagan, 1917 s. 1358 ff.). Mellan den äkta stiftelsen och det som utgör en gåva kan finnas en rad olika former vilkas rättsliga status kan synas osäker (se Hjalmar Karlgren, Ändamålsbestämmelse och stiftelse, 1951 s. 48 ff.). En gåva av det slag som beskrivits ovan brukar betecknas som en osjälvständig stiftelse (se a.a.).

12. Vid bedömningen av vilken rättslig status som uppkom för de donationer av mark till kyrkligt ändamål som skedde under medeltiden torde det inte vara möjligt att använda det stiftelsebegrepp som utvecklades i doktrin och praxis under andra hälften av 1800-talet och framför allt på 1900-talet (jfr dock rättsfallet NJA 1928 s. 240). Framför allt synes det vara av vikt att uppmärksamma det moderna rättssystemets skillnad mellan stiftelse och korporation. Medan t.ex. ett aktiebolag eller en förening representerar ett fysiskt personunderlag saknar en stiftelse ett sådant (se Karl Olivecrona, a.a. s. 33 f.). Denna distinktion var en före mitten av 1800-talet okänd begreppsbildning.

13. De medeltida stiftelseliknande instituten torde ha sorterats in under det romerska universitasbegreppets allmänna principer som ett slag av korporativa inrättningar (se Reiner Schultze, Stiftungsrecht i Handwörterbuch der deutschen Rechtsgeschichte sp. 1986). I egenskap av en universitas (d.v.s. en under medlemmarnas växling bestående enhet, se Olivecrona, a.a. s. 56 och 86 ff.) kunde stiftelsen konstrueras som en egen avskild förmögenhet. Ur systematisk synvinkel var den en korporation utan självständig rättslig tillvaro. När stiftelsen företog en rättshandling uppfattades denna nämligen samtidigt som en handling företagen av den fysiska personen.

14. Karaktäristiskt för äldre tiders stiftelser var att de grundade sin rättsliga tillvaro på en statlig sanktion, antingen genom ett formellt beslut, en koncession, eller genom att de sedvanerättsligt vann acceptans av statsmakten (se t.ex. Schultze, a.a. sp. 1985-1986). Vid vilken tid en sådan acceptans gavs för dessa äldre stiftelser är inte möjligt att slå fast.

15. Av det anförda följer att den donation av fastigheten Näs annex 1:1 som skett på medeltiden (från en eller flera personer) inte har inneburit att en juridisk person har bildats. Med tidens gång och ändrade rättsliga förhållanden får emellertid anses att donationen har blivit ett självständigt rättssubjekt och en juridisk person i den gällande rättens mening. Förvaltningen av denna juridiska person har skett inom den kyrkliga verksamheten.

16. Kyrkliga församlingar vann rättskapacitet så sent som på 1800-talet, år 1817 på landet och 1843 i staden (se bl.a. prop. 1997/98:116 s. 83, Schalling a.a. s. 225). Av detta förhållande följer att församlingarna dessförinnan inte kan ha förvärvat äganderätten till mark. Då äganderättsförhållandet beträffande Näs annex 1:1 inte torde ha förändrats efter 1817 finns inte anledning att utgå från annat än att det självständiga, stiftelseliknande, rättssubjekt som har ägt fastigheten från begynnelsen har varit ägare även därefter.

17. Fastigheter som en gång i tiden skänkts för underhåll av en präst och egendom som trätt i sådana fastigheters ställe benämns prästlönefastigheter. I förarbetena till de författningar som reglerar kyrkans skiljande från staten framhölls att – medan t.ex. fast egendom på vilken en kyrka eller en prästgård är uppförd skulle överföras till församlingen – ingen ändring var avsedd beträffande äganderätten till prästlönefastigheter (se SOU 1997:47 s. 188 och 225 samt prop. 1997:116 s. 100 f.).

18. I 9 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan föreskrivs att prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse samt att prästlönetillgångar ska förvaltas av Svenska kyrkan som självständiga förmögenheter.

19. I 10 § lagen (1998:1592) om införande av lagen om Svenska kyrkan stadgas att prästlönetillgångarna utgör särskilda rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter. Vidare sägs att prästlönefastigheter och prästlönefonder ska ägas av dessa rättssubjekt.

20. Fastigheten Näs annex 1:1 är alltså alltjämt ett självägande stiftelseliknande subjekt.

21. Havdhems församlings talan att församlingen ska anses äga Näs annex 1:1 ska således ogillas. Emellertid är ägaren inte heller Prästlönetillgångar i Visby stift.

22. Av det anförda följer att beslutet i äganderättsutredningen (äganderättsförteckningen) ska ändras så att fastigheten Näs annex 1:1 anses ägd av Näs annex 1:1 (prästlönetillgångar).

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens utslag fastställer HD att fastigheten Näs annex 1:1, Gotlands kommun, ägs av fastigheten Näs annex 1:1 (prästlönetillgångar).

HD (justitieråden Marianne Lundius, Torgny Håstad, referent, Per Virdesten, Lena Moore och Göran Lambertz) meddelade den 30 november 2010 följande slutliga beslut:

Skäl

1. Näs församling har uppgått i Havdhems församling, som övertagit den av Näs församling förda talan.

2. Kyrkan i Näs på Södra Gotland sägs ha uppförts år 1182. Det får antas att fastigheten Näs annex 1:1 i enlighet med kanonisk rätt och sedvanan på medeltiden skänkts av socknens självägande bönder för prästens försörjning (jfr SOU 1931:24 s. 10 f. och 36 f. samt SOU 1997:47 s. 40).

3. Parterna är överens om att fastigheten Näs annex 1:1 vid överlåtelsen på medeltiden kom att utgöra en självägande tillgång, så småningom benämnd prästlönefastighet och med nutida terminologi närmast en stiftelse (se Kammarkollegiets yttrande i målet samt SOU 1997:47 s. 40 och 188). Församlingen (socknen) blev indirekt en destinatär i den meningen att församlingens ansvar för prästens försörjning därmed delvis löstes. Parterna är vidare överens om att kyrkliga församlingar på landet blev juridiska personer först år 1817. Det har inte påståtts att fastigheten efter år 1817 överlåtits till Näs församling. Under sådana förhållanden får det anses utrett att fastigheten fortfarande utgjorde en självägande prästlönefastighet när kyrkan skildes från staten den 1 januari 2000. (Jfr Halvar G.F. Sundberg, Kyrkorätt, 1948, s. 288 ff.)

4. I förarbetena till de författningar som reglerar kyrkans skiljande från staten framhölls att – medan t.ex. fast egendom på vilken en kyrka eller prästgård är uppförd skulle överföras till församlingen – ingen ändring var avsedd när det gäller äganderätten till prästlönefastigheter och andra prästlönetillgångar (se SOU 1997:47 s. 188 och 225 samt prop. 1997/98:116 s. 100 f.; jfr även prop. 2001/02:136 s. 11 och 18).

5. I 9 § lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan föreskrivs att prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse samt att prästlönetillgångar ska förvaltas av Svenska kyrkan som självständiga förmögenheter.

6. I 10 § lagen (1998:1592) om införande av ovan nämnda lag stadgas att prästlönetillgångarna utgör särskilda rättssubjekt som får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter. Vidare står där att prästlönefastigheter och prästlönefonder ska ägas av dessa rättssubjekt.

7. Fastigheten Näs annex 1:1 är alltså alltjämt en självägande tillgång.

8. Härav följer att Havdhems församlings talan att församlingen ska anses äga Näs annex 1:1 ska ogillas. Men därav följer också – i enlighet med vad Prästlönetillgångar i Visby stift genom Egendomsnämnden anfört i HD – att ägaren inte är “Prästlönetillgångar i Visby stift” (jfr SOU 2001/02:136 s. 12). En sådan ägarbeteckning skulle bl.a. antyda att Näs annex 1:1 utan vidare häftar för skulder som någon annan prästlönefastighet i Visby stift har ådragit sig (jfr däremot prop. 1997/98:116 s. 100 f., där det hävdas att det torde sakna praktisk betydelse huruvida fastigheterna betraktas som ett rättssubjekt per fastighet, per församling som den ursprungligen härrör från eller per stift).

9. Beslutet i äganderättsutredningen (äganderättsförteckningen) ska således ändras så att fastigheten Näs annex 1:1 ska anses ägd av Näs annex 1:1 (prästlönetillgång).

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens utslag fastställer HD att fastigheten Näs annex 1:1, Gotlands kommun, ägs av fastigheten Näs annex 1:1 (prästlönetillgång).

HD:s beslut meddelat: den 30 november 2010.

Mål nr: Ö 1125-09.