Högsta domstolen referat NJA 2011 s. 725

Instans
Högsta domstolen
Referat
NJA 2011 s. 725
Målnummer
B750-11
Avdelning
1
Avgörandedatum
2011-11-02
Rubrik
Ett åtal för oaktsamt brott har ogillats, eftersom det har saknats samband mellan den tilltalades oaktsamhet och hans bristande insikt om risken för att den relevanta gärningsomständigheten förelåg.
Lagrum
21 § och 36 § strålskyddslagen (1988:220)

Uppsala tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Uppsala tingsrätt mot J.H. och M.K. för brott mot strålskyddslagen med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkten 1).

J.H. och M.K. har den 8 juli 2010 i Uppsala uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft en laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats utan att ha tillstånd till det.

Lagrum: 21 § och 36 § 2 strålskyddslagen (1988:220) samt 7 och 12 §§ strålskyddsförordningen (1988:293) och Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om lasrar (SSMFS 2008:14).

Laserpekaren yrkades förverkad från M.K.

J.H. åtalades dessutom för olovlig körning (grovt brott) med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkterna 2-3).

J.H. har den 6 och 12 augusti 2010 fört moped klass I i Uppsala utan att vara berättigad till det. – Brotten är att anse som grova, då J.H. tidigare lagförts för olovlig körning.

Lagrum: 3 § första stycket 2 p. trafikbrottslagen (1951:649).

J.H. erkände ett visst handhavande med laserpekaren men bestred ansvar på den grunden att innehavet skulle ses som ett ringa brott. Han erkände olovlig körning, grovt brott, i två fall.

M.K. erkände att han innehaft laserpekaren men bestred ansvar eftersom han hade trott att det varit en tillåten laserpekare. Han hade ingen erinran mot förverkandeyrkandet.

Tingsrätten (tingsfiskalen Cecilia Magnusson) anförde följande i dom den 6 oktober 2010.

Domskäl

Skuld

Åtalspunkten 1

Åklagaren har som bevisning, utöver förhör med M.K. och J.H., åberopat beslagsprotokoll och protokoll över effektmätning av laserpekare.

De hörda har i huvudsak uppgett följande.

M.K.

Han och J.H. gick hem till deras kompis H. De hade med sig laserpekaren dit. Efter ett tag gick de ner mot Kvarngärdet. Han minns inte vem som hade laserpekaren på vägen dit men när de närmade sig Kvarngärdet tog han den själv och la den innanför byxorna. Det stämmer inte att han la den i kalsongerna. Han känner inte till något om laserpekare och han hade inte läst varningstexten som fanns på den. Han skulle inte innehaft den eller använt den om han hade vetat om att den var olaglig. Han känner inte till vad klass III innebär. Han minns inte idag att J.H. hade laserpekaren på väg till Kvarngärdet men om han sagt så till polisen så stämmer det.

J.H.

Han var hemma hos M.K. och de gick sedan vidare till H. Ytterligare en kompis, A. ringde och de träffades utanför H:s hus och de gick mot Kvarngärdet. Han fick pekaren av M.K. och lyste mot garage som de passerade. När de kom till kiosken vid Kvarngärdet lämnade han tillbaka laserpekaren till M.K. Han läste inte vad som stod på pekaren men han såg det inte som något olagligt. Han hade pekaren i max en till två minuter. Han bytte plats på batterierna eftersom den lyste dåligt.

Tingsrättens bedömning

Av Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrift om lasrar (SSMFS 2008:14) framgår bl.a. att det krävs tillstånd för att inneha en laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats. Av det åberopade undersökningsprotokollet framgår att den laserpekare som tagits i beslag är en laserpekare i antingen laserklass 3B eller 4. Den är därför tillståndspliktig. Av M.K:s och J.H:s uppgifter har framkommit att de båda innehaft laserpekaren. Det har inte framkommit något som talar för att de haft tillstånd till detta. För att M.K. och J.H. ska kunna dömas för innehavet krävs dessutom att de handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet samt att innehavet inte bedöms som ringa. I målet har framkommit att varken M.K. eller J.H. haft någon kunskap om laserpekare och de gränsvärden som avgör om innehavet är tillståndspliktigt. De har inte heller tagit del av den information som funnits på laserpekaren avseende dess effekt. Genom att inte ta reda på vad som gäller för laserpekare ifråga om tillståndsplikt har M.K. och J.H. enligt tingsrätten i vart fall varit oaktsamma. Tingsrätten anser inte heller att innehavet är att se som sådant ringa innehav som är straffritt även om J.H:s innehav varit kortvarigt och batterierna i laserpekaren varit dåliga. Det har inte heller enligt tingsrättens mening förelegat någon rättsvillfarelse eller faktisk villfarelse som kan frita M.K. och J.H. från ansvar. De ska därför dömas för brott mot strålskyddslagen.

Åtalspunkterna 2-3

– – –

Genom J.H:s erkännanden är det utrett att han kört moped klass I utan att ha behörighet till detta. Eftersom han tidigare lagförts för olovlig körning ska brotten bedömas som grova.

Påföljd

Påföljden kan stanna vid böter för såväl M.K. som J.H.

Övrigt

Förverkandeyrkandet är lagligen grundat och ska bifallas.

– – –

Domslut

Tingsrätten dömde J.H. och M.K. för brott mot strålskyddslagen enligt 21 § och 36 § 2 strålskyddslagen samt 12 § strålskyddsförordningen och 6 § Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter (SSMFS 2008:14). J.H. dömdes även för olovlig körning enligt 3 § första stycket p. 2 trafikbrottslagen. Påföljden bestämdes för J.H. till 60 dagsböter och för M.K. till 30 dagsböter. Den i beslag tagna laserpekaren förklarades förverkad.

Svea hovrätt

J.H. överklagade i Svea hovrätt. Han yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för brott mot strålskyddslagen och sätta ned antalet dagsböter.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll och hovrättslagmannen Göran Ewerlöf) anförde följande i dom den 17 januari 2011.

Hovrättens domskäl

Genom tingsrättens dom är det slutligt avgjort att J.H. har gjort sig skyldig till två fall av olovlig körning, grovt brott.

Åklagaren har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten gör samma bedömning som tingsrätten att det av utredningen framgår att J.H. på allmän plats olovligen innehaft en tillståndspliktig laserpekare.

I fråga om J.H. har varit i vart fall oaktsam gör hovrätten följande bedömning. I målet framkommer att han saknade kunskaper om de förhållanden som medförde att laserpekaren var tillståndspliktig. Sådan okunskap utesluter inte ansvar för oaktsamhetsbrott. Det måste vidare krävas av honom att han skulle ha vidtagit i vart fall någon åtgärd för att förvissa sig om vad som gällde beträffande tillståndsplikten. Det har han ostridigt inte gjort. Det fanns flera alternativa möjligheter för honom att skaffa sig sådan kunskap. I det läget kan det inte räknas honom till godo att han, om han hade läst de uppgifter som fanns på laserpekaren, skulle kunnat ha fått en felaktig bild av tillståndsplikten. Han har därför varit oaktsam i straffrättslig mening. Gärningen kan inte anses som ringa.

I påföljdsfrågan finner hovrätten inte anledning att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska således stå fast.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Referenten, hovrättsrådet Magnus Ulriksson, var skiljaktig och anförde följande.

Enligt sin märkning skulle laserpekaren inte omfattas av tillståndsplikten. Det har inte framkommit någon omständighet som talar för att märkningen kunde ha ifrågasatts. Under sådana förhållanden kan J.H. inte anses av oaktsamhet ha brutit mot föreskriften om krav på tillstånd att inneha laserpekare av aktuellt slag. Åtalet för brott mot strålskyddslagen ska därför ogillas. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Högsta domstolen

J.H. överklagade. Han yrkade att HD skulle ogilla åtalet för brott mot strålskyddslagen och sätta ned bötesstraffet.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom skulle ändras.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Claes Söderqvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Genom tingsrättens i den delen inte överklagade dom ska J.H. dömas för olovlig körning, grovt brott, vid två tillfällen.

J.H. har vidare den 8 juli 2010 på allmän plats i Uppsala olovligen innehaft en tillståndspliktig laserpekare. För att han ska dömas till ansvar för brott mot strålskyddslagen krävs att han handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet, dvs. att han kände till att laserpekaren var av sådan beskaffenhet att den krävde tillstånd eller att han misstänkte alternativt borde ha misstänkt detta. I målet har inte framkommit annat än att J.H:s uppgift om att han inte kände till eller misstänkte att laserpekaren var av sådan beskaffenhet, ska läggas till grund för prövningen. Frågan är därmed om han gjort sig skyldig till vad som brukar kallas omedveten oaktsamhet genom att han borde ha förstått att så var fallet. Omedveten oaktsamhet är sparsamt belyst i refererad rättspraxis (jfr t.ex. NJA 1980 s. 374). I doktrinen har ämnet framför allt på senare år behandlats av Jareborg (Allmän Kriminalrätt, 2001) och Asp m.fl. (Kriminalrättens grunder, 2010). Med den precisering av frågeställningen som görs där kan frågan i målet också beskrivas som om J.H. skulle ha förstått att laserpekaren krävde tillstånd om han hade gjort vad han borde ha gjort (Asp m.fl.; a.a., s. 320).

Utgångspunkten vid omedveten oaktsamhet är alltså att gärningsmannen inte har misstänkt att något visst var fallet eller att något visst skulle komma att inträffa. Det första ledet i bedömningen är att pröva vilka åtgärder som var möjliga att vidta för att han eller hon skulle komma till relevant insikt eller åtminstone misstanke om detta. Många gånger räcker det med förhållandevis enkla åtgärder, t.ex. att tänka efter eller förfara med större uppmärksamhet och noggrannhet. Det naturliga kan också ofta vara att skaffa information eller hjälp med att få information. I andra fall kan det handla om mera avancerade åtgärder, kanske dessutom under längre tid. Frågan vad som var möjligt att göra i ett visst fall ska bedömas med hänsyn till gärningsmannens personliga förmåga.

När det står klart vad gärningsmannen kunde ha gjort för att komma till relevant insikt eller misstanke ska det prövas om det också är något som rimligen kunde begäras av honom eller henne. Denna normativa prövning – som i doktrinen kallas för klandervärdhetsledet – ska göras med hänsyn till den enskildes person. Svaret på frågan vad som kunde begäras kan alltså växla beroende på hans eller hennes speciella förutsättningar, t.ex. vad gäller förmågor, erfarenheter och kunskaper.

Av det sagda framgår att det krävs ett orsakssamband mellan gärningsmannens passivitet och den omedvetenhet eller villfarelse som han eller hon befinner sig i. En underlåtenhet att vidta en åtgärd som under alla förhållanden inte skulle ha lett till insikt eller misstanke är alltså inte tillräcklig för straffansvar, även om åtgärden i och för sig framstår som rimlig.

Av polisens protokoll över effektmätning av den laserpekare som innehades av J.H. framgår att denna hade en utgående effekt som med god marginal översteg 5 mW och därmed var tillståndspliktig. Märkningen på laserpekaren angav dock felaktigt att effekten uppgick till högst 5 mW, vilket skulle ha till följd att innehavet inte krävde tillstånd. Riksåklagaren har anfört att märkningen inte överensstämmer med den svenska regleringen och därför i sig borde ha föranlett J.H. att vidta kontrollåtgärder. Av 3 § Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om lasrar (SSMFS 2008:14) framgår emellertid att lasrar kan vara märkta på annat sätt än enligt svensk standard, förutsatt att det erbjuder en likvärdig säkerhet. Mot denna bakgrund har det i målet inte framkommit på vilket sätt som den aktuella – i och för sig engelskspråkiga – märkningen borde ha ingett J.H. tveksamhet i fråga om riktigheten i de uppgifter som framgick av den.

Med utgångspunkt i den information som angavs på märkningen hade J.H. knappast kunnat vidta några åtgärder som skulle ha lett honom till relevant insikt eller misstanke. Det hade sålunda inte spelat någon roll om han hade läst märkningen noggrant och företagit kontrollåtgärder med utgångspunkt i den informationen. Inte heller borde en allmän rimlighetsbedömning ha lett honom till att ifrågasätta laserpekarens effekt, särskilt mot bakgrund av att batterierna var i det närmaste uttjänta och effekten därför nedsatt. Den enda synbarligen verkningsfulla åtgärden hade varit att lämna in laserpekaren till polisen eller annan myndighet för effektmätning. Främst med hänsyn till informationen på märkningen kan det inte anses rimligt att kräva detta av J.H.

Vid denna bedömning kan någon straffbar oaktsamhet inte läggas J.H. till last. Åtalet för brott mot strålskyddslagen ska därmed ogillas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom ogillar HD åtalet för brott mot strålskyddslagen och bestämmer påföljden för olovlig körning, grovt brott, till 40 dagsböter å 50 kr.

HD (justitieråden Marianne Lundius, Ella Nyström, Gudmund Toijer, referent, Göran Lambertz och Martin Borgeke) meddelade den 2 november 2011 följande dom.

Domskäl

1. J.H. ska i enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom dömas för två fall av olovlig körning, grovt brott. Körningarna ägde rum några dagar innan J.H. fyllde 17 år. Frågan är nu om han också ska dömas för brott mot strålskyddslagen (1988:220). Enligt gärningsbeskrivningen har J.H. uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft en laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats utan att ha tillstånd till det.

Tillämpliga regler

2. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 21 § strålskyddslagen döms enligt vad som anges i 36 § 2 till böter eller fängelse i högst två år. De ringa fallen är emellertid undantagna från det straffbara området (38 § första stycket). Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om krav på tillstånd bl.a. för att inneha en teknisk anordning som kan alstra icke-joniserande strålning. Rätten att meddela sådana föreskrifter har delegerats till Strålsäkerhetsmyndigheten (12 § 2 strålskyddsförordningen, 1988:293). Av myndighetens föreskrifter om lasrar (SSMFS 2008:14) framgår det att tillstånd krävs för innehav av laserpekare i laserklass 3B eller 4 på allmän plats (6 §), något som enligt utredningen i målet innebär att tillstånd krävs för pekare med en utgående effekt på mer än 5 milliwatt (mW). Efter vad som anges i föreskrifterna ska lasrar vid överlåtelse för att tas i bruk vara märkta i enlighet med svensk standard eller på något annat sätt erbjuda en likvärdig säkerhet (3 §).

Tillståndsplikt

3. J.H. har under en eller två minuter lånat en laserpekare av en kamrat och lyst på garage som de passerade. Detta får anses utgöra ett innehav i bestämmelsernas mening. Det har skett på allmän plats. Vid mätning har laserpekarens utgående effekt med god marginal överskridit 5 mW. Ett innehav på allmän plats har följaktligen krävt tillstånd, vilket J.H. inte hade.

Oaktsamhet

4. Det är klarlagt att J.H:s själva hantering av laserpekaren, dvs. de åtgärder som han vidtog med den och som alltså ska bedömas som ett innehav, skedde uppsåtligen.

5. Avgörande för om J.H:s gärning är straffbar är om han av oaktsamhet har brutit mot skyldigheten att ha tillstånd. Det ska då noteras att laserpekaren var märkt, dock inte enligt någon svensk standard. Bland annat fanns varningstexten “DANGER” med ett tillägg, också det på engelska, om att den högsta utgående effekten var mindre än 5 mW. Att döma av märkningen skulle laserpekaren därmed inte ha varit tillståndspliktig.

6. Enligt J.H:s egna uppgifter läste han inte texten på pekaren eller tänkte på att det kunde vara olagligt att inneha den. Det finns inte stöd för att J.H. var medveten om att det fanns en risk för att laserpekaren var sådan att han inte fick inneha den utan tillstånd. Någon medveten oaktsamhet har det således inte rört sig om. Frågan är då om han borde ha insett risken för att pekaren var tillståndspliktig (omedveten oaktsamhet). Detta är i sin tur beroende av vad han kunde ha gjort för att komma till insikt om risken.

7. Det finns vissa möjligheter för en enskild person att skaffa information om en laserpekares effekt. Det får också normalt krävas av den som står i begrepp att hantera även en mindre, bärbar laser som en laserpekare att han eller hon i någon utsträckning informerar sig om strålningsegenskaperna – och därmed om riskerna vid användning – för att bedöma om tillstånd krävs. Är det fråga om ett mera tillfälligt, privat bruk får det ofta anses tillräckligt att ta del av märkningen, såvida inte förhållandena i det särskilda fallet ger anledning till en närmare kontroll.

8. Vad som gör att J.H:s handlande måste bedömas som oaktsamt är att han inte försökte skaffa sig insikter om laserpekarens effekt genom att läsa märkningen med varningstext. Någon omständighet som talar för att J.H. skulle ha varit förhindrad att göra detta har inte kommit fram. Han har därmed i och för sig varit oaktsam i förhållande till tillståndsplikten på det sätt som förutsätts för straffansvar.

9. För straffrättsligt ansvar är det emellertid inte tillräckligt att någon av oaktsamhet har låtit bli att göra det som han eller hon borde ha gjort för att komma till insikt om risken för att gärningsomständigheten förelåg eller effekten skulle inträffa. Det måste också finnas ett samband mellan underlåtenheten att göra vad som kunde krävas och den bristande insikten (jfr Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 340).

10. Innebörden av den aktuella varningstexten var sådan att det, om texten hade varit korrekt, inte behövdes något tillstånd för att inneha laserpekaren på allmän plats. J.H:s underlåtenhet att ta del av texten har därmed inte haft något samband med hans bristande insikt om risken för att pekaren var tillståndspliktig.

Slutsatser

11. Åtalet för brott mot strålskyddslagen ska alltså ogillas redan av dessa skäl. Det behöver därmed inte prövas om fallet är ringa och fritt från ansvar på den grunden.

12. Antalet dagsböter bör sättas ned.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut att HD ogillar åtalet för brott mot strålskyddslagen (1988:220) och bestämmer påföljden för olovlig körning enligt 3 § första stycket andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott till 40 dagsböter om 50 kr.

HD:s dom meddelad: den 2 november 2011.

Mål nr: B 750-11.

Lagrum: 21 och 36 §§ strålskyddslagen (1988:220).