Högsta förvaltningsdomstolen referat HFD 2012 ref. 34

Instans
Högsta förvaltningsdomstolen
Referat
HFD 2012 ref. 34
Målnummer
3069-11
Avdelning
1
Avgörandedatum
2012-05-24
Rubrik
Den som är rullstolsburen får i allmänhet anses ha väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer och därmed ha rätt till bilstöd.
Lagrum
2 § förordningen (1988:890) om bilstöd till personer med funktionshinder

Försäkringskassan beslutade den 9 januari 2008 att med stöd av 2 § förordningen (1988:890) om bilstöd till personer med funktionshinder, FBF, avslå A.A:s ansökan om bilstöd. Som skäl för beslutet angavs att kassan bedömde att A.A:s svårigheter att anlita allmänna kommunikationer eller förflytta sig på egen hand inte var tillräckligt omfattande för att hon skulle ha rätt till bilstöd. Vid omprövning den 14 april 2008 ändrade kassan inte sitt tidigare beslut.

A.A. överklagade Försäkringskassans beslut och yrkade att hon skulle beviljas bilstöd i enlighet med sin ansökan. Hon anförde bl.a. följande. Hennes funktionshinder är medfött, väldigt ovanligt och går inte att träna upp då hon saknar muskler i vissa fästen. Det är förvånande att försäkringsläkaren trots detta uppger att hon borde kunna träna upp sin förmåga. Hon kan gå 100-200 meter men blir då trött och får ofta värk i höften. Hon använder alltid rullstol utomhus och kan åka buss själv förutsatt att hon inte har någon packning. Om bussen är handikappanpassad kan hon rulla av och på den själv och har den trappor så kan hon lyfta rullstolen upp och ner själv. Har hon packning blir det svårare då rullstolen kan bli baktung och välta. Hon måste således alltid ha kontroll över rullstolen och kan inte lämna den. Vid regn, snö eller blåst är det väldigt jobbigt för henne att ta sig fram med rullstolen utomhus, särskilt om det är små backar och kullar. Inomhus går hon alltid själv, hon anser att det blir för jobbigt att förflytta sig inomhus med rullstolen. I skolan går hon också alltid då det är omöjligt för henne att ta sig fram med rullstol i skolbyggnaden som är K-märkt. Det tar dock lång tid för henne att komma upp för trapporna då hon inte kan lyfta benet rakt upp mer än fem centimeter och istället får kasta benet framför sig i en halvcirkel vilket kräver mycket plats. Hon måste också hålla sig i en ledstång när hon går upp för trappor eftersom det annars tar lång tid och hon är rädd för att ramla. Hon har svårt att gå på ojämna underlag och snubblar lätt på kullersten eller liknande varför hon alltid använder rullstolen utomhus. Till skillnad från andra ungdomar kan hon inte låna föräldrarnas bil utan behöver en handikappanpassad bil där gas och broms sköts med handreglage. Tillgång till bil skulle innebära att hon på egen hand kunde ta sig ut på stan, till vänner, gå på bio och teater m.m. Hon skulle därigenom komma i samma situation som ungdomar med friska ben. Hon tror att det har talat henne emot att hon alltid varit så positiv i sina kontakter med Försäkringskassan och snarare lyft fram allt hon klarar av att göra än att fokusera på de saker hon inte klarar. Till stöd för sitt yrkande åberopar hon intyg av överläkaren Inger Thuestad och överläkaren Henrik Düppe.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Trots ett varaktigt funktionshinder anses A.A., med hänsyn till yttrande från försäkringsläkaren Per Sandberg, inte ha sådana väsentliga förflyttningssvårigheter eller svårigheter att nyttja allmänna kommunikationser som förutsätts för rätt till bilstöd.

Länsrätten höll den 22 april 2009 muntlig förhandling i målet.

Länsrätten i Skåne län (2009-05-04, ordförande af Klint) yttrade: Av 2 § FBF framgår att personer med funktionshinder avses i denna förordning den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. – Av förarbetena (prop. 1987/88:99 s. 17) framgår bl.a. följande. En grundförutsättning för att bilstöd skall kunna lämnas är att personen ifråga har ett varaktigt funktionshinder. Med begreppet varaktigt avses att funktionshindret i princip skall vara bestående eller att det i vart fall skall finnas under den tid som fordonet skall användas. Detta bör kunna styrkas genom ett läkarutlåtande. Ett annat grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. – I läkarintyg om bilstöd den 31 augusti 2007 uppgav överläkaren Inger Thuestad på Barn- och ungdomshabiliteringen i Malmö bl.a. följande. A.A. har en begränsad styrka och rörlighet i nedre extremiteterna. Hon använder huvudsakligen rullstol vid förflyttningar men kan gå kortare sträckor, 100-200 meter. Hon har begränsad styrka i benen och begränsad rörlighet i fotleder. Hon har vidare svårigheter att lyfta fötterna och föra dem i sidled. Hon är i behov av bil med handreglage. – I ytterligare intyg om bilstöd den 17 oktober 2008 tillade Inger Thuestad bl.a. följande.

A.A:s funktionshinder gör att hon har stora svårigheter att förflytta sig. Hon kan gå en sträcka på 100 meter men är efter detta trött och har betydande smärtor. Hon bör inte heller pressa sig att gå om det inte är absolut nödvändigt. Hon skall spara och inte slita ut den muskulatur hon har. Rekommendationen är att hon inte skall gå mer än att hon skall komma upp och sträcka på sig och ändra läge samt att hon skall förflytta sig med rullstol. Rullstolsåkandet är besvärligt där asfalten inte är slät och vid regn och töväder. Det är även besvärligt att transportera något utöver henne själv. Bedömningen görs att A.A. på grund av ovanstående har betydande svårigheter att åka med allmänna kommunikationer. –

Försäkringsläkaren Per Sandberg uppgav i försäkringsmedicinskt yttrande den 19 november 2007 bl.a. följande.

A.A. har en svaghet i benen med nedsatt ledfunktion, rörlighet och styrsel. Hon har på grund av detta svårigheter att gå längre sträckor. Med gånghjälpmedel bör det inte föreligga några svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer. Felställningarna med åtföljande funktionsnedsättning i benen är varaktig. Risken för försämring bedöms som ringa.

I ytterligare yttrande den 30 oktober tillade Per Sandberg följande.

A.A. har god armfunktion vilket bör resultera i att gånghjälpmedel kan användas. Funktionsnedsättningen påverkar endast i måttlig grad hennes möjligheter att förflytta sig på egen hand. Några absoluta hinder eller begränsningar föreligger inte. Tidvis kan den i det medicinska underlaget uppskattade gångsträckan vara rimlig i förhållande till aktuella besvär t.ex. under september 2008 då hon genomgått operationer som tillfälligt kan försämra gångsträckan. På sikt och med fortsatt uppträning bör dock gångsträckan kunna utsträckas betydligt längre. De övre extremiteterna förefaller helt friska så användande av kryckkäppar, rollator etc. bör kunna underlätta självständiga förflyttningar. Det bör vidare inte vara några avgörande svårigheter att använda sig av allmänna kommunikationer då hon bör kunna ta sig från en hållplats med vanligt avstånd samt klara förefintliga nivåskillnader. På sikt bör den egna förflyttningsförmågan kunna bli relativt god och inte innebära några större inskränkningar i det dagliga livet.

Överläkaren Henrik Düppe uppgav i intyg daterat den 30 december 2008 bl.a. följande.

A.A:s tillstånd är kroniskt. Hon har visserligen varit idrottsaktiv men detta har varit inom handikappidrotten. Påstående av den försäkringsmedicinska rådgivaren att uppträning av muskulatur, kondition och vanlig habilitering bör innebära en betydande förbättring av nuvarande funktionshinder är direkt felaktig. Det finns ingen möjlighet för A.A. att via träning få en förbättrad funktion än den hon har idag. Problemet med dysplastiska (underutvecklade) höftleder samt problemen med de nedre extremiteterna gör att man snarare får befara en försämring av hennes rörelseförmåga och mobilitet i framtiden. A.A. har ett betydande handikapp vilket gör att hon redan med befintlig funktionsnivå kvalificerar sig för bilstöd. –

Det är i målet ostridigt att A.A:s funktionshinder är varaktigt i den mening som avses i 2 § FBF. Frågan gäller således om det på grund av detta föreligger väsentliga svårigheter för henne att förflytta sig och anlita allmänna kommunikationer. A.A. har uppgett att hon kan gå 100-200 meter samt att hon självständigt kan använda allmänna kommunikationsmedel förutsatt att hon inte har tung packning. Länsrätten anser med hänsyn härtill och vad som i övrigt framkommit av utredningen i målet att A.A. inte kan anses ha sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer som är en förutsättning för att vara berättigad till bilstöd. Överklagandet skall därför avslås. – Länsrätten avslår överklagandet.

A.A. överklagade länsrättens dom och yrkade att hon skulle beviljas bilstöd i enlighet med sin ansökan. Hon anförde bl.a. följande. I allt väsentligt är hon beroende av rullstol för att förflytta sig utomhus. Även om hon kan gå något hundratal meter gör hon det aldrig – det är jobbigt, tar tid och det är osäkert med balansen på grund av bristen på muskler och snabba reflexer. Hon blir trött och får ofta värk.

Försäkringskassan ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet.

Kammarrätten i Göteborg (2011-03-25, Nyström, Mårdberg, Nielsen, referent) yttrade: Den i målet tillämpliga bestämmelsen framgår av länsrättens dom. – I Försäkringskassans vägledning 2003:1, version 5, s. 63 ff. anges bl.a. följande. Det finns två olika förutsättningar för att den som har en varaktig funktionsnedsättning ska bedömas ha väsentliga förflyttningssvårigheter. Antingen har personen väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller så har personen väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. En eller båda av förutsättningarna måste vara uppfyllda för att den person som har en funktionsnedsättning ska ha rätt till bilstöd. Om den sökande använder någon form av hjälpmedel i sin förflyttning är det vid bedömningen av rätt till bilstöd den sökandes förflyttningsförmåga med hjälpmedlet som är den viktiga bedömningspunkten. Det är inte behovet av ett hjälpmedel i sig som berättigar till bilstöd utan att den sökande har väsentliga förflyttningssvårigheter även när han eller hon använder hjälpmedel. Omständigheter som försvårar förflyttningssituationen kan exempelvis vara begränsad förflyttningssträcka såsom t.ex. svårigheter att gå, svårt att ta sig fram med rullstol, balanssvårigheter eller risk för allvarlig försämring eller skada. Ofta är det personer med en mycket begränsad gång- eller förflyttningsförmåga som bedömts ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Vägledande har varit FÖD 1990:13 VI där en funktionshindrad person med amputerat underben som hade en gångförmåga av minst 200 meter nekades bilstöd. Vid bedömningen av rätten till bilstöd går det dock inte att endast se till den uppskattade gångsträckan som bedömningsgrund, utan en helhetsbedömning måste göras i varje enskilt fall. – Av utredningen i målet framgår att A.A. har en gångförmåga med upp till 200 meter men att hon utomhus alltid använder rullstol. Vidare framgår av den medicinska utredningen att det saknas möjlighet för A.A. att via träning få en förbättrad funktion än den hon har idag och att problemen med underutvecklade höfter och nedre extremiteter gör att man snarare får befara en försämring av hennes rörelseförmåga och mobilitet i framtiden. – Kammarrätten anser med stöd av ovanstående att A.A. har sådana väsentliga svårigheter såväl att förflytta sig på egen hand som att anlita allmänna kommunikationer som avses i 2 § FBF. Hon är därför berättigad till bilstöd. – Kammarrätten bifaller överklagandet.

Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och yrkade att Högsta förvaltningsdomstolen skulle upphäva domen och fastställa länsrättens dom. Kassan anförde bl.a. följande. A.A. kan under normala förhållanden med rullstol utan problem förflytta sig på egen hand och anlita allmänna kommunikationer. Samhället har blivit mer tillgängligt för funktionshindrade t.ex. genom ombyggnad av bussar. Det förhållandet att A.A:s rörelseförmåga och mobilitet kan komma att försämras bör inte påverka bedömningen av hennes rätt till bilstöd (jfr FÖD 2410-1989). Sammanfattningsvis har inte A.A. väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

A.A. hördes inte av.

Högsta förvaltningsdomstolen (2012-05-24, Melin, Sandström, Brickman, Jäderblom, Silfverberg) yttrade:

Skälen för avgörandet

Rättslig reglering m.m.

Av 1 och 3 §§ FBF framgår att personer med funktionshinder kan få bidrag för bl.a. anskaffning och ändring av vissa typer av fordon. Med person med funktionshinder avses enligt 2 § den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

FBF har upphävts men är enligt 1 kap. 3 § och 5 kap. 4 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken tillämplig i målet. En bestämmelse som motsvarar den i 2 § FBF finns numera i 52 kap. 2 § socialförsäkringsbalken.

I den proposition som föregick FBF (prop. 1987/88:99 s. 13) framhålls att ett av syftena med bilstödet är att förbättra möjligheterna för funktionshindrade att delta i arbetslivet och att också i övrigt kunna leva aktivt, självständigt och oberoende. Vidare anförs bl.a. (a. prop. s. 17) att ett grundläggande villkor för att bilstöd ska kunna lämnas är att själva funktionshindret ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

I målet är ostridigt att A.A. har ett varaktigt funktionshinder.

Av utredningen om A.A:s hälsotillstånd framgår att hon endast klarar att gå kortare sträckor och att hon inte bör överanstränga sin muskulatur, eftersom det skulle kunna leda till att hennes funktionshinder förvärras. Hon behöver därför rullstol vid förflyttning utomhus.

A.A. har uppgett bl.a. följande om sin situation. Hon klarar att själv köra rullstolen endast om det är bra väglag, annars behöver hon hjälp. Hon kan själv ta sig upp på den buss hon färdas med, men kan inte ta med sig någon tyngre packning. Hon har varit mycket aktiv inom olika idrotter och har tidigare tävlat på elitnivå. Innehav av en bil som är anpassad till hennes funktionshinder skulle göra det möjligt för henne att leva aktivt, självständigt och oberoende av andras hjälp.

A.A. kan inte anses ha sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand som fordras för rätt till bilstöd. Frågan är då om hon har sådana svårigheter att anlita allmänna kommunikationer att hon ändå är berättigad till bilstöd.

Den som är beroende av rullstol får i allmänhet anses ha väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det gäller även med beaktande av den tekniska utveckling som förbättrat de allmänna kommunikationsmedlens tillgänglighet. Vad som framkommit om A.A:s funktionshinder och situation ger inte anledning att göra en annan bedömning i hennes fall. Överklagandet ska därför avslås.

Det bör överlåtas till Försäkringskassan att göra den närmare prövning som kan fordras med anledning av A.A:s ansökan.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

Handlingarna i målet överlämnas till Försäkringskassan för en närmare prövning av A.A:s ansökan.

Föredraget 2012-04-18, föredragande Wenneberg, målnummer 3069-11