Hovr�tten �ver Sk�ne och Blekinge referat RH 2002:54

�klagaren �talade H.M. och A.Q. f�r medhj�lp till brott mot utl�nningslagen enligt 10 kap. 5 � 2 st. samma lag med f�ljande g�rningsbeskrivning: H.M. och A.Q. har den 25 juli 2002 i personbil ankommit till riket via Lernacken i Malm�. De har d�rvid som passagerare medtagit de irakiska medborgarna O. och I. vilka b�da anlitat en m�nniskosmugglingsorganisation f�r att ta sig fr�n hemlandet och vidare norrut till Sverige. H.M. och A.Q. har vid angivet tillf�lle tillsammans och i samr�d hj�lpt O. och I. att ta sig till riket utan att dessa haft pass eller de tillst�nd som kr�vs f�r inresa och har H.M. och A.Q. d�rvid insett eller i allt fall haft sk�lig anledning anta att resan f�r O. och I. anordnats i vinstsyfte av angiven organisation.

H.M. och A.Q. vitsordade de faktiska omst�ndigheterna men bestred ansvar p� den grunden att de varken insett eller haft sk�lig anledning att anta att resan anordnats i vinstsyfte av en m�nniskosmugglingsorganisation.

Det skall h�r anm�rkas att O. och I. – enligt egna av �klagaren godtagna uppgifter – erlagt betalning f�r att bli transporterade fr�n Irak till Sverige, att de blivit avsl�ppta p� en rastplats i Danmark och att H.M och A.Q. tagit med dem som passagerare fr�n rastplatsen till Sverige.

Malm� tingsr�tt (2002-08-20, r�dmannen Nils Gerleman samt n�mndem�nnen Inga Elbrektsson och Thea Thunberg) d�mde H.M. och A.Q. b�da f�r medhj�lp till brott mot utl�nningslagen till f�ngelse tv� m�nader.

N�mndemannen Ulf Linderoth var skiljaktig och best�mde p�f�ljden till f�ngelse tre m�nader.

I domsk�len anf�rde tingsr�tten bl.a. f�ljande. I m�let �r utrett – och ostridigt – att passagerarna anlitat personer som mot betalning �tagit sig att f�ra dem till Sverige trots att de saknade pass eller annat tillst�nd f�r inresan. Det �r ocks� utrett att de tilltalade hj�lpt dem att resa till Sverige fr�n rastplatsen i Danmark. F�r att de tilltalades f�rfarande skall vara straffbart s�som medhj�lp till brott mot utl�nningslagen fordras att de insett eller i vart fall haft sk�lig anledning att anta att resan var av det n�mnda slaget. De tilltalade har l�mnat inb�rdes delvis of�renliga uppgifter om hur det s�g ut p� rastplatsen och om vad som f�rekom d�r. De har vidare �ndrat sina uppgifter till tulltj�nstemannen om resans m�l. Det framst� slutligen som mindre troligt att de tilltalade och passagerarna, som �r landsm�n, inte skulle ha samtalt mer ing�ende med varandra om �ndam�let med sj�lva resan �n vad de tilltalade velat tillst�. De tilltalades uppgift att passagerarna gett intryck av att ha n�got slags anknytning till Malm� �r inte trov�rdig, eftersom n�mnda stad var obekant f�r passagerarna. Tingsr�tten anser mot bakgrund av det anf�rda att de tilltalades egna uppgifter om vad de k�nt till eller f�rst�tt r�rande de i m�let relevanta omst�ndigheterna kan l�mnas utan avseende. De faktiska omst�ndigheterna – ett par ok�nda m�n utan bagage ber i Danmark att f� skjuts till en icke n�rmare preciserad svensk stad – har d�remot utgjort sk�lig anledning f�r de tilltalade att anta att passagerarna var f�rem�l f�r flyktingsmuggling. V�rt att notera i detta sammanhang �r f�r �vrigt att de tilltalade sj�lva varit flyktingar till Tyskland och att tillv�gag�ngss�ttet vid flyktingsmuggling d�rf�r inte kan ha varit helt ok�nt f�r dem. De tilltalade skall p� grund av det anf�rda f�llas till ansvar f�r medhj�lp till brott mot utl�nningslagen.

A.Q. �verklagade domen och yrkade att hovr�tten skulle ogilla �talet eller i vart fall lindra straffet. �klagaren bestred �ndring.

Hovr�tten �ver Sk�ne och Blekinge (2002-10-29, hovr�ttsr�den Roberth Nordh och Sten P�lsson, referent, hovr�ttsassessorn Ylva L�nneus samt n�mndem�nnen Sven-�ke Johansson och Anders Wilhelmsson) ogillade �talet.

Hovr�tten uttalade i domsk�len f�ljande.

Att O. och I. den 25 juli 2002 under r�dande f�rh�llanden kommit att r�ka samman med landsm�nnen H.M. och A.Q. kan naturligtvis, inte minst med h�nsyn till att den senare, enligt vad han ber�ttat, sj�lv en g�ng blivit mot betalning insmugglad i Europa, tyckas vara ett bra osannolikt sammantr�ffande. Den ber�ttelse som n�mnda fyra personer i stort sett samst�mmigt avgett om sitt i huvudsak av tillf�lligheter betingade m�te i Danmark �r emellertid inte s�dan att den kan l�mnas utan avseende. P� grund h�rav, och eftersom varken denna ber�ttelse eller H.M:s och A.Q:s samst�mmiga uppgifter om det syfte de f�r egen del haft med sin resa till Sverige vederlagts av �klagaren, har hovr�tten att i den delen l�gga uppgifterna till grund f�r sin bed�mning. Hovr�tten skall f�ljaktligen utg� fr�n att den resa, som mot betalning, uppenbarligen inom ramen f�r en organiserad verksamhet f�r att fr�mja utl�nningars olovliga f�rflyttning till Sverige och andra v�steuropeiska l�nder, anordnats f�r O. och I. varit avslutad, n�r H.M. och A.Q. sammantr�ffat med dem. Den vidare resan till Sverige m�ste d� bed�mas f�r sig.

Redan p� grund av det anf�rda saknas f�ruts�ttningar f�r bifall till �talet, s�dant detta framst�llts. Det kan tillfogas att varje utredning saknas ang�ende den eller dem som planlagt och organiserat O:s och I:s tidigare flykt samt att inte varje anordnande av s�dan verksamhet mot erl�ggande av betalning �r att anse som f�retagen i s�dant vinstsyfte som avses i �beropat lagrum, 10 kap. 5 � utl�nningslagen (jfr. NJA 1990:115).

Det sagda inneb�r inte att hovr�tten godtar A.Q:s ber�ttelse i dess helhet. Denne har trots uppmaningar inte kunnat f�rm�s att l�mna en enda konkret uppgift om vad som yttrats vid m�tet mellan honom och de b�gge landsm�nnen i Danmark. I fr�ga om vad som verkligen sagts �r samtliga ber�ttelser anm�rkningsv�rt konturl�sa och sv�vande. I stort sett begr�nsar de sig till att O. och I. bett om skjutsen och till h�nvisningar till en irakisk sedv�nja att utan n�rmare fr�gor villfara en s�dan beg�ran. I bilen skall sedan under den fortsatta f�rden ingenting s�rskilt ha yttrats mellan H.M. samt A.Q. och deras b�gge passagerare, och inga personuppgifter, inte ens om namn, ha l�mnats. Det �r f�r hovr�tten uppenbart att de uppgifter som l�mnats i hith�rande delar inte �r utt�mmande. I f�rening med O:s och I:s ber�ttelser om i synnerhet den etapp av deras flykt fr�n Irak som f�rt dem i lastbil fr�n Istanbul till Danmark och tr�ttheten vid framkomsten samt �vriga omst�ndigheter i m�let m�ste det h�llas f�r alldeles uteslutet att inte A.Q:s upps�t omfattat det f�rh�llandet att O. och I. varit p� flykt och saknat s�dana handlingar och tillst�nd som kr�vts f�r resan till Sverige.

Fr�ga uppkommer d�rf�r om g�rningen likv�l �r straffbar, n�mligen� som brott mot 10 kap. 2 a � utl�nningslagen, d�r straff stadgas f�r den som hj�lper en utl�nning att komma in i Sverige i strid med f�reskrifter i utl�nningslagen eller i en f�rfattning som har utf�rdats med st�d av lagen.

Hovr�tten har efter huvudf�rhandlingens avslutande riktat parternas uppm�rksamhet p� den uppkommande fr�gan och likas� p� fr�gan om syftet med O:s och I:s inresa i riket. Svaren inneb�r, f�r �klagarens del f�rklaringen att 10 kap. 5 � 2 st. utl�nningslagen �r till�mplig och 2 a � inte beh�ver till�mpas,� f�r A.Q:s del p�pekanden om att han inte erh�llit ers�ttning, att de b�da flyktingarna ej varit g�mda och man hade passerat en kontroll samt att man m�ste utg� fr�n att O. och I. torde ha asylsk�l och d�rf�r vara ber�ttigade att s�ka asyl i Sverige.

Den �talade g�rningen f�refaller visserligen att falla under straffbest�mmelsens i 10 kap. 2 a � utl�nningslagen ordalag. Det st�r emellertid av flerfaldiga motivuttalanden klart att med best�mmelsen ej kan ha �syftats att straffa den som endast hj�lper n�gon att ta sig till Sverige f�r att h�r omedelbart ans�ka om asyl (se prop. 1993/94: 52; bl.a. s. 9 och s. 19 samt Socialf�rs�kringsutskottets bet�nkande 1993/94:SfU7; s. 5 och s. 11). Annat kan inte antas �n att A.Q. med sitt handlande endast �syftat att hj�lpa O. och I. att snarast s�ka asyl i Sverige. Han kan d�rf�r inte f�llas till ansvar enligt paragrafen.

A.Q. skall i enlighet med det anf�rda frik�nnas fr�n �talet.

M�lnummer B 2130-02