Hovrätten för Nedre Norrland referat RH 2001:33

Instans
Hovrätten för Nedre Norrland
Referat
RH 2001:33
Målnummer
T86-99
Avdelning
-
Avgörandedatum
2001-06-12
Rubrik
Fråga om utgångspunkten för preskriptionstid beträffande fordringsrätt på grund av försäkringsavtal.
Lagrum
29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Rättsfall
•  NJA 1997 s. 97
•  NJA 2000 s. 285
•  NJA 2001 s. 93
•  RH 1994:129
•  Svea hovrätt, avd. 9, dom 2000-12-06, (T 1887-00)

Den 30 oktober 1988 blev den bil V.S. åkte i påkörd av en annan bil, varvid V.S. erhöll en s.k. whiplashskada. Hon fördes till sjukhus påföljande dag efter att ha svimmat i skolan, men fick lämna sjukhuset samma dag. Till en början var hennes besvär måttliga men tilltog med tiden. Den 27 oktober 1992 fick V.S. från den vållande bilens försäkringsbolag, Trygg Hansa, besked om att detta bolag fastställt den medicinska invaliditetsgraden till tio procent. V.S. godtog inte denna bedömning. Till följd av olyckan ansågs så småningom en bestående nedsättning av hennes arbetsförmåga med minst 50 procent föreligga. V.S. erhöll den 22 augusti 1997 halv förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Vid tidpunkten för olyckan hade Sundsvalls kommun tecknat kollektiv olycksfallsförsäkring i Försäkringsaktiebolaget Skandia (sedermera If Skadeförsäkring AB). Olycksfallet var sådant att det i och för sig omfattades av försäkringen. I försäkringsvillkoren angavs bl.a. att ersättning lämnas för den försäkrades ekonomiska invaliditet om olycksfallsskadan till minst 50 procent orsakat förtidspension.

Den 10 februari 1998 väckte V.S. talan mot Skandia och yrkade vid tingsrätten förpliktande för Skandia att till henne utge 546 000 kr, utgörande ersättning för ekonomisk invaliditet, jämte ränta.

Skandia bestred V.S:s talan. Som grund för bestridandet angavs att V.S:s fordran preskriberats, eftersom hon inte väckt talan mot bolaget inom den treåriga preskriptionsfrist som gällde enligt 29 § försäkringsavtalslagen. Skandia hävdade därvid att utgångspunkten för beräkning av preskriptionsfristen skulle vara i första hand dagen för olyckan eller dagen efter denna dag och i andra hand senast den 27 oktober 1992, således när V.S. fick beskedet från Trygg Hansa om att den medicinska invaliditetsgraden fastställts till tio procent. Skandia anförde vidare bl.a.: Utgångspunkten för beräkning av den treåriga preskriptionsfristen är dagen då käranden fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Av utredningen i målet framgår att V.S. redan dagen efter olyckan drabbats av medvetslöshet till och från. Således förelåg redan då förutsättningar för att väcka en fastställelsetalan mot Skandia. – Det går inte, på sätt V.S. gjort gällande, att dela upp försäkringsavtalet på flera delar så att olika typer av ersättning skulle ha olika utgångspunkt för beräkning av preskriptionstid. Fordringsrätten är knuten till avtalet som sådant. Om en viss typ av ersättning kräver att en särskild förutsättning är uppfylld, t.ex. att förtidspension beviljas, innebär detta att skadefallet får hållas öppet till dess det framgår om förutsättningen uppfyllts eller inte. Som framgår av försäkringsvillkorens moment C 10 skall olycksfallsskadan ha medfört medicinsk invaliditet för att ersättning för ekonomisk invaliditet skall kunna utgå. Det räcker således inte med att förtidspension beviljas. För att medicinsk invaliditet skall ersättas krävs att olycksfallsskadan inom tre från skadetillfället medfört mätbar invaliditet. Senast vid den tidpunkt när V.S. fick beskedet från Trygg Hansa måste det således ha stått klart för henne att hon hade möjlighet att väcka talan om ersättning för ekonomisk invaliditet. Att hon inte godtagit Trygg Hansas bedömning föranleder ingen annan bedömning.

V.S. hävdade å sin sida att Skandias invändning om preskription skulle lämnas utan avseende, varvid hon anförde bl.a.: I målet är fråga om ersättning för ekonomisk invaliditet. Det bör vara ovidkommande för denna rätt att rätten till ersättning för medicinsk invaliditet har preskriberats. – Enligt praxis och doktrin börjar preskriptionstiden att löpa från det att försäkringstagaren hade insikt om att förutsättningar för utfående av ersättning förelåg. Det är först sedan hon den 22 augusti 1997 fått förtidspension som det varit möjligt för henne att, med hopp om framgång, väcka talan mot bolaget. Graden av medicinsk invaliditet har inte fastställts den 27 oktober 1992, eftersom den bedömning som gjordes av Trygg Hansa inte godtogs av henne.

Sundsvalls tingsrätt (1999-04-19, lagmannen Rolf Hammar, tf rådmannen Per Näslund och tingsfiskalen Sofia Björksten, referent) ogillade käromålet och anförde i domskälen bl.a. följande.

Den i målet tillämpliga bestämmelsen finns i 29 § lagen om försäkringsavtal Enligt den bestämmelsen har den som vill bevaka sin fordringsrätt på grund av försäkringsavtal att i laga ordning väcka talan inom tre år från det kännedom erhållits om att fordringen kunde göras gällande samt i vart fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske, vid äventyr att försäkringstagaren eljest har förlorat sin rätt. Bestämmelsen har i teori och praxis tillämpats på sådant sätt att preskriptionstiden börjat löpa från det att kännedom erhållits om att förutsättningar förelegat för väckande av en fastställelsetalan. – V.S. har väckt talan i målet den 10 februari 1998. De omständigheter som hon åberopat t9ll grund för sin talan är att hon, till följd av en trafikolycka den 30 oktober 1988, drabbats av s.k. pisksnärtskada i halskotepelaren som gett henne en bestående nedsättning av arbetsförmågan. Av utredningen framgår att V.S. alltsedan olyckan haft medicinska problem. Sålunda framgår att hon redan dagen efter drabbades av medvetslöshet, vilket föranledde sjukhusbesök, att hon under de följande åren varit föremål för ett antal medicinska utredningar, att hon i oktober 1992 erhållit besked från trafikförsäkringsgivaren Trygg Hansa om att Trygg Hansa godtagit en tioprocentig medicinsk invaliditet i anledning av de skador som hon erhöll vid trafikolyckan. Vid nu angivna förhållanden finner tingsrätten att de omständigheter som V.S. åberopar för sin talan förelegat och varit för henne kända i vart fall sedan oktober 1992. Hennes talan i målet har anhängiggjorts efter preskriptionsfristens utgång. Det förhållandet att ersättning för ekonomisk invaliditet enligt försäkringsvillkoren utgår endast vid konstaterad medicinsk invaliditet medför inte att preskriptionstiden skall räknas från någon senare tidpunkt.

V.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till käromålet.

Försäkringsbolaget bestred ändring.

Försäkringsbolaget frånföll i hovrätten sin i första hand intagna ståndpunkt att preskriptionsfristen skulle räknas från dagen för olyckan alternativt dagen därefter och hävdade fortsättningsvis endast att preskriptionstiden börjat löpa senast den 27 oktober 1992.

Parterna åberopade i övrigt samma grunder och anförde väsentligen detsamma som vid tingsrätten.

Hovrätten för Nedre Norrland (2001-06-12, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Anja Brandoné, referent, adjungerade ledamöterna, f.d. lagmannen Lars Olsgren och f.d. rådmannen Ulf Hallén) ändrade tingsrättens dom och förpliktade, med bifall till käromålet, försäkringsbolaget att utge 546 000 kr jämte ränta till V.S. Som domskäl anförde hovrätten, såvitt nu är av intresse.

Som tingsrätten konstaterat är det i målet ostridigt att V.S. vid en trafikolycka den 30 oktober 1988 drabbats av en personskada (whiplashskada), för vilken hon varit berättigad till ersättning enligt en olycksfallsförsäkring – Kollektiv olycksfallsförsäkring för kommuner, Försäkringsvillkor K 770:1 – som Sundsvalls kommun tecknat hos Skandia. Det får också anses ostridigt att för försäkringsavtalet i sig gäller vad som anges i lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Enligt 29 § nämnda lag skall den som vill bevaka en fordringsrätt på grund av försäkringsavtal i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske. Försummar han det är talan förlorad. En bestämmelse med motsvarande innehåll återfinns även i 28 § trafikskadelagen.

- – - – - -

V.S. väckte talan mot försäkringsbolaget om utfående av försäkringsersättning först den 10 februari 1998. Frågan är då huruvida hon före den 10 februari 1995 hade sådan kännedom om sin rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet att hennes anspråk preskriberats.

I villkoren för den aktuella olycksfallsförsäkringen anges under avsnittet C.10 Invaliditet inledningsvis att man vid bedömning av invaliditet skiljer på medicinsk och ekonomisk invaliditet. Därefter upptas under rubriken Medicinsk invaliditet villkoren för rätt till ersättning för sådan invaliditet. Under nästa rubrik, Ekonomisk invaliditet, anges bl.a. följande. "Med ekonomisk invaliditet menas att olycksfallsskadan medför bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 procent. Arbetsförmågan anses bestående nedsatt när samtliga möjligheter till arbete i annat yrke prövats och försäkringskassan beviljat förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. – Ersättning lämnas för den försäkrades ekonomiska invaliditet om olycksfallsskadan till minst 50 procent orsakat förtidspension. – Innan den ekonomiska invaliditeten inträtt skall olycksfallsskadan dessutom ha medfört medicinsk invaliditet". Vidare sägs under rubriken Försäkringsbelopp att för samma skadefall kan aldrig ersättning lämnas för både medicinsk och ekonomisk invaliditet och att ersättning lämnas för den invaliditet som ger det högsta beloppet.

Försäkringsbolaget har hävdat att V.S. i vart fall när hon den 27 oktober 1992 från Trygg Hansa fick beskedet att Trygg Hansa fastställt den medicinska invaliditetsgraden till tio procent måste anses ha fått kännedom om att hon hade en skada som berättigade till ersättning för invaliditet. Enligt försäkringsbolagets ståndpunkt i målet är invaliditet ett enhetligt begrepp, som innefattar såväl medicinsk som ekonomisk invaliditet och som ej går att dela upp i preskriptionshänseende. Försäkringsbolagets inställning är således att V.S. senast vid den nämnda tidpunkten hade alla förutsättningar att väcka en fastställelsetalan angående rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet även om hon då inte visste om skadan skulle medföra bestående nedsättning av arbetsförmågan.

V.S. har å sin sida gjort gällande att den treåriga preskriptionstiden skall räknas från den 22 augusti 1997 då hon beviljades halv förtidspension, eftersom hon först vid den tidpunkten fick kännedom om alla de omständigheter som kunde ge henne rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet.

Frågan hur kravet på kännedom skall förstås är omdiskuterat i den juridiska litteraturen. En närliggande, likaledes omdiskuterad fråga blir då också huruvida den skadelidande har att inom tre år göra gällande alla anspråk med anknytning till besvär som uppkommit vid en olycka eller om preskriptionstiden kan ha olika startpunkter för skilda slags fordringar på sådan grund. Högsta domstolen har i några avgöranden under senare år tagit upp dessa frågor (se t.ex. NJA 1997 s. 97 samt NJA 2000 s. 285 med däri gjorda litteraturhänvisningar). Det sistnämnda rättsfallet rörde en whiplashskada som uppstått på grund av en trafikolycka men först lång tid efter olyckan konstaterats orsaka bestående besvär. Högsta domstolen uttalade i det fallet om preskriptionsregeln bl.a. att bestämmelsen får anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Domstolen anförde vidare: "Eftersom inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, bör preskription dock inträda endast med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år." – Högsta domstolen fann därefter i det fallet att rätten till trafikskadeersättning var preskriberad såvitt avsåg ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan men inte i övriga avseenden.

Högsta domstolen har också i ett senare mål gällande rätt till ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt, allt enligt trafikskadelagen, gjort samma bedömning (Högsta domstolens dom den 1 mars 2001 i mål nr T 4743-99/ = NJA 2001 s 93, ref.författarens anm.). Högsta domstolen uttalar där bl.a. att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren erhållit ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk.

I förevarande fall är i försäkringsvillkoren uttryckligt angivet att man skiljer mellan medicinsk och ekonomisk invaliditet. De förutsättningar som enligt försäkringsvillkoren gäller för rätt till ersättning för medicinsk respektive ekonomisk invaliditet är också av skilda slag. Med hänsyn härtill ligger det enligt hovrättens mening helt i linje med den tolkning av preskriptionsregeln i 29 § försäkringsavtalslagen och dess motsvarighet i 28 § trafikskadelagen, som kommit till uttryck i de ovannämnda rättsfallen, att utgå från att skilda startpunkter för preskriptionstiden kan vara att tillämpa för de båda slagen av invaliditetsersättning. Härav följer att enbart det förhållandet att medicinsk invaliditet konstateras inte kan, såsom försäkringsbolaget gjort gällande, vara tillräckligt för att preskriptionstiden avseende rätten till ersättning för ekonomisk invaliditet skall börja löpa.

Av utredningen framgår att V.S., sedan hon genom beskedet från Trygg-Hansa fått kännedom om att hon var berättigad till ersättning för medicinsk invaliditet, i perioder under åren 1993-1997 var föremål för yrkesmässig rehabilitering med bl.a. arbetsprövning innan hon i augusti 1997 beviljades halv förtidspension. Det kan inte anses att det under den tid som rehabiliteringsåtgärder med oviss utgång pågick fanns tillräckligt underlag för en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget om rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet. Med beaktande av dessa omständigheter finner hovrätten inte styrkt, att V.S. tidigare än tre år innan hon väckte talan i målet hade kännedom, i den mening som avses i preskriptionsbestämmelsen i 29 § försäkringsavtalslagen, om att hon kunde göra gällande fordran på ersättning för ekonomisk invaliditet. Hennes anspråk på sådan ersättning är följaktligen inte preskriberat.

Vid denna bedömning skall tingsrättens dom ändras och käromålet bifallas. Försäkringsbolaget har, för det fall preskription inte bedöms föreligga, godtagit att i målet yrkat kapitalbelopp jämte ränta döms ut.

Målnummer T 86-99