Hovrätten för Nedre Norrland referat RH 2002:65

Instans
Hovrätten för Nedre Norrland
Referat
RH 2002:65
Målnummer
B864-02
Avdelning
0
Avgörandedatum
2002-09-18
Rubrik
I mål om grov kvinnofridskränkning har målsäganden vägrat svara på frågor från åklagaren och den tilltalades försvarare. Den huvudsakliga bevisningen mot den tilltalade har därigenom kommit att bestå av de uppgifter målsäganden lämnat vid polisförhör. Fråga om ett sådant bevismaterial kan läggas till grund för en fällande dom.
Lagrum
•  Artikel 6 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
•  35 kap. 14 § rättegångsbalken
Rättsfall
•  NJA 1991 s. 512
•  NJA 1992 s. 532

Åklagaren åtalade A.N. vid Ångermanlands tingsrätt för bl.a. grov kvinnofridskränkning med påstående att han under tiden den 31 december 2001 – 5 juni 2002 vid ett flertal tillfällen misshandlat N.SG. i hennes bostad i Örnsköldsvik så att smärta och kroppsskada uppkommit samt hotat att misshandla eller döda henne och deras gemensamma dotter. – N.SG. yrkade att A.N. skulle förpliktas att betala skadestånd till henne med 30 000 kr med ränta.

A.N. bestred ansvar för grov kvinnofridskränkning men erkände att han vid tre tillfällen utövat våld mot N.SG. A.N. bestred vidare det enskilda anspråket och vitsordade inte något belopp som skäligt.

Vid tingsrättens huvudförhandling hölls målsägandeförhör med N.SG., som i viss utsträckning vägrade att svara på åklagarens frågor. Denne tilläts då att åberopa vad N.SG. tidigare uppgett vid polisförhör. När den tilltalades försvarare skulle höra N.SG. lämnade hon tingsrättsförhandlingen utan att försvararen gavs möjlighet att ställa frågor till henne.

Ångermanlands tingsrätt (2002-07-10, rådmannen Arne Skog samt nämndemännen Ingrid Bodin, Sven Sjöström och Gunilla Ekvall) dömde A.N. för bl.a. grov kvinnofridskränkning till fängelse i ett år och två månader. Vidare förpliktade tingsrätten A.N. att utge skadestånd till N.SG. med 10 000 kr jämte ränta.

A.N. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grov kvinnofridskränkning och att han i den delen endast skulle dömas för misshandel i enlighet med sitt erkännande. Vidare yrkade A.N. att N.SG:s skadeståndstalan skulle ogillas.

Även N.SG. överklagade tingsrättens dom, varvid hon yrkade fullt bifall till sin skadeståndstalan.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

I hovrätten åberopade åklagaren bl.a. omförhör med N.SG. Hon vägrade dock liksom vid tingsrätten att svara på frågor angående åtalet och åklagaren tilläts i stället att spela upp bandupptagningen av förhöret med henne vid tingsrätten.

Hovrätten för Nedre Norrland (2002-09-18, hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsråden Marie Norberg och Rolf Forsberg, referent, samt nämndemännen Lars-Åke Andersson och Arne Skoglund) ogillade åtalet för grov kvinnofridskränkning och dömde A.N. i stället för misshandel i tre fall. Hovrätten ogillade N.SG:s skadeståndstalan. I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

N.SG. har inte själv kunnat ge någon egentlig förklaring till varför hon inte velat medverka i rättegången. Hennes målsägandebiträde har emellertid förklarat att hon uppfattat att N.SG. är rädd för A.N. och att N.SG. anser sig ha svårt att uttrycka sig och förklara vad som skett. Inte heller vid förhandlingen i tingsrätten svarade N.SG. fullt ut på de frågor som ställdes till henne angående händelserna. Av tingsrättens dom framgår att åklagaren beträffande de tre första gärningstillfällena (åtalspunkterna 1.1-1.3) på grund av N.SG:s vägran eller oförmåga att återge händelseförloppen tilläts åberopa vad hon uppgett under polisförhören. A.N:s försvarare fick vid tingsrätten över huvud taget inte möjlighet att ställa frågor till N.SG. på grund av hennes vägran att medverka. Enligt vad parterna har berättat i hovrätten lämnade N.SG. tingsrättsförhandlingen, när försvararen skulle ställa frågor.

Hovrätten konstaterar att åtalet mot A.N. rör ett så pass allvarligt brott som grov kvinnofridskränkning och att åtalet i huvudsak bygger på de uppgifter som N.SG. har lämnat. A.N. har erkänt vissa av gärningarna men har i övrigt förnekat vad som lagts honom till last. Han har också invänt att det inte endast varit han som gjort sig skyldig till misshandel utan att även N.SG. utdelat slag och uppträtt provokativt vid de aktuella tillfällena.

En grundläggande princip i det svenska rättegångsförfarandet är att den som anklagas för brott skall ha möjlighet att angripa den bevisning som åberopas mot honom. Principen kommer till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen har i flera fall, där uppgifter av målsägande eller vittnen varit den avgörande bevisningen mot den tilltalade, funnit att det strider mot artikel 6 att lägga dem till grund för en fällande dom när den som lämnat uppgifterna inte hörts i rättegången och den tilltalade eller företrädare för honom inte heller i annat sammanhang fått tillfälle att fråga ut uppgiftslämnaren (se H. Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997, s. 181 ff. med de där refererade fallen Unterpertinger, Kostovski och Delta; se även NJA 1991 s. 512 och 1992 s. 532). Saken kan komma i ett annat läge om det finns stödbevisning av viss styrka (se Danelius a.a. s. 182 fallet Asch).

A.N. och hans försvarare har varken vid tingsrätten eller i hovrätten haft möjlighet att ställa frågor till N.SG. De har inte heller varit närvarande vid polisförhören med henne. Det har alltså inte varit möjligt för A.N. och inte heller för rätten att genom frågor kontrollera riktigheten av de lämnade uppgifterna eller att konfrontera N.SG. med de uppgifter om händelseförloppet som A.N. lämnat i rättegången. N.SG:s uppgifter kan under sådana förhållanden inte läggas till grund för en fällande dom mot A.N. Den av åklagaren åberopade bevisningen i övrigt är inte av sådan styrka att den kan leda till att åtalet bifalls.

På grund av det anförda finner hovrätten att åtalet kan anses styrkt endast i den utsträckning som A.N. själv har erkänt gärningarna. A.N. skall alltså dömas i enlighet med sitt erkännande för tre fall av misshandel. - - - Mot A.N:s invändning att det varit fråga om ömsesidiga bråk där också N.SG. gått till handgripligheter mot honom, finner hovrätten inte visat att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av N SG: s integritet och varit ägnad att allvarligt skada hennes självkänsla. Brotten bör därför inte rubriceras som grov kvinnofridskränkning utan som tre fall av misshandel av normalgraden. Åtalet i övrigt skall ogillas.

N.SG. har i hovrätten yrkat bifall till sitt vid tingsrätten framförda yrkande om skadestånd för kränkning med 30 000 kr. A.N. har bestritt skadeståndsskyldighet med hänvisning till att N.SG. varit medvållande till de skador som uppstått och att hon själv utövat våld mot honom.

Den misshandel som A.N. har erkänt är i och för sig av sådant slag att den kan berättiga till ersättning om N.SG. blivit kränkt. N.SG. har emellertid genom sin vägran att medverka i rättegången i hovrätten inte lämnat några uppgifter om den påstådda kränkningen och det har inte heller varit möjligt att ställa frågor kring den. Inte heller har N.SG. lämnat några uppgifter till bestridande av A.N:s invändning att skadestånd inte bör utgå därför att hon varit medvållande och själv utövat våld. Vid nu angivna förhållanden kan N.SG. inte anses ha styrkt att hon är berättigad till ersättning för lidande. Hovrätten lämnar därför yrkandet om kränkningsersättning utan bifall.

Målnummer B 864-02