Hovrätten för Västra Sverige referat RH 1995:135

Instans
Hovrätten för Västra Sverige
Referat
RH 1995:135
Målnummer
T983-94
Avdelning
6
Avgörandedatum
1995-12-21
Rubrik
Fördelning av rättshjälpskostnader. Omfattar beviljad allmän rättshjälp fråga om återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnader?
Lagrum
•  31 § första stycket rättshjälpslagen (1972:429)
•  18 kap. 1 § och 4 § rättegångsbalken
Rättsfall
NJA 1979 s. 567

A.N. yrkade vid Arvika tingsrätt att K.L. skulle utge skadestånd till henne med 100 000 kr, varav 50 000 kr för personligt lidande, 10 000 kr för sveda och värk samt 40 000 kr för stadigvarande men och olägenheter i övrigt. Skadeståndskravet grundade sig på påstådda sexuella övergrepp vid tre tillfällen. K.L. bestred yrkandet och vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.

Tingsrätten, som förklarade att händelserna vid två av tillfällena på grund av inträdd preskription inte kunde medföra skadeståndsskyldighet, fann utrett att det tredje övergreppet ägt rum och förpliktade K.L. att utge 30 000 kr i ersättning, allt avseende personligt lidande. Beträffande skadeståndsyrkandet i övrigt anförde rätten att utredningen inte gav stöd för påståendet att A.N. vid det aktuella tillfället tillfogats sveda och värk och att det inte heller var klarlagt huruvida – och i vilken omfattning – stadigvarande men och olägenheter i övrigt uppkommit, som kunde hänföras till den skadeståndsgrundande handlingen.

Tingsrätten förpliktade vidare, med hänvisning till utgången i målet, K.L. att utge ersättning för A.N:s rättshjälpskostnader med 32 297 kr, med fördelning mellan A.N. och staten enligt rättshjälpsmyndighetens bestämmande.

K.L. överklagade beslutet avseende rättshjälpskostnaderna med yrkande att hovrätten skulle bestämma att vardera parten skulle stå sina rättshjälpskostnader vid tingsrätten, i andra hand jämka hans återbetalningsskyldighet.

A.N. och Domstolsverket bestred ändring.

Parternas biträden enligt rättshjälpslagen yrkade ersättning för sitt arbete i hovrätten. Domstolsverket gjorde med anledning därav gällande att frågan om återbetalningsskyldighet inte omfattades av den beviljade rättshjälpen och anförde vidare: Något avgörande i praxis i frågeställningen när det gäller allmän rättshjälp föreligger ej, såvitt verket har sig bekant. När det gäller ersättning till offentlig försvarare har i praxis den offentlige försvararen inte ansetts ha rätt till ersättning i överrätt för kostnad som hänför sig till annat än själva målet om huvudsaken vunnit laga kraft. Skäl till annan bedömning när det gäller allmän rättshjälp föreligger ej enligt verkets uppfattning. Någon ersättning för biträdenas arbete i hovrätten, vilket arbete enbart gäller frågan om fördelning av rättegångskostnaderna bör därför inte utgå.

K.L. anförde härtill att frågan om fördelningen av rättshjälpskostnaderna var en rättslig angelägenhet med vilken han behövde bistånd och att ersättning enligt rättshjälpslagen borde utgå för biträdes arbete.

Hovrätten för Västra Sverige (1995-12-21, hovrättslagmannen Staffan Leven, hovrättsråden Lennart Morard och Göran Dahlgren samt hovrättsassessorn Tomas Alvå, referent) ändrade det överklagade beslutet på så sätt att hovrätten befriade K.L. från skyldigheten att utge ersättning för A.N:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten. Hovrätten tillerkände rättshjälpsbiträdena ersättning för arbete i hovrätten och förpliktade A.N. och Domstolsverket att solidariskt utge ersättning för K.L:s rättshjälpskostnader i hovrätten.

I skälen för beslutet anförde hovrätten:

Huvudregeln i fråga i fråga om rättegångskostnader i tvistemål är att part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnader. Om parts yrkande bifalles endast till en del, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera. Bestämmelserna gäller även i fråga om ansvar för motpartens rättshjälpskostnader.

I mål om betalning för fordran kan situationen vara den, att frågan huruvida betalningsskyldighet över huvud föreligger är att bedöma på grundval av ett annat processmaterial och med tillämpning av andra regler än frågan om fordringens storlek. Som exempel härpå kan nämnas att part kräver ersättning för sveda och värk under påstående att motparten genom vårdslöshet tillfogat honom kroppsskada. När i sådant fall kravet endast delvis bifalles, kan utgången i målet ofta inte utan vidare bli bestämmande för hur ansvaret för rättegångskostnader skall fördelas. Har frågan huruvida betalningsskyldighet över huvud föreligger utgjort tyngdpunkten i processen och därför dragit mest rättegångskostnad, måste detta förhållande – ej sällan i hög grad – inverka på bedömningen av frågan hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall bäras (jfr. NJA 1979 s. 567). När i sådant fall skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, torde man endast i särskilda fall böra frångå huvudregeln, att den tappande parten skall betala kostnaderna (jfr. NJA II 1943 s. 230).

I förevarande mål har tingsrätten beträffande två av de tre påstådda handlingarna inte tagit ställning till dem på annat sätt än att den konstaterat att de på grund av inträdd preskription inte kunde medföra skadeståndsskyldighet för K.L.. Att preskription inträtt måste ha varit uppenbart och preskriptionsfrågan kan därför inte antas ha medfört några nämnvärda kostnader. Tyngdpunkten i processen måste i stället ha legat i frågorna om den tredje handlingen ägt rum och om den lett till de påstådda skadorna. A.N. har vunnit bifall till sin talan såtillvida att tingsrätten funnit utrett att handlingen ägt rum och att den tillfogat henne personligt lidande. Ersättningen härför har tingsrätten funnit skäligen böra bestämmas till 30 000 kr. A.N. har däremot tappat målet såvitt avser yrkandena om ersättning för stadigvarande men och olägenheter i övrigt och för sveda och värk. Tingsrätten har därvid anfört att det är ytterligt svårt att – om det som A.N. hävdat förekommit ytterligare sexuella övergrepp – hänföra skadorna till den skadeståndsgrundande handlingen och har på grund av att den inte funnit klarlagt huruvida – och i vilken omfattning – stadigvarande men och olägenheter i övrigt har uppkommit, som kan hänföras till den skadeståndsgrundande handlingen, ogillat yrkandet i den delen. Tingsrätten har även ogillat yrkandet om ersättning för sveda och värk eftersom den funnit utredningen inte ge stöd för påståendet att A.N. vid det aktuella tillfället tillfogades sveda och värk.

Endast i fråga om ersättningen för personligt lidande har utgången i målet varit beroende av rättens uppskattning av vad som kan vara skälig ersättning. Med hänsyn härtill och till utgången i målet i övrigt framstår parterna som i sådan grad ömsom vinnande och förlorande att ingen av dem bör förpliktas ersätta den andres rättshjälpskostnader.

Frågan om återbetalningsskyldighet för motparts rättshjälpskostnader får anses vara en del av den ifrågavarande rättsliga angelägenheten och därför omfattas av den beviljade rättshjälpen. Ersättning enligt rättshjälpslagen skall därför utgå för biträdenas arbete i hovrätten.

Beträffande målet i hovrätten är K.L. vinnande. Motparterna skall därför förpliktas utge ersättning för hans rättshjälpskostnader här.

Målnummer T 983/94