Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 1993:138

Instans
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Referat
RH 1993:138
Målnummer
B983-92
Avgörandedatum
1993-05-18
Rubrik
Påföljden skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst har inte ansetts aktuell vid återfallsbrottslighet med ett straffvärde om 8-10 månader.
Lagrum
1 § lagen (1992:372) om samhällstjänst

Åklagaren yrkade ansvar å M.A. för brott mot radiolagen, grovt häleri och olovlig körning, grovt brott. Radiolagsbrottet avsåg att M.A. under stationsnamnet "Action One" från juli 1991 till den 14 juli 1992 från sin bostad i Kävlinge och/eller under tiden den 1-14 juli 1992 från annan lokal i Kävlinge utan vederbörligt tillstånd innehaft och använt radiosändare.

Sammanfattningsvis avsåg åklagarens ansvarspåstående om grovt häleribrott följande. M.A. har i sin bostad använt radioutrustning till ett värde om 100000 kr som stals genom inbrott med vetskap om att det åtkommits genom brott. Han har därigenom försvårat återställande till ägaren, varjämte han berett sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Vidare har han på olika sätt hälat (köpt, sålt, använt) radioutrustning (bl.a. radioförstärkare, rundradiosändare, närradiosändare) med ett sammanlagt värde om 509 400 kr, som stulits vid 11 olika inbrott. M.A. har haft vetskap om att godset åtkommits genom brott, varigenom han försvårat återställandet till ägaren, varjämte han berett sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv.

Lunds tingsrätt (1992-08-27, rådmannen Bo Severin samt nämndemännen Gun Persson, Agne Mårtensson och Eva Åberg) fann åtalet i sin helhet styrkt och dömde M.A. för brott mot radiolagen, grovt häleri och olovlig körning, grovt brott. Tingsrätten undanröjde tidigare ådömd skyddstillsyn, bestämde påföljden till fängelse ett år 6 månader och förordnade att fängelsestraffet skulle avse även brotten i två tidigare domar, en från 1991 och den andra från 1992. Tingsrätten anförde (domsmotiveringen i allt utom påföljdsdelen här utesluten): M.A. dömdes 1989 för tillgrepp av fortskaffningsmedel till villkorlig dom. Han dömdes därefter den 4 januari 1991 för stölder och hälerier, avseende egendom för tillhopa cirka 100 000 kr, samt för förseelse mot vägtrafikkungörelsen till skyddstillsyn. Den 12 februari 1992 dömdes han för försök till stöld hos en bilfirma begånget den 31 december 1991, varvid förordnades att den tidigare ådömda skyddstillsynen skulle avse även det nya brottet. Övervakningstiden förlängdes till den 15 februari 1993. Vad M.A. nu gjort sig skyldig till förtjänar, särskilt med hänsyn till häleribrotten, ett kännbart fängelsestraff. Återfallet i brott medför att den tidigare skyddstillsynen bör undanröjas samt gemensamt straff ådömas.

M.A. överklagade endast i påföljdsdelen och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-05-18, f.d. hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, t.f. hovrättsassessorn Madeleine Westberg samt nämndemännen Sten Åke Johansson och Valborg Nilsson) bestämde påföljden till fängelse ett år.

Hovrätten anförde: Genom tingsrättens i denna del inte överklagade dom har M.A. befunnits skyldig till häleri, olovlig körning och brott mot radiolagen.

Fråga är om skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst i förevarande fall kan ersätta fängelsestraff.

Konstruktionen av samhällstjänst som en ny typ av föreskrift vid skyddstillsyn valdes bl.a. därför att det gjorde det möjligt att genom övervakning kontrollera att samhällstjänsten fullgörs. Den huvudsakliga grunden för att införa samhällstjänst var att finna alternativ till fängelse. I lagstiftningsärendet uttalades att utgångspunkten för domstolens prövning av om samhällstjänst var den lämpligaste påföljden blir en avvägning mellan hänsynen till brottets straffvärde och den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan samt i första hand hans personliga förhållanden å den andra. Vid denna avvägning borde, enligt vad som sålunda uttalades, några uttryckliga begränsningar inte gälla i fråga om brottets art. Även vid sådana brott som enligt gällande praxis normalt anses kräva ett kortare fängelsestraff med hänsyn till sin art, borde det inte vara uteslutet att samhällstjänst används i stället för fängelsestraff (prop. 1989/90:7 s. 20). Det förhållandet att samhällstjänst konstruerats som en föreskrift vid dom på skyddstillsyn innebar att allmänna principer för val av skyddstillsyn skall tillämpas (prop. 1989/90:7 s. 34).

Mot bakgrund av vad som anförts rörande förutsättningarna för tillämpning av skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst gör hovrätten följande bedömning.

Av personutredningen i målet framgår bl.a. att M.A. numera lever under ordnade förhållanden samt att han inte har några missbruksproblem. Enligt frivårdsmyndighetens yttrande torde skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst vara den lämpligaste påföljden för hans del.

M.A. som är 23 år, förekommer dock under tre avsnitt i kriminalregistret utöver den nu överklagade domen. Han dömdes sålunda 1989 för tillgrepp av fortskaffningsmedel till villkorlig dom. 1991 dömdes han för bl.a. stöld och häleri till skyddstillsyn. Påföljande år dömdes han för försök till stöld till fortsatt skyddstillsyn.

Den nya brottsligheten har ett straffvärde om ungefär åtta till tio månader. Därtill kommer att M.A. under en relativt kort period återfallit i förmögenhetsbrott. På grund härav skall ett fängelsestraff utdömas. Vid straffmätningen beaktar hovrätten vad M.A. undergått på grund av den tidigare ådömda skyddstillsynen. Hovrätten bestämmer därför fängelsestraffet till ett år.

Målnummer B 983/92