Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 1993:157

Instans
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Referat
RH 1993:157
Målnummer
Ö894-92
Avgörandedatum
1993-11-25
Rubrik
Fråga i mål om lönegaranti om anställning haft övervägande anknytning till Sverige och svenska förhållanden.
Lagrum
Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs
Rättsfall
NJA 1987 s. 885

Skanör Rederi Aktiebolag försattes i konkurs den 25 september 1991. Bolaget var enligt sjöfartsregistret fram till den 17 september 1991 registrerat som ägare till torrlastmotorskeppet Westsea. Detta fartyg gick mellan hamnar på Afrikas västkust. M.S., som är holländsk medborgare och bosatt i Colombia, mönstrade enligt egen uppgift på Westsea den 23 augusti 1990 i San Pedro i Elfenbenskusten i Västafrika och tjänstgjorde som reparatör. I konkursen yrkade M.S. betalning enligt lönegarantilagen för fordran på bl.a. lön.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län (1992-05-18, kronofogden Bertil Andersson) lämnade yrkandet utan bifall och angav följande skäl för beslutet: Enligt 8 § första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt skall för sjöman, som inte skall erlägga sjömansskatt enligt 7 § 1 mom (utländsk sjöman), utgå sjömansskatt på beskattningsbar månadsinkomst. Enligt 8 § andra stycket skall skatt enligt första stycket inte utgå om sjömannen på godtagbart sätt visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten ombord. Enligt uppgift från skatteförvaltningen i Göteborg, sjömansskattekontoret, skall, även om sjömansskattenämnden fattat beslut om skattebefrielse, vad sjömannen erhållit i lön m. m. ingå i det avgiftsunderlag på vilket arbetsgivaravgift och därvid lönegarantiavgift skall beräknas. – Den nu gällande lönegarantilagen innehåller inga bestämmelser om hur lagen skall tillämpas i s.k. internationella fall. Frågan berörs heller inte i lagens förarbeten. I prop. 1991/92:139 (förslaget ännu ej antaget av riksdagen) stadgas i 2 § "Betalning enligt garantin lämnas endast för sådan fordran som avser anställning med övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden". I specialmotiveringen till nämnda paragraf (s. 45) har departementschefen bl.a. angett: "Om konkursen har inträffat i Sverige, talar detta naturligtvis i allmänhet för att fordran skall ersättas av den svenska lönegarantin. Tillräcklig anknytning till svenska förhållanden kan ändå saknas om arbetet utförts utomlands. Är arbetstagaren utländsk medborgare som är bosatt i utlandet och arbetet huvudsakligen utförts utomlands kan tillräcklig anknytning till svenska förhållanden i allmänhet inte anses föreligga. – Vid övervägande om tillräcklig anknytning till svenska förhållanden föreligger bör också beaktas om arbetsgivaren varit skyldig att betala lönegarantiavgift för arbetstagaren och om denne varit skattskyldig i Sverige. Dessa omständigheter torde i allmänhet tala för att anknytning till Sverige föreligger." – Kronofogdemyndigheten har således att bedöma om övervägande anknytning till svenska förhållanden föreligger så att svensk lönegarantilagstiftning kan anses tillämplig. – M.S. är utländsk medborgare, har varit bosatt i utlandet under den tid anställningen varat och har tjänstgjort på ett fartyg som enbart trafikerat utländska hamnar. Mot bakgrund härav finner kronofogdemyndigheten att M.S:s anställning ombord på Westsea inte kan anses ha övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden så att svensk lönegarantilagstiftning kan anses tillämplig. Det förhållandet att M.S:s lön m. m. skall ingå i det avgiftsunderlag, på vilket lönegarantiavgift skall beräknas, och det förhållandet att M.S. så länge han inte erhållit beslut om befrielse från sjömansskattekontoret är skattskyldig i Sverige, utgör enligt kronofogdemyndighetens bedömning inte sådana omständigheter som i tillräcklig omfattning kan föranleda att övervägande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden kan anses föreligga. M.S:s yrkande om ersättning enligt lönegarantilagen kan därför inte bifallas.

M.S. anförde besvär och yrkade att hovrätten skulle förklara att han är berättigad till betalning enligt lönegarantilagen samt återförvisa målet till kronofogdemyndigheten för ställningstagande till yrkade belopp. Riksskatteverket bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-11-25, hovrättsråden Björn Eilard och Bengt Nilsson) biföll besvärstalan och anförde följande som skäl för sitt beslut: Som kronofogdemyndigheten anfört innehöll lagen (1970:741) om statlig lönegaranti inte några bestämmelser om lagens tillämpning på s.k. internationella fall. Frågan berördes inte heller i lagens förarbeten (prop. 1970:2019). Den uppfattningen utbildades emellertid i praxis att lönegarantisystemet tog sikte på den svenska arbetsmarknaden och att det därför var ett villkor för betalning enligt garantin att anställningen hade en tillräckligt stark anknytning till svenska förhållanden. Denna praxis har numera lagfästs i den lönegarantilag (1992:497) som trädde i kraft den 1 juli 1992. – M.S. har varit anställd av ett svenskt bolag ombord på ett fartyg, ägt av detta bolag och registrerat i Sverige. Som Högsta domstolen uttalat i rättsfallet NJA 1987 s. 885 kan man utgå från att det mellan ett fartyg och registreringsstaten i allmänhet föreligger en verklig anknytning. Den stat hos vilket fartyget är registrerat får antas såsom fartygets hemland i allmänhet utöva viss jurisdiktion och kontroll över fartyget. Enligt svensk internationell privaträtt gäller vidare den principen att lagen i den stat där fartyget är registrerat – flaggans lag – skall tillämpas på rättsförhållandet mellan redare och ombordanställd. Lagstiftning som under senare tid ägt rum på sjörättens område har också utgått från denna princip. Anställningsskyddslagen är ett exempel på en lag som är tillämplig på fartyg som enligt sjölagen är att anse som svenskt. Härtill kommer att svensk sjömansskatt i princip utgår för ombordanställds inkomst på svenskt handelsfartyg även då detta uteslutande nyttjas i fjärrtrafik samt att de ombordanställdas löneinkomst utgör beräkningsunderlag för den svenske arbetsgivarens lönegarantiavgift. – Hovrätten finner med hänsyn till nämnda omständigheter att ombordanställda på fartyg som blåser den svenska flaggan i aktern som regel får anses ha anställning med övervägande anknytning till svenska förhållanden. Något skäl för att i M.S:s fall frångå denna regel har inte framkommit. M.S. är därför berättigad till betalning enligt lönegarantilagen. Utredningen angående storleken av denna bör ske vid kronofogdemyndigheten.

Hovrättsassessorn Paula Lundberg, referent, var skiljaktig och anförde. Lönegarantisystemet tar sikte på den svenska arbetsmarknaden och det krävs sålunda att anställningen har tillräcklig anknytning till Sverige för att betalning enligt garantin skall utgå. Mot bakgrund härav anser jag att det inte är tillräckligt att konstatera att eftersom flaggans lag enligt den svenska internationella privaträtten skall tillämpas på rättsförhållandet mellan redaren och ombordanställd, ersättning enligt den svenska statliga lönegarantin skall utgå. Jag anser i stället att, oavsett att fartyget bär den svenska flaggan, en bedömning av M.S:s anställning i dess helhet måste göras för att avgöra om den har övervägande anknytning till Sverige och svenska förhållanden.

Förutom att M.S. är utländsk medborgare och bosatt i utlandet har arbetet utförts ombord på ett fartyg som trafikerat endast utländska hamnar. Enligt uppgift från Sjömansskattekontoret i Göteborg saknas anteckning om M.S:s anställning ombord på fartyget. Rederiet har dock varit registrerat som arbetsgivare hos skattemyndigheten här i landet och arbetsgivaren har således haft skyldighet att på M.S:s lön erlägga lönegarantiavgift. Någon sådan avgift har inte erlagts. Vidare har M.S. så länge som han inte begärt och erhållit Sjömansskattenämndens beslut om skattebefrielse, varit skyldig att erlägga skatt i Sverige. Någon skatt har inte erlagts i Sverige. Dessa sistnämnda omständigheter synes peka mot att M.S. arbetat "svart" ombord på fartyget. Handlingarna i målet talar inte heller emot detta förhållande; jag tänker då främst på dels den avtalade lönen, dels den avräkning som synes vara gjord av företrädare för redaren avseende utbetalt förskott mot innestående lön och som inte innefattar någon reduktion för skatt. Med hänsyn till vad som angetts ovan om M.S:s ringa anknytning till Sverige i övrigt, anser jag att det främst på grund av dessa sistnämnda omständigheter inte är befogat att medge honom betalning enligt den svenska statliga garantiförmånen med dess sociala syfte. Jag finner därför att kronofogdemyndigheten förfarit riktigt och vill lämna besvären utan bifall.

Målnummer Ö 894/92