Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 1993:91

Instans
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Referat
RH 1993:91
Målnummer
Ö573-93
Avgörandedatum
1993-06-16
Rubrik
Man och kvinna - som var kyrkobokförda på olika adresser - hade i över sex år gemensam permanentbostad och gemensamt hushåll. Deras vilja var uppenbarligen att de skulle vara att betrakta som sambor. Vid en helhetsbedömning befanns att de varit sambor i den mening som avses i 3 a § lagen om arvsskatt och gåvoskatt.
Lagrum
3 a § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

E.H. avled 1992 och efterlämnade som ensam dödsbodelägare den universelle testamentstagaren E.J. Bouppteckning förrättades och boets behållning upptogs till 416 552 kr.

Sölvesborgs tingsrätt (1993-03-17, tingsnotarien Ingegerd Lindh) bestämde arvsskatten efter skatteklass II i 28 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt till 97 650 kr.

Dödsboet överklagade tingsrättens beslut.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-06-16, hovrättsråden Lennart Frii, referent, Jan E. Ohlsson och t.f. hovrättsassessorn Madeleine Westberg) ändrade tingsrättens beslut på det sätt att hovrätten fastställde arvsskatten enligt skatteklass I till 13 650 kr.

Hovrätten anförde:

Dödsboet har yrkat att hovrätten bestämmer att skatten på vad som tillfaller den universelle testamentstagaren E.J. bestämmes enligt skatteklass I i 28 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL). Dödsboet har åberopat att E.J. är att betrakta som sambo enligt 3 a § AGL. Hon har varit trolovad med E.H. De två har sedan 1985 sammanlevt i E.J:s fastighet. E.H. har p.g.a. sjukdom inte kunnat bo i sin egen fastighet, som saknat moderna bekvämligheter. De har av skatteskäl valt att vara kyrkobokförda på samma ort men på olika fastigheter.

Kammarkollegiet har bestritt ändring och anfört. Definitionen av sambobegreppet i 3 a § AGL sammanfaller med den som ges i 1 § 2 st lagen om sambors gemensamma hem. I specialmotiveringen till sambolagen anges att för ett äktenskapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att mannen och kvinnan sammanlever i en inte alltför kortvarit förbindelse, vari normalt ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i vart fall ekonomiskt samarbete. Enligt kollegiets bedömning är E.J. ej att anse som E.H:s sambo. Vad som främst brister är kravet på gemensam kyrkobokföringsadress.

Enligt den bouppteckning som ligger till grund för nu förevarande skattläggning har E.H. och E.J. – som inte haft några gemensamma barn – inte haft något gemensamt lösöre eller något gemensamt kapital. Vidare har – enligt bouppteckningen – sambolagens bodelningsregler inte tillämpats.

Hovrättens bedömning.

Bestämmelsen i 3 a § AGL tillkom 1988. I lagstiftningsärendet uttalades att bestämmelsen motsvarade 1 § andra stycket sambolagen (prop. 1987/88:61 s. 51 och s. 32). Föredragande departementschefen uttalade i frågan om huruvida samboförhållande förelåg att det borde vara möjligt att göra en riktig bedömning bl.a. med utgångspunkt i förekomsten av testamente till förmån för den efterlevande parten (prop. 1987/88:61 s. 46). I lagstiftningsärendet avseende 1 § andra stycket sambolagen gavs vissa rekommendationer för tillämpningen av lagen. Som en allmän utgångspunkt angavs, att kvinnan och mannen sammanlevde i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normalt ingick sexuellt samliv (se dock SOU 1981:138), gemensamt hushåll och bostad samt gemensam ekonomi eller i allt fall ekonomiskt samarbete. Om gemensamma barn saknades gav en gemensam kyrkobokföringsadress normalt en presumtion för äktenskapsliknande samlevnad. Om parterna sammanbodde men en av dem var kyrkobokförd på annat håll fick det – när de inte hade gemensamma barn – ske en helhetsbedömning som klart utvisade att de hade gemensam permanentadress och gemensamt hushåll och att detta förhållande inte varat en inte alltför kort tid. Ett riktmärke kunde – enligt vad som sålunda uttalades – vara att de hade bott tillsammans minst sex månader (prop. 1986/87:1 s. 253). I sammanhanget kan anmärkas att lagrådet i lagstiftningsärendet uttalade att parternas uttryckliga vilja att de skulle ses som sambor skulle vara utslagsgivande (prop. 1986/87:1 s. 368). Betydelsen av partsviljan blev dock inte närmare diskuterat i förarbetena på annat sätt än genom lagrådets nyssnämnda uttalande.

E.J. och E.H. – som var kyrkobokförda på olika adresser men på samma ort – hade sedan 1985 gemensam permanentbostad och gemensamt hushåll. Deras vilja var uppenbarligen att de skulle vara att betrakta som sambor. Förekomsten av testamente till förmån enbart för E.J. får också anses peka på denna viljeinriktning (prop. 1987/88:61 s. 45). Vid en helhetsbedömning finner hovrätten att dödsboet visat att E.J. och E.H. var sambor i den mening som avses i 3 a § AGL. Arvsskatt skall därför bestämmas enligt skatteklass I. Vid sådant förhållande blir arvsskatten 13 650 kr.

Målnummer Ö 573/93