Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2011:9

Instans
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Referat
RH 2011:9
Målnummer
B2551-09
Avdelning
1
Avgörandedatum
2010-11-30
Rubrik
En tilltalad har gjort sig skyldig till brottslighet med ett samlat straffvärde motsvarande fängelse tre månader. Av denna brottslighet är ett brott, vilket har ett straffvärde motsvarande fängelse två månader, av sådan art att påföljden för det brottet i första hand bör bestämmas till fängelse, en presumtion som dock kan brytas om en villkorlig dom kan förenas med samhällstjänst. Avseende brottsligheten i övrigt saknas skäl för fängelse. Påföljden har bestämts till villkorlig dom. Den villkorliga domen har med stöd av grunderna för 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken förenats med dels samhällstjänst, dels dagsböter. Antalet timmar för samhällstjänsten har bestämts till 75, motsvarande fängelse två månader. Antalet dagsböter har bestämts till 50, motsvarande fängelse två månader. Alternativstraffet har bestämts till fängelse tre månader.
Lagrum
30 kap. 3 § brottsbalken (1962:700)

Helsingborgs tingsrätt

Åklagaren åtalade V.C. för bl.a. olaga hot, egenmäktigt förfarande, häleri och vapenbrott.

Tingsrätten (rådmannen Marianne Larsson samt nämndemännen Veronica Sjödin, Karin Olsson och Jan-Eric Cronborg) meddelade dom den 21 september 2009. Efter att ha funnit att V.C. skulle dömas för två fall av olaga hot, egenmäktigt förfarande, häleri och vapenbrott, anförde tingsrätten följande.

DOMSKÄL

V.C. är inte tidigare dömd för brott. Av yttrande från Kriminalvårdsmyndigheten framgår att V.C. lever under ordnade förhållanden och att övervakningsbehov inte föreligger.

Det olaga hotet enligt åtalspunkten 3 [där V.C. den 1 juli 2008 lyft en gaspistol mot tre målsägande] är av sådan art att påföljden bör bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl föreligger. Vad som framkommit rörande V.C:s personliga förhållanden ger inte anledning till annat påföljdsval. Tingsrätten bestämmer därför påföljden för gärningarna till fängelse tre månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde V.C. för två fall av olaga hot samt för egenmäktigt förfarande, häleri och vapenbrott till fängelse tre månader.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren och V.C. överklagade tingsrättens dom. Åklagaren yrkade straffskärpning. V.C. yrkade bl.a. att hovrätten skulle frikänna honom från åtalen för olaga hot och vapenbrott samt bestämma påföljden för den övriga brottsligheten till villkorlig dom. För det fall tingsrättens dom fastställdes i skuldfrågan yrkade V.C. att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst alternativt till ett kortare fängelsestraff än det som tingsrätten hade dömt ut. Parterna motsatte sig bifall till varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, hovrättsrådet Marianne Lejman, referent, och tf. hovrättsassessorn Martin Sunnqvist samt nämndemännen Eva-Christine Winqvist och Eivor Anvegård) meddelade dom den 30 november 2010. Efter att ha anslutit sig till tingsrättens bedömning i skuld- och rubriceringsfrågorna med det förtydligandet att vapenbrottet, som avsåg en pistol som var avsedd endast för gaspatroner, skulle bedömas som ringa, anförde hovrätten följande.

DOMSKÄL

Brottslighetens allvar

Det allvarligaste brottet är utan tvekan det olaga hotet den 1 juli 2008. Det har ägt rum med en pistol som visserligen var pluggad men som utan tvekan för de hotade framstod som ett dödligt vapen. Det riktade sig dessutom mot tre olika personer, av vilka åtminstone två blev mycket rädda och fruktade för sina liv. I och för sig var V.C. vid tillfället upprörd på grund av osämjan med R.A. i samband med äktenskapets upplösning, men någon provokation från målsägandenas sida som kan mildra bedömningen av gärningen har det alls inte varit fråga om. Hovrätten bedömer att straffvärdet av detta olaga hot motsvarar fängelse i åtminstone två månader.

När det gäller de övriga brotten motsvarar straffvärdet av häleriet någon månads fängelse medan de andra brotten inte är svårare än att deras straffvärde motsvarar böter. Detta innebär att den samlade brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse tre månader.

Förutsättningarna för påföljdsvalet

Bestämmelserna om vilken påföljd som ska väljas bygger på principen att fängelse, som är den strängaste påföljden, ska väljas i sista hand. Bara om straffvärdet är påtagligt högt, den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till ganska omfattande brottslighet eller brotten är av en särskild art får påföljden bestämmas till fängelse.

Domstolens uppgift är därmed att först undersöka om det inte är möjligt att välja ett alternativ till fängelse. I V.C:s fall är det då främst villkorlig dom som skulle kunna bli aktuellt. V.C. är nämligen inte tidigare dömd för brott och det finns inte heller av någon annan orsak särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Skälen som talar för fängelse

För att straffvärdet ska tala för fängelse brukar krävas att det motsvarar fängelse i ett år eller däröver. Straffvärdet av V.C:s brottslighet är inte på långa vägar så högt.

Som nämnts har V.C. inte tidigare dömts för brott. Det finns alltså ingen tidigare brottslighet som talar för fängelse.

Brottets art kan tala för fängelse endast i de fall det aktuella brottet är så allvarligt att böter inte är en tillräcklig påföljd. I det här aktuella fallet behöver det därför undersökas endast om häleribrottet eller det olaga hotet den 1 juli 2008 är av sådan art att det finns skäl för fängelse.

Det finns skäl för fängelse endast för det olaga hotet den 1 juli 2008

Häleribrottet är enligt lagförarbeten och fast praxis inte ett brott av sådan art att det finns skäl för fängelse.

Allvarliga fall av olaga hot anses av domstolarna i allmänhet vara brott av sådan art att skälen för fängelse är starkare än exempelvis vid häleri. I det här aktuella fallet anser hovrätten att det olaga hotet den 1 juli 2008 är av så allvarlig karaktär att en vanlig villkorlig dom inte räcker som påföljd ens om den förenas med ett bötesstraff. Ett annat alternativ skulle då kunna vara att döma till skyddstillsyn. Inte heller en vanlig skyddstillsyn är emellertid tillräcklig som påföljd.

Ett fängelsestraff kan ersättas av samhällstjänst

Det som hovrätten nyss har sagt skulle innebära att V.C. skulle dömas till fängelse för det allvarliga olaga hotet. Det är emellertid i vissa fall möjligt att ersätta ett fängelsestraff med en föreskrift om samhällstjänst om den tilltalade samtycker till detta och samhällstjänst är lämpligt med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.

V.C. har samtyckt till och är lämplig för samhällstjänst. Det olaga hotet är inte heller av så allvarlig karaktär att villkorlig dom med samhällstjänst är uteslutet.

Gemensam påföljd eller uppdelat påföljdsval?

Normalt ska det bestämmas en gemensam påföljd för alla de brott som den tilltalade ska dömas för. Men i vissa fall bör domstolen göra avsteg från denna princip. En typsituation är när den tilltalade ska dömas för något brott som är av sådan art att ett kortare fängelsestraff är oundvikligt, t.ex. ett allvarligt fall av grovt rattfylleri, och i övrigt för brott som sedda för sig bör följas av villkorlig dom eller skyddstillsyn. Då kan domstolen, för att komma till ett rimligt resultat, dela upp påföljdsvalet så att den tilltalade döms till fängelse för rattfylleriet och exempelvis till villkorlig dom för brottsligheten i övrigt.

I V.C:s fall är situationen sådan att det finns skäl för en uppdelning av påföljdsbestämningen. Frågan är då hur rätten bör gå tillväga då fängelsestraffet i det nämnda exemplet kan ersättas av en föreskrift om samhällstjänst.

Samhällstjänst vid uppdelat påföljdsval

Eftersom samhällstjänst inte – i motsats till ungdomstjänst – är en självständig påföljd är det inte möjligt att döma V.C. till villkorlig dom med samhällstjänst för det allvarliga olaga hotet och till villkorlig dom (utan samhällstjänst) för brottsligheten i övrigt. Påföljden för den samlade brottsligheten måste alltså bli villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Det alternativa fängelsestraff som enligt 27 kap. 2 a § brottsbalken ska anges i fall av detta slag måste grunda sig på straffvärdet av den samlade brottsligheten, dvs. tre månader. Enligt grunderna för bestämmelsen i 30 kap. 3 § brottsbalken bör dock antalet timmar samhällstjänst inte bli högre än om V.C. hade dömts endast för det allvarliga olaga hotet. Samhällstjänstens omfattning bör därmed bestämmas till 75 timmar, som motsvarar ett alternativt fängelsestraff om två månader.

Villkorlig dom och böter

Enligt huvudregeln i 30 kap. 8 § brottsbalken ska villkorlig dom förenas med dagsböter. Om villkorlig dom förenas med en föreskrift om samhällstjänst finns det emellertid i allmänhet inte skäl att också döma till böter.

I det här aktuella fallet ter sig situationen annorlunda än normalt. Om inte V.C. hade dömts för det olaga hotet den 1 juli 2008 hade påföljden (för den övriga brottsligheten) bestämts till villkorlig dom och dagsböter. Att han nu ska dömas även för detta olaga hot och att den villkorliga domen därför ska förenas med en föreskrift om samhällstjänst bör inte föranleda att bötesstraffet faller bort. Vid sidan av den villkorliga domen med samhällstjänst bör V.C. alltså dömas till dagsböter.

Antalet dagsböter bör bestämmas till 50

Det som bör vara styrande vid bedömandet av vilket antal dagsböter som bör dömas ut bör i det här fallet inte vara den del av det samlade straffvärdet som återstår sedan straffvärdet för det olaga hotet den 1 juli 2008 räknats av, utan straffvärdet av häleriet, det egenmäktiga förfarandet, vapenbrottet och det olaga hotet den 30 juni 2008. Sedda för sig har dessa brott ett straffvärde som motsvarar fängelse i två månader. Antalet dagsböter bör därmed bestämmas till 50 (se Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, s. 332).

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på det sättet att hovrätten bestämde påföljden till villkorlig dom med dels samhällstjänst 75 timmar, dels 50 dagsböter å 160 kr. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelsestraffets längd ha bestämts till tre månader.

Hovrättens dom meddelad: den 30 november 2010.

Mål nr: B 2551-09.

Lagrum: 30 kap. 3 § brottsbalken.

Litteratur: Borgeke Martin, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 226-230 och 330-341.