Hovrätten över Skåne och Blekinge referat RH 2012:83

Instans
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Referat
RH 2012:83
Målnummer
B2240-12
Avdelning
1
Avgörandedatum
2012-11-27
Rubrik
Vid narkotikasmuggling har det ansetts förmildrande att införseln skedde för eget bruk.
Lagrum
29 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 2011 s. 357

Helsingborgs tingsrätt

Åklagaren yrkade ansvar för M.H. för narkotikasmuggling enligt följande gärningspåstående. M.H. har den 31 januari 2011 vid ankomst till Helsingborg från Helsingör i samband med införsel till landet, genom att underlåta att anmäla 10 gram heroin till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot införseln.

M.H. erkände gärningen.

Tingsrätten (hovrättsassessorn Anja Nordfeldt samt nämndemännen Gunilla Holm, Annika Fengved Stefansson och Jim Kroon) dömde i dom den 28 juni 2012 M.H. för narkotikasmuggling till fängelse sex månader och anförde följande.

DOMSKÄL

M.H. har i förhör uppgett i huvudsak följande. Han hade varit i en ort utanför Köpenhamn tillsammans med några kompisar. Syftet med resan var att köpa heroin för eget bruk. Det var kompisarna som förmedlade kontakten med försäljaren av narkotikan. Det var emellertid M.H. som betalade för narkotikan och det var han själv som skulle ha narkotikan. Han stoppade upp narkotikan i kroppen och tog färjan från Helsingör till Helsingborg. Han blev där stoppad i tullen.

Tingsrättens bedömning

Genom M.H:s erkännande, som stöds av hans uppgifter och övrig utredning i målet är gärningen styrkt. Den ska bedömas som narkotikasmuggling av normalgraden.

M.H. förekommer under fyra avsnitt i belastningsregistret, Han dömdes senast den 26 augusti 2009 för bedrägeri och narkotikabrott till skyddstillsyn.

Av yttrande från kriminalvården framgår följande. M.H. har sedan flera år tillbaka ett allvarligt narkotikamissbruk. Hans huvuddrog har tidigare varit heroin, men sedan ett år tillbaka använder han endast amfetamin. Missbruket har även minskat jämfört med tidigare. Det föreligger ett tydligt övervakningsbehov och M.H. bedöms vara i behov av vård för att kunna bryta sitt missbruk. Någon behandlingsplan har emellertid inte kunnat upprättas under utredningstiden med anledning av begränsad tid samt då handläggare vid socialtjänsten varit svår att nå. M.H. bedöms inte som lämplig för samhällstjänst med anledning av aktivt missbruk.

M.H. har i fråga om hans personliga förhållanden uppgett att hans missbruk har minskat och att han önskar mer stöd och hjälp från de sociala myndigheterna.

Högsta domstolen (HD) har i ett flertal rättsfall under senare tid behandlat frågan om straffvärdesbedömningen av narkotikabrott. I rättsfallet NJA 2011 s. 357 har HD nämnt att en faktor som påverkar straffvärdet, vid sidan av sorten och mängden narkotika, är bland annat om brottsligheten har haft ett samband med den tilltalades eget missbruk. Ett narkotikabrott som står i direkt samband med ett eget narkotikamissbruk anses i allmänhet ha ett lägre straffvärde.

M.H. har i målet uppgett att han förvärvat och smugglat in narkotikan för att själv använda den. Hans uppgifter om detta får godtas. M.H. har dock hanterat en icke ringa mängd heroin som bedöms vara den farligaste narkotikasorten. Med beaktande av sorten och mängden, samt vad som framkommit om M.H:s motiv för brottet, finner tingsrätten att straffvärdet för brottet är fängelse i sex månader.

Narkotikasmuggling av normalgraden är ett brott av sådan art som normalt ska föranleda fängelse. M.H. har dessutom återfallit i liknande brottslighet under prövotid för skyddstillsyn. Även om M.H. har ett tydligt behov av en behandling för att komma till rätta med sitt narkotikamissbruk, finner tingsrätten, med beaktande av brottets art i förening med straffvärdet, att det inte finns utrymme för någon annan påföljd än fängelse. Att brottet begicks för ett och ett halvt år sedan samt att M.H:s narkotikamissbruk har avtagit, föranleder ingen annan bedömning. Det finns inget skäl att vid straffmätningen avvika från straffvärdet. M.H. ska därför dömas särskilt till fängelse i sex månader.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

M.H. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma honom till skyddstillsyn med föreskrift om den behandling för narkotikamissbruk som frivården kunde finna lämplig.

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth och Helene Voelkerling, tf. hovrättsassessorn Johanna Helevirta, referent, samt nämndemännen Jan Svensson och Anne Wågström) anförde i dom den 27 november 2012 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Genom tingsrättens i denna del inte överklagade dom är fastslaget att M.H. ska dömas för narkotikasmuggling.

Som tingsrätten angett bör, utöver narkotikans art och mängd, beaktas att M.H. inte är att betrakta som en sedvanlig kurir utan att införseln av narkotikan skett för eget bruk. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning av brottslighetens straffvärde.

Narkotikasmuggling av normalgraden är ett brott av sådan art att det ofta finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Högsta domstolen har i en dom den 31 oktober 2012 (mål nr 5908-10, punkterna 9-11) uttalat sig vad gäller påföljdsvalet vid narkotikabrottslighet. Av de uttalandena följer att presumtionen för fängelse vid – som i detta fall – narkotikasmuggling med ett straffvärde om sex månader, och då det dessutom är fråga om återfall i brott, är mycket stark.

M.H. är inne i ett aktivt missbruk och mottar för närvarande inte någon vård eller behandling mot detta. Av det frivårdsyttrande som hovrätten inhämtat framgår att det, trots att M.H. bedöms vara i behov av missbruksvård, saknas förutsättningar för en skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, så kallad kontraktsvård.

Vad som i hovrätten framkommit om M.H:s personliga förhållanden medför inte att fängelsepresumtionen kan frångås. Påföljden ska således bestämmas till fängelse. Den tid som gått sedan brottet begicks utgör inte skäl för att sänka straffets längd. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.

Hovrättens dom meddelad: den 27 november 2012.

Mål nr: B 2240-12.

Lagrum: 29 kap. 1 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2011 s. 357.