Miljööverdomstolen referat MÖD 2002:57

Instans
Miljööverdomstolen
Referat
MÖD 2002:57
Målnummer
M1893-01
Avdelning
13
Avgörandedatum
2002-09-25
Rubrik
Ersättning enligt 26 § naturvårdslagen-----Länsstyrelsen hade genom ett interimistiskt förordnande enligt 11 § naturvårdslagen förbjudit ett bolag att anlägga ett tillståndsgivet vattenkraftverk eftersom området skulle avsättas till naturreservat. Miljödomstolen biföll bolagets yrkande om ersättning av staten. Miljööverdomstolen fann att bolaget inte hade rätt till ersättning för försvårande av pågående markanvändning då bolaget inte hade ansökt om dispens från förbudet. Ett avslag på sådan ansökan var enligt bestämmelsens ordalydelse en förutsättning för ersättning. Staten genom Kammarkollegiet var således inte ersättningsskyldig.
Lagrum
11 §, 26 §, 31 § och 33 § naturvårdslagen (1964:822)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Östersunds tingsrätts, miljödomstolen, dom (mellandom) 2001-02-08 i mål nr M 81-00, se bilaga A

KLAGANDE

Staten genom Kammarkollegiet, Box 2218, 103 15 STOCKHOLM

Ombud

Advokatfiskalen BK

MOTPART

Ljungåfors Kraft Aktiebolag, 556408-6469, Pl 1182, 860 41 LIDEN

Ombud

Advokaten JAN

SAKEN

Ersättning enligt 26 § naturvårdslagen (1964:822)

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Med ändring av miljödomstolens dom förklarar Miljööverdomstolen att staten inte är ersättningsskyldig gentemot Ljungåfors Kraft Aktiebolag till följd av Länsstyrelsens i Jämtlands län beslut 1996-06-24 och 1999-06-16 (dnr 231-409-96 respektive 231-4719-99) samt Regeringens beslut 1998-06-04 (dnr M 96/3734/4).

2. Det ankommer på miljödomstolen att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att betala ersättning för motparts rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

_________________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kammarkollegiet har yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av miljödomstolens mellandom, skall fastställa att staten inte är skyldig att utge ersättning till Ljungåfors Kraft Aktiebolag (bolaget) till följd av de tre beslut som anges i miljödomstolens domslut.

Bolaget har bestritt ändring och yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen anfört i huvudsak detsamma som vid miljödomstolen. Kammarkollegiet har därvid vitsordat att det i och för sig torde vara riktigt att tillstånd aldrig skulle ha givits om bolaget hade ansökt om dispens, men att en sådan ansökan är en nödvändig rättslig förutsättning för att ersättning skall kunna utgå.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Av 11 § naturvårdslagen (1964:822) som skall tillämpas i målet, följer – såvitt här är av intresse – att då fråga uppkommit om bildande av naturreservat länsstyrelsen för viss tid får meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens tillstånd vidta åtgärder som strider mot syftet med reservatsföreskrifterna.

Av 26 § naturvårdslagen framgår att ersättning för avsevärt försvårad pågående markanvändning kan utgå om förbud meddelats enligt 11 § och tillstånd som där avses har vägrats, dvs. dispensansökan har avslagits. Enligt 31 § skall ersättningen i dylika fall utgå med visst årligt belopp och enligt 33 § skall talan om ersättning väckas inom ett år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft, annars går rätten förlorad. Det torde stå klart att bolaget för det fall det ansökt om dispens inte skulle ha beviljats sådan. Enligt ordalydelsen i 26 § tredje stycket naturvårdslagen förutsätter dock rätten till ersättning att dispens har vägrats. Frågan är således om bolaget, trots att någon dispens ostridigt aldrig sökts, ändå har rätt till ersättning. Bolaget har förklarat att det, mot bakgrund av att förbudet riktat sig direkt mot en etablering av bolagets kraftverk, fann det utsiktslöst att ansöka om dispens.

Vid bedömningen av bolagets rätt till ersättning måste syftet med de aktuella ersättningsbestämmelserna beaktas. Ersättning skall således utgå med visst årligt belopp och är avsedd att täcka den årliga förlust en ägare lider under den begränsade tid då ett interimistiskt förbud gäller. Talan om denna ersättning skall också väckas inom viss kortare tid.

Mot denna bakgrund finner Miljööverdomstolen att det inte finns utrymme för att, i strid med lagtextens lydelse och lagens systematik ge bolaget rätt att få ersättning enligt 26 § naturvårdslagen. Statens överklagande skall därför bifallas.

Frågan om skyldighet för part att betala ersättning för motparts rättegångskostnader skall prövas av miljödomstolen i samband med att målet avgörs slutligt där.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast den 2002-10-23

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, och hovrättsassessorn Åsa Marklund Andersson. Enhälligt.