Miljööverdomstolen referat MÖD 2003:58

Instans
Miljööverdomstolen
Referat
MÖD 2003:58
Målnummer
M6615-01
Avdelning
13
Avgörandedatum
2003-06-03
Rubrik
Förbud enligt 40 § miljöskyddslagen-----Två vindkraftverk hade anmälts till en miljönämnd som godtog lokaliseringen och meddelade råd enligt miljöskyddslagen. Efter överklagande från grannarna förbjöd miljödomstolen uppförandet med hänvisning till att det var fråga om en tillståndspliktig gruppstation. Domen fastställdes av Miljööverdomstolen. Även fråga om talerätt.
Lagrum
•  40 § miljöskyddslagen (1969:387)
•  9 kap. 1 § och 6 § miljöbalken (1969:808)

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2001-09-04 i mål nr M 127-01, se bilaga

KLAGANDE 1. AA 2. GO

MOTPARTER 1. BA 2. LLA 3. CM 4. CAS 5. EB 6. RL 7. VO 8. MB 9. GB 10. BAA 11. MGL 12. AL 13. SS 14. BB 15. KNB 16. LM 17. BM 18. AM

ANNAN PART Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Skurups kommun, 274 80 SKURUP

SAKEN Förbud enligt 40 § miljöskyddslagen (1969:387)

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens dom såvitt gäller förbudet att utan tillstånd enligt miljöbalken uppföra två vindkraftverk.

2. Miljööverdomstolen fastställer med ändring av det i miljödomstolens dom intagna beslutet Länsstyrelsens i Skåne län avvisningsbeslut beträffande MGL, AL, SS, KNB, LM, BM, AM och BAA.

________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

AA och GO har yrkat att Miljööverdomstolen upphäver miljödomstolens dom och fastställer länsstyrelsens beslut.

BA m.fl. har bestritt ändring.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Skurups kommun har vidhållit sin tidigare inställning.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat samma omständigheter och utredning som i miljödomstolen med följande tillägg och förtydliganden.

AA och GO har anfört i huvudsak följande.

De har för avsikt att uppföra var sitt vindkraftverk på sina respektive fastigheter. Det är fråga om två fristående projekt med olika huvudmän. Den enda gemensamma nämnaren med projekten är att anmälningarna prövades samtidigt av miljö- och hälsoskyddsnämnden. Miljödomstolens tolkning av förordningstexten medför att en anmälare tvingas försäkra sig om att ingen avser att i närområdet genomföra liknande verksamhet. Fråga uppkommer också om vem som i sådant fall skall upprätta miljökonsekvensbeskrivning och andra erforderliga ansökningshandlingar samt vad detta får för konsekvenser för rätten till företagshemligheter. Det är inte heller klarlagt vilket avstånd som skall upprätthållas mellan enskilda verksamheter. Miljödomstolens ställningstagande i frågan om talerätt innebär att boende i ett omland som stäcker sig upp till drygt 3 000 meter från ett vindkraftverk medges rätt att överklaga.

BA m. fl. har anfört bl.a. följande. Avståndet från vindkraft-verken till den klagande som bor längst från dessa uppgår endast till cirka 2 600 meter. De planerade vindkraftverken skall uppföras cirka 560 meter från varandra. AA och GO har under hela processen samarbetat om projektet och använt sig av samma leverantör, juridiska ombud och tekniska underlag. De har gett in identiska handlingar.

I fråga om avgränsningen av sakägarkretsen har MGL, AL, SS, KNB och BAA hänvisat till dels den påverkan vindkraftverken får på landskapsbilden, dels att vindkraftverken påverkar det rekreationsvärde som deras respektive fastigheter har.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

MGL, AL, SS, KNB, LM, BM och AM är bosatta utanför störningsområdena för skuggutbredning och buller. Av utredningen framgår att inte någon av dem är bosatt närmare vindkraftverken än cirka 1 700 meter. Vindkraftverken medför därför inte en störning för dem på ett sådant sätt att de har rätt att överklaga prövningsmyndigheternas avgöranden. BAA har överlåtit sin del i fastigheten XX. Något skäl för varför domen numera skall anses angå honom på ett sådant sätt att han har rätt att överklaga avgörandet har inte gjorts gällande. Miljödomstolens dom såvitt gäller frågan om talerätt skall därför upphävas och länsstyrelsens avvisningsbeslut fastställas.

Miljööverdomstolen delar miljödomstolens slutsatser och bedömning i fråga om tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen. Genom införandet av miljöbalken upphävdes miljöskyddslagen. Fråga uppkommer därmed om vindkraftverken utgör tillståndspliktig verksamhet även enligt nu gällande bestämmelser.

Av bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår att gruppstation för vindkraftverk med tre eller flera vindkraftaggregat med en sammanlagd uteffekt av minst 10 MW, punkten 40.1-4, utgör tillståndspliktig A-verksamhet, medan övrig gruppstation med vindkraftverk som inte omfattas av punkten 40.1-4 eller vindkraftverk med enstaka aggregat för en sammanlagd uteffekt av mer än 1 MW utgör tillståndspliktig B-verksamhet, punkten 40.1-5. En gruppstation med vindkraftverk eller vindkraftverk med enstaka aggregat för en sammanlagd uteffekt av mer än 125 kW men högst 1 MW utgör anmälningspliktig C-verksamhet, punkten 40.1-6.

Av utredningen framgår att de aktuella vindkraftverken har delvis samma störningsområden för skuggutbredning och buller samt en sammanlagd uteffekt som överstiger 1 MW. AAs och GOs vindkraftverk får därför anses utgöra en gruppstation med vindkraftverk med en sammanlagd uteffekt om mer än 1 MW och utgör därmed tillståndspliktig B-verksamhet även enligt nu gällande bestämmelser. Det av miljödomstolen meddelade förbudet är därmed lagligen grundat och skall stå fast.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anders Holmstrand, referent, Lars Dirke, Marinette Andersson och hovrättsassessorn Inge Karlström. Enhälligt.