Miljööverdomstolen referat MÖD 2006:18

Instans
Miljööverdomstolen
Referat
MÖD 2006:18
Målnummer
M9548-04
Avdelning
13
Avgörandedatum
2006-03-27
Rubrik
Utdömande av vite-----Av ett föreläggande framgick att de skrotbilar som ett bolag tog emot direkt skulle tas in inom ett avgränsat verksamhetsområdet och lagras där. Två skrotbilar hade tillfälligt ställts upp på en parkeringsplats utanför skrotgården. Fråga uppstod om detta var en tillfällig lagring och därmed en överträdelse av föreläggandet. Miljööverdomstolen fann att det inte var fråga om tillfällig lagring då bilarna endast stått uppställda under några timmar. Bolaget hade därmed inte brutit mot föreläggandet.
Lagrum
•  6 § och 7 § Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:2) och Allmänna råd om bilskrotningsverksamhet
•  1 § bilskrotningslagen (1975:343)
•  1 § bilskrotningsförordningen (1975:348)
•  Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG av den 18 september 2000 om uttjänta fordon samt bilaga 1 senast ändrat genom beslut 2005/673/EG

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, dom den 1 november 2004 i mål nr M 3138-03, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Miljö- och räddningsnämnden i Varbergs kommun 432 80 Varberg

KLAGANDE OCH MOTPART

BWGH AB

SAKEN

Utdömande av vite

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen ändrar endast på det sättet miljödomstolens domslut att vitesbeloppet bestäms till ettusen (1 000) kronor.

___________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Miljö- och räddningsnämnden i Varbergs kommun (nämnden) har yrkat att Miljööverdomstolen med ändring av miljödomstolens dom skall i vite döma ut dels (2 x 1 700 =) 3 400 kr för överträdelsen av nämndens beslut den 9 december 2002 (§ 162 punkt 1), dels 10 000 kr för överträdelsen av nämndens beslut den 4 november 2002 (§ 138 punkt 1).

BWGHAB (bolaget) har yrkat att Miljööverdomstolen med ändring av miljödomstolens dom skall ogilla nämndens yrkande i sin helhet.

Part har bestritt motparts ändringsyrkande.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid miljödomstolen med följande tillägg och förtydliganden.

Nämnden

Överträdelse av beslutet den 9 december 2002.

Nämnden anser att äganderätten inte är avgörande för om bolaget tagit emot skrotbilar i strid mot föreläggandet. Det som är avgörande är om någon har lämnat en skrotbil till bolaget och bolaget mottagit densamma. Enligt 12 § bilskrotningsförordningen skall den som är behörig att utfärda skrotningsintyg utfärda ett sådant intyg när han eller hon tar emot en skrotbil. Något ägarbyte varken krävs eller skall ske för att skrotningsintyget skall kunna utfärdas och bilen sedan skrotas. Enligt de uppgifter som bolaget lämnat i målet utfärdas inte ett sådant intyg vid mottagande av skrotbilar. I stället görs ett köp där äganderätten övergår till köparen dagen efter det att bilen är inlämnad till bolaget.

Bolaget har även uppgett att inkomna skrotbilar ställs på bilskrotens parkering och att när kontoret stänger för dagen tas alla inkomna bilar in i demonteringshallen. Enligt nämndens föreläggande skall vid mottagandet av skrotbilar dessa direkt tas in inom det avgränsade området för bilskrotningsverksamheten och lagras på en plats i överensstämmelse med 7 § Naturvårdsverkets föreskrifter om bilskrotningsverksamhet (NFS 2002:2). Vid inspektionstillfället den 14 augusti 2003 stod 3 skrotbilar (LAS 427, ADU 831 samt en utan nummerplåt) på bilskrotens parkering. GH uppgav vid detta inspektionsbesök att han tagit emot bilarna men att de inte är skrotbilar förrän han skrivit ut skrotningsintyget. Senare har bolaget hävdat att en av bilarna stod där på morgonen och att ägaren ännu inte har hört av sig. De andra två kom in en halvtimme innan inspektionen. Enligt uppgift från Vägverket gjordes ägarbyte och avregistrering av skrotbilarna LAS 427 och ADU 831 den 15 augusti 2003 dvs. dagen efter inspektionen. Bolaget blev först då ägare och sedan avregistrerades skrotbilarna (skrotningsintyg) precis enligt de rutiner som bolaget redovisat i målet.

Nämnden anser därför att det är styrkt att bolaget tagit emot dessa två skrotbilar dagen innan ägarbytet och avregistreringen.  Nämnden anser därför att 2 x 1 700 = 3 400 kr skall dömas ut i vite för överträdandet av nämndens beslut den 9 december 2002.

Överträdelse av beslutet den 4 november 2002.

När en skrotbil kommer in till bilskroten anser nämnden att hela bilen skall ses som ett uttjänt fordon och farligt avfall enligt 15 kapitlet 1 § miljöbalken samt enligt avfallsförordningens bilaga 2, avfallskod 160104* uttjänta fordon. Bolagets uppgift är sedan att behandla skrotbilarna för sanering, säkerhet och främjande av materialutnyttjande innan de slutskrotas. Som ett led i detta anges i Naturvårdsverkets föreskrifter att förbrukade oljefilter skall demonteras. Hela skrotbilen räknas som uttjänt enligt avfallsförordningen trots att vissa delar, komponenter m.m. går att återvinna/återanvända. Det är då bolagets uppgift att kontrollera om så är fallet. T.ex. kan kontroll av startbatteriets funktion ske och om det fungerar kan sedan bolaget sälja det vidare. Nämnden anser dock att så länge någon kontroll av dess funktion inte gjorts är det fortfarande ett avfall och i batteriets fall även ett farligt avfall. Detsamma gäller naturligtvis för oljefiltret. När skrotbilen kommer in till bilskroten räknas det som uttjänt/förbrukat till dess att bilskrotaren kontrollerat filtrets funktion och konstaterat att det inte är uttjänt/förbrukat. I den aktuella bilen fanns motorn med oljefilter kvar. Enligt uppgift lämnad av bolaget tas endast söderrostade och sönderbrutna oljefilter bort. Någon kontroll i övrigt av filtrets funktion görs inte. Nämnden anser därför att filtret bör betraktas som förbrukat.

Enligt miljöbalken 2 kap. 3 §, försiktighetsprincipen, skall alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidtar en åtgärd utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Enligt 2 kap. 1 § är det verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att reglerna följs. Bevisbördan för att oljefiltret inte är förbrukat torde i så fall ligga på verksamhetsutövaren. Nämnden anser inte att verksamhetsutövaren har kunnat visa på att oljefiltret inte är förbrukat och att filtret i så fall skall tas bort med hänvisning till miljöbalkens försiktighetsprincip 2 kap. 3 §. Nämnden anser med hänvisning till ovanstående att bolaget har överträtt föreläggandet såvitt gäller oljefiltret.

Nämnden anser att ett vite på 10 000 kr skall dömas ut för överträdandet av miljö- och räddningsnämndens beslut den 4 november 2002.

Bolaget

När det gäller beslutet den 9 december 2002 menar bolaget att över 90 % av alla seriösa bilskrotare av praktiska skäl inte kan ta emot skrotbilar “direkt”. De gör på samma sätt som bolaget och tar in under dagen mottagna skrotbilar när kontoret stänger för dagen. Detta måste vara tillräckligt. En bil som kommer in till bilskroten lagras inte utanför. Den ställs där i väntan på att senare under dagen tas in för miljöbehandling och lagring. Eftersom bolaget inte har några större lagringsutrymmen under tak så miljöbehandlas inkomna skrotbilar samma dag eller dagen efter. Sedan lagras de i väntan på slutskrotning.

När demontering av en skrotbils motor sker lämnas oljefiltret kvar på motorn om det ser bra ut. Det följer med motorn som skydd vid försäljning eller för att senare demonteras om motorn inte blir såld. Ett skadat eller mycket rostigt oljefilter tas bort direkt. Över häften av alla motorer går på export främst till afrikanska länder. Oljefiltret måste sitta kvar. Annars går motorn inte att sälja t.ex. i Nigeria. En dränerad motor innehåller fortfarande 1 – 2 dl spillolja. Vid hantering av motorn skyddar oljefiltret mot läckage.

Vid inspektionen fanns 400 – 500 bilar som innefattade 4 000 – 5 000 punkter som skall miljöbehandlas. Enligt bolaget är annat icke visat i målet än att samtliga punkter åtgärdats utom ett startbatteri och en kylare. Som miljödomstolen funnit är detta i det närmaste försumbart och i stort sett ursäktligt. Bolaget menar att vitet borde jämkas till noll.

YTTRANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Naturvårdsverket

Naturvårdverkets föreskrifter och allmänna råd om skrotbilsverksamhet (NFS 2002:2) är enligt 1 § i föreskrifterna tillämpliga på lagring, tömning, demontering och annat yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar. Med en skrotbil avses enligt 1 § bilskrotningsförordningen (1975:348) en utrangerad bil vars totalvikt inte överstiger 3 500 kilogram. Enligt Naturvårdsverkets uppfattning omhändertas en skrotbil yrkesmässigt när avtal om omhändertagande av skrotbilen har ingåtts mellan skrotbilens ägare och en auktoriserad bilskrotare samt skrotbilen har överlämnats till denne. Senast vid denna tidpunkt, dvs. när bilen yrkesmässigt omhändertas av en auktoriserad bilskrotare, blir bilen också att betrakta såsom utrangerad och därmed som en skrotbil. Naturvårdsverket vill också framhålla att med lagring av skrotbilar före behandling avses, enligt det bakomliggande direktivet, även tillfällig sådan, se artikel 6 i direktiv 2000/53/EG av den 18 september 2000 om uttjänta fordon samt bilaga 1 till nämnda direktiv. Beträffande skrotningsintyg föreskriver 12 § bilskrotningsförordningen (1975:348) att “den som enligt 3 § bilskrotningslagen (1975:343) är behörig att utfärda skrotningsintyg skall utfärda ett sådant intyg när han eller hon tar emot en skrotbil som är registrerad enligt förordningen om vägtrafikregister”.

Naturvårdsverket anser att hela fordonet inklusive oljefiltret är ett avfall tills annat kunnat påvisas. En skrotbil som inlämnas till en bilskrot har i regel en motor, på vilken det sitter ett oljefilter och motorn innehåller smörjolja. Dessa komponenter skall demonteras resp. tömmas när bilen mottagits enligt 9 § Naturvårdsverkets föreskrifter. Hur långt motorn gått för att dessa komponenter ska anses vara förbrukade går inte att säga; de är trots allt mer eller mindre använda. Det är vidare inte möjligt att bedöma om ett oljefilter är förbrukat utan att ha öppnat filtret (och då går det inte att sälja det för återanvändning). Det finns dessutom ingen marknad för vare sig använda oljefilter eller motorolja i landet. På marknaden finns speciella pluggar, som sätts på platsen där filtret suttit för att skydda mot läckage m.m. i den vidare hanteringen.

Länsstyrelsen Halland

Länsstyrelsen har i sitt yttrande redovisat samma uppfattning som Naturvårdverket såvitt gäller frågan om när ett fordon blir en skrotbil och frågan om när ett oljefilter är förbrukat.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

I målet är utrett att bolaget den 14 augusti 2003 mottagit två personbilar, LAS 427 och ADU 831, och att ägarna till dessa och bolaget varit överens om att bilarna skulle skrotas. Bilarna är därmed att anse som utrangerade och de skall enligt 1 § bilskrotningslagen (1975:343) och 1 § bilskrotningsförordningen (1975:348) anses vara skrotbilar. Detta gäller oavsett om eller när bolaget enligt vägtrafikregistret blir ägare till bilarna.

Det föreläggande som ges i beslutet den 9 december 2002 var sålunda tillämpligt på de två aktuella bilarna. Föreläggandet innebär, såvitt nu är ifråga, att bolaget vid mottagandet av skrotbilar skall se till att dessa direkt tas in inom det avgränsade området för verksamheten och lagras på en plats i överensstämmelse med 7 § Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om bilskrotningsverksamhet (NFS 2002:2). I föreläggandet utsattes ett vite om 1 700 kr för varje skrotbil som tas emot eller lagras i strid mot föreläggandet. Enligt Miljööverdomstolen kan föreläggandet inte innefatta längre gående förpliktelser för bolaget än vad som följer av 6 och 7 §§ Naturvårdsverkets nyss angivna föreskrifter. Vid sådant förhållande måste nämndens beslut tolkas så att lagring av skrotbilar inte får ske på annan plats än inom det avgränsade området. Frågan blir då om den tillfälliga uppställning som skett av de två skrotbilarna på parkeringsplatsen utanför skrotgården är att anse som tillfällig lagring och därmed innebär att nämndens föreläggande överträtts.

Av bolagets uppgifter framgår att endast en person arbetar på skrotgården, att de aktuella skrotbilarna tagits emot en halvtimme före inspektionen och att de tagits in på det avgränsade området senare under dagen. Med hänsyn till dessa omständigheter kan en uppställning av bilarna på parkeringsplatsen utanför skrotgården under några timmar inte anses som en tillfällig lagring. Bolaget har därför enligt Miljööverdomstolen inte brutit mot föreläggandet i beslutet den 9 december 2002.

När det gäller oljefiltret och tillämpning av föreläggandet i nämndens beslut den 4 november 2002 finner Miljööverdomstolen med beaktande av bolagets uppgifter om hur hanteringen av oljefilter går till att det i målet aktuella oljefiltret inte kan anses ha varit förbrukat. Bolaget har således inte beträffande oljefiltret handlat i strid med föreläggandet.

Vid prövning av frågan vilket vitesbelopp som bör dömas ut har Miljööverdomstolen i likhet med miljödomstolen att utgå från att bolagets överträdelse av beslutet den 4 november 2002 gällt ett startbatteri som funnits kvar i en bil och att kylaren på en annan bil inte tömts på kylarvätska. På de av miljödomstolen anförda skälen för jämkning av det yrkade beloppet finner Miljööverdomstolen att det i detta fall är tillräckligt att som vite döma ut 1 000 kr.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 24 mars 2006

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Per Anders Broqvist, miljörådet Anna-Lena Rosengardten, hovrättsrådet Lars Dirke och f.d. hovrättsrådet Arne Kardell, referent. Enhälligt.

_________________________________

BILAGA A

VÄNERSBORGS

SÖKANDE

Miljö- och räddningsnämnden i Varbergs kommun 432 80 VARBERG

Ombud: RAK

MOTPART

BWGH AB Signalvägen 8, 432 32 VARBERG

SAKEN

Utdömande av vite

Nbo: 104                             x: 6339004                          y: 1287432

_____________

DOMSLUT

Miljödomstolen förpliktar Bilskrotarn i Warberg Gordon Hansson Aktiebolag att till staten betala av Miljö- och räddningsnämnden i Varbergs kommun den 4 november 2002, § 138, förelagt vite med ett till femtusen (5 000) kronor jämkat belopp.

De yrkanden om utdömande av vite som Miljö- och räddningsnämnden i övrigt framställt lämnas utan bifall.

_____________

BAKGRUND

Genom beslut den 4 november 2002, § 138, förelade miljö- och räddningsnämnden i Varbergs kommun (nämnden) under punkt 1 BWGH AB (bolaget) att för bolagets verksamhet på fastigheten Däcket 1 i Varbergs kommun senast sju månader efter det att bolaget mottagit nämndens beslut se till att alla obehandlade skrotbilar som lagras på fastigheten lagras på en plats i överensstämmelse med 7 § Naturvårdsverkets föreskrifter om bilskrotningsverksamhet, NFS 2002:2 (i fortsättningen Naturvårdsverkets föreskrifter). Nämnden bestämde att beslutet skulle gälla omedelbart och förenade föreläggandet med ett löpande vite på 100 000 kr för varje hel månad som föreläggandet inte uppfylls. Till stöd för beslutet åberopade nämnden 26 kap. 9, 14 och 21 §§ miljöbalken samt hänvisade till 2 kap. 3 § miljöbalken och 7 § Naturvårdsverkets föreskrifter. Nämnden angav vidare att med obehandlad skrotbil avses en skrotbil där vätskor och komponenter som anges i bilaga 1:1 och 1:2 i Naturvårdsverkets föreskrifter inte är tömda eller demonterade. – Bolaget delgavs föreläggandet den 22 november 2002.

Därefter förelade nämnden i beslut den 9 december 2002, § 162, under punkt 1 bolaget att för verksamheten på fastigheten vid mottagandet av skrotbilar se till att dessa direkt tas in inom det avgränsade området för verksamheten och lagras på en plats i överensstämmelse med 7 § Naturvårdsverkets föreskrifter om bilskrotningsverksamhet, att skrotbilarna lagras på denna plats tills vätskor och komponenter som anges i bilaga 1:1 och 1:2 i Naturvårdsverkets föreskrifter är tömda eller demonterade från skrotbilarna samt att inga fler skrotbilar får tas emot än vad som kan lagras i överensstämmelse med nyssnämnda 7 § i Naturvårdsverkets föreskrifter. Även detta beslut förenades med ett löpande vite som bestämdes till 1 700 kr för varje skrotbil som tas emot och/eller lagras i strid mot föreläggandet och nämnden bestämde att beslutet skulle gälla från och med det att bolaget mottagit nämndens beslut. Till stöd för föreläggandet åberopade nämnden 26 kap. 9 och 14 §§ miljöbalken samt hänvisade till 2 kap. 3 § miljöbalken och 6-8 och 10 §§ i Naturvårdsverkets föreskrifter. – Bolaget delgavs föreläggandet den 10 januari 2003.

YRKANDEN M.M.

Nämnden har yrkat att bolaget skall förpliktas att utge ett vite om totalt 55 100 kr (50 000 kr 1 700 kr 1 700 kr 1 700 kr).

Bolaget har bestritt yrkandet.

Nämnden har utvecklat sin talan enligt bl.a. följande.

Naturvårdsverkets föreskrifter om bilskrotningsverksamhet är ett införlivande av EU-direktiv 2000/53/EG. Av artikel 6 i detta direktiv framgår att medlemsstaterna skall se till att uttjänta fordon lagras – även tillfälligt – och behandlas i enlighet med direktivet.

Föreläggandet den 4 november 2002 har inte efterlevts eftersom av 400-500 skrotbilar som vid en inspektion den 14 augusti 2003 förvarades på plats som saknar tät ytbeläggning var inte alla tömda och demonterade på samtliga komponenter och delar som anges i bilaga 1:1 och 1:2 till Naturvårdsverkets föreskrifter. Endast halva vitesbeloppet bör dock dömas ut eftersom de flesta vätskor och komponenter som anges i bilagorna var tömda eller demonterade från bilarna. – Föreläggandet den 9 december 2002 har inte efterlevts eftersom vid inspektionen fanns tre skrotbilar som tagits emot och förvarats i strid mot föreläggandet. – Sammantaget föreligger skäl att begära att 50 000 kr av det förelagda vitet avseende överträdelse av beslutet den 4 november 2002 samt tre gånger 1 700 kr avseende överträdelse av beslutet den 9 december 2002 skall dömas ut.

Föreläggandet den 4 november 2002 följer 7 § i Naturvårdsverkets föreskrifter som stadgar att lagring av skrotbilar före behandling skall ske på en plats med tät ytbeläggning. Vidare anger 9 § i föreskrifterna att skrotbilar skall behandlas på så sätt att ämnen, vätskor och komponenter som anges i bilaga 1:1 och 1:2 skall tömmas, demonteras eller neutraliseras samt samlas in och separatlagras på lämpligt sätt.

I samband med inspektionen den 14 augusti 2003 var 400-500 bilar fortfarande staplade på varandra på platser som saknar tät ytbeläggning. Ett tiotal bilar kontrollerades med avseende på om de behandlats enligt föreläggandet. I en bil hade inte startbatteriet tagits bort. I en annan bil hade inte kylaren tömts på kylarvätska och i en tredje fanns oljefiltret kvar på motorn. Av tio undersökta bilar var alltså 30 procent inte helt tömda eller demonterade på vätskor eller komponenter som anges bilaga l:l i Naturvårdsverkets föreskrifter. Enligt nämndens mening är ett oljefilter på en motor som är tömd på olja ett förbrukat filter som skall tas bort vid behandlingen av skrotbilen oavsett om motorn skall säljas eller inte. För att förhindra eventuellt spill och att smuts kommer in i motorn kan den pluggas. Det är verksamhetsutövaren som skall kontrollera om oljefiltret är förbrukat eller inte. Bolaget har inte kunnat visa att oljefiltren inte var förbrukade.

På i princip samtliga 400-500 bilar fanns glasrutorna kvar. Glasrutor finns upptagna i bilaga 1:2 till Naturvårdsverkets föreskrifter och skall således tas bort innan bilen flyttas ifrån en plats som uppfyller kraven i 7 § i föreskrifterna.

Enligt 6 § i Naturvårdsverkets föreskrifter skall all verksamhet bedrivas inom avgränsat område som medger kontrollerat tillträde. Eftersom all verksamhet omfattas innebär detta att från det att bilen lämnas och bilskroten tar emot den skall en skrotbil ställas in på avgränsat område. Ställs bilen utanför avgränsningen uppfylls inte 6 §. Så fort bilen tas emot av bilskrotaren tillhör bilen verksamheten. Med avlämning av bilen avses när en kund kommer till en bilskrot och vill lämna en skrotbil och skriver på ett handling med ägarbyte eller skrotbilsintyg. Verksamhetsutövaren tar emot skrotbilen när han skriver på en handling avseende ägarbyte. I samband med detta skall enligt 12 § bilskrotningsförordningen även ett skrotningsintyg utfärdas. Det är inte godtagbart att intyget skrivs ut dagen efter att bilen togs emot.

När inspektionen gjordes fanns tre skrotbilar på parkeringen utanför bilskroten. Bolagets företrädare uppgav att han tagit emot bilarna men att han inte ansåg att de är skrotbilar förrän han skrivit på skrotningsintyget. Han höll dock med om att det var utrangerade bilar. Eftersom anläggningen är utformad som den är och bolagets företrädare för det mesta arbetar ensam är det praktiskt svårt för honom att direkt vid mottagandet av skrotbilar ta in dessa inom det område som är avgränsat för verksamheten och lagra dem på en plats i överstämmelse med 7 § i Naturvårdsverket föreskrifter. Detta kan dock inte tas som ursäkt för att inte uppfylla föreläggandet. Anläggningen borde istället anpassas till aktuell arbetssituation och lagstiftning.

Med ordet direkt i föreläggandet den 9 december 2002 menar nämnden att när en kund lämnar en skrotbil skall bilskrotaren omedelbart kunna anvisa en plats med tät ytbeläggning. Avlämningen av bilen skall ske i ett sammanhang. Stöd för denna uppfattning finns i Naturvårdsverkets föreskrifter om bilskrotningsverksamhet.

Av bilskrotningsförordningen framgår att med skrotbil avses en utrangerad bil vars totalvikt inte överstiger 3 500 kilogram. Det spelar ingen roll om bilen är avregistrerad eller inte. Med denna definition är en bil med en totalvikt som inte överstiger 3 500 kilogram som en bilägare vill göra sig av med genom att lämna den till en bilskrotningsanläggning alltså en skrotbil, även om bilskrotaren köper bilen med förbehåll att han har rätt att laga eller sälja bilen vidare. En jämförelse kan här göras med definitionen av avfall, som bygger på EU:s avfallsdefinition. Enligt 15 kap. 1 § miljöbalken avses med avfall varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med. Avfallskategorierna finns angivna i bilaga 1 i avfallsförordningen (2001:1063) och det avfall som hör till kategorierna finns förtecknade i bilaga 2. EG-domstolens praxis är vägledande (prejudicerande) och det innebär bl.a. att oavsett om avfallet har ett värde eller inte kan det klassas som avfall, även om det skulle kunna utgöra råvara i en annan verksamhet. En bil vars totalvikt inte överstiger 3 500 kilogram som en bilägare vill göra sig av med genom att lämna den till en bilskrot klassas således även som farligt avfall enligt avfallskoden 16 O1 04*, uttjänta fordon. Avfall som betecknas med en asterisk (*) är farligt avfall.

Bolaget har utvecklat bestridandet enligt bl.a. följande.

I de 500 bilar som fanns på bilskroten vid inspektionen hittades ett oljefilter, en kyl med kylarvätska och ett batteri. Vidare fanns ett antal bilrutor kvar i bilarna. Varje bil kontrolleras i miljöhänseende av bolaget i tio olika punkter. Kontrollerna omfattar kylarvätska, spolarvätska, bromsvätska, servoolja, batteri, blyvikter på död motor, växellåde- och bakaxelolja, drivmedel, kvicksilver och, under övrigt, AC-anläggning. Det betyder att de cirka 500 bilarna hade 5 000 miljöpunkter som bolaget kontrollerat. Av dessa hade bolaget missat kylen med kylarvätska och batteriet, d.v.s. mindre än en halv promille av samtliga kontroller. Oljefilter och rutor tas om hand när bilen slutskrotas och när det gäller rutorna skall dessa tas bort för att uppnå 80 % återvinning, inte för att rutorna är miljöfarliga. De allra flesta bilskrotar, även de anläggningar som är miljöcertifierade, låter rutorna sitta kvar i bilarna tills de slutskrotas. Att rutorna inte tas bort vid miljöbehandlingen beror bl.a. på att inredningen blir förstörd om bilarna står länge utan rutor. De flesta bilar har idag limmade rutor. När en laminerad ruta skärs ut blir det mycket vassa och farliga glasflisor i bilen vilket gör det mycket riskfyllt att gå in i bilen och ta bort någon del. Därför är den laminerade rutan det sista som tas ut ur bilen innan den pressas.

Vid slutskrotning plockas först användbara bildelar av. Därefter plockas motor och växellåda ut. Eftersom katalysatorn sitter längst fram på avgassystemet tas denna också bort när motorn och växellådan tas ur. Motorn får alltså sitta kvar i bilen till dess att den slutskrotas och detsamma gäller för oljefiltret. Av motorerna går cirka hälften på export. Resten strippas på startmotor, generator, förgasare, fördelare, bensinpump och servopump, som också går på export. Den strippade motorn befrias från oljefiltret och går som skrot till Stena Metall. Bilar som har få användbara delar slutskrotas i regel i samband med miljöbehandling. Enligt miljöbalken skall förbrukade oljefilter tas om hand direkt. Eftersom en komplett motor med växellåda utgör en enhet och är användbar kan dock oljefiltret knappast klassas som förbrukat endast för att bilen skrotas. Ett oljefilter som sitter på en fungerande motor är således inte förbrukat bara för att bilen är förbrukad. Dessutom förhindrar oljefiltret eventuellt spill vid hanteringen av motorn. Bolaget tar däremot bort sönderrostade och sönderbrutna oljefilter eftersom sådana filter får anses förbrukade. Det är mycket svårt att avgöra om övriga oljefilter är förbrukade eller ej. – Efter inspektionen har bolaget demonterat alla oljefiltren på de 500 bilar som fanns på skroten.

Några skrotbilar har inte lagrats utanför bilskroten. Tre bilar stod parkerade på utsidan när miljöinspektören kom på ett överenskommet besök. En av bilarna stod där redan på morgonen när bolaget öppnade och bilägaren hade ännu inte hört av sig. De två andra bilarna kom till skroten en halvtimme innan inspektionen. Detta kan knappast kallas att bilarna lagrades utanför skroten. – Det är genom undertecknande av en handling med uppgifter om bl.a. skrotbilspremie som bolaget tar över äganderätten till bilen. Det finns ett exempel på en sådan handling som bilaga till aktbil 5. Om någon lämnar en bil till bolaget görs ett ägarbyte, därefter klaras de ekonomiska frågorna upp och bilen skrotas sedan i bolagets namn. Ägarbytet sker således när kunden lämnar in den bil som skall skrotas och handlingen med uppgifter om bl.a. skrotningspremie skrivs under. Bolaget ägde inte någon av de tre bilar som stod utanför skroten vid inspektionstillfället. Inte heller hade några papper skrivits under då. Bolaget rådde således inte över någon av bilarna. Bilarna som var uppställda utanför bilskroten vid inspektionen var inte heller skrotade i bilregistret och bolaget blev ägare till bilarna först dagen efter det att miljöinspektören fotograferat bilarna. När kontoret stänger för dagen tas alla inkomna bilar in i demonteringshallen. Följande dag miljöbehandlas de och sedan blir de antingen slutskrotade direkt eller lagras en tid på området. Det bör räcka med att bolaget tar in skrotbilarna direkt samma dag som de lämnats vid skroten.

Enligt företrädare för Sveriges Bilskrotares Riksförbund blir en bil ett uttjänt fordon eller en s.k. skrotbil i juridisk mening i det ögonblick Vägverket matar in skrotintyget på bilen i sin dator och avregistrerar bilen. Inte bara ägarbyte utan även avregistrering krävs alltså för att ett fordon skall klassas som en skrotbil. Skrotningsintyget för de bilar som bolaget tar hand om skickas in någon eller några dagar efter det att bilen kommit till skroten. När bilen blir skrotbil i juridisk mening och avregistrerad är den alltid miljöbehandlad och i vissa fall även slutskrotad. En bil som en kund parkerat utanför bilskroten, i avsikt att skrota bilen, blir inte en skrotbil i juridisk mening bara för att företaget köper den, eller för att en miljöinspektör godtyckligt klassar den som skrotbil.

Enligt bilskrotningslagen kan bolaget inte vägra att ta emot en skrotbil. Det är endast en person som arbetar i bolaget och som därmed ensam har hand om bolagets hela verksamhet. Arbetsbördan har ökat väsentligt sedan skrotningspremien höjdes den 1 juli 2001.

På bolagets begäran har vittnesförhör hållits med HG, som berättat i huvudsak följande: Han är sedan 1991 extern VD vid Sveriges Bilskrotares Riksförbund (SBR). Innan dess var han från mitten av 1960-talet verksam som egen företagare och drev en bildemonteringsfirma i Henån. Han har även varit ordförande i SBR mellan 1981 och 1991. – Vilken tidpunkt en bil blir farligt avfall är fortfarande tvistligt. Det finns två olika svar på denna fråga. SBR företräder åsikten att en bil är ett registrerat fordon intill det ögonblick den blir skrotanmäld/avregistrerad. En bil som inte är avregistrerad eller skrotanmäld är ett fordon som är fullt brukbart och finns med i bilregistret som skattat och registrerat och kan därmed användas. Ett icke skrotanmält fordon bör därför inte ses som en skrotbil. Naturvårdsverkets branschexpert anser dock att en bil blir farligt avfall i det ögonblick dess ägare vill avhända sig bilen. Verket utgår därvid från EU:s definition av avfall. Denna fråga är ännu inte rättsligt prövad. – Rutorna tas i regel bort från en bil innan den pressas och de tas bort för att återvinningsmålet skall uppnås. Många bilskrotare har rutorna kvar i bilarna fram till pressningen för att spara inredningen och för att inte få in vatten i dem. – Bilverkstäder brukar, beroende på bilens årsmodell, klassa ett oljefilter som förbrukat efter cirka 2 000-3 000 mil. Ett oljefilter byts när den renande funktionen i filtret inte längre fungerar och filtret således är förbrukat. Detta kan dock inte kontrolleras av en bilskrotare. I föreskrifterna står att förbrukade oljefilter skall förvaras på ett visst sätt och därefter lämnas på destruktion. Oljefilter får inte följa med motorn när den går till fragmentering. Om en motor säljs begagnad tas dock filtret inte bort. Om oljefiltret tas bort klassas filtret som förbrukat. För att undvika oljeläckage ur motorn sedan filtret tagits bort kan motorn pluggas med en speciell plastplugg.  – Eftersom det är ganska många punkter som skall gås igenom är det inte onormalt att en bilskrotare missar några punkter när bilarna miljöbehandlas. – Det är inte ovanligt att folk ställer bilar utanför bilskroten men så länge äganderätten inte är överförd på bilskroten står bilen där på den registrerade ägarens ansvar. Bilskrotaren blir ansvarig först när han tagit emot bilen, skrivit på pappren för den och tagit över äganderätten till den. Om bilar blir stående utanför skroten en längre tid brukar bilskrotaren vanligtvis börja med att kontakta bilägaren ifråga. Lyckas inte detta kontaktas polisen eller gatukontoret för bortforsling av bilen. Det är inte heller ovanligt att en bil som tagits emot av en bilskrotare står kvar utanför bilskroten dagen ut. På kvällen skall dock bilen tas in på bilskroten. I föreskrifterna står inte att bilar skall tas in direkt vid mottagandet. Inom vilka tidsramar bilar tas in på bilskrotar beror på utrymmet på skroten. Att bilar står kvar utanför bilskroten innebär inte att verksamheten bedrivs utanför bilskroten utan det är enbart frågan om uppställning och parkering av bilen ifråga. Bilskrotningsverksamheten utförs när man transporterar och demonterar bilarna. Om en bil är parkerad utanför bilskroten i några timmar kan den således inte anses ingå i verksamheten.

DOMSKÄL

För att ett vite skall kunna dömas ut måste den vitesföreläggande myndigheten, i detta fall miljö- och räddningsnämnden, visa att adressaten, här bolaget, brutit mot föreläggandet. Bevisbörderegeln kan också uttryckas så det ankommer på myndigheten att visa att “gärningen”, d.v.s. överträdelsen av föreläggandet, är begången i objektiv mening. Såvitt gäller vitesföreläggandet den 9 december 2002 är i målet ostridigt mellan parterna att tre personbilar fanns uppställda utanför bilskroten vid inspektionstillfället den 14 augusti 2003. Bolaget har dock hävdat att ingen av dessa tre bilar ägdes av bolaget vid inspektionstillfället. Någon bevisning om att äganderätten för någon av bilarna övergått till bolaget har inte förebringats i målet. Det kan därmed inte anses styrkt att bolaget vid inspektionstillfället har haft rådighet över någon av de tre bilarna. Därmed har nämnden inte visat att bolaget har tagit emot några skrotbilar i strid mot föreläggandet. På grund av det anförda kan nämndens talan inte bifallas i denna del.

Som miljö- och räddningsnämnden utvecklat skall enligt 7 § i Naturvårdsverkets föreskrifter lagring av skrotbilar före behandling ske på en plats med tät ytbeläggning. I bestämmelsen anges också hur en sådan plats skall anordnas. Bestämmelsen i 9 § i föreskrifterna handlar om behandling för sanering, säkerhet och främjande av materialutnyttjande och anger, som nämnden också uppgett, i sitt första stycke att behandling av skrotbilar innebär att de ämnen, vätskor och komponenter som anges i bilaga 1:1 och 1:2 skall tömmas, demonteras eller neutraliseras samt samlas in och separatlagras på lämpligt sätt. Bilaga 1:1 till föreskrifterna gäller miljöstörande ämnen, vätskor och komponenter för sanering och säkerhet och omfattar bl.a. start-batterier, kylarvätska och förbrukade oljefilter. Bilaga 1:2 handlar om ämnen och komponenter för materialåtervinning och upptar bl.a. glasrutor. I 9 § andra stycket föreskrivs vidare att behandling för sanering och säkerhet enligt bilaga 1:1 skall ske snarast möjligt.

Vitesföreläggandet den 4 november 2002 innebär att obehandlade skrotbilar skall lagras på en plats i överensstämmelse med 7 § i Naturvårdsverkets föreskrifter, d.v.s. på en plats som har tät ytbeläggning. Mellan parterna är ostridigt att de skrotbilar som omfattas av målet i den delen förvarades på en plats som saknade sådan tät ytbeläggning. Syftet med att ytbeläggning skall vara tät är att skydda människor och miljön mot skador eller olägenheter orsakade av olika ämnen, vätskor eller komponenter från skrotbilarna. Vilka ämnen m.m. det är fråga om framgår av bilaga 1:1 till föreskrifterna. Föreskriften om att de ämnen och komponenter, däribland glasrutor, som anges i bilaga 1:2 skall tas om hand har däremot tillkommit för att främja materialåtervinning. Tät ytbeläggning är sålunda ingen förutsättning för att glasrutor skall kunna tas om hand på ett ur miljösynpunkt godtagbart sätt. I målet är ostridigt att glasrutorna fanns kvar på bilarna. Detta innebär en överträdelse av föreläggandets ordalydelse men eftersom överträdelsen saknar betydelse för uppnående av vitesföreläggandets syfte, nämligen att skydda människor och miljön, kan något vite i anledning av den överträdelsen inte utdömas.

I målet är vidare ostridigt att i en av de kontrollerade bilarna fanns startbatteriet kvar, i en annan hade kylaren inte tömts på kylarvätska och i en tredje fanns oljefiltret kvar på motorn. Bilaga 1:1 till Naturvårdsverkets föreskrifter talar om förbrukade oljefilter. Uttrycket synes förutsätta att det även kan finnas oljefilter som inte är förbrukade eftersom det knappast finns någon anledning att använda ordet förbrukade om alla oljefilter, förbrukade eller inte, avses. Av detta följer att oljefilter som inte är förbrukade inte omfattas av kravet på behandling. Frågan om oljefiltret är förbrukat och därmed skall bortmonteras är en objektiv omständighet för vilken nämnden har bevisbördan. Nämnden har i den delen gjort gällande att ett oljefilter som sitter på en motor som är tömd på olja är ett förbrukat filter. Frånsett att detta inte är i överensstämmelse med den tolkning som domstolen redovisat ovan utgör det inte heller något bevis för att filtret är förbrukat. Bolaget kan därmed inte anses ha överträtt föreläggandet såvitt gäller oljefiltret.

Återstår så startbatteriet och kylarvätskan. I dessa delar är klarlagt att bolaget inte efterlevt föreläggandet. Av de kontrollerade bilarna var sålunda 20 procent inte helt åtgärdade enligt föreläggandet. Mot detta har bolaget invänt att om hänsyn tas till det totala antalet bilar och till de miljöpunkter som kontrolleras på varje bil understiger missade åtgärder en halv promille av samtliga kontroller.

Hur många av bilarna som inte åtgärdats helt i enlighet med föreläggandet är en objektiv omständighet som nämnden har bevisbördan för. Antagligen är antalet icke utförda åtgärder flera än två. Det kan dock inte med säkerhet sägas att så är fallet och inte heller hur många det i så fall skulle vara fråga om. Sådana osäkerheter skall räknas den vitesförelagde till godo.

Av det sagda följer att domstolen vid sin prövning har att utgå från att förelagda åtgärder inte vidtagits i två fall, nämligen att startbatteriet fanns kvar i en bil och att kylaren på en annan bil inte tömts på kylarvätska. Vitesföreläggandet har sålunda i huvudsak uppfyllts. De två fall som återstår framstår som i det närmaste försumbara och även i stort sett ursäktliga med tanke på den mängd kontroller och åtgärder det är fråga när det gäller så många som ungefär 500 bilar. I sitt yrkande om utdömande av vitet har nämnden halverat det förelagda vitesbeloppet med hänvisning till att de flesta vätskor och komponenter som anges i bilagorna till Naturvårdsverkets föreskrifter var tömda eller demonterade från bilarna. Det yrkade beloppet, 50 000 kr, är emellertid enligt domstolens mening orimligt högt för den ringa överträdelse av föreläggandet som bolaget enligt ovan gjort sig skyldigt till. Omständigheterna är sådana att särskilda skäl får anses föreligga för ytterligare en kraftig jämkning av vitet.

ÖVERKLAGANDE, se bilaga (formulär G).

Överklagande från sökanden senast den 22 november 2004.

Överklagande från motpart inom tre veckor från delfåendet av denna dom.

På miljödomstolens vägnar

Jonas Sandgren

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Jonas Sandgren och miljörådet Staffan Ljung. Föredragande har varit beredningsjuristen Ann Lundahl.