Miljööverdomstolen referat MÖD 2006:24

Instans
Miljööverdomstolen
Referat
MÖD 2006:24
Målnummer
M4341-05
Avdelning
13
Avgörandedatum
2006-05-02
Rubrik
Anläggningsavgift (tomtyteavgift)-----Ett bolag ansåg att en fastighets nytta av en va-anläggning var mindre än vad som motsvarades av den påförda tomtyteavgiften. Enligt Statens va-nämnd ledde tillämpningen av kommunens va-taxa på bolagets fastighet, såvitt avsåg tomtyteavgiften, inte till en helt rättvisande kostnadsfördelning varför nämnden jämkade den påförda tomtyteavgiften. Miljööverdomstolen (MÖD) fann dock att kommunens uttag av anläggningsavgift vilade på skälig och rättvis grund. En tomtyteavgift kan endast reduceras i ytterlighetsfall eller under andra mycket speciella förhållanden när en taxeenlig avgift inte alls står i proportion till fastighetens nytta av den allmänna anläggningen jämfört med andra fastigheter inom samma kategori. Enligt MÖD föll således den aktuella fastigheten inte utanför ramen för den avgiftsfördelning som fick anses gjord i va-taxan. MÖD upphävde Va-nämndens beslut och ogillade bolagets talan.
Lagrum
26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Statens va-nämnds beslut den 11 maj 2005 i mål nr Va 181/04, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Andsjö Fastighets Aktiebolag

Ombud: LA

KLAGANDE OCH MOTPART

Göteborgs stad genom Kretsloppsnämnden

Ombud: RS

SAKEN

Anläggningsavgift

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen upphäver det överklagade beslutet och ogillar den talan som i målet förts av Andsjö Fastighets Aktiebolag.

Andsjö Fastighets Aktiebolag skall ersätta Göteborgs stad för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen med trettiotvåtusen (32 000) kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag tills betalning sker.

___________________

YRKANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Andsjö Fastighets Aktiebolag (bolaget) har i första hand yrkat att Miljööverdomstolen med ändring av Statens va-nämnds beslut nedsätter anläggningsavgiften för fastigheten Tuve 39:6 i Göteborgs kommun till 190 680 kr exklusive mervärdesskatt och förpliktar Göteborgs stad att till bolaget återbetala 310 833 kr jämte lagstadgad mervärdesskatt på detta belopp.

Bolaget har i andra hand yrkat att Miljööverdomstolen med ändring av Statens va-nämnds beslut nedsätter anläggningsavgiften med ett belopp som överstiger den av Statens va-nämnd beslutade nedsättningen om 130 514 kr och förpliktar Göteborgs stad att till bolaget återbetala mellanskillnaden mellan detta belopp och det av Göteborgs stad fakturerade beloppet om 501 513 kr före mervärdesskatt jämte lagstadgad mervärdesskatt på mellanskillnaden.

Bolaget har vidare yrkat att Miljööverdomstolen förpliktar Göteborgs stad att utge ränta på det belopp som skall återbetalas till bolaget från och med den 3 december 2004 till dess full betalning sker. I första hand görs gällande att ränta enligt 6 § räntelagen skall utgå. I andra hand görs gällande att i vart fall så kallad avkastningsränta enligt 2 § andra stycket räntelagen skall utgå, varvid räntan skall beräknas i enlighet med 5 § räntelagen.

Göteborgs stad (staden) har yrkat att Miljööverdomstolen, med upphävande av Statens va-nämnds beslut, avslår bolagets yrkanden.

Part har bestritt motparts ändringsyrkande. Staden har dock vitsordat att beräkningsgrunderna för bolagets i andra hand framförda ränteyrkande är i och för sig skäliga.

Vardera parten har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Bolaget

Bolaget åberopar de omständigheter som anförts vid Va-nämnden, dock frånfaller man vad som anförts i punkt 4.1 a och b i ansökan den 26 november 2004. Det är endast tomtyteavgiften som bolaget invänder mot. Grundavgifterna avseende servis och förbindelsepunkt är således ostridiga parterna emellan. Bolaget gör gällande att bolagets nytta av den allmänna va-anläggningen är mindre än vad Va-nämnden funnit. Att nyttan inte överstiger en tomtyteavgift om 119 680 kr framgår av ett brev från Göteborgs vatten- och avloppsverk, bilaga 1 till bolagets ansökan av den 26 november 2004, i vilket Va-verket föreslagit en avstyckning av fastigheten som skulle medföra att tomtyteavgift endast skulle komma att tas ut med ett belopp om 119 680 kr. Bolaget har också pekat på orimligheten i att slaviskt följa taxan även när denna leder till uppenbart oskäliga resultat. I sammanhanget skall nämnas att aktuell taxa för övrigt innehåller en möjlighet till avvikelse då tillämpningen av bestämmelser leder till uppenbart oskäliga följder (se § 28 i taxan).

Vad gäller ränteyrkandet görs i första hand gällande att räntan skall beräknas enligt den räntefot som anges i 6 § räntelagen. Enligt 27 § tredje stycket lagen (1970:244) om allmänna vatten-och avloppsanläggningar (va-lagen) utgår ränta på obetalt belopp avseende anläggningsavgift. Av rättviseskäl bör den som erlägger en för hög anläggningsavgift baserat på en felaktig bedömning av huvudmannen tillerkännas ränta beräknad på samma grund som huvudmannen har rätt tillämpa vid försenad betalning. Det får i detta sammanhang vägas in att Va-verket är en professionell part med ett lagstadgat monopol som besitter särskild kompetens att bedöma vilket belopp som är skäligt i det enskilda fallet medan motparten har betydande svårigheter att väga in alla de faktorer som kan vara avgörande när det är fråga om att bedöma skäligheten av Va-verkets debitering.

Staden

Som Va-nämnden konstaterat har en taxekonstruktion som den Göteborgs stad tillämpar godtagits i praxis såsom väl förenlig med den nyttoprincip som stadgas i 26 § va-lagen.

Stadens taxa bygger i dessa delar också på VAV:s normalförslag till va-taxa enligt VAV P69 från 1991. Såvitt staden känner till tillämpas sedan närmare 15 år motsvarande taxekonstruktioner i åtskilliga kommuner.

Det är därför av intresse i målet att analysera de skäl som VAV anförde för att anta ett nytt normalförslag. Efter att ha konstaterat att aktuell praxis från Va-nämnden avsett bostadsfastigheter uttalade VAV i kommentaren till P69 att tomtytan för annan fastighet kan betraktas som nyttofaktor i betydligt större utsträckning än motsvarande yta för bostadsfastighet. Genom införandet av P69 ersattes det äldre normalförslag (P44) som byggde på delvis andra principer vad gäller uttag av tomtyteavgift.

Det kan således konstateras att Va-nämnden genom sitt beslut inte bara åsidosatt den av Göteborgs kommunfullmäktige antagna taxan utan också VAV:s normalförslag och rubbar därigenom förutsättningarna för tillämpningen av  kommunala va-taxor i de kommuner som likt Göteborg valt att tillämpa normalförslaget. Normalt tillerkänns VAV:s publikationer stor betydelse i va-praxis. I detta fall har Va-nämnden dock frångått normalförslaget till va-taxa och de principiella överväganden som skett däri.

Härtill kommer att industrifastigheter i allmänhet är arealmässigt större än bostadsfastigheter i många fall väsentligen större och är i motsvarande mån också i högre grad exploaterade för sitt planmässiga ändamål. För att huvudmannnen skall få kostnadstäckning för utbyggnad av den allmänna va-anläggningen i industriområden och andra liknande områden krävs således längre ledningsdragning och innebär därmed ökade kostnader som måste ersättas av berörda fastighetsägare för att inte va-kollektivet i övrigt skall behöva bära de kostnader som utbyggnaden medför. Den aktuella fastigheten är i det närmaste fullständigt utnyttjad för bebyggelse och nyttjas i övriga delar i enlighet med dess planenliga ändamål. Staden anser att Va-nämndens redovisade skäl inte är tillräckliga för att frångå den princip som hittills rått i praxis. Sålunda anmärker Va-nämnden mot att tomtyteavgiften i det konkreta fallet uppgår till 85 % av den totala anläggningsavgiften. Efter Va-nämndens jämkning uppgår tomtyteavgiften till cirka 60 % av den totala anläggningsavgiften. Staden kan för sin del inte se varför detta andelsförhållande skulle vara lämpligare. Sådana bedömningar in casu av tomtyteavgiftens skälighet öppnar också för en inkonsistent taxetillämpning och det torde för övrigt kunna ifrågasättas om en taxebestämmelse som bygger på fria skälighetsbedömningar är förenlig med va-lagen.

Staden ifrågasätter också Va-nämndens bedömning att en “klyvning” av fastigheten i princip skulle vara möjlig och i sådant fall ge en annan och betydligt lägre kostnad för bolaget. Bortsett från att klyvning endast är aktuell då en fastighet är samägd och att det rättsliga institut som Va-nämnden torde åsyfta utgörs av avstyckning, innehåller också taxan särskilda bestämmelser om debitering av anläggningsavgifter i fall då den styckade arealen inte tidigare legat till grund för uttag av anläggningsavgift. I sådant fall skulle den nybildade fastigheten åläggas avgiftsskyldighet inte bara för förbindelsepunkts- och servisavgift utan också tomtyteavgift för dess fulla ägovidd. Avgiften för styckningslotten torde i sådant fall t.o.m. bli högre än vad som är fallet vid avgiftsuttag för en sammanhållen fastighet.

Det är inte heller så som Va-nämnden gör gällande att taxetillämpningen skall leda till en “helt rättvisande kostnadsfördelning inom va-kollektivet” för att taxans bestämmelser skall vara giltiga. Det är en given utgångspunkt för hela avgiftssystemet i va-lagen att avgiftsuttag sker efter schabloniserade förutsättningar och att det med hänsyn till de högst skiftande fastighetsförhållanden som aktualiseras ofta förekommer att avgiften i enskilda fall inte fullt ut avspeglar fastighetens nytta av den allmänna va-anläggningen. Något krav på att varje beräkningsfaktor i det enskilda fallet skall avspegla någon konkret nytta föreligger således ej enligt va-lagen.

Endast i de fall en fastighets areal storleksmässigt avviker väsentligt från vad taxan utgått från vid den på skälig och rättvis grund gjorda avgiftsfördelningen, kan en korrigering av taxeutfallet ibland vara påkallad. I målet kan konstateras att den aktuella fastigheten har en taxerad ägovidd om 24 460 m2. Staden har gjort en översiktlig genomgång av industrifastigheter i kommunen och därvid kunnat konstatera att den största taxerade industrifastigheten i kommunen har en areal om 1.375.570 m2, dvs. drygt 56 gånger större. Det finns i vart fall drygt 170 industrifastigheter som har en större areal än den i målet aktuella. Fastighetens areal är således inte på något sätt avvikande från vad som vanligt förekommande bland industrifastigheter i Göteborg.

Staden, som noterar att bolaget nu frånfallit vad som anförts i punkt 4.1 a och b i ansökan till Va-nämnden, bestrider bolagets påstående att det av Va-verkets brev till bolaget 2003-12-08 framgår att “nyttan inte överstiger en tomtyteavgift om 119 680 kr”. Det enda som kan utläsas är att tomtyteavgiften för fastigheten, i avstycket skick och med en areal av 6.800 m2, skulle uppgå till nämnda belopp.

Beträffande ränteyrkandet följer av fast praxis att återbetalning av felaktigt uttagna va-avgifter skall ske enligt 2 och 5 §§ räntelagen, dvs. som avkastningsränta.

Sammanfattningsvis är det stadens ståndpunkt att bolaget inte visat på några omständigheter som innebär att det finns skäl att åsidosätta kommunens taxa, ens i den del Va-nämnden bifallit bolagets yrkande.

YTTRANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Sveriges Kommuner och Landsting

De avgiftsparametrar som kommunens taxa innehåller – servisavgift, förbindelsepunktsavgift och tomtyteavgift – är allmänt vedertagna och lämpar sig väl som fördelningsgrunder för uttag av anläggningsavgift för vatten och avlopp. De är objektiva och relevanta från va-synpunkt och finns också med i Svenska Vatten och Avloppsverksföreningen, VAV:s (numera Svenskt Vattens) förslag till va-taxa (publikation VAV P 69, dec. 1991). Göteborgs kommuns va-taxa måste därför anses uppfylla va-lagens krav på skälig och rättvis avgiftsfördelning, dvs. att ett avgiftsuttag enligt taxan ger ett resultat som typiskt sett väl speglar fastigheternas relativa nytta av tillgången till den allmänna va-anläggningen.

Enligt rättspraxis kan tomtytan inte ges den vikten för bostadsfastigheter att den bildar underlaget för större delen av anläggningsavgiften – detta kommer också till uttryck både i VAV:s taxeförslag i publikationen P 69 och i Göteborgs kommuns va-taxa. De skäl som motiverat denna princip gör sig dock inte gällande i fråga om industrifastigheter. Tomtytan för annan fastighet kan betraktas som nyttofaktor i betydligt större utsträckning än motsvarande yta för bostadsfastigheter. Orsaken härtill är att industrifastigheter används och kan användas på helt andra sätt än bostadsfastigheter och att industriverksamheter inte på samma sätt som bostäder behöver vara knutna till bebyggelsen på fastigheterna.

Tomtytan måste således betraktas som nyttofaktor i större utsträckning för en fastighet i kategorin annan fastighet än för en bostadsfastighet och tomtytan får anses väl spegla fastighetens nytta av den allmänna anläggningen.

Utan begränsningsregel i taxan äger det i och för sig sin riktighet som Va-nämnden påpekat att tomtyteavgiften för annan fastighet kan växa obehindrat. Det kan därför inte uteslutas att omständigheterna i särskilda fall kan vara sådana att ett taxeenligt uttag av tomtyteavgift leder till ett direkt oskäligt resultat, t.ex. om fastighetens areal eller förhållandena i övrigt avviker väsentligt från vad som kan anses ligga i den i taxan gjorda avgiftsfördelningen. I sådana fall kan det finnas skäl att reducera den tomtyta som läggs till grund för avgiftsuttaget.

Vi vill här gärna framhålla vad som sägs i lagkommentaren (Bouvin och Qviström, Va-lagstiftningen, 2 uppl. s. 126), nämligen att beräkningsfaktorerna i taxan generellt sett skall ge en skälig och rättvis avgiftsfördelning efter nytta, men att det inte krävs att varje faktors tillämpning i det enskilda fallet också speglar någon konkret nytta, att det egentligen saknar betydelse för avgiftsuttaget inte bara hur en fastighet används utan också om den med hänsyn till markförhållandena i sin helhet alls kan användas för sitt ändamål samt att en korrigering av taxeutfallet ibland kan vara skäligen påkallad om en fastighets areal eller våningsyta storleksmässigt avviker väsentligt från vad taxan utgått från vid den på skälig och rättvis grund gjorda avgiftsfördelningen.

För att en reducering skall kunna komma ifråga måste det enligt vår uppfattning handla om ytterlighetsfall eller andra mycket speciella förhållanden där en taxeenlig anläggningsavgift inte alls kan anses stå i proportion till fastighetens nytta av tillgången till den allmänna anläggningen jämfört med andra fastigheter inom samma kategori.

Målet handlar om en industrifastighet på 24 461 m2. Såvitt framgått används hela tomtytan för verksamheten. Marken är dessutom bebyggd med lokaler på ca 10 000 m2, varav ca 700 m2 kontor och personalutrymmen och resten lagerutrymmen. Även om fastigheten är stor är den knappast så stor att den faller utanför ramen för den avgiftsfördelning som får anses gjord i taxan. Detta bekräftas också av de uppgifter Göteborgs stad lämnat om att det finns drygt 170 industrifastigheter med större areal än den i målet aktuella fastigheten. Inte heller bebyggelsens omfattning eller fastighetens användning är sådan att förhållandena på fastigheten kan anses avvika från den avgiftsfördelning taxan utgått från.

Vi kan därför inte finna att förhållandena på fastigheten är sådana att en reducering av tomtyteavgiften är motiverad. Bara det faktum att tomtyteavgiften uppgår till en procentuellt stor andel av den totala anläggningsavgiften kan inte föranleda någon annan bedömning. Med taxekonstruktionen ligger det i sakens natur att fastigheter med större tomtyta belastas med förhållandevis högre avgifter och fastigheter med lägre tomtyta med förhållandevis lägre avgifter. Detta är dock inte oskäligt med hänsyn till det som ovan sagts om tomtyteavgiftens relevans som fördelningsgrund för industrifastigheter, utan måste anses fullt rimligt.

Härtill kommer att bedömningen av skäligheten kanske snarare bör inriktas på det totala avgiftsuttaget för fastigheten än på någon enskild avgiftsfaktor. Här kan noteras att taxekonstruktionen innebär att den relativa betydelsen av tomtyteavgiften påverkas av de övriga delavgifterna, såtillvida att den totala avgiften omräknad per kvadratmeter tomtyta blir något lägre ju större en fastighet är. Större industrifastigheter kan härigenom inte anses missgynnande vid jämförelse med mindre industrifastigheter. Även vid en enkel jämförelse t.ex. med villafastigheter kan konstateras att anläggningsavgiften för den aktuella fastigheten inte är högre än anläggningsavgiften för 6-7 normala villafastigheter, vilket ter sig måttfullt med hänsyn till fastighetens storlek och omfattningen av bebyggelsen och verksamheten på den.

Resonemanget i Va-nämndens beslut att avgiften skulle bli lägre efter en klyvning (avstyckning?) av fastigheten, ter sig något svårförståeligt. Självklart blir tomtyteavgiften för en styckningslott lägre än tomtyteavgiften för den odelade fastigheten. Enligt va-lagens fördelningsprinciper skall dock även stamfastigheten bidra till kostnaderna för den allmänna anläggningen. Om förbindelsepunkt efter en avstyckning skulle upprättas såväl för stamfastigheten som för styckningslotten blir såvitt vi kan bedöma den totala servisavgiften och förbindelsepunktsavgiften dubbelt så stor medan den totala tomtyteavgiften blir oförändrad.

Sammanfattningsvis är vår bedömning därför att den påförda anläggningsavgiften väl speglar fastighetens nytta av tillgången till den allmänna va-anläggningen och att avgiften inte kan anses strida mot 26 § va-lagen.

Svenskt Vatten

Såsom framgår av P69, och vilket också klart redovisas i Va-nämndens beslut  innehåller förslaget till va-taxa en begränsningsregel för tomtyteavgiften endast när det gäller bostadsfastigheter. Detta bygger på vad som framkommit i rättspraxis där det sagts att en större tomtyta endast marginellt påverkar en bostadsfastighets nytta av tillgången till en allmän va-anläggning. Vad gäller “annan fastighet” finns ingen tydlig rättspraxis i detta avseende.

Vid utarbetandet av P69 ansåg man, vad gäller “annan fastighet”, dvs. vanligtvis industrifastigheter och liknande, att den mest tydliga avgiftsparametern som avspeglar en fastighets nytta av en va-anläggning är tomtytan. Att förutom tomtyta även ha till exempel byggnadsyta som avgiftsparameter kan bli helt missvisande, eftersom vissa verksamheter som skrotupplag, uppställnngsplatser för fordon m.m. inte kräver byggnader eller i alla fall byggnader i mycket begränsad omfattning. Därtill kommer att det kan vara mycket svårt att avgöra vad som är att betrakta som byggnadsyta inom en industri där det kanske, förutom rena byggnader förekommer cisterner, transportanläggningar, regnskydd över upplag m.m. Ytterligare en komplikation är att sådana anläggningar många gånger kontinuerligt rivs, byggs om och byggs till, något som påverkar brukningsavgifterna om dessa på något sätt är relaterade till byggnadsytan, vilket förekommer. Sådana ombyggnader kommer sällan till Va-verkets kännedom. Av ovan redovisade skäl valdes tomtytan som ett mått på nyttan.

Det har i föreliggande mål invänts att det i P69 inte finns någon reduktionsregel som begränsar tomtytans inverkan på anläggningsavgiften och att anläggningsavgiften därmed blir orimligt stor vid mycket stora tomtytor. I P69 ges dock två möjligheter för att motverka detta.

Den ena framgår av § 6.4 som innebär att tomtyteavgift erläggs endast för den del av tomtytan som tas i anspråk för verksamheten. Utökas verksamheten och ytterligare tomtyta tas i anspråk erläggs kompletterande tomtyteavgift för den tomtyta som då tas i anspråk.

I föreliggande fall har uppenbarligen hela tomtytan tagits i anspråk och då skall enligt huvudregeln tomtyteavgift erläggas för hela ytan. Det har också invänts att vissa delar av ytan saknar Va-installationer. Detta saknar dock betydelse, eftersom omfattningen av installationerna normalt inte påverkar anläggningsavgiftens storlek. Inriktningen av verksamheten på fastigheten kan komma att ändras och installationerna kan komma utvidgas. Ingen tillkommande anläggningsavgift debiteras i sådana fall.

Den andra möjligheten för reduktion av tomtytans inflytande på anläggningsavgiftens storlek framgår av § 10 i P69. Där anges att om det för viss fastighet inte är skäligt att beräkna avgift enligt §§ 5-8 så kan Va-verket träffa avtal om avgiftens storlek. Detta kan till exempel vara fallet om fastighetens storlek väsentligt avviker från vad som är gängse inom kommunen.

Avsikten med en va-taxa är att i förväg fastställa hur avgiftsskyldigheten mellan olika fastigheter skall fördelas och så att en fastighetsägare i förväg skall kunna veta vilka avgifter som kommer att debiteras honom. Fördelningen skall enligt va-lagen ske efter skälig och rättvis grund. Absolut rättvisa kan sannolikt inte uppnås om taxan skall kunna vara någorlunda administrativt lätthanterlig. Svenskt Vatten anser att det är av största vikt att tillämpningen av taxan sker strikt. En skönsmässig “prutning” skapar osäkerhet och kan föranleda nya orättvisor. Endast om någonting framstår som uppenbart oskäligt i relation till jämförbara fastigheter i kommunen, bör möjligheten att Va-verket träffar avtal med fastighetsägaren om avgiftens storlek utnyttjas.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Som grund för bolagets talan görs gällande att den aktuella fastighetens nytta av va-anläggningen är mindre än vad som motsvaras av den påförda tomtyteavgiften om 430 514 kr. Då det av utredningen i målet framgår att hela tomtytan tas i anspråk för lagring och försäljning av trävaror, får bolagets talan anses innefatta ett påstående om att den vatten- och avloppstaxa för Göteborg, som gäller fr. o. m den 1 januari 2003 och som tillämpats i detta mål, inte vilar på skälig och rättvis grund enligt 26 § va-lagen.  Också Va-nämnden har anlagt detta synsätt när den funnit att taxan inte överensstämmer med dessa regler, eftersom taxan saknar en bestämmelse som reducerar tomtyteavgiften vid stora arealer. Miljööverdomstolen delar inte denna uppfattning. I likhet med vad som framgår av yttrandena från Sveriges Kommuner och Landsting och Svenskt Vatten  anser Miljööverdomstolen att det endast kan  vara aktuellt att reducera en tomtyteavgift i ytterlighetsfall eller andra mycket speciella förhållanden då en taxeenlig avgift inte alls kan anses stå i proportion till fastighetens nytta av den allmänna anläggningen jämfört med andra fastigheter inom samma kategori. Sådana fall tas om hand av bestämmelserna i 28 § i den nyss nämnda va-taxan. Med stöd av denna paragraf kan Kretsloppsnämnden besluta att avtal med avvikelse från taxan skall träffas med fastighetsägaren.

Hur stor andel av anläggningsavgiften som tomtyteavgiften utgör kan enligt Miljööverdomstolen inte inverka på bedömningen av om taxan bygger på skälig och rättvis grund. Inte heller är vad Va-nämnden anfört om verkan av avstyckning av betydelse för denna bedömning.

Miljööverdomstolen kan i likhet med Sveriges Kommuner och Landsting inte finna att den aktuella fastigheten trots sin storlek faller utanför ramen för den avgiftsfördelning som får anses gjord i taxan. Inte heller är bebyggelsens omfattning eller fastighetens användning sådan att förhållandena på fastigheten kan anses avvika från den avgiftsfördelning som taxan utgått från.

Med hänsyn till vad som nu anförts finner Miljööverdomstolen att stadens uttag av anläggningsavgift för bolagets fastighet vilar på skälig och rättvis grund. Va-nämndens beslut skall därför upphävas och bolagets talan till alla delar ogillas.

Vid denna utgång av målet skall bolaget förpliktas att ersätta staden för rättegångskostnaderna i Miljööverdomstolen. Yrkat belopp får anses skäligt.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast den 2006-05-30

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Per Anders Broqvist, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Rose Thorsén och f.d. hovrättsrådet Arne Kardell, referent. Enhälligt.

________________________________

BILAGA A

STATENS VA-NÄMNDS BESLUT

SÖKANDE

Andsjö Fastighets AB, Box 131, 232 22 ARLÖV

Ombud: advokaterna LA och PS

MOTPART

Göteborgs kommun genom dess Kretsloppsnämnd, Box 123, 424 23 ANGERED

Ombud: advokaten RS

SAKEN

Anläggningsavgift (tomtyteavgift)

______________

VA-NÄMNDENS AVGÖRANDE

1. Va-nämnden fastställer att anläggningsavgift enligt 2003 års taxa skall utgå för fastigheten Göteborg Tuve 39:6 med trehundrasjuttioentusen (371 000) kr varav tjugoåttatusen (28 000) kr för servisavgift, fyrtiotretusen (43 000) kr för förbindelsepunktsavgift och trehundratusen (300 000) kr för tomtyteavgift. Härtill kommer lagstadgad mervärdesskatt.

2.Va-nämnden förpliktar Göteborgs kommun genom dess Kretsloppsnämnd att till bolaget återbetala etthundratrettiotusenfemhundrafjorton (130 514) kr jämte erlagd mer värdesskatt samt ränta på beloppet enligt 5 § räntelagen från den 3 december 2004 till dess betalning sker.

BAKGRUND, YRKANDEN M M

Andsjö Fastighets AB (nedan kallat bolaget) äger fastigheten Göteborg Tuve 39:6. Fastigheten, som ingår i verksamhetsområdet för Göteborgs kommuns allmänna va-anläggning, är belägen på Hisingen i Göteborg inom område som omfattas av detaljplan. Detaljplanens ändamål är angivet som industriändamål och fastigheten är taxerad som industrienhet – annan tillverkningsindustri. På fastigheten bedrivs försäljning och lagring av trävaror av Fredricsons Trä AB. Företaget har 22 anställda. Fastighetens totala areal är 24 461 kvadratmeter. Fastigheten är bebyggd med kontor och lager, vilka har en sammanlagd yta av cirka 10 000 kvadratmeter. Av dessa utgör 700 kvadratmeter kontor och personalutrymmen fördelat på två våningsplan. Sistnämnda utrymmen inrymmer totalt 7 toaletter med tvättställ, 2 kök med diskbänk samt 3 duschutrymmen. Övrig del av byggnaden utgörs av lager.

Göteborgs kommun genom Kretsloppsnämnden har påfört bolaget anläggningsavgift för anslutning av fastigheten till den allmänna va-anläggningen för ändamålen ren- och spillvatten med sammanlagt 501 514 kr enligt 2003 års taxa. Avgiften består av servisavgift med 28 000 kr, förbindelsepunktsavgift med 43 000 kr och tomtyteavgift, 430 514 kr. Nämnda belopp och i det följande angivna belopp är exklusive mervärdesskatt.

Tomtyteavgiften är uttagen med stöd av § 5 och § 7 mom. 4 i Kretsloppsnämndens från den i januari 2003 gällande va-taxa. I bestämmelserna stadgas bl.a. följande:

§ 5

Tomtyteavgift erläggs för utbyggnad av ledningsnät samt omhändertagande av dagvatten. Avgiften per m2 tomtyta anges i särskild bilaga 1. Tomtytan utgörs av fastighetens areal enligt förrättningskarta, nybyggnadskarta eller annan karta som huvudmannen godkänner.

För fastighet som huvudsakligen används för bostadsändamål tas tomtyteavgiften ut endast intill ett belopp som motsvarar summan av servisavgiften och förbindelsepunktsavgiften, med den förra beräknad som för servis utförd i samband med nyanläggning av ledningsnät.

I den särskilda bilagan 1 som avser anläggningsavgifter för 2003 anges i fråga om tomtyteavgift att avgift betalas för de tre ändamålen dricks-, spill- och dagvatten med 22 kr per m2 tomtyta.

§ 7 mom. 4

För fastighet som tidigare inte nyttjar den allmänna va-anläggningen och inte heller erlagt gatukostnadsbidrag för avlopp eller anläggningsavgift enligt va-taxa erläggs vid anslutning av ett eller två ändamål anläggningsavgift enligt nedan:

– – –

b) Vid avgiftsskyldighet för endast ett eller två av ändamålen V, S eller D,

60 % respektive 80 % av tomtyteavgiften enligt § 5.

– – –

Bolaget har väckt talan mot Kretsloppsnämnden avseende den del av påförd anläggningsavgift som utgörs av tomtyteavgift. Den aktuella tomtyteavgiften är beräknad enligt följande (22 kr/m2 x 24 461 m2 x 80 %=430 514 kr). Avgiften är enligt bolagets uppgift betald.

Bolaget har yrkat i första hand:

att Va-nämnden skall fastställa att anläggningsavgift för fastigheten Göteborg Tuve 39:6 skall nedsättas till 90 000 kr exklusive mervärdesskatt och att Kretsloppsnämnden skall förpliktas att till bolaget återbetala 411 513 kr jämte mervärdesskatt på beloppet och i andra hand:

att Va-nämnden skall fastställa att anläggningsavgiften för fastigheten i fråga sätts ned till 142 000 kr exklusive mervärdesskatt och förpliktar Kretsloppsnämnden att till bolaget återbetala 359 513 kr jämte mervärdesskatt och i tredje hand:

att anläggningsavgiften sätts ned till 190 680 kr med förpliktande för Kretsloppsnämnden att till bolaget återbetala 310 833 kr jämte mervärdesskatt och i fjärde hand:

att Va-nämnden skall nedsätta anläggningsavgiften till ett belopp som nämnden finner skäligt och förplikta Kretsloppsnämnden att till bolaget återbetala skillnaden mellan detta belopp och det av Kretsloppsnämnden fakturerade beloppet om 501 513 kr före mervärdesskatt jämte lagstadgad mervärdesskatt på mellanskillnaden.

Bolaget har härjämte yrkat att Va-nämnden skall förplikta Kretsloppsnämnden att betala ränta på det belopp som skall återbetalas till bolaget från och med den 3 december 2004 till dess full betalning sker. I första hand görs gällande att ränta enligt 6 § räntelagen skall utgå. I andra hand görs gällande att i vart fall så kallad avkastningsränta enligt 2 § räntelagen skall utgå, varvid räntan skall beräknas i enlighet med 5 § räntelagen.

Kretsloppsnämnden har bestritt bolagets yrkanden och har inte kunnat vitsorda skäligheten av något av de yrkade beloppen. Dock har beräkningsgrunderna för bolagets andrahandsyrkande i fråga om ränta vitsordats som skäligt i och för sig.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Bolaget har till stöd för sin talan anfört bl.a. följande:

Bolaget vände sig hösten 2003 till Kretsloppsnämnden för en förfrågan om vad en anslutning av fastigheten för ändamålen dricksvatten- och spillvattenavlopp skulle kosta. Bolaget fick den 8 december 2003 två alternativa förslag på anläggningsavgift. Eftersom endast en mindre del av fastigheten var i behov av vatten- och avloppsförsörjning lämnade Kretsloppsnämnden förslag på dels en avgift bestämd utifrån fastighetens totala tomtyta, dels en avgift bestämd utifrån tomtytan för en tänkt avstyckad fastighet. Grundavgifterna – servis- respektive förbindelsepunktsavgift – var desamma i båda alternativen, 28 000 kr respektive 43 000 kr. Beträffande tomtyteavgiften var det emellertid stor skillnad. Vid en bibehållen fastighetsindelning angavs tomtyteavgiften uppgå till 430 514 kr och i det fall avstyckning skulle ske till 119 680 kr. Bolaget avstod från att begära avstyckning eftersom det skulle innebära att en toalett hamnade utanför den avstyckade delen av fastigheten på vilken den lägre avgiften hade beräknats.

Bolaget lät ansluta fastigheten till den allmänna va-anläggningen trots att bolaget ansåg att tomtyteavgiften var för hög. Den 4 november 2004 mottog bolaget fakturan på ett belopp av 501 513 kr exklusive mervärdesskatt med förfallodagen den 3 december 2004.

Avgiftsuttaget strider mot bestämmelsen i 26 § va-lagen om en rättvis och skälig avgiftsfördelning. Bolaget hänvisar till den rättspraxis som utvecklats där det fastslagits att avgiftsfördelningen i princip skall ske efter den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av va-anläggningen och med bortseende av huvudmannens kostnader för fastigheten i fråga. Vidare hänvisas till de fall där det fastslagits att nyttoprincipen inte tillräckligt beaktats när anläggningsavgiftens storlek bestämts enbart med hänsyn till fastighetens areal och inte därjämte annan faktor såsom våningsyta eller antal lägenheter.

Regeringsrätten har i RÅ 1979 ref. 2:42 och RÅ 1985 ref. 2:66 bl.a. uttalat att tomtytan inte kan tilläggas den vikten att den bildar underlag för den större delen av anläggningsavgiften (se även beslut av Statens va-nämnd 1994-06-26 i mål Va 144/93).

Vidare har i praxis ansetts att tomtytan inte är ett bra instrument för att bestämma anläggningsavgiften för en fastighet när det som i bolagets fall är fråga om anslutning till den allmänna va-anläggningen för annat ändamål än dagvatten. Om huvudmannen för den allmänna va-anläggningen trots det använder tomtytan som beräkningsgrund vid anslutning för sådant annat ändamål, måste justering av anläggningsavgiften göras för att undvika orimliga konsekvenser, se beslut av Statens va-nämnd 1994-01-27, BVa 95 och 1992-12-02, BVa 91.

Den påförda tomtyteavgiften utgör i bolagets fall inte mindre än 95 procent av den totala avgiften. Även vid det nämnda avstyckningsalternativet, trots att tomtytan då minskas i betydande mån, utgör tomtyteavgiften en större andel av anläggningsavgiften än vad som ansetts skäligt i praxis. Varken den fakturerade tomtavgiften eller den angivna avgiften för en avstyckad fastighet motsvarar den nytta som fastigheten kan antas ha av den allmänna va-anläggningen. Detta särskilt som det i rättspraxis uttalats att storleken av en fastighets tomtareal endast i marginell utsträckning påverkar fastighetens nytta av va-anläggningen (RÅ 1979 ref. 2:42). Det finns inte heller någon särskild omständighet som medför att fastigheten kan antas ha större nytta av den allmänna va-anläggningen än någon annan fastighet inom området. Den huvudsakliga delen av fastigheten  upptas av virkeslager som inte belastar den allmänna va-anläggningen. Några särförhållanden i fråga om fastighetens beskaffenhet och läge eller några förhållanden i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra va-försörjningen till fastigheten föreligger inte heller.

Kretsloppsnämndens taxetillämpning medför att fastigheten i oskäligt hög grad får stå för kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. Redan det förhållandet att bostadsfastigheter, genom begränsningsregeln i § 5, får en avsevärt lägre avgift än bolagets fastighet innebär ett orättvist och oskäligt avgiftsuttag. Härtill kommer att avgiftsuttaget är orättvist och oskäligt även på den grunden att ett flertal fastigheter inom området pålagts en betydligt lägre anläggningsavgift än den som påförts bolaget. På en av de intilliggande fastigheterna, Tuve 38:17, bedriver Hisingens Truck Terminal verksamhet. Bolaget har etablerat sig på hela fastigheten – ett område överstigande 30 000 kvadratmeter – men har ändå erlagt en avgift som enligt uppgift endast uppgår till 90 000 kr exklusive mervärdesskatt. Även en annan grannfastighet, Tuve 39:2, har erlagt en avgift om cirka 90 000 kr. På denna fastighet finns tre bostadshus och där bedrivs även ett flertal olika verksamheter, bl.a. jordbruk, snickeri, daghem och bageri.

Bolaget sammanfattar sin talan enligt följande:

Det angivna beloppet under förstahandsyrkandet, 90 000 kr, grundas på att den för bolaget påförda anläggningsavgiften inte skall uppgå till ett högre belopp än vad de närliggande fastigheterna Göteborg Tuve 38:17 och Göteborg Tuve 39:2 erlagt. Det angivna beloppet under andrahandsyrkandet, 142 000 kr, grundas på att avgiften i fråga inte skall överstiga summan av servisavgiften och förbindelsepunktsavgiften i enlighet med gällande rättspraxis. Det i tredje hand angivna beloppet, 190 680 kr, motsvarar det belopp Kretsloppsnämnden angett för en avstyckad del av fastigheten. Detta eftersom det framstår som orimligt att den högre anläggningsavgiften skall tas ut då följden av att bolaget underlåtit att låta stycka av fastigheten är att det tillkommit en extra toalett. Någon ytterligare nytta av den allmänna va-anläggningen kan inte anses tillkomma bolaget i detta avseende. – Grunden för yrkandet i fjärde och sista hand är att det med hänsyn till fastighetens beskaffenhet och nytta av den allmänna va-anläggningen är oskäligt att tomtyteavgiften utgör så stor del av anläggningsavgiften.

Grunden för bolagets förstahandsyrkande i fråga om ränta är att rättviseskäl motiverar att den som erlagt för hög avgift till följd av huvudmannens felaktiga bedömning bör tillerkännas ränta beräknad på samma grund som huvudmannen har rätt att få ut vid försenad betalning. I fråga om andrahandyrkandet, dvs. att avkastningsränta skall utgå på beloppet hänvisas till NJA 1988 s. 457.

Kretsloppsnämnden har till stöd för sin inställning anfört bl.a. följande:

Göteborgs kommuns Kretsloppsnämnds va-taxa är upprättad med VAV:s (numera Svenskt Vatten) normalförslag till va-taxa som förebild. Det är således vedertaget att fördela avgiftsskyldigheten mellan i kollektivet ingående fastigheter efter dess tomtyta. Det enda undantag som görs från denna regel är att det beträffande fastigheter som huvudsakligen används för bostadsändamål fastslagits i praxis att tomtyteavgiften inte får överstiga summan av servisavgiften och förbindelsepunktsavgiften. Kretsloppsnämndens taxa är också utformad efter denna princip. Sökandens fastighet är inte en bostadsfastighet utan en industrifastighet och det undantag som gjorts i praxis och som utmynnat i taxans begränsningsregel är därför inte aktuellt  i detta fall.

Vad bolaget anfört beträffande avgiftsuttaget avseende andra fastigheter saknar betydelse för bedömningen av avgiftsuttaget för bolagets fastighet. Bolaget har tillagt: I fråga om bolagets fastighet betjänar den allmänna va-anläggningen endast ett fåtal sanitära installationer inom en byggnad som upptar mindre än 700 kvadratmeter av fastighetens totala areal om 24 461 kvadratmeter. I övrigt består fastigheten av lagerlokaler och virkesupplag där det inte finns va-installationer. Grovt räknat saknar således 97 procent av ytorna på fastigheten behov av va-installation. Oavsett att Kretsloppsnämndens va-taxa är upprättad med utgångspunkt från VAV:s normalförslag är det med hänsyn till de i målet anförda omständigheterna skäligen påkallat att reducera tomtyteavgiften.

Kretsloppsnämnden har tillagt: Bolagets fastighet är ostridigt en industrifastighet, inte en bostadsfastighet. Industrifastigheter är i allmänhet arealmässigt större än bostadsfastigheter, i många fall väsentligen större och är i motsvarande mån också i högre grad exploaterade för sitt planmässiga ändamål. Till skillnad från bostadsfastigheter kan industrifastigheter nyttjas i den industriella verksamheten på andra sätt än för bebyggelse, bl.a. för uppställning av fordon och maskiner, upplag, utomhuslager och kommunikationsytor.

Fastigheten är till väsentlig del bebyggd – cirka 10 000 kvadratmeter. Av i målet ingivna fotografier framgår att praktiskt hela fastigheten är eller har varit bebyggd och att även övriga ytor tagits i anspråk för parkering, upplag etc.

Fastigheten är således helt ianspråktagen för sitt planenliga ändamål. Hela fastigheten har därmed också nytta av den allmänna va-anläggningen. Va-installationens beskaffenhet och det individuella nyttjande härav som någon fastighetsägare från tid till annan må tillgodogöra sig saknar betydelse för frågan om bolagets avgiftsskyldighet.

VA-NÄMNDENS SKÄL

Det är ostridigt mellan parterna att fastigheten i fråga är en industrifastighet och skall hänföras till kategorin annan fastighet vid bestämmandet av anläggningsavgift enligt taxan. Tvisten i målet gäller enbart den del av uttagen anläggningsavgift som avser tomtyteavgift.

Bolaget har i huvudsak gjort gällande att den för fastigheten bestämda tomtyteavgiften är oproportionerligt hög i förhållande till dels övriga avgiftsfaktorer i taxan, dels övriga fastighetskategorier i taxan. Kretsloppsnämnden har mot detta invänt att avgiftsuttaget är i enlighet med taxa och rättspraxis och överensstämmer med avgiftsreglerna i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen.

I fråga om tomtyteavgiften i förevarande mål är förenlig med va-lagen gör nämnden följande överväganden.

Fastigheten är ansluten till den allmänna va-anläggningen såvitt avser ändamålen ren- och spillvatten.

Enligt va-lagen får huvudmannen för en allmän va-anläggning ta ut avgifter av ägarna till anslutna fastigheter för att täcka kostnaderna för va-verksamheten. Avgiftsskyldigheten skall enligt 26 § samma lag fördelas mellan abonnentfastigheterna efter skälig och rättvis grund. I rättspraxis har fastslagits att detta innebär att fördelningen i princip skall ske efter den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av va-anläggningen.

Taxan som ligger till grund för debiteringen i förevarande mål innehåller tre avgiftsgrunder, nämligen servisavgift, förbindelsepunktsavgift och en tomtyteavgift. En sådan fördelning har i sig i praxis godtagits såsom väl förenligt med den tidigare nämnda nyttoprincipen.

Bolaget menar att i denna fördelning utgör avgiften för tomtyta så stor andel av den totala anläggningsavgiften att tomtyteavgiften därmed inte kan sägas spegla fastighetens nytta av den allmänna va-anläggningen.

Vad gäller betydelsen av tomtytan som en faktor vid bestämmande av avgiftsskyldighet skiljer sig i rättspraxis bedömningen åt beroende på om fastigheten tillhör kategorin bostadsfastighet eller kategorin annan fastighet.

Regeringsrätten har i flera mål haft att pröva frågan om va-taxa uppfyllt kravet på skälighet och rättvisa i 26 § va-lagen med hänsyn till den vikt som i taxan tillagts tomtarealen vad gäller bostadsfastigheter.

I rättsfallet RÅ79 ref. 2:42 uttalade Regeringsrätten således att tomtytan påverkar fastighetsägarens nytta relativt marginellt och då främst vad avser takavvattning och omhändertagande av ytvatten, medan kostnaderna för kommunen påverkas av tomtytan bl.a. beträffande nedläggandet av dagvattenledningen. Regeringsrätten underkände kommunens va-taxa med hänsyn till att den ledde till alltför stora skillnader i avgiftshänseende mellan småhusfastighet med stor tomtyta och småhusfastighet med liten tomtyta.

I rättsfallet RÅ85 ref. 2:66 gjordes en liknande bedömning och Regeringsrätten uttalade bl.a. att tomtytan inte kan tilläggas den vikten att den bildar underlaget för den större delen av anläggningsavgiften.

Den här lämnade redogörelsen för rättsläget avser dock bostadsfastigheter. Detta mål rör dock inte tomtyteavgift för bostadsfastighet utan tomtyteavgiften för annan fastighet.

I fråga om tomtyteavgift för annan fastighet infördes en reduceringsregel i taxeförslag från VAV (numera Svenskt Vatten) genom VAV P44 1982. Reduceringsregeln innebar att tomtyteavgiften stegvis trappades av med stigande tomtstorlek. Bestämmelsen var ifråga om annan fastighet utformad så att tomtyteavgiften reducerades med 25 procent på den del tomtyta som översteg 5 000 kvadratmeter upp till 10 000 kvadratmeter, med 40 procent i intervallet 10 001 – 20 000 kvadratmeter och med 50 procent på den del tomtyta som översteg 20 000 kvadratmeter.

Genom VAV P 69 slopades dock den här redovisade rekommendationen för avgiftsreducering av större tomter vilken gällde båda kategorierna bostadsfastighet respektive annan fastighet.

Beslutet att slopa reduceringsregeln för tomtyteavgiften vid större arealer motiverades beträffades kategorin annan fastighet enligt följande (VAV P 69 s. 50):

“Någon enkel regel grundad på rättspraxis, såsom vid bostadsfastigheter, för att begränsa tomtyteavgiftens andel av den totala anläggningsavgiftens storlek finns ej och bedöms ej heller nödvändig. Liksom tidigare finns nämligen möjligheten att genom anstånd begränsa anläggningsavgiftens storlek med hänsyn till arten och omfattningen av den verksamhet som bedrivs på fastigheten.”

Det senare synsättet framgår också av det av Svenskt Vatten (tidigare VAV) utfärdade normalförslaget till utformning av kommunal va-taxa (VAV P 69 år 1991). I kommentaren till taxebestämmelserna avseende anläggningsavgift för annan fastighet uttalades bl.a. (s. 50):

“När det däremot gäller kategorin annan fastighet  (i första hand industrifastigheter od) är det enligt VAVs uppfattning uppenbart att fastighetens nytta av tomtarealen inte kan bedömas efter samma principer som gäller för bostadsfastighet. Industritomtmarken används i stor utsträckning för upplag (material, färdiga produkter), för uppställning av fordon och för transporter som är nödvändiga för verksamheten, utan att byggnader därvid erfordras.

Tomtyta för annan fastighet kan därför betraktas som nyttofaktor i betydligt större utsträckning än motsvarande yta för bostadsfastighet.”

Som tidigare redogjorts för är huvudprincipen enligt va-lagen att avgiften skall utgå efter fastighetens nytta av den allmänna anläggningen. Vidare skall som huvudregel gälla att varje fastighet skall – efter sin nytta – bidra till kostnaden för alla i anläggningen ingående ledningar och andra anordningar.

Enligt 27 § va-lagen skall avgift utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i bl.a. 26 § samma lag. I sistnämnda lagrum stadgas, som ovan framgått, att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Tomtytan – som i huvudsak är en kostnadsrelaterad avgiftsparameter – måste betraktas som nyttofaktor i större utsträckning för en fastighet i kategorin annan fastighet än för en bostadsfastighet. Tomtytan får väl anses spegla fastighetens nytta av den allmänna va-anläggningen. Göteborgs kommuns Kretsloppsnämnds anläggningstaxa innehåller dock ingen bestämmelse som reducerar tomtyteavgiften vid stora arealer när det gäller kategorin annan fastighet. Tillämpningen av taxan kan därför i fråga om sådana fastigheter med särskilt stora ägovidder leda till att tomtyteavgift är den helt dominerande delen av anläggningsavgiften. En sådan utformning av taxan innebär att tomtyteavgiften i praktiken saknar begränsning i förhållande till andra avgiftsparametrar och att den kan växa obehindrat när fråga är om avgift för annan fastighet. En sådan ordning anser nämnden inte utan vidare vara i överensstämmelse med de redovisade reglerna, utan avgiften måste prövas mot omständigheterna i det enskilda fallet.

I förevarande mål utgör den debiterade tomtyteavgiften 85 procent av den totala anläggningsavgiften. I målet är upplyst att fastigheten har en total areal som uppgår till 24 461 kvadratmeter och att verksamheten utgörs av försäljning och lagring av trävaror. Avgiften omfattar ren- och spillvatten, men inte dagvatten.

Av utredningen framgår att en klyvning av fastigheten i princip skulle vara möjlig och i sådant fall ge en annan och betydligt lägre kostnad för bolaget. Redan av detta följer att det direkta sambandet i förevarande mål mellan nyttan av en växande tomtyteareal och en linjärt växande avgift haltar. I stället framstår det som om nyttan så småningom tunnas ut.

Sammanfattningsvis finner därför Va-nämnden att tillämpningen av taxan på bolagets fastighet leder till en inte helt rättvisande kostnadsfördelning inom va-kollektivet. Det finns därför skäl att jämka avgiften. Utgångspunkten för beräkningsgrunden är dock fastighetens totala areal. Förhållandena motiverar därför inte en så stor jämkning som bolaget har begärt. Va-nämnden finner vid en samlad bedömning att tomtyteavgiften skall sättas ned till skäliga ansedda 300 000 kr.

Bolaget har vid denna utgång yrkat ränta på återbetalningspliktigt belopp.

Bolaget har i första hand grundat sitt räntekrav på reglerna i 6 § räntelagen och därmed hävdat att Kretsloppsnämnden skall betala dröjsmålsränta på beloppet. Bolaget har emellertid inte anfört något som innebär att dröjsmål med återbetalningen av anläggningsavgiften skulle föreligga.

Ränta skall därför utgå i form av s.k. avkastningsränta (jfr NJA 1988 s. 457) enligt 5 § jämförd med 2 § räntelagen, det vill säga ränta beräknad enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan – vilken fastställs av Riksbanken – med tillägg av jämte två procentenheter.

Sammanfattningsvis skall på grund av det anförda Kretsloppsnämnden förpliktas att till bolaget återbetala (430 514 – 300 000=) 130 514 kr jämte mervärdesskatt och ränta på beloppet enligt 5 § jämförd med 2 § räntelagen från den 3 december 2004 till dess betalning sker.

HUR MAN ÖVERKLAGAR Se bilaga

På Va-nämndens vägnar

Stefan Rubenson

Va-nämnden: ordföranden Stefan Rubenson samt ledamöterna Tord Larsson, Sven-Erik Skogsfors, Sture Bergström, Krister Nilsson och Knut Andrén (enhälligt).