Regeringsrätten referat RÅ 1993 ref. 23

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 1993 ref. 23
Målnummer
2163-1990
Avgörandedatum
1993-01-12
Rubrik
Ett barn, som bereddes vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, togs in på ett sjukhus för behandling av en sjukdom. Sjukvårdspersonalen påstods ha vidtagit åtgärder för att upprätthålla de begränsningar i moderns rätt till umgänge med barnet som domstol beslutat. Åtgärderna har i mål angående disciplinansvar för personalen ansetts ingå i denna personals yrkesutövning.
Lagrum
•  5 § och 12 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
•  1 § och 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Rättsfall
•  RÅ 1986 ref. 92
•  RÅ 1986 ref. 133
•  RÅ 1990 ref. 78.

M.A:s son R.A., som var föremål för vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, insjuknade i diabetes i familjehemmet och intogs den 3 februari 1987 på sjukhus för vård. Under vårdtiden träffades en överenskommelse mellan vederbörande läkare och socialförvaltning om att sjukvårdspersonalen skulle upprätthålla de inskränkningar i umgänget mellan modern och sonen, som domstol tidigare beslutat om.

I en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd yrkade M.A. disciplinansvar mot klinikchefen L.J., leg. läkarna M.E. och O.C. samt avdelningsföreståndaren A.W. vid sjukhuset där R.A. vårdades. Hon påstod följande. Läkarna hade upprätthållit socialnämndens besöksförbud avseende modern. De och A.W. hade medverkat i socialnämndens brevcensur genom att ha omhändertagit till R. ställda brev och försändelser. – Vid besök av familjehemsfadern på avdelningen hade O.C. brustit i skydd av R. och tillika hindrat honom från att skydda modern mot familjehemsfaderns angrepp. Eventuellt hade O.C. gjort sig skyldig till ofredande eller misshandel av R.. – R. hade skrivits ut i förtid till ett uppenbart olämpligt familjehem och läkarna hade gjort sig skyldiga till passivitet genom att inte ha medverkat till anskaffande av nytt lämpligare familjehem åt R.. – L.J. hade gjort sig skyldig till undertryckande av urkund (bristande journalföring).

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (1989-10-09) yttrade: I anmälan tas upp flera förhållanden som det inte ankommer på Ansvarsnämnden att pröva. – R.A. har varit omhändertagen enligt LVU. I 16 § LVU finns bestämmelser som ger möjlighet för kommunens socialnämnd att besluta hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma en förälder skall utövas. Ett beslut som innebär exempelvis begränsningar i förälderns rätt att besöka den unge kan överklagas hos länsrätten enligt 20 § LVU. Den omständigheten att R. lagts in på sjukhus påverkar inte innehållet i socialnämndens beslut. Det fortsätter att gälla oberoende av sjukhusvistelsen. M.A. har därför haft att hos socialnämnden begära ändring i beslutet om umgängesbegränsning och att därefter överklaga ett eventuellt avslagsbeslut hos länsrätten. Sjukhusets personal kan alltså inte förfoga över socialnämndens beslut. – 15 § LVU medger att den omhändertagne underkastas övervakning av brev och andra försändelser. Beslut av sådant innehåll kan inte överklagas hos länsrätten. – De delar av anmälan som avser påstådda försummelser av hälso- och sjukvårdspersonal med anknytning till de sociala myndigheternas beslutsbefogenheter enligt LVU tas inte upp till prövning. – I vad avser anmälan i övrigt finner nämnden inte anledning till kritik beträffande den medicinska behandlingen av R. eller mot journalföringen. Inte heller finner nämnden utredningen visa att det skulle finnas skäl för anmälan till åtal eller över huvud taget kritik mot någon av de anmälda personerna i de andra hänseenden som tagits upp av anmälaren. – Ansvarsnämnden prövar inte de delar av anmälan som avser förhållanden som enligt LVU faller inom socialnämndens beslutsbefogenhet. – Ansvarsnämnden lämnar anmälan i övrigt utan åtgärd.

I överklagande vidhöll M.A. sin anmälan. Såvitt avsåg avvisad del av anmälan anförde hon bl.a. att R.A. var omhändertagen enligt 1 § andra stycket 1. LVU varför 15 § samma lag inte var tillämplig på honom.

Kammarrätten i Stockholm (1990-03-12, Wennerholm, Lundvall, Weidling, referent) yttrade: Kammarrätten delar Ansvarsnämndens bedömning i de delar denna sakprövat M.A:s anmälan. M.A:s anmälan i övrigt rör dels att berörd hälso- och sjukvårdspersonal förvägrade henne att besöka R., dels att personalen medverkade vid omhändertagandet av R:s post. – De åtgärder som personalen vidtagit i dessa hänseenden har varit i enlighet med vad socialnämnden med stöd av 16 § LVU bestämt om M.A:s rätt till umgänge med R.. Åtgärderna har inte haft sådant samband med den vård för vilken R. intagits på sjukhuset att de har ingått i personalens yrkesutövning enligt 12 § (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl., tillsynslagen. Ansvarsnämnden har därför rätteligen avvisat M.A:s anmälan i dessa delar. – Kammarrätten ändrar inte Ansvarsnämndens beslut i de delar det innefattar prövning i sak och lämnar besvären i övrigt utan bifall.

M.A. överklagade kammarrättens dom och yrkade att disciplinära åtgärder skulle vidtas mot L.J., M.E., O.C. och A.W. i enlighet med vad hon anfört i underinstanserna.

Prövningstillstånd meddelades. Socialstyrelsen avgav yttrande i målet.

Regeringsrätten (1993-02-23, Mueller, Voss, Dahlman, Berglöf, Baekkevold) yttrade: Vad först angår M.A:s påstående att sjukvårdspersonalen vägrat att låta M.A. besöka R.A. under hans vistelse på barnkliniken vid centralsjukhuset i Kristianstad och att denna personal medverkat till att hans post omhändertogs gör Regeringsrätten följande bedömning.

Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans yrkesutövning och felet inte är ringa, får enligt 12 § tillsynslagen disciplinpåföljd åläggas honom. Med yrkesutövning i tillsynslagens mening avses en verksamhet som någon utövar eller medverkar i som hälso- och sjukvårdspersonal (jfr prop. 1978/79:220 s. 42).

De åtgärder som M.A. påstår att sjukvårdspersonalen skulle ha vidtagit har, i den mån de faktiskt vidtagits, utförts i anledning av att R.A. togs in på sjukhuset för vård av sin sjukdom och i direkt anslutning till denna vård. Vid angivna förhållanden måste åtgärderna, i den mån de faktiskt vidtagits, anses ingå i sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Detta gäller även om det skulle visa sig att de vidtagna åtgärderna inte kan motiveras av medicinska skäl. Det hade alltså ålegat Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att pröva dels vilka sådana åtgärder som har vidtagits av L.J., M.E., O.C. eller A.W., dels i vad mån vidtagna åtgärder innefattar att någon av dem åsidosatt vad som ålegat honom eller henne i yrkesutövningen. Målet skall därför i denna del visas åter till nämnden för ny behandling.

Såvitt gäller målet i övrigt finner Regeringsrätten i likhet med underinstanserna att de av M.A. anmälda personerna inte i något fall åsidosatt vad som ålegat dem i deras yrkesutövning. Överklagandet skall därför inte bifallas i dessa delar.

Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds beslut såvitt gäller de åtgärder som den anmälda sjukvårdspersonalen påstås ha vidtagit i anledning av de enligt 16 § 1. LVU bestämda begränsningarna i M.A:s rätt till umgänge med R.A. Regeringsrätten visar målet i denna del åter till Ansvarsnämnden för ny behandling.

Regeringsrätten fastställer kammarrättens dom i vad avser målet i övrigt.

Regeringsrådet Voss tillade såvitt avsåg frågan om begränsningarna i umgängesrätten m. m.

Socialnämnden i Växjö kommun beslöt den 21 augusti 1986 enligt 16 § 1. LVU om begränsningar i M.A:s rätt till umgänge med R.A. Genom Kammarrättens i Jönköping dom den 11 november 1986 (mål nr 3803-1986) fastställdes begränsningarna. Kammarrätten uttalade därvid att begränsningar i umgängesrätten enligt nämnda lagrum även kan avse förbud mot korrespondens eller telefonkontakt mellan föräldrar och barn. Sedan M.A. överklagat domen beslöt Regeringsrätten den 19 december 1986 (mål nr 5450-1986) att inte meddela prövningstillstånd. Kammarrättens dom står därför fast.

Begränsningar i umgängesrätten mellan föräldrar och ett barn som bereds vård enligt LVU skall ses som ett led i vården. De begränsningar i M.A:s rätt till besök hos och brevkontakt med R.A. som förelåg när han den 3 februari 1987 togs in på centralsjukhuset i Kristianstad ingick således som ett led i den vård som bereddes honom enligt LVU. Det måste anses ha ingått i sjukvårdspersonalens yrkesutövning att i vården av R.A. beakta den LVU-vård som bereddes honom. Personalens åtgärder i dessa hänseenden omfattas således av bestämmelserna i 12 § tillsynslagen.

Fråga uppkommer då om någon av sjukvårdspersonalen vid sin medverkan till att den beslutade LVU-vården av R.A. – med däri ingående begränsningar i M.A:s umgängesrätt – kunde fortgå under sjukhusvistelsen åsidosatt vad som ålegat honom i hans yrkesutövning. Den frågan har inte prövats i sak av underinstanserna. Målet i denna del skall därför visas åter till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för ny behandling.

Föredraget 1993-01-12, föredragande Noring,

målnummer 2163-1990