Regeringsrätten referat RÅ 1995 ref. 49

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 1995 ref. 49
Målnummer
10059-95
Avdelning
1
Avgörandedatum
1995-10-30
Rubrik
Person som till följd av olycksfall fått båda armarna amputerade, den ena i axelhöjd och den andra i höjd med armbågen, har ansetts berättigad till bilstöd till handikappad.
Lagrum
2 § förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade
Rättsfall
•  FÖD 2311/89
•  FÖD 2514/92

C.H., född 1969, hade till följd av en olyckshändelse den 8 januari 1992 fått båda armarna amputerade. Han inkom den 30 mars 1992 med en ansökan om bilstöd. Som stöd för ansökningen angav han att det var nödvändigt med bil för att han så småningom skulle kunna komma ut i förvärvsarbete. Han uppgav även att han hade behov av bil för att komma ut i samhället i övrigt.

Uppsala läns allmänna försäkringskassa beslöt den 7 oktober 1992 att C.H. skulle erhålla bilstöd jämlikt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade, FBH. Till stöd härför anförde kassan att C.H. hade ett varaktigt funktionshinder och väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationsmedel.

I överklagande yrkade Riksförsäkringsverket att försäkringskassans beslut att bevilja C.H. bilstöd skulle upphävas och anförde bl.a. följande. Stödet måste förbehållas de personer som på grund av varaktiga funktionshinder hade väsentliga förflyttningssvårigheter. C.H. hade inte sådana väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer som krävdes för rätt till bilstöd.

Länsrätten i Uppsala län (1993-02-19, ordförande Eriksson) yttrade: Enligt 1 § och 5 § punkt 1 FBH får statligt bidrag till motorfordon lämnas till handikappad som är under 65 år och är beroende av sådant fordon för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt tillskott till sin försörjning. – Med handikappad avses den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer (2 § FBH). – I förarbetena till FBH (prop. 1987/88:99, s. 17) har beträffande varaktigt funktionshinder som bör anses medföra väsentliga förflyttningssvårigheter uttalats bland annat följande. En av grundförutsättningarna för att bilstöd skall kunna lämnas är att personen i fråga har ett varaktigt funktionshinder. Ett annat grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationsmedel. Det kan bland annat gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar. – Av utredningen i målet framgår bland annat följande. C.H:s vänstra arm är amputerad i axelnivå och hans högra arm i armbågsnivå. Biträdande överläkare Peter Köhler, ortopedkliniken, Karolinska sjukhuset, har i intyg daterat den 15 augusti 1992 anfört följande. "Det torde ju stå helt klart att patienten inte har några förflyttningssvårigheter vad gäller benen men att bara kunna få upp en slant eller ett kort ur ficka eller portmonnä mm utan armar är ett synnerligen besvärligt arbete". Avdelningsläkare B.V., har i intyg utfärdat den 25 september 1992 uttalat följande. På grund av att C.H. helt saknar greppfunktionsförmåga kommer han att ha väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationsmedel då han ju själv inte kan bära något med sig och ej heller kan ta fram färdmedel. – Utredningen i målet ger inte vid handen att C.H. har ett sådant varaktigt funktionshinder som medför sådana väsentliga svårigheter som i lag, förarbeten och praxis avses för att förflytta sig eller anlita allmänna kommunikationer. Han kan därför inte anses berättigad till bilstöd och Riksförsäkringsverkets talan skall därför bifallas. – Länsrätten bifaller överklagandet och undanröjer försäkringskassans beslut om bilstöd till C.H.

C.H. överklagade och yrkade att försäkringskassans beslut att bevilja honom bilstöd skulle fastställas. Han anförde bl.a. att hans tillstånd medförde att han inte kunde ta fram pengar och betala vid färd med allmänna kommunikationer och att det var svårt att förutsäga huruvida proteser skulle komma att innebära någon förändring härvidlag.

Kammarrätten i Stockholm (1993-11-09, Konradsson, Börjesson, Groth, referent samt nämndemännen Klintmalm och Ohlson) delade länsrättens bedömning och ändrade inte den överklagade domen.

C.H. överklagade till Försäkringsöverdomstolen och vidhöll sitt yrkande.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket, som bestred bifall, anförde bl.a. följande. Vid anlitandet av allmänna kommunikationer hade C.H. vissa svårigheter. Han kunde inte hålla i sig, inte plocka fram pengar eller busskort och inte heller bära med sig något. Dessa svårigheter var inte så väsentliga som krävdes för rätt till bilstöd.

Målet överlämnades till Regeringsrätten den 1 juli 1995 med stöd av lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.

Regeringsrätten (1995-10-30, Wahlgren, Tottie, Wadell, Sjöberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 § FBH avses med handikappad i förordningen den som på grund av varaktigt funktionshinder har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationer.

I samband med tillkomsten av förordningen anförde departementschefen i prop. 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade (s. 17) bl.a. följande angående kravet på graden av funktionshinder. "Ett annat grundläggande villkor är att det är själva funktionshindret som ger upphov till väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation uppkommer enligt min mening när den enskilde har väsentliga svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Det kan bl.a. gälla personer som vid förflyttning är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller käppar."

Av utredningen framgår att C.H. till följd av en olyckshändelse fått båda armarna amputerade, den vänstra armen i axelhöjd och den högra i höjd med armbågen. Till följd härav har C.H. ett funktionshinder som är att anse som varaktigt. Funktionshindret medför att han helt saknar greppförmåga och sålunda inte kan hålla sig fast om han står i ett allmänt kommunikationsmedel som buss eller tåg. Vidare måste han anses ha stora svårigheter att ta fram pengar eller rabattkort ur fickor eller liknande. Han har dessutom svårigheter att bära med sig saker. Det har inte framkommit att han med hjälp av protes kan övervinna här nämnda svårigheter. Här anförda omständigheter innebär att C.H. får anses på grund av varaktigt funktionshinder ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att anlita allmänna kommunikationsmedel. Med hänsyn härtill och vad i övrigt förekommit i målet är han berättigad till bilstöd på sätt Uppsala läns allmänna försäkringskassa angivit i sitt beslut den 7 oktober 1992, F 507/921106. C.H:s överklagande skall därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller med ändring av kammarrättens och länsrättens domar C.H:s talan och förklarar honom berättigad till bilstöd i enlighet med försäkringskassans beslut.

Föredraget 1995-10-03, föredragande Källman, målnummer 10059-1995