Regeringsrätten referat RÅ 1995 ref. 75

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 1995 ref. 75
Målnummer
10033-95
Avdelning
3
Avgörandedatum
1995-10-30
Rubrik
En person som tillhört den svenska FN-kontingenten i Libanon har under tjänstgöring där begått självmord. Vid tillämpning av 8 § första stycket lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd har det inte ansetts föreligga skälig anledning att anta annat än att verksamheten i fråga har väsentligt bidragit till dödsfallet. Dödsboet har vid sådant förhållande ansetts berättigat till begravningshjälp.
Lagrum
•  17 § förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten
•  8 § första stycket lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Enligt 17 § förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och i övervakningskontingenten i Korea, i paragrafens lydelse fr.o.m. den 1 juli 1989 (FFS 1989:15), utgår ersättning enligt de grunder som anges i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. Det förutsätts dock att skadan eller sjukdomen skulle ha medfört rätt till ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, LSP, om denna hade varit tillämplig på den anställde. Att begravningshjälp kan utgå vid dödsfall framgår av 5 kap. 1 § LAF.

I 6-9 §§ LSP regleras vilka skador som omfattas av personskadeskyddet. Enligt 6 § omfattar skyddet varje skada som någon som berörs av lagen har ådragit sig under den s.k. skyddstiden. I 7 § finns bestämmelser om olycksfall under skyddstiden. Visar sig under skyddstiden skada till följd av annat än olycksfall, gäller enligt 8 § första stycket första meningen att skadan skall anses ådragen under skyddstiden. Detta skall dock enligt andra meningen i samma stycke inte gälla, om skälig anledning finns att anta att skadan orsakats av annat än verksamheten i fråga och att denna inte har väsentligt bidragit till skadan.

Y.Å., född 1966, begick den 1 september 1990 självmord under tjänstgöring i den svenska FN-kontingenten i Libanon.

Stockholms läns allmänna försäkringskassa beslöt den 8 april 1991 att avslå en ansökan av dödsboet efter Y.Å. om ersättning enligt förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och i övervakningskontingenten i Korea. Till stöd härför anförde kassan att dödsfallet inte hade orsakats av FN-tjänstgöringen samt att FN-tjänstgöringen inte väsentligt hade bidragit till dödsfallet.

Dödsboet efter Y.Å. överklagade och yrkade, med hänvisning till nämnda förordning, begravningshjälp med 30 procent av basbeloppet för år 1990. Som grund för yrkandet anfördes bl.a. följande. Y.Å:s fästman, som tillhörde samma FN-kontingent som hon, hade under natten till den 1 september 1990 begått självmord. Denna omständighet var ett psykiskt mycket påfrestande förhållande som gav skadlig inverkan i arbetet. Att Y.Å. var arbetsskadad framgick av att delar av personalen ordnade vakkedja utanför hennes rum och att man letade efter nyckeln till hennes vapen. Nyckeln hittades ej. Något försök att ändå ta vapnet från henne gjordes ej. Y.Å. kunde därefter i sitt chockade tillstånd osedd, med vapen i hand, på grund av bristande bevakning ta sig ut ur sitt rum.

Dödsboet åberopade ett utlåtande den 4 augusti 1991 av leg. läkaren E.P.P.. I utlåtandet beskrevs bl.a. Y.Å:s reaktioner när hon på morgonen den 1 september 1990 fick underrättelse om fästmannens självmord. Vidare anfördes följande.

Y.Å. gav under sin sista levnadsdag en formellt och känslomässigt god och verklighetsförankrad kontakt. Hon förnekade under morgonen självmordstankar och dödsönskningar och vid upprepade samtal framkom såväl tankar som planer för framtiden. Under dagen återkom perioder av känslostarka reaktioner helt adekvata för en människa i kris. Min uppfattning är att Y.Å. fattat sitt sista beslut i ett tillstånd av psykologisk chock. Hon var fram till det inträffade i god psykisk balans och i fysiskt god trim.

Kammarrätten i Stockholm (1993-05-13, Engström, Wallenberg, referent, Asplund) yttrade: Enligt 17 § i förordningen (FFS 1989:15) om ändring i förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och i övervakningskontingenten i Korea utgår ersättning till anställd som ådrar sig skada eller sjukdom under tjänstgöring utomlands enligt de grunder som anges i LAF. Det förutsättes dock att skadan eller sjukdomen skulle medfört rätt till ersättning enligt LSP, om denna varit tillämplig på den anställde. – Enligt 8 § LSP skall skada till följd av annat än olycksfall som visar sig under den så kallade skyddstiden anses vara ådragen under skyddstiden. Detta skall dock ej gälla om skälig anledning finns att antaga att skadan har orsakats av annat än verksamheten i fråga och att denna icke har väsentligt bidragit till skadan. – Mot bakgrund av vad i målet framkommit delar kammarrätten försäkringskassans bedömning. Någon begravningshjälp kan därför inte utges i anledning av Y.Å:s bortgång. Yrkandet skall därför inte bifallas. – Kammarrätten avslår överklagandet.

Nämndemännen Engvall och Hellgren var skiljaktiga och anförde: Vi anser att det – med hänsyn till det chocktillstånd som Y.Å. befann sig i – ålegat överordnade att föranstalta om att hon fråntogs sitt tjänstevapen och övriga ting varmed det kunnat tänkas ha varit möjligt för henne att begå ett självmord. Vi anser därför att den företagna handlingen haft sådant samband med hennes tjänst i FN att yrkad begravningshjälp skall utges.

Dödsboet överklagade hos Försäkringsöverdomstolen och fullföljde sin talan.

Försäkringsöverdomstolen inhämtade yttrande från Försvarsmakten (Högkvarteret) som anförde följande.

Efter genomgång av handlingarna i målet finner Försvarsmakten att det inte är uteslutet att förhållandena under Y.Å:s tjänstgöring i den svenska FN-kontingenten i Libanon kan ha bidragit till hennes dödsfall. Vid en ytlig betraktelse framgår att dödsfallet har föranletts av omständigheter hänförliga till hennes privata sfär. De förhållanden som är förknippade med tjänstgöringen i Libanon – t.ex. upprepade stressituationer med inslag av verklig eller upplevd fara för liv och säkerhet, ett liv i grupp som lämnar mycket lite utrymme för den privata sfären – kan emellertid ofta påverka de inblandade på ett sätt som inte alltid är förutsägbart. Det blir under tjänstgöringsperioden svårt att dra klara gränser mellan livet i tjänst och det privata livet, i vart fall i så måtto att privatlivet kommer att levas under exceptionella förhållanden som är betingade av tjänstgöringen. Det sker inte sällan en förskjutning av den enskildes och gruppens värdesystem och perspektiv, som kan hänföras till och förklaras av upplevelser under tjänstgöringen. Mot denna bakgrund kan enligt Försvarsmaktens uppfattning ett samband mellan Y.Å:s tjänst och hennes dödsfall inte uteslutas. – Såvitt nu kan utredas har Y.Å:s överordnade och tjänstgörande läkare handlat adekvat och så grannlaga som kan krävas och i vart fall i överensstämmelse med befintliga regler och instruktioner.

Prövningstillstånd meddelades.

I enlighet med punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (1993:574) om upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen överlämnades målet till Regeringsrätten för prövning.

Regeringsrätten (1995-10-30, Brink, Palm, Berglöf, Swartling) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av handlingarna i målet framgår följande. Y.Å. tillhörde vid den i målet aktuella tiden den svenska FN-kontingenten i Libanon där hon tjänstgjorde vid ett militärsjukhus. Hennes fästman tillhörde samma kontingent och tjänstgjorde vid samma sjukhus. På morgonen den 1 september 1990 meddelade jourhavande läkare Y.Å. att hennes fästman under natten begått självmord. Efter att under dagen ha hållits under uppsikt av läkare och kamrater förklarade Y.Å. på kvällen samma dag att hon ville vara ensam i sin barack. En kamrat hade tidigare under dagen tagit hand om en nyckel till hennes tjänstevapen, dock inte reservnyckeln. Sent på kvällen, under det att kamraterna höll vakt utanför baracken, tog sig Y.Å. ut genom ett obevakat fönster och sköt sig själv till döds med sitt vapen.

Frågan i målet är om dödsboet efter Y.Å. är berättigat till begravningshjälp enligt förordningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd i beredskapsstyrkan för FN-tjänst och i övervakningskontingenten i Korea (förordningens rubrik har sedermera genom FFS 1992:32 fått en annan lydelse).

(Efter att ha redogjort för innehållet i 17 § nämnda förordning samt annan därmed ? lagstiftning i enlighet med vad som angivits inledningsvis i referatet fortsatte Regeringsrätten i domen enligt följande.) Ett dödsfall genom självmord är inte att betrakta som olycksfall i lagens mening. Frågan om ett sådant dödsfall omfattas av personskadeskyddet får därför bedömas enligt 8 § (LSP).

Bestämmelserna i 8 § första stycket LSP innebär att det föreligger en presumtion för att en skada som visat sig under skyddstiden har orsakssamband med verksamheten (prop. 1976/77:64 s. 127). Denna presumtion bryts endast under de förutsättningar som anges i första styckets andra mening. I fråga om dödsfall genom självmord som inträffat under skyddstiden får det sagda anses innebära att dödsfallet skall anses ha erforderligt orsakssamband med verksamheten om det inte finns skälig anledning att anta att självmordet – eller snarare det sinnestillstånd som utlöst handlingen – orsakats av annat än verksamheten och att denna inte heller väsentligt har bidragit till det inträffade.

Utredningen i målet ger stöd för antagande att den direkta orsaken till att Y.Å. råkade i det chockartade tillstånd som enligt handlingarna utlöste hennes självmord var en händelse som närmast är att hänföra till hennes privata sfär, nämligen fästmannens självmord. Det bör emellertid beaktas att både hon och fästmannen tjänstgjorde i en miljö där – såsom Försvarsmakten har anfört i sitt yttrande – privatlivet kommer att levas under exceptionella förhållanden som är betingade av tjänstgöringen. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt anförts i yttrandet finner Regeringsrätten att det saknas skälig anledning att anta att verksamheten inte väsentligt har bidragit till Y.Å:s dödsfall. Den på grund av 8 § första stycket första meningen LSP gällande presumtionen skall vid sådant förhållande inte anses bruten. Dödsboets talan skall således bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och försäkringskassans beslut och förklarar dödsboet efter Y.Å. berättigat till begravningshjälp. Regeringsrätten överlämnar målet till försäkringskassan för fortsatt handläggning.

Föredraget 1995-10-04, föredragande Jansson, målnummer 10033-1995