Regeringsrätten referat RÅ 1996 ref. 95

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 1996 ref. 95
Målnummer
230-94
Avdelning
2
Avgörandedatum
1996-12-05
Rubrik
Beslut av kommunfullmäktige att - under förutsättning att landstinget anställde en viss läkare vid ett sjukhus för vilket landstinget var huvudman - tillskjuta medel motsvarande kostnaden för en läkartjänst har ansetts kompetensöverskridande.
Lagrum
•  2 kap. 1 § och 10 kap. 8-9 §§ kommunallagen (1991:900)
•  3 § andra stycket och 18-21 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Kommunfullmäktige i Falköpings kommun beslutade den 25 oktober 1993, § 71, följande. – Under förutsättning att Landstinget i Skaraborgs län beslutar om att bibehålla och utveckla titthålskirurgin inom den planerade vården på Bassjukhuset i Falköping, är kommunen beredd att i samverkan med landstinget stödja och upprätthålla denna kompetens. – Kommunstyrelsen ges därför i uppdrag att snarast ta upp överläggningar med landstinget i syfte att säkerställa kompetensen inom titthålskirurgin genom fortsatt anställning av en viss läkare vid sjukhuset. – Kommunens kostnader i en eventuell uppgörelse täcks av medel ur rörelsekapitalet.

E.H., G.J. och R.Ö. överklagade kommunfullmäktiges beslut hos kammarrätten och yrkade att beslutet skulle undanröjas och att verkställighetsförbud skulle meddelas. Som grund anfördes att beslutet gick utöver den kommunalrättsliga kompetensen och att det stred mot likställighetsprincipen genom att det skulle medföra dubbelbeskattning.

Kammarrätten i Jönköping (1993-12-09, Sönnerhed, Lindgren Thuren, referent, samt särskilda ledamöterna Ericsson och Karlsson) yttrade: Lagligheten av det överklagade beslutet kan prövas endast i den ordning som stadgas i 10 kap. kommunallagen (1991:900). Därvid ankommer det inte på kammarrätten att pröva lämpligheten av beslutet utan endast huruvida beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i 10 kap. 8 § samma lag, nämligen om beslutet inte har tillkommit i laga ordning, hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, överskrider det beslutande organets befogenheter eller strider mot lag eller annan författning. – Kommunernas och landstingens befogenheter på sjukvårdsområdet framgår bl.a. av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Reglerna i 18-21 §§ nämnda lag visar att kommunen vid sidan av landstinget har ett omfattande planeringsansvar för hälso- och sjukvården i kommunen. Den nya kommunallagen innebär inte någon ändrad syn på ansvarsfördelningen. I äldre rättspraxis föreligger avgöranden som visar att kommunfullmäktige har förklarats behöriga att bevilja bidrag exv till uppförande av ett landstingets sjukhus eller till driften därav. Denna relativt toleranta hållning beror uppenbarligen på att de primär- och landstingskommunala angelägenheterna i viss utsträckning sammanfaller (jämför exv. Kaijser, Kommunallagarna del II, (1983) s. 110). Det antecknas här att även samarbete mellan landstingskommun och primärkommun för att främja gemensamma intressen är tillåtet. – Kammarrätten finner att klagandena inte har visat att det klandrade beslutet innefattar kompetensöverskridande. Intet tyder på att kommunmedlemmarna behandlas olika på grund av det klandrade beslutet (likställighetsprincipen). Ej heller i övrigt har visats att det överklagade beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i 10 kap. 8 § kommunallagen. – Kammarrätten lämnar klagomålen utan bifall.

I överklagande hos Regeringsrätten fullföljde E.H., G.J. och R.Ö. sin talan och anförde bl.a. följande. Fullmäktiges beslut låg utanför den kommunala kompetensen. Primärkommunernas behörighet att verka inom det specialreglerade hälso- och sjukvårdsområdet hade ökat väsentligt genom den s.k. Ädelreformen. Därigenom hade kommunerna erhållit ansvar för boende i särskilda boendeformer. Gränsdragningen mot landstingens hälso- och sjukvårdsansvar hade därefter blivit en annan. Sålunda hade kommunerna fått ansvar för funktionsuppehållande vård. Det var stor skillnad mellan en kommuns ansvar för funktionsuppehållande vård och landstingens ansvar för rehabilitering inom det som kallas primärvård. Än större var skillnaden mellan kommunal funktionsuppehållande vård och sådan högspecialiserad verksamhet som bedrevs vid sjukhus/länssjukhusvård. Om läkare behövdes inom den kommunala hälso- och sjukvården tillhandahölls denne av landstinget enligt HSL. Det var inte en angelägenhet för Falköpings kommun att anställa läkare eller bidra med pengar till läkare som var anställda av en annan huvudman. – Beslutet stred också mot likställighetsprincipen genom att Falköpings kommuns invånare skulle tvingas betala skatt två gånger för samma verksamhet, dels till landstinget för uppgifter som låg inom ramen för dess obligatoriska lagenliga verksamhet, dels till kommunen för att den skulle bedriva samma typ av verksamhet.

Prövningstillstånd meddelades.

Falköpings kommun bestred ändringsyrkandet. Kommunen anförde bl.a. följande. Eftersom de primär- och landstingskommunala angelägenheterna i viss utsträckning sammanföll hade kommunen befogenhet att bidra till den landstingskommunala verksamheten. Bevarandet av kompetensen avseende den titthålskirurgi som förekommit i Falköping vid tidpunkten för beslutet var väsentlig för att ett bassjukhus skulle finnas i Falköping. Genom beslutet hade kommunen tagit sitt ansvar för hälso- och sjukvården inom kommunen. Kommunen hade vid tidpunkten för kommunfullmäktiges beslut ansökt om att få bli landstingsfri kommun för att kommunen själv skulle få planera sin sjukvård. Ansökningen hade då ännu inte behandlats. Oavsett utgången av kommunens ansökan ville kommunen bibehålla den spetskompetens som fanns på sjukhuset när det gällde titthålskirurgi. Den positiva massmedieexponering som följde med användandet av nya operationsmetoder liksom möjligheten att i Falköping åtnjuta spetsvård i det angivna avseendet tjänade ortens näringsliv. – Beslutet hade, eftersom landstinget inte bibehållit titthålskirurgi på Bassjukhuset i Falköping, inte kunnat verkställas.

Regeringsrätten (1996-12-05, Brink, Wadell, von Bahr, Baekkevold, Eliason) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får kommuner och landsting själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Genom regeln har således uttryckligen föreskrivits att en kommun inte får ha hand om sådana angelägenheter som enbart skall handhas av ett landsting.

Enligt 3 § första stycket HSL skall varje landsting erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Genom den s.k. Ädelreformen övertog dock kommunerna en del av ansvaret för hälso- och sjukvården. Landstingets ansvar omfattar därför enligt 3 § andra stycket HSL inte sådan hälso- och sjukvård som en kommun inom landstinget har ansvar för. Kommunernas skyldighet och befogenhet att meddela hälso- och sjukvård regleras i 18 § HSL. Det innebär att det numera finns olika huvudmän med ansvar för var sin del av hälso- och sjukvården; kommunerna vad gäller hälso- och sjukvård – utom läkarinsatser – vid de särskilda boendeformerna för service och omvårdnad, vid bostäderna för särskild service och vid de kommunala dagverksamheterna och i vissa fall för hemsjukvården samt landstinget vad gäller all övrig hälso- och sjukvård (jfr prop. 1990/91:14 s. 151). Kommunens ansvar och befogenhet på området omfattar enligt 18 § fjärde stycket HSL inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare. Kommunen skall enligt 20 § HSL planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård. Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare.

Genom det klandrade beslutet har kommunfullmäktige förklarat sig berett att i samverkan med landstinget stödja och upprätthålla kompetensen såvitt avsåg titthålskirurgi vid ett av landstingets sjukhus genom fortsatt anställning av en viss läkare och beslutat att kommunens kostnader i en eventuell uppgörelse med landstinget skulle täckas av medel ur rörelsekapitalet. Att på sätt som skett fatta beslut om att ekonomiskt stödja en kirurgisk specialitet vid ett av landstingets sjukhus faller enligt Regeringsrättens mening utanför den avgränsade del av hälso- och sjukvården som utgör kommunens ansvarsområde. Den omständigheten att beslutet kan ha haft betydelse för ortens näringsliv medför inte någon annan bedömning.

Regeringsrätten finner sålunda att kommunfullmäktige genom beslutet om att bidra ekonomiskt till anställande av en viss läkare har överskridit sin kompetens. Oaktat beslutet på angivna skäl inte kunnat verkställas skall det upphävas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och Kommunfullmäktiges i Falköpings kommun beslut den 25 oktober 1993, § 71.

Föredraget 1996-11-13, föredragande Gylling Lindkvist, målnummer 230-1994