Regeringsrätten referat RÅ 1999 ref. 56

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 1999 ref. 56
Målnummer
3944-96
Avdelning
2
Avgörandedatum
1999-11-10
Rubrik
Ökning av inkomst som berott på att arbetstiden ökat i anslutning till att rätten till föräldraledighet upphör har inte ansetts utgöra skäl för att ompröva beslut om livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.
Lagrum
•  4 kap. 5 § första stycket och 4 kap. 12 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
•  3 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m.
Rättsfall
•  FÖD 1985:1
•  FÖD 1985:29
•  FÖD 1985:33
•  FÖD 1986:34
•  FÖD 1989:21
•  FÖD 1989:25
•  RÅ 1996 not. 74
•  RÅ 1998 ref. 7

Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa beviljade i juli 1992 Å.M. livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, att utgå tills vidare fr.o.m. den 1 april samma år. Den 13 maj 1993 beslutade försäkringskassan att dra in livräntan fr.o.m. 1 februari samma år. Kassan motiverade beslutet med att Å.M. vid tidpunkten för sin arbetsskada arbetade 75 procent som sjukvårdsbiträde vid Avesta lasarett. Någon utökning av arbetstiden var vid denna tidpunkt inte bestämd. – Hennes årsinkomst före skadan var därför grundad på denna tjänstgöringsgrad och skulle idag vara 118 360 kr. Från januari 1993 arbetade Å.M. 100 procent som skrivbiträde med en beräknad årsinkomst på 141 000 kr. Då förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete inte längre var nedsatt med en femtondel hade hon inte rätt till fortsatt livränta.

Å.M. överklagade och yrkade att få ersättning enligt LAF. – Till stöd för sin talan anförde Å.M. i huvudsak följande. Hon hade vid tiden för den godkända arbetsskadan den 14 maj 1986 en heltidstjänst som vårdbiträde på en kirurgavdelning med reducerad arbetstid till 75 procent av heltid för vård av barn. På grund av arbetsskadan omplacerades hon vid årsskiftet 1986/87 till kontorsarbete med samma förkortning av arbetstiden. Livränta enligt LAF kompenserade inkomstförlust för mistad OB-ersättning. I januari 1993 återgick hon i full tjänst – 100 procent av heltid – när yngsta barnet hade uppnått åtta års ålder och inte längre berättigade till arbetstidsförkortning. Å.M. anser att livränta bör utges för inkomstförlust beräknad på skillnaden i inkomst mellan heltidsarbetena som sjukvårdsbiträde och som skrivbiträde. Å.M. anser att hennes återgång till heltidsarbete, när hennes lagreglerade rätt till förkortad arbetstid för vård av barn upphör, skall anses jämställd med den praxis som Försäkringsöverdomstolen (FÖD) lagt fast innebärande att inkomst av anställning som avtalats eller utlovats, men som på grund av arbetsskadan inte kommit till stånd, skall beaktas vid beräkning av livränteunderlaget.

Länsrätten i Kopparbergs län (1994-09-22, ordförande Lundborg) yttrade: I 4 kap. 5 § LAF i lydelse före den 1 januari 1993 stadgas följande. För den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) utgörs livränteunderlaget av hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 § AFL vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden. – I 3 kap. 2 § första meningen AFL i lydelse före den 1 april 1993 föreskrivs. Sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar eller andra skattepliktiga förmåner som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). – I Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1981:5) om sjukpenninggrundande inkomst föreskrivs bl.a. att endast sådan inkomst beaktas som en försäkrad kan antas komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete under minst sex månader i följd. – Länsrättens bedömning – Reglerna om livränta enligt LAF bör förstås så att livränteunderlaget beräknas med ledning av inkomst- och anställningsförhållandena vid tiden för arbetsskadan och hur den skadade i detta arbete enligt gällande avtal hade avlönats vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. – Den praxis som FÖD lagt fast för avsteg från principen hur livränteunderlag bör fastställas gäller i situationer där en skadad med deltidsarbete har lyckats få ett avtal eller ett konkret löfte om ökad förvärvsgrad vid tiden för arbetsskadan. Förhållandena är inte sådana i detta mål. Länsrätten delar därför den bedömning som försäkringskassan har gjort. Någon livränta kan enligt 4 kap. 5 § inte utges till Å.M. Hennes yrkande skall således avslås. – Länsrätten avslår yrkandet.

Å.M. överklagade till kammarrätten och vidhöll sitt yrkande om ersättning enligt LAF.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Sundsvall (1996-05-14, Pettersén, Mobacke, Nilsson, referent samt nämndemännen Mattsson och Marmont) yttrade bl.a.: För att en sådan livränta som löper tills vidare skall kunna dras in på sätt skett krävs att förutsättningarna i 4 kap. 12 § LAF är uppfyllda, dvs. att en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet om livränta. Kammarrätten delar länsrättens bedömning att den praxis som medger undantag från de av länsrätten angivna reglerna för hur livränteunderlaget skall bestämmas inte är tillämplig i Å.M:s fall. En jämförelse mellan Å.M:s årsinkomst när hon började arbeta heltid i januari 1993 och hennes årsinkomst baserad på hennes dåvarande tjänstgöringsgrad ger vid handen att hennes förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete inte längre är nedsatt med en femtondel. En ändring av betydelse har således skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet den 6 juli 1992 om livränta från och med den 1 april 1992. Försäkringskassan har därför haft fog för att dra in Å.M:s livränta på sätt som skett. – Kammarätten fastställer länsrättens domslut.

Å.M. fullföljde sin talan. Hon åberopade bl.a. att hon från arbetsrättslig synpunkt haft både rätt och skyldighet att återgå till heltidsarbete även om hon hade haft kvar sin tidigare anställning som sjukvårdsbiträde eftersom hennes rätt till ledighet för vård av barn upphörde i januari 1993. I ersättningshänseende bör det inte föreligga någon skillnad mellan denna situation och den situationen att en försäkrad har utlovats en ny anställning med högre lön innan en arbetsskada uppkommer.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till ändringsyrkandet.

Regeringsrätten (1999-11-10, Baekkevold, Rundqvist, Wennerström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Livräntan till en arbetsskadad beräknas enligt 4 kap. 2 § LAF på den försäkrades livränteunderlag och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Livränteunderlaget beräknas enligt 4 kap. 5-11 §§ LAF och motsvarar, med vissa avvikelser, den sjukpenninggrundande inkomsten vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utges eller den inkomst som då skulle ha utgjort den sjukpenninggrundande inkomsten om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden. Enligt 4 kap. 12 § LAF skall ett beslut om livränta omprövas, om ändring av betydelse skett i de förhållanden som varit avgörande för beslutet.

I 3 § i den vid tiden för försäkringskassans beslut och länsrättens dom gällande lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m. föreskrevs att arbetstagare hade rätt till ledighet för vård av barn bl.a. i form av förkortning av arbetstiden till tre fjärdedelar av normal arbetstid. Rätten till förkortning av arbetstiden gällde till dess barnet hade uppnått åtta års ålder eller till den senare tidpunkt då barnet hade avslutat det första skolåret. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns nu i 7 § föräldraledighetslagen (1995:584).

Fråga är om sådana ändrade förhållanden som förutsätts för omprövning av livräntan inträtt i Å.M:s fall.

I förarbetena till LAF (prop. 1975/76:197) anförs bl.a. följande. De faktorer som ligger till grund för invaliditetsbedömningen är i många fall så osäkra att det skulle vara orimligt att inte ändra livräntan, om den framtida utvecklingen tar en annan riktning än vad som förutsattes när livräntan bestämdes. Livräntor bör därför kunna omprövas i såväl höjande som sänkande riktning. Vad beträffar livräntor som fastställs att utgå tills vidare, sedan nedsättningen av förvärvsförmågan har bedömts som varaktig, måste för omprövning krävas att en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för ersättningsbeslutet. Som en riktpunkt bör därvid gälla att omprövning skall ske, om inkomständringen uppgår till minst 1/20 av den årliga inkomsten av förvärvsarbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk (prop. s. 75).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

I detta fall har försäkringskassan i juli 1992 tillerkänt Å.M. livränta tills vidare fr.o.m. den 1 april samma år såsom kompensation för inkomst i form av tillägg för obekväm arbetstid, vilket tillägg hon gått miste om sedan hon omplacerats till kontorsarbete till följd av arbetsskadan från år 1986. Vid livräntebeslutet har försäkringskassan utgått ifrån uppgifter om att Å.M. såväl vid skadetillfället som vid livränteperiodens början hade heltidsanställning med en till tre fjärdedelar förkortad arbetstid på grund av beviljad ledighet för vård av barn och kassan har rätteligen bestämt livränteunderlaget i enlighet härmed.

Å.M. återgick i januari 1993, sedan hennes yngsta barn under 1992 hade uppnått åtta års ålder, till att arbeta på heltid i sin kontorsanställning och erhöll därvid en årsinkomst som kunde beräknas överstiga den årsinkomst hon kunde antas ha haft i sin tidigare anställning med 75 procents tjänstgöringsgrad och med beaktande av däremot svarande ob-tillägg. I kontorsanställningen gällde fortfarande att något ob-tillägg inte utgick.

Den förändring som skett beträffande Å.M:s tjänstgöringsgrad och inkomst efter livräntebeslutet beror således enbart på att hennes arbetstid ökat i anslutning till att rätten till föräldraledighet upphörde. Förändringen har däremot inte till någon del berott på att hennes förvärvsförmåga blivit förbättrad, t.ex. genom att en förändring inträtt i hennes hälsotillstånd eller genom att hon på grund av byte av arbete kommit att erhålla en högre lön än den som hon kunnat erhålla i det arbete som hon hade när livräntan fastställdes i juli 1992.

Med hänsyn härtill kan inte anses att ändring skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet att bevilja Å.M. livränta tills vidare på det livränteunderlag som tidigare bestämts. Det i 4 kap. 12 § LAF angivna villkoret för omprövning av livräntan har följaktligen inte varit uppfyllt.

På grund av det anförda skall underdomstolarnas domar liksom försäkringskassans beslut att fr.o.m. februari 1993 dra in Å.M:s livränta upphävas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas avgöranden.

Handlingarna i målet överlämnas till Dalarnas läns allmänna försäkringskassa för erforderliga åtgärder.

Regeringsråden Werner och Nilsson hade skiljaktig mening och anförde: Förutom vad som redovisats i majoritetens dom vill vi hänvisa till Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1994:3 där det under rubriken Omprövning av livränta anges bl.a. att Riksförsäkringsverket rekommenderar att vid beräkning av ny livränta en jämförelse görs mellan vad den skadade vid omprövningstillfället skulle ha haft i inkomst som frisk och den inkomst han faktiskt har trots skadan.

Vi gör följande bedömning.

I förevarande fall har Å.M. när föräldraledigheten upphörde återgått till att arbeta på heltid i det kontorsarbete till vilket hon omplacerats på grund av skadan. Det har inte framkommit annat än att hon från början avsett och även skulle få möjlighet att arbeta på heltid i detta arbete. Det finns också anledning att anta att Å.M., om hon inte skadats, skulle ha återgått till normal arbetstid i arbete som sjukvårdsbiträde efter föräldraledighetens slut. I praxis har livränteunderlaget fastställts till ett högre belopp än som motsvarat sjukpenninggrundande inkomst av den anställning den försäkrade haft vid tiden för arbetsskadan om en anställning med högre lön har avtalats eller utlovats före skadan (FÖD 1985:29, 1985:33). Vi finner att motsvarande synsätt bör tillämpas i Å.M:s fall, där återgången till normal arbetstid – även om den inte var omedelbart förestående – med stor grad av sannolikhet kunde förutses. För att avgöra om det finns förutsättningar att ompröva livräntan med stöd av 4 kap. 12 § LAF skall därför en jämförelse göras mellan den inkomst av heltidsarbete som sjukvårdsbiträde som Å.M. skulle ha uppburit om hon inte skadats och den inkomst av kontorsarbete som hon nu har. Det bör ankomma på försäkringskassan att göra denna prövning. Kammarrättens dom bör därför upphävas och målet återförvisas till Dalarnas läns allmänna försäkringskassa för ny prövning.

Föredraget 1999-10-06, föredragande Ocklind, målnummer 3944-1996