Regeringsrätten referat RÅ 2004 ref. 73

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 2004 ref. 73
Målnummer
7375-01
Avdelning
2
Avgörandedatum
2004-10-18
Rubrik
En sökande av arbetslöshetsersättning har inte haft godtagbart skäl att avvisa ett erbjudet arbete av den anledningen att han ansett lagen om anställningsskydd berättiga honom till en annan anställningsform än vad det erbjudna arbetet innefattade.
Lagrum
11 §, 43 § och 44 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring
Rättsfall
FÖD 1985:21

Akademikernas erkända arbetslöshetskassa beslutade den 26 augusti 1999 att med stöd av 43 och 44 §§ lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, avstänga S.M. från rätt till arbetslöshetsersättning under 60 dagar räknat fr.o.m. den 16 maj 1999, därför att han avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan giltig anledning.

S.M. begärde omprövning och anförde att erbjudandet stred mot lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS, eftersom han varit provanställd i sex månader och därefter även fått en förlängning av anställningen under en kortare period. Han ansåg att han hade rätt till en tillsvidareanställning i stället för ett erbjudande om en ny kort anställningsperiod.

Vid omprövning den 27 oktober 1999 ändrade arbetslöshetskassan inte sitt beslut.

S.M. överklagade omprövningsbeslutet och yrkade att det skulle upphävas.

Länsrätten i Stockholms län (2000-01-19, ordförande Hägerström) yttrade: Länsrätten delar arbetslöshetskassans bedömning och ändrar därför inte det överklagade beslutet.

Hos kammarrätten överklagade S.M. länsrättens dom och åberopade viss utredning samt anförde bl.a. följande. Han har haft godtagbara skäl att tacka nej till det erbjudna arbetet på 14 dagar, dels på grund av att arbetet varit olämpligt, dels på grund av att arbetsgivarens beteende strider mot god sed på arbetsmarknaden och lagen om anställningsskydd. Han kan inte ha varit skyldig att acceptera mycket korta förlängningar på anställningar som borde vara tillsvidareanställningar. Huvudregeln inom lagen om anställningsskydd är att en tillsvidareanställning skall ske om inte arbetsgivaren kan anställa genom en tidsbegränsad anställning som uppfyller kraven enligt 5 §, 5a § eller 6 § sistnämnda lag. Vidare åberopar han rättsfallet FÖD 1987:61.

Arbetslöshetskassan bestred bifall och anförde bl.a. följande. Det faktum att det nu erbjudna arbetet innebar mycket resande under en kortare period medför inte i sig att arbetet är att se som olämpligt. S.M. har inte på något sätt visat hur det åberopade rättsfallet har någon relevans i detta mål. Inte heller har hänvisningen till anställningsförmåner enligt kollektivavtal någon som helst relevans. Det handlar här inte om någon anställningsförmån och huruvida en sådan förmån överensstämmer med förmåner enligt kollektivavtal. Det handlar i stället om att det erbjudna arbetet inte var förenligt med bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Kassan åberopar en dom från Länsrätten i Stockholms län, mål nr 10088-1999.

Kammarrätten i Stockholm (2001-10-10, Wennerholm, Berglin, Hermansson, referent) yttrade: S.M. har i målet hävdat att den anställningsform som erbjudits honom strider mot LAS. Detta påstående har inte bestridits av kassan, som heller inte i målet åberopat någon omständighet som ger kammarrätten anledning att ifrågasätta påståendet. Med denna utgångspunkt kan S.M. inte anses ha varit skyldig att anta det erbjudna arbetet (jfr FÖD 1985:21). På grund av det anförda skall S.M. inte avstängas från rätt till ersättning i 60 dagar, varför hans talan skall bifallas. – Kammarrätten bifaller överklagandet. – Handlingarna i målet överlämnas till Akademikernas erkända arbetslöshetskassa för vidtagande av den åtgärd som föranleds av denna dom.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som tidigare förde det allmännas talan i Regeringsrätten, yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom och arbetslöshetskassans beslut. AMS anförde bl.a. följande. En tvist om huruvida en tillämpad anställningsform strider mot LAS är en arbetstvist som skall avgöras av Arbetsdomstolen eller av tingsrätt i enlighet med bestämmelserna i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Det kan således inte anses vara arbetslöshetskassans skyldighet såsom part i ett mål om arbetslöshetsersättning att "tillstyrka och bestrida" yrkanden eller grunder som om kassan vore part i ett arbetsrättsligt mål. – Av 11 § ALF framgår när ett erbjudet arbete skall anses vara lämpligt. De personliga förhållanden som avses i 11 § 1 preciseras i AMS föreskrifter, AMSFS 2001:10, 3-17 §§. Bestämmelsen i 11 § ALF motsvarar en tidigare bestämmelse i 5 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Av förarbetena till denna lag framgår att punkten 2 avser vad som skall anses skäligt i fråga om lön vid bestämmande av om ett erbjudet arbete är lämpligt. Med anställningsförmåner avses inte bara lön utan även andra anställningsförmåner, såsom pension, sjuklön, övertidsersättning och resekostnadsersättning. – Den dom (FÖD 1985:21) som kammarrätten hänvisar till i sina domskäl gäller ett erbjudet arbete där arbetsgivaren som villkor uppställt begränsningar av i kollektivavtal fastställt resekostnadsbidrag, dvs. sådan anställningsförmån som anges i ovan nämnda föreskrifter. Domen saknar relevans i detta mål. Anställningsförmånerna har inte påståtts strida mot gällande kollektivavtal eller förmåner vid likvärdiga arbetsuppgifter eller jämförbara företag. – S.M. har anfört att han hade rätt till en tillsvidareanställning hos den aktuella arbetsgivaren efter att ha varit provanställd under sex månader och därefter haft en projektanställning. Oaktat hur det förhåller sig med den saken skall hans rätt till arbetslöshetsersättning bedömas utifrån reglerna i ALF. Den omständigheten att sökanden civilrättsligt inte behöver acceptera arbetsgivarens erbjudna avtalsvillkor förtar inte det faktum att sökanden enligt reglerna i arbetslöshetsförsäkringen är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande, hur osäkra villkor i fråga om anställningsformen som än erbjuds. När S.M. erbjöds den förlängda anställningstiden synes han ha omfattats av LAS regelverk och kunde därmed ha gjort gällande att hans anställning skulle vara tillsvidare. Om han inte fått framgång med ett sådant anspråk skulle hans invändning mot att anställningen stred mot LAS ändock sakna betydelse. – Sammanfattningsvis menar AMS att det inte ankommer på arbetslöshetskassan att pröva om ett erbjudet arbete är förenligt med i målet aktuella bestämmelser i LAS.

S.M. bestred AMS yrkande om att kammarrättens dom skulle upphävas. Han anförde bl.a. att lagstiftaren med bestämmelsen i 11 § ALF torde ha förutsatt att med "lämpligt arbete" avses att arbetsgivaren följer lagstadgade rättigheter såsom anställningsskydd, semester och föräldraledighet. Det finns ingen lagstadgad minimilön, och det är bl.a. mot den bakgrunden hänvisningen till begreppet anställningsförmåner i 11 § 2 ALF skall förstås.

Regeringsrätten (2004-10-18, Lavin, Eliason, Almgren, Nord, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Akademikernas erkända arbetslöshetskassa har med tillämpning av 43 § 3 ALF (i paragrafens lydelse före den 5 februari 2001) beslutat att avstänga S.M. från rätt till ersättning under 60 dagar. Enligt bestämmelsens dåvarande lydelse skulle en sökande stängas av från rätt till ersättning under viss tid, om sökanden avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl (se numera 45 a § 1 ALF). Som skäl för att han avvisat det erbjudna arbetet anför S.M. att anställningsformen stred mot LAS, eftersom den innebar fortsatt tidsbegränsad anställning i stället för tillsvidareanställning.

Tillämpningen av bestämmelsen i 43 § 3 ALF aktualiserar två frågor i målet, nämligen dels frågan om det erbjudna arbetet kan anses ha varit lämpligt, dels frågan om S.M. kan anses ha haft godtagbart skäl att avvisa erbjudandet.

Under vilka förutsättningar ett erbjudet arbete skall anses lämpligt preciseras i 11 § ALF. Vidare finns ytterligare föreskrifter om vad som kännetecknar ett lämpligt arbete i Arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter om lämpligt arbete enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (AMSFS 2001:10). Förutsättningarna knyter an till sökandens personliga förhållanden, anställningsförmånernas skälighet eller förhållandena på arbetsplatsen. Det arbete som erbjudits S.M. har denne redan innehaft en viss tid, och i målet har inte framkommit någon omständighet som med beaktande av 11 § ALF och anslutande föreskrifter skulle medföra att arbetet inte kan anses lämpligt. Vad som tillkommit är att det nya erbjudandet, enligt S.M:s mening, inte överensstämmer med LAS föreskrifter om rätt till tillsvidareanställning. Blotta förekomsten av denna fråga i målet kan dock inte medföra att det arbete som dittills i och för sig inte varit olämpligt i S.M:s fall inte längre skulle vara detta.

Ett godtagbart skäl att avvisa ett erbjudet arbete kan vara att erbjudandet inte överensstämmer med arbetsrättslig lagstiftning eller gällande kollektivavtal. (Se härtill FÖD 1985:21 samt Christensen, Avstängning från arbetslöshetsersättning, 1980, s. 354-356.) Detta förutsätter dock att avvikelsen är uppenbar och att de faktiska förhållandena är klarlagda. I det aktuella målet är förhållandena inte sådana att vad S.M. påstår om sin rätt till tillsvidareanställning omedelbart kan läggas till grund för ett avgörande om rätten till arbetslöshetsersättning. S.M. kan därför inte anses ha haft ett godtagbart skäl att avvisa det erbjudna arbetet.

Arbetslöshetskassan har med stöd av 44 § ALF (i paragrafens lydelse före den 5 februari 2001) beslutat att avstängningstiden skall utgöra 60 dagar. Sanktionen är numera en annan och innebär enligt 45 a § 1 ALF att dagpenningen sätts ned med 25 procent i 40 ersättningsdagar inom ersättningsperioden. En konsekvens av denna regel är att även sådana dagar under vilka ersättning lämnas med nedsatt dagpenning räknas in i ersättningsperioden enligt 22 § ALF. Med hänsyn härtill är det svårt att avgöra om den ena sanktionen skulle vara lindrigare än den andra i S.M:s fall. Regeringsrätten stannar för att inte göra någon ändring i den av kassan beslutade avstängningen under 60 dagar. (Jfr uttalandet i prop. 1999/2000:139 på s. 58 att nedsättning av dagpenningen endast bör avse förhållanden som inträffat efter lagens ikraftträdande.)

Med hänsyn till det anförda skall överklagandet bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten bifaller överklagandet samt fastställer, med upphävande av kammarrättens dom, länsrättens domslut.

Föredraget 2004-09-29, föredragande Olsson, målnummer 7375-01