Regeringsrätten referat RÅ 2009 ref. 30

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 2009 ref. 30
Målnummer
2773-06
Avdelning
1
Avgörandedatum
2009-04-21
Rubrik
En arbetsgivare har i anslutning till att en anställd lämnat sin anställning överenskommit med denne att arbetsgivaren skulle teckna och betala en tjänstepensionsförsäkring. Det inbetalade beloppet har ansetts vara ett avgångsvederlag enligt 13 § första stycket 3 lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Lagrum
13 § första stycket 3 lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Akademikernas erkända arbetslöshetskassa (kassan) fann i beslut den 24 mars 2003 att K.B. inte var berättigad till arbetslöshetsersättning under tiden fram till den 23 maj 2003. Kassan motiverade beslutet enligt följande. K.B. har slutit ett avtal om avgångsvederlag i samband med sin uppsägning. Hon har undertecknat en överenskommelse med sin tidigare arbetsgivare som ger henne rätt till totalt 145 000 kronor. Kassan räknar om avgångsvederlagets belopp så att det motsvarar arbetad tid. K.B:s avgångsvederlag motsvarar tre arbetade månader och sex dagar och tiden läggs ut med början dagen efter att hennes anställning upphörde. Under denna tid är hon inte ersättningsberättigad. Hennes avgångsvederlag består av två delar, dels 70 000 kr som avgångsvederlag och dels 75 000 kr som betalats in som tjänstepensionsersättning. Av avtalet om tjänstepension framgår att det går att ändra fr.o.m. vilken dag hennes tjänstepensionsförsäkring skall utfalla. Har hon tillerkänts tjänstepension skall hennes ersättning från kassan samordnas även om hon valt att inte utnyttja sin pensionsrätt. All ersättning som betalas ut på grund av att anställningen har upphört räknas som avgångsvederlag. Undantag görs dock för sådan ersättning som inbetalats till ett pensionsavtal i vilket det inte är möjligt att göra några ändringar. – K.B. begärde omprövning av beslutet och anförde bl.a. följande. Hon kan inte lyfta några pengar från pensionsförsäkringen förrän om nio år. Den tid som hon inte ska få ersättning från kassan ska endast beräknas på de 70 000 kr som utbetalades som avgångsvederlag. – Kassan vidhöll beslutet om avslag på grund av avgångsvederlag i omprövningsbeslut den 15 april 2003 men ändrade avslagstiden till att gälla under perioden den 17 februari – den 22 maj 2003. Kassan anförde bl.a. följande. Enligt 9 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, avses med förvärvsarbete även tid då den sökande erhåller annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag). All ersättning som inte är pension skall beaktas oavsett om det kallas avgångsvederlag eller något annat. Kännetecknande för ersättningen är att den utgått på grund av anställningens upphörande. Gör den sökande gällande att den erhållna ersättningen är en pension skall detta styrkas. Kännetecknande för en pension är bl.a. att den utgår regelbundet, att den är livsvarig eller i vart fall utgår tills den sökande uppnår 65 års ålder samt att den är oberoende av om den försäkrade har inkomst av arbete. Har en ersättning avsatts till framtida pension bör pensionsavtalet vara utformat så att den sökande inte kan upphäva eller ändra i avtalet. Är så inte fallet bör ersättningen behandlas som ett avgångsvederlag. Då K.B:s pension inte är livsvarig eller utbetalas tills hon fyllt 65 år uppfyller den inte de krav som lagen om arbetslöshetsförsäkring ställer för att en utbetald ekonomisk ersättning skall ses som en pension. Då beloppet har utbetalats i samband med att hennes anställning upphörde skall det därmed ses som ett avgångsvederlag. K.B. har totalt erhållit 145 000 kr. Hennes månadslön var 48 000 kr. Avgångsvederlaget motsvarar månadslön under 3 månader och 6 dagar. Hon är därför berättigad till ersättning först efter den 22 maj 2003.

K.B. överklagade kassans beslut hos länsrätten och yrkade att hon skulle förklaras berättigad till arbetslöshetsersättning tidigare än efter den 22 maj 2003, med beaktande av att beloppet 75 000 kr som betalats för en tjänstepensionsförsäkring inte skulle betraktas som ett avgångsvederlag. Hon anförde bl.a. följande. Enligt vedertagen praxis inom försäkringsrätt och pension är begreppet tjänstepension synonymt med avtalspension. Pensionsförmånen följer alltså av ett anställningsförhållande. Pensionen är en uppskjuten lönedel. För arbetsgivaren medför pensionskostnaden viss skattemässig avdragsrätt och den försäkrade beskattas i samband med att pensionen betalas ut. Vad AMS anger som kännetecknande för en pension ". . . att den är livsvarig eller i vart fall utgår tills den sökande uppnår 65 års ålder . . ." överensstämmer inte med vad som gäller för tjänstepensioner på arbetsmarknaden. Den tjänstepension hon har erhållit skiljer sig inte på något sätt från de övriga tjänstepensioner som finns på arbetsmarknaden. Tvärtom har den samma karaktär som gäller för tjänstepensioner som avtalats genom kollektivavtal för privatanställda arbetare och tjänstemän.

Kassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Kassan delar bedömningen att AMS:s föreskrifter inte överensstämmer med vad som gäller för tjänstepensioner på arbetsmarknaden. AMS:s föreskrift ger dock inte utrymme för annan bedömning än den som kassan gjort.

K.B. anförde i yttrande bl.a. följande. Vad kassan anger som föreskrifter är inget annat än kommentarer som inte är bindande. Dessa kommentarer är dessutom föråldrade och avspeglar inte den situation som råder på arbetsmarknaden sedan det nya allmänna pensionssystemet trädde i kraft och pensionsåldern höjdes till 67 år, som kommit att påverka hur tjänstepensionerna utformas. Som framgår av lagtext och förarbeten är det lagstiftarens syfte att all ersättning som inte är pension och som utgått på grund av anställningens upphörande ska betraktas som avgångsvederlag.

Länsrätten i Stockholms län (2004-05-17, ordförande Jonsson) redogjorde för tillämpliga bestämmelser och yttrade: Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. – Enligt brev från SEB Trygg Liv till K.B. har hennes arbetsgivare tecknat en tjänstepensionsförsäkring hos dem och försäkringen gäller från och med den 10 juni 2002 under förutsättning att premien betalas senast den 19 juli 2002. Ålderspensionen utbetalas från och med den 28 april 2012 och motsvarar värdet av samtliga andelar i den eller de värdepappersfonder som vid varje tidpunkt tillhör försäkringen fördelat på antal kvarvarande utbetalningstillfällen. Pensionen utbetalas månadsvis i efterskott under 5 år. Utfallande belopp är inkomstskattepliktigt för mottagaren. Utbetalningstidpunkten kan alltid tidigareläggas, dock tidigast till den försäkrades 55-årsdag, och skjutas upp till den försäkrades 99-årsdag. Utbetalningstiden kan alltid förlängas eller förkortas i intervallet 5-50 år. Sista utbetalningen kan inte ske senare än när den försäkrade fyller eller skulle ha fyllt 105 år. Under de fem första utbetalningsåren kan dock utbetalningstiden inte förlängas. Utbetalningstiden skall alltid vara minst fem år efter ändring. – Enligt arbetsgivarintyg från Observer AB daterat den 18 februari 2003 hade K.B en lön under 2002 uppgående till 48 000 kr per månad. – Länsrätten gör följande bedömning. – Frågan i målet är huruvida den tjänstepensionsförsäkring som K.B. fått av sin före detta arbetsgivare är att anse som avgångsvederlag. Tid med avgångsvederlag räknas som förvärvsarbete och är tillgodoräkningsbar vid uppfyllandet av arbetsvillkoret. En konsekvens av omräkningen är att personen ifråga för samma tid inte är att anse som arbetslös och därav inte berättigad till arbetslöshetsersättning under denna tid. – All ersättning som inte är pension och som utgått på grund av anställningens upphörande skall enligt 13 § ALF beaktas oavsett om den benämnts avgångsvederlag eller något annat. Det har ingen betydelse om ersättningen utbetalas i sin helhet vid ett tillfälle eller delas upp. Det är de sammanlagda beloppen som utgör underlag för omräkningen till tid som behandlas som arbetad tid och samtidigt utgör hinder för ersättning. Kännetecknande för ersättningen är således att den utgår på grund av anställningens upphörande. Huruvida detta uppges ha skett efter gemensam överenskommelse mellan parterna, efter uppsägning från arbetsgivaren eller på egen begäran saknar betydelse. – Kännetecknande för en pension är bl.a. att den utgår regelbundet, att den är livsvarig eller i vart fall utgår till dess att den sökande uppnår 65 års ålder samt att den är oberoende av om den försäkrade har inkomst av arbete. Har en ersättning på grund av anställningens upphörande avsatts till framtida pension bör pensionsavtalet vara utformat så att den sökande inte kan upphäva eller ändra i avtalet. Är så inte fallet bör ersättningen behandlas som ett avgångsvederlag. Det är inte avsikten att sökande skall kunna skjuta upp pensionen och i stället välja arbetslöshetsersättning. Den tjänstepensionsförsäkring som K.B:s arbetsgivare har tecknat åt henne innebär att pensionen utbetalas under minst fem år, tidigast från hennes 55-årsdag. Hon kan dock ändra utbetalningstiden i intervallet 5-50 år, och skjuta upp utbetalningstidpunkten till sin 99-årsdag. Länsrätten delar kassans bedömning att den överenskomna ersättningen inte uppfyller kriterierna för att betraktas som pension i arbetslöshetsförsäkringens mening eftersom K.B. enligt avtalet initialt inte erhållit pension till 65 års ålder samt att hon har frihet att välja pensioneringstillfälle inom ramen för ett antal år före 65-årsdagen. Överklagandet skall därmed avslås. – Länsrätten avslår överklagandet.

K.B. överklagade hos kammarrätten och yrkade att hon med ändring av länsrättens dom skulle förklaras berättigad till arbetslöshetsersättning tidigare än efter den 22 maj 2003, med beaktande av att beloppet 75 000 kr som betalats för en tjänstepensionsförsäkring inte skulle betraktas som ett avgångsvederlag. Som grund för sin talan anförde K.B. bl.a. följande. Som framgår av 13 § ALF avses med förvärvsarbete även tid då den sökande får annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande. Avsikten med den aktuella bestämmelsen är att tjänstepension inte ska avräknas. Som bekant är tjänstepension inte heller SGI-grundande eller a-kassegrundande. Arbetsgivaren avsätter mellan 2 och 25 procent av lönesumman till tjänstepension utan att det beaktas i a-kassesammanhang eller inom övrig socialförsäkring. Dessutom är det så att av 32-33 §§ ALF och 5 § förordningen (1987:835) om arbetslöshetsförsäkring görs en samordning med tjänstepensionen om sådan är "tillerkänd". För hennes del innebär sålunda detta att hon får dubbelt avdrag för det fall att hon skulle bli arbetslös vid 55 års ålder eller senare. Som ovan angivits är detta uppenbarligen inte lagstiftarens syfte. Det rimliga och syftet med lagstiftningen bör sålunda vara att tjänstepensionen såsom det är uttryckt i lag och dess förarbeten inte skall betraktas som avgångsvederlag samt att, i den mån hon sedermera blir arbetslös efter 55 års ålder, det då får beaktas huruvida pensionen skall anses tillerkänd eller inte.

I ett av kammarrätten inhämtat yttrande av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) angavs bl.a. följande. – Enligt 13 § första stycket 3 ALF avses med förvärvsarbete även tid då den sökande får annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag). Vid bedömning av tid som jämställs med förvärvsarbete skall all ersättning som inte är pension och som utgått på grund av anställningens upphörande beaktas oavsett om den benämnts avgångsvederlag eller något annat. Det har inte någon betydelse om ersättningen utbetalas i sin helhet vid ett tillfälle eller delas upp i olika delutbetalningar. Det är de sammanlagda beloppen som utgör underlag för omräkningen till tid som räknas som förvärvsarbete och som samtidigt innebär att den enskilde för samma tid inte är att anse som arbetslös i den mening som avses i ALF och följaktligen inte heller är berättigad till arbetslöshetsersättning. Kännetecknande för ersättningen är således att den utbetalas på grund av att anställningen upphör. Om detta uppges ha skett efter gemensam överenskommelse mellan parterna, såsom i detta fall, efter uppsägning från arbetsgivaren eller på egen begäran saknar betydelse. I prop. 1996/97:107 s. 94 anges att bestämmelsen om avgångsvederlag inte skall tillämpas när det gäller försäkringsersättningar baserade på kollektivavtal eller vid ideella skadestånd. Om den sökande gör gällande att den erhållna ersättningen är pension skall detta kunna styrkas och reglerna i 32-33 §§ ALF tillämpas, vilket innebär att avdrag på dagpenningen skall göras. Kännetecknande för en pension är bl.a. att den utgår regelbundet, att den är livsvarig, eller i vart fall utgår tills den sökande uppnår 65 års ålder samt att den är oberoende av om den försäkrade har inkomst av arbete. Har en ersättning på grund av anställningens upphörande avsatts till framtida pension bör enligt IAF:s uppfattning pensionsavtalet vara utformat så att den sökande inte kan upphäva eller ändra i avtalet. Om den sökande kan upphäva eller ändra i avtalet bör ersättningen behandlas som ett avgångsvederlag. Eftersom K.B. enligt avtalet initialt inte erhållit pension till 65 års ålder och eftersom det är möjligt att göra ändringar i pensionsavtalet bedömer IAF att den s.k. tjänstepensionsförsäkringen inte uppfyller kriterierna för att betraktas som pension i arbetslöshetsförsäkringens mening utan att den i stället skall anses som avgångsvederlag.

Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2006-02-17, Jansson, Linnander, Mattsson, referent, nämndemännen Båvner och Lifvendahl) yttrade: K.B. har den 31 maj 2002 ingått en överenskommelse med sin arbetsgivare om att hon lämnar sin anställning den 16 februari 2003. Enligt överenskommelsen skall hon erhålla 70 000 kr i form av ett avgångsvederlag. Därutöver skall arbetsgivaren tillförsäkra henne en tjänstepensionsförsäkring på 75 000 kr där premien skall betalas senast den 25 juni 2002 mot utställd faktura från valt försäkringsbolag varvid hon äger rätt att själv välja företag och förvaltning. Frågan i målet är om det inbetalade beloppet till tjänstepensionsförsäkringen är att hänföra till pension i den mening som avses i 13 § första stycket punkten 3 ALF. – Det aktuella undantaget för pension tar sikte på fortlöpande utbetalningar i form av ålderspension eller andra förmåner som lämnas till följd av förvärvsarbete och som har karaktär av pension. I sådant fall sker en samordning mellan pensionsutbetalningarna och arbetslöshetsersättningen i enlighet med 32 § ALF på så sätt att dagpenningen minskas med 1/260 av årspensionen. I förevarande fall erhåller K.B. inte några fortlöpande pensionsutbetalningar i och med att hon slutar sin anställning, utan vad som sker är att hennes arbetsgivare inbetalar 75 000 kr till ett försäkringsbolag för tecknande av en försäkring i K.B:s namn. Nämnda inbetalning är därför, enligt kammarrättens mening, att hänföra till annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag). Kammarrätten finner således i likhet med underinstanserna att K.B. har erhållit ett avgångsvederlag om sammanlagt 145 000 kr varför överklagandet skall avslås. – Kammarrätten avslår överklagandet.

K.B. fullföljde sin talan hos Regeringsrätten och vidhöll vad hon tidigare anfört samt anförde därutöver bl.a. följande. Kammarrätten har misstolkat undantaget för pension i 13 § ALF. Det förefaller som om kammarrätten blandar ihop utbetalning av pension med avsättning till sådan. Bestämmelserna i 32 § ALF innebär att utbetalningar av ålderspension, tjänstepension m.m. alltid ska samordnas med dagpenningen i försäkringen. Detsamma gäller för tillerkänd pension även om den försäkrade avstår från att lyfta sådan. Aktuella pensioner har på dagens arbetsmarknad mycket olika konstruktioner men för de flesta finns ett stort mått av valfrihet. Gemensamt är dock att inte någon konstruktion tillåter utbetalningar före 55 års ålder. – Undantaget i 13 § ALF rör avsättning till framtida pension. Till skillnad från kammarrättens tolkning av de aktuella bestämmelserna i ALF torde motparten vara ense med henne om att undantaget är tillämpligt oavsett om avsättningarna sker löpande eller i en klumpsumma. Det väsentliga är att den försäkrade inte kan lyfta pensionen före pensionsåldern. Motparten menar att ¿felet¿ med avsättningen till hennes tjänstepension är att hon kan disponera den redan från 55 års ålder och att det är möjligt att göra ändringar i pensionsavtalet. – Den tillämpning som kammarrätten nu angivit innebär att samordning kommer att ske mellan dagpenning och de 75 000 kr som avsatts i tjänstepensionsförsäkring dels vid avsättningen, dels på nytt om hon skulle vara arbetslös efter 55 års ålder och då ha tillerkänts pension. – Syftet med undantaget i 13 § jämfört med 32 § ALF måste bl.a. anses vara att undvika sådan "dubbel" samordning, dvs. att pension inte räknas som avgångsvederlag men att samordning ska ske när pensionen väl har tillerkänts, givetvis under förutsättning att det rör sig om en pension, jfr därvid den skattemässiga definitionen. Den snäva och föråldrade definition av pension som motparten förespråkar i målet torde inte vara tillämplig med beaktande av den flora av olika tjänstepensionslösningar som finns på arbetsmarknaden i dag och som också omfattar en stor del av löntagarna. – I uttalanden i förarbetena (prop. 2005/06:152 s. 44 och 45) till de senare ändringarna av de aktuella bestämmelserna betonas att avsikten är att med avgångsvederlag ska åsyftas sådant skadestånd som motsvarar utebliven lön, men att annan förlust eller ekonomisk skada inte berörs. En avsättning till framtida pension kan inte jämställas med utebliven lön utan måste anses utgöra en pension. – Vid en anställnings upphörande uppstår ofta frågan hur man ska förfara med intjänad pension, vilket är beroende av vilken slags pensionslösning arbetsgivaren tillämpar. Det kan t.ex. vara fråga om olika slags fribrevslösningar eller att behålla försäkringen om en sådan överhuvudtaget finns och denna möjlighet kan tillämpas enligt villkoren. Det kan också vara så att arbetsgivaren av olika skäl tidigare inte har gjort några avsättningar till tjänstepensionen eller inte har avsatt rätt belopp, vilket upptäcks i samband med att anställningen ska upphöra. Att i dylika fall betrakta detta som ett avgångsvederlag kan inte vara rimligt, vilket skulle bli följden av motpartens resonemang om inte utförliga preciseringar anges i avtalet om anställningens upphörande. Sammanfattningsvis måste den i målet aktuella avsättningen till pension inte betraktas som ett avgångsvederlag, utan anses vara en pension även enligt 13 §.

IAF bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Av 13 § första stycket 3 ALF i dess lydelse före den 1 juli 2006 följer att tid då den sökande får annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag) ska jämställas med förvärvsarbete. Det framgår inte av lagtexten eller förarbetsuttalanden om med pension i detta sammanhang endast avses sådana periodiska belopp som efter en viss uppnådd ålder utgår på grund av tidigare förvärvsarbete, och som ska medföra pensionsavdrag enligt 32 och 33 §§ ALF, eller om med pension avses även inbetalningar till framtida pension. I lagrummets nuvarande lydelse har annan ersättning än pension ersatts av ordet avgångsvederlag. Ovanstående ändring av lagrummets lydelse innebär inte någon ändring i sak, åtminstone framgår det inte av förarbeten till lagändringen att så skulle vara fallet. Kammarrätten har funnit att med pension i ovanstående sammanhang endast avses pensionsutbetalningar. IAF delar denna uppfattning. – I K.B:s fall sker inga pensionsutbetalningar. Hon skulle vid tiden då anställningen upphörde i februari 2003 snart fylla 46 år. Pensionsutbetalningar från den aktuella tjänstepensionsförsäkringen kan ske tidigast från det att K.B. blir 55 år. – Avgörande för om avsättning till en framtida pension ska betraktas som ett avgångsvederlag eller inte måste vara om utfästelsen om avsättning är en del av en överenskommelse som tillkommit på grund av anställningens upphörande, eller om avsättningen är en följd av tidigare utfästelse utan samband med att anställningen upphör. I de flesta fall torde avsättningar till kollektivavtalade tjänstepensioner ske löpande under anställningstiden, med belopp som motsvarar en viss procentsats av lönesumman. Om en arbetsgivare, som inte är bunden av kollektivavtal, gör motsvarande avsättningar till en anställds tjänstepensionsförsäkring under anställningstiden, eller om arbetsgivaren exempelvis vid anställningens ingående har utfäst sig att betala och teckna en tjänstepensionsförsäkring, men gör detta först i samband med att anställningen upphör, bör en sådan avsättning inte betraktas som ett avgångsvederlag. Detta under förutsättning att den sökande kan visa att utfästelsen har skett innan uppsägning blev aktuell. – Övriga avsättningar till framtida pensioner bör alltid betraktas som ett avgångsvederlag. Detta oavsett om det är möjligt att upphäva eller ändra pensionsavtalet/försäkringsavtalet eller inte. I annat fall blir det möjligt för arbetsgivare och anställda att, till fördel för båda parter, avtala bort att arbetsgivaren i första hand ska stå för kostnaderna i samband med avveckling av arbetskraft. Detta genom att arbetsgivaren gör en avsättning till framtida pension i stället för att betala avgångsvederlag som gör det möjligt för de uppsagda att klara en omställning utan arbetslöshetsersättning alternativt betalar pension till äldre anställda under hela perioden från det att anställningen upphör till dess att personerna fyller 65 år och därför inte behöver ta arbetslöshetsförsäkringen i anspråk, annat än som ett komplement i det fall pensionen understiger dagpenningbeloppet enligt arbetslöshetsförsäkringen. – Motiven till att avgångsvederlag ska påverka rätten till arbetslöshetsersättning och att samordning ska ske mellan arbetslöshetsersättning och pension skiljer sig åt. Motivet för att reducera dagpenningen med utbetald pension är att förhindra att den sökande blir överkompenserad. Det är därför inte givet att undantag ska göras från bestämmelserna om pensionsavdrag i 33 § ALF och 5 § förordningen om arbetslöshetsförsäkring, för att pensionsutbetalningarna kommer från en tjänstepensionsförsäkring som tidigare har bedömts som ett avgångsvederlag. Dessutom får försäkringen antas ha ökat i värde från det att den tidigare arbetsgivaren tecknade och betalade försäkringen fram till dess pensionsutbetalningarna påbörjas.

Regeringsrätten (2009-04-21, Eliason, Wennerström, Nord, Stävberg, Lundin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Vid tiden för underinstansernas avgöranden gällde enligt 13 § första stycket 3 ALF att med förvärvsarbete avsågs även tid då den sökande fick annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag). En likalydande bestämmelse fanns i 6 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Regeringen anförde i lagstiftningsärendet (prop. 1996/97:107 s. 93) att avgångsvederlag i samband med avveckling av arbetskraft borde utgöra en del av företagens kostnader. En samordning borde därför ske mellan arbetslöshetsersättningarna och avgångsvederlagen. Vad som avsågs med pensionsersättning berördes inte. Det enda uttalande som finns i fråga om vad som skulle omfattas av begreppet avgångsvederlag är påpekandet att förslaget inte gällde försäkringsersättningar baserade på kollektivavtal eller ideella skadestånd. (a. prop. s. 94). Med försäkringsersättningar baserade på kollektivavtal torde ha avsetts de s.k. trygghetsavtal som bl.a. innehåller regler om avgångsersättningar som utgår i samband med uppsägningar (se betänkandet En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring – alternativ och förslag, SOU 1996:150 s. 185).

Regeringsrätten ansluter sig till vad kammarrätten anfört, nämligen att undantaget tar sikte på fortlöpande utbetalningar av förmåner som lämnas till följd av förvärvsarbete och som har karaktär av pension och att den i målet aktuella inbetalningen, vilken arbetsgivaren och K.B. avtalade om i direkt anslutning till att hon slutade sin anställning, är att hänföra till annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande.

Bestämmelsen i 13 § första stycket 3 ALF har ändrats efter det att kammarrättens dom meddelades (SFS 2006:470). Sedan den 1 juli 2006 anges i bestämmelsen att som tid med förvärvsarbete anses även tid då den sökande på grund av anställningens upphörande får avgångsvederlag eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön. Anledningen till ändringen var att ekonomiskt skadestånd från en arbetsgivare skulle behandlas på samma sätt som avgångsvederlag. I förarbetena berörs över huvud inte orsaken till den ändrade formuleringen i övrigt (prop. 2005/06:152 s. 44 f. och 63). Några övergångsbestämmelser finns inte.

Enligt Regeringsrättens mening ger den nya lydelsen av bestämmelsen inte anledning att ge den en ändrad innebörd utöver vad som föranleds av att ekonomiskt skadestånd ska behandlas på samma sätt som avgångsvederlag. Överklagandet ska därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2009-02-18, föredragande Wenneberg, målnummer 2773-06

Anm. Samma dag avgjordes mål 2083-06, där förutsättningarna var likartade, med samma utgång.