Regeringsrätten referat RÅ 2010 ref. 36

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 2010 ref. 36
Målnummer
4722-08
Avdelning
2
Avgörandedatum
2010-03-03
Rubrik
Fråga om övervägande skäl talar för samband mellan ett färdolycksfall och den skadades nackbesvär (I), besvär från bl.a. nacke och axlar (II).
Lagrum
2 kap. 1 § och 2 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

I.

Försäkringskassan beslöt den 1 juni 2005 att avslå H.B:s ansökan om livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, och anförde därvid följande. Kassan fann att H.B. råkat ut för ett färdolycksfall i arbetet den 20 februari 1997 men att de kvarstående besvär för vilka H.B. beviljats halv tidsbegränsad sjukersättning, inte med övervägande skäl kunde tillskrivas detta olycksfall. Nedsättningen av arbetsförmågan fick i stället anses bero på underliggande ryggsjukdom. Någon rätt till livränta förelåg därmed inte, eftersom H.B. inte till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel.

H.B. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten och yrkade att hon skulle tillerkännas rätt till livränta. H.B. anförde bl.a. följande. Försäkringskassan och försäkringsläkaren har gjort en felaktig bedömning av såväl den aktuella trafikolyckan som sambandet mellan olyckan och de besvär som hon nu har. Såsom redan påtalats till Försäkringskassan har trafikolyckan varit kraftig, vilket bl.a. framgår av de reparationer som behövts utföras på den bil i vilken hon var passagerare samt av intyg från medpassagerare. Försäkringsläkarens slutsatser och bedömning stämmer inte överens med de rön och uppfattningar som specialister har då det gäller påkörning bakifrån, särskilt om den bil i vilken den skadade åkt varit försedd med dragkrok. Hon åberopar medicinsk utredning från doktor Olle Bunketorp i form av skrivelse den 29 augusti 2005 samt utdrag ur Journal of Clinical Epidemiology 53(2000) s. 1089-1094: "The association between exposure to a rear-end collision and future neck or shoulder pain – A cohort study". Även Folksam och Volvo har utfört undersökningar angående påkörning bakifrån av bil försedd med dragkrok och deras utredningar är entydiga att passagerare i en bil en dragkrok löper större risk att skadas än i en bil utan dragkrok beroende på att man genom att anbringa en dragkrok på en bil tar bort de deformationszoner som finns på bilen. Det är dessutom styrkt att hon, direkt efter olyckan, besökt Företagshälsan och att undersökande läkare har kunnat konstatera ömhet över nackkotpelare hos henne. Det förhållande att hon först en och en halv månad senare varit på nytt hos Företagshälsan får tillskrivas hennes personlighet och inställning att "även om man har lite ont så skall det nog bli bra". Det framgår även av anteckningen från läkarbesök den 9 april 1997 att hon under en och en halv månad som gått kunnat känna ökad stelhet i nacken. – Hon åberopar olycksfallsjournal med anteckningar den 21 februari 1997 och den 9 april 1997 samt journalblad från vårdcentral med mottagningsanteckningar den 28 augusti 1985 och den 12 april 1989. – Det framgår av journalen att hon haft ryggbesvär 1985 och 1989, dvs. då hon var 15 år och 19 år, samt i samband med fotbollsspel. Olyckan inträffade således efter 8 år och hennes nuvarande besvär har uppkommit direkt efter olyckan. – Sammanfattningsvis anser hon det uppenbart att hennes nuvarande besvär har samband med trafikolyckan och att hennes arbetsoförmåga inte beror på de ryggbesvär som hon haft vissa känningar av långt tidigare, i samband med fotbollsspel. De tidigare ryggbesvären har varit helt kortvariga och innan trafikolyckan har hon under flera år varit besvärsfri.

Försäkringskassan bestred bifall till H.B:s överklagande och åberopade utlåtande och försäkringsmedicinsk bedömning den 8 november 2005 av försäkringsläkaren Ulf Larsson, ortopedspecialist.

Från ömse sidor åberopades därefter ytterligare medicinsk utredning, av H.B. bl.a. ett utlåtande den 13 april 2006 av docent Olle Bunketorp och av Försäkringskassan en försäkringsmedicinsk bedömning den 17 maj 2006 av förenämnde Ulf Larsson.

Länsrätten höll muntlig förhandling i målet. Parterna vidhöll därvid sina ställningstaganden och förhör hölls på begäran av H.B. med doktor Magnus Tenfält och doktor Olle Bunketorp.

Länsrätten i Hallands län (2006-10-19, nämndemännen Askfelt, Ottosson, Widman) yttrade: Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 § LAF, i dess i målet aktuella lydelse, skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall enligt 2 § samma kapitel skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det. – För att skadlig inverkan skall anses föreligga skall verkan av en faktor i arbetsmiljön med hög grad av sannolikhet kunna ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Det skall enligt förarbetena finnas väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att en viss faktor har en sådan skadebringande egenskap. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste också vara relativt allmänt accepterad. En enskild forskares eller läkares uppfattning bör därför inte utgöra tillräckligt underlag för att skadlig inverkan skall anses föreligga. Saknas en sådan uppslutning, t.ex. då olika forskares och läkares uppfattning på ett markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten, kan kravet på hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt (prop. 1992/93:30 s. 20-21 och 36). – Av utredningen i målet framgår bland annat följande. H.B. har i anmälan om arbetsskada daterad den 7 januari 1998 lämnat bl.a. följande uppgifter. Den 20 februari 1997 har hon som arbetstagare råkat ut för skada som omfattar hals, nacke. Skadan har inträffat vid ett trafikljus i samband med en tjänsteresa. Händelseförloppet beskrivs enligt följande. "Påkörning bakifrån vid trafikljus. Vi stod stilla vid rött ljus då en bakomvarande bil körde rakt in i oss (på stötfångaren). Vi var två passagerare i baksätet som fick whiplashskador (pisksnärt). Jag fick direkt en kraftig smärta i nacke som strålade ut i armarna." – Av skadeanmälan den 20 februari 1997 framgår bl.a. följande. Påkörande fordons synliga skada är intryckt stötfångare. Påkört fordon visar inte synliga skador men under övriga observationer anges påkörd dragkrok. – Passageraren U.H. har i redogörelse den 15 mars 2005 sagt bl.a. följande. Den bil de färdades i var försedd med dragkrok och enligt hans uppfattning var det dragkroken som "tog smällen" varför de synliga skadorna på bilen inte var så påtagliga. – Han upplever sig själv som muskulös med kraftig uppbyggnad i nacken i jämförelse med H.B.. Trots detta fick han i anledning av påkörningen ont i nacken i några månader efter trafikolyckan. Därefter försvann nackbesvären för hans del. – H.B. har den 31 januari 2003 ansökt om ersättning enligt LAF. – Av försäkringskassans handlingar framgår att H.B. har varit sjukskriven sedan den 6 november 2000 på grund av whiplashskada. Från den 21 december 2000 var hon halvt sjukskriven och hon har tidigare varit sjukskriven den 4 november 1997 – den 14 februari 1999 för WAD, lumbago, entesit. Försäkringskassan har den 14 januari 2003 beslutat att byta ut H.B:s sjukpenning till halv tidsbegränsad sjukersättning från och med februari 2003 till och med januari 2005. Som diagnos angavs då Whiplashskada. – – – (I domen lämnades härefter en utförlig redovisning för utlåtanden, intyg och bedömningar som avgetts av doktorerna Olle Bunketorp och Magnus Tenfält samt av försäkringsläkaren Ulf Larsson.) – – – Länsrätten gör följande bedömning. – Med hänsyn till de uppgifter doktor Olle Bunketorp och doktor Magnus Tenfält lämnat finner länsrätten besvären, som H.B. har och som lett till att hon har beviljats halv sjukersättning, med hög grad av sannolikhet beror på trafikolyckan under tjänsteresan den 20 februari 1997. Överklagandet skall därför bifallas. – Frågan om inkomstförlust enligt 4 kap. 1 § LAF uppkommit i anledning av arbetsskadan har inte prövats av Försäkringskassan i det överklagade beslutet. Målet skall därför överlämnas till Försäkringskassan för fortsatt handläggning. – Länsrätten upphäver, med bifall till överklagandet, Försäkringskassans beslut och visar målet åter till Försäkringskassan för fortsatt handläggning.

Ordföranden Klint var av skiljaktig mening och yttrade: Behandlande läkare Magnus Tenfält och av H.B. anlitad läkare Olle Bunketorp är oense med försäkringsläkaren Ulf Larsson om sambandet mellan H.B:s besvär och den aktuella trafikolyckan. – För att ett samband enligt LAF skall anses finnas krävs att det inom medicin eller annan vetenskap finns väsentlig kunskap om att en viss faktor har en skadebringande egenskap och att denna kunskap är allmänt accepterad. – Trafikolyckor i form av påkörning bakifrån som ger upphov till bestående skador hos personer i påkört fordon är ett omdebatterat område. Försäkringsläkaren Ulf Larsson har i sitt utlåtande den 17 maj 2006 angett bland annat följande bakgrund. – Det råder full enighet mellan olika expertgrupper att trafikskador med låga sammanstötningshastigheter kan ge upphov till övergående smärttillstånd från nacken, sannolikt på grund av mindre skador på mjukdelsstrukturer runt halskotpelaren med god läkningsförmåga. Den akuta smärtans intensitet och duration har även kunnat korreleras till energiinnehållet i sammanstötningen och olika faktorer i bilens konstruktion. Däremot råder det stor oenighet mellan olika forskargrupper både internationellt och i Sverige hur man skall förklara att en begränsad sammanstötning av detta slag utan påvisbar strukturskada på halsryggen, ibland ger upphov till bestående och invalidiserande symptom. Många menar att det bakom denna ogynnsamma utveckling döljer sig en biologisk skada av så svårartad natur att den ej kan läka. Andra menar att någon sådan skada aldrig har kunnat påvisas i dessa fall, och att det finns forskningsresultat och omständigheter som talar för att det ogynnsamma sjukdomsförloppet mer sannolikt förklaras med samverkande och konkurrerande faktorer. Man pekar på den uppenbara risken att feltolka den i befolkningen mycket vanligt förekommande spontana nack/rygg-sjukdomen som orsakad av en genomgången olycka, och risken för att massmedial och medicinsk fokusering ev. i kombination med försäkringssystemets utformning och legala aktiviteter kan samverka med en psykosocial problematik i att utveckla en s.k. somatiseringsprocess. Som stöd för denna s.k. bio-psyko-sociala förklaringsmodell hänvisar man till studier som visar att bestående besvär efter nackstukning har stark geografisk variation och är ett okänt begrepp i vissa länder och kulturgrupper, och även till studier som visar korrelation mellan psykosociala problem och långdragna, invalidiserande besvär. – Av utredningen i målet framgår bland annat följande. H.B. är nu 36 år och mor till två barn födda i februari 1999 och i augusti 2003. Hon har gymnasieutbildning med studentexamen 1989 och har i huvudsak arbetat som kontorist, sedan februari 1999 i sin makes företag. Av den medicinska utredningen i målet framgår att H.B. har haft perioder med bland annat olika besvär – värk i bröstrygg, ländrygg och i nacken samt även huvudvärk och yrsel – redan innan aktuell trafikolycka den 20 februari 1997. Med beaktande av detta, och särskilt vad försäkringsläkaren Larsson sagt i sina utlåtanden om konkurrerande orsaker till H.B:s besvär som gett upphov till arbetsoförmåga, kan jag inte finna att övervägande skäl talar för ett samband mellan de aktuella besvären och trafikolyckan 1997. Härvid beaktas också att den andra passageraren inte fått några bestående besvär efter olyckan och att H.B:s besvär efter olyckan även omfattat ländryggsbesvär med diagnos Lumbago ischias (jfr journalanteckning den 4 september 1997 dr Holmström och intyg den 11 december 1997 av leg. kiropraktikern Trollstad). – Enligt min mening skulle H.B:s överklagan därför avslagits.

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och yrkade att denna skulle upphävas och kassans beslut fastställas. Kassan anförde i huvudsak följande. Det medicinska underlaget styrker den uppfattning angående sambandsfrågan mellan trafikolyckan och H.B:s besvär som framförts av försäkringsläkare Ulf Larsson. Övervägande skäl talar inte för ett samband. Försäkringskassan hänvisar till yttranden av Ulf Larsson den 6 november 2006 och den 15 januari 2007 samt till ett yttrande den 25 september 2006 till Socialstyrelsens rättsliga råd av professorerna Urban Lindgren och Olle Nilsson med generella synpunkter angående whiplashskador.

H.B. ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde i huvudsak följande. Hon anser att länsrätten har gjort en riktig bedömning och att det inte finns några skäl att ändra länsrättens dom. Doktor Olle Bunketorp, som är en av Sveriges främsta experter på whiplashskador, har efter en mycket grundlig undersökning av henne samt genomgång av medicinskt underlag i ärendet mycket klart uttalat sig för att nackbesvär och arbetsoförmåga uteslutande beror på trafikolyckan. Försäkringsläkare Ulf Larsson har aldrig sammanträffat med henne och det kan ifrågasättas vilken kännedom han har om whiplashskador. Under alla förhållanden är Ulf Larssons kompetens beträffande whiplashskador av betydligt lägre dignitet än Olle Bunketorps kompetens. Ulf Larsson är den ende läkare som varit inblandad i hennes ärende som ansett att det inte finns något samband mellan hennes besvär och trafikolyckan. Hennes besvär får, även med beaktande av det av kassan åberopade yttrandet till Socialstyrelsens rättsliga råd, anses vara orsakade av trafikolyckan. Hon har i direkt anslutning till trafikolyckan och kontinuerligt därefter haft nackbesvär och symtombilden överensstämmer med whiplashskada.

Kammarrätten i Göteborg (2008-05-13, Stenstad, Bergström, referent, Olsson, nämndemännen Westling-Nilsson och Andersson), som hållit muntlig förhandling i målet, yttrade: I förarbetena till 2 kap. 2 § LAF anges att det krävs en positiv bevisning för att den skadliga inverkan har orsakat sjukdom eller skada i det enskilda fallet. Samband ska anses föreligga om övervägande skäl talar för det. Denna regel ska tillämpas för alla typer av arbetsskador, såväl sådana som beror på olycksfall som sådana som beror på annan skadlig inverkan. Av utredningen ska framgå att övervägande skäl talar för att det är den skadliga inverkan som givit upphov till sjukdomen eller skadan. Liksom tidigare ska principen om "försäkrad i befintligt skick" tillämpas. Däremot ska principen att avgörandet i tveksamma fall bör utfalla till den försäkrades förmån inte tillämpas, t.ex. om två likvärdiga medicinskt sakkunniga har olika uppfattning i sambandsfrågan. – Försäkringsläkaren Ulf Larsson anför i sitt yttrande den 6 november 2006 bl.a. följande. Länsrätten har upphävt Försäkringskassans beslut med hänvisning till de uppgifter som doktorerna Magnus Tenfält och Olle Bunketorp lämnat. Båda doktorerna gör sina undersökningar av H.B. sent i sjukdomsförloppet. Magnus Tenfält gör sin första undersökning i maj 1998, då det förflutit femton månader sedan olyckan, och H.B. har då haft sina kroniska besvär i ca åtta månader. Olle Bunketorp undersöker H.B. nio år efter olyckan. I journalanteckning från företagshälsovården dagen efter olyckan noteras mycket blygsamma symtom och undersökningsfynd förenliga med den lindrigaste typen av nackstukning (WAD 1-2), som vanligtvis läker ut snabbt. När Magnus Tenfält och Olle Bunketorp värderar de symtom som H.B. så småningom utvecklar gör de bedömningen att dessa till sin karaktär är typiska för en whiplashskada. De gör sig då skyldiga till en överskattning av sin förmåga. Det spelar ingen roll hur erfaren eller meriterad man är, det går ändå på grundval av symtom och undersökningsfynd inte att med någon säkerhet särskilja enkla whiplashskador från andra smärttillstånd i nackregionen. Whiplashkommissionen har fastslagit denna princip och säger: “Några specifika, typiska eller karaktäristiska besvär eller undersökningsfynd som skulle kunna tala för whiplashskada finns inte”. Det får anses mycket tveksamt om den sjukdomshistoria som H.B. uppvisar, med ett kortvarigt smärttillstånd i samband med olyckan i februari 1997, ett kortvarigt återfall med “nackspärr” i april och ett bestående insjuknande i både nack- och ryggsmärta i augusti – september kan ge tillräckigt underlag för diagnosen kronisk whiplashskada. Denna tveksamhet förstärks ytterligare av att H.B. tidigare sökt läkare för samma typ av symtom, det gäller både ryggsmärta, nacksmärta och yrsel. En sådan underliggande ryggsjukdom måste ses som en stark konkurrerande faktor till det nuvarande smärttillståndet. I tidigare yttrande den 17 maj 2006 har redovisats den oenighet som råder mellan olika expertgrupper om hur man ska förklara kroniska besvär efter enkla nackstukningar, och de ofullständiga vetenskapliga bevisen för olika uppfattningar. Denna osäkerhet i kombination med att nacksmärta av olika svårighetsgrad och bakgrund är ett mycket vanligt förekommande symtom i normalbefolkningen, gör att man inte utan vidare kan godta att nacksmärta som uppträder efter en trafikolycka har orsakats av denna. Tvärtom måste man för att ett sådant samband ska bli övervägande sannolikt kunna påvisa en huvudsakligen obruten tidsmässig relation, och det bör saknas klara konkurrerande faktorer. Inget av dessa krav är uppfyllt i detta fall. Bristen på övertygande tidsmässig relation och förekomsten av konkurrerande faktorer är objektiva kriterier som ej bör uppvägas av två doktorers subjektiva uppfattning. – Docent Olle Bunketorp har som vittne vid kammarrättens muntliga förhandling uttalat bl.a. följande. Han vidhåller sin bedömning att H.B:s nackbesvär och nuvarande arbetsoförmåga uteslutande beror på trafikolyckan. Hennes tidigare nackbesvär var av muskulär typ och dessa besvär upphörde efter att H.B. slutade med det tunga arbetet i storkök. Halsryggen består av ett stort antal leder och de nedersta påverkas kraftigt vid whiplashvåld. H.B. har typiska besvär för whiplashtrauma vid bakåtböjning av nacken. Känselbortfall, pirrande i hud och arm är ett sekundärt tillstånd till skadan i nacken som ej läkt, vilket leder till instabilitet och överbelastad muskulatur. Försäkringsläkaren Ulf Larssons förklaring att nackbesvären beror på ländryggsbesvären är inte sannolik och det föreligger inte någon underliggande ryggsjukdom som påverkat nackbesvären. – I yttrande till Socialstyrelsens Rättsliga råd den 25 september 2006 anför professorerna Urban Lindgren och Olle Nilsson att man vid sambands- och invaliditetsbedömning av whiplashskador bör fästa särskilt avseende vid vissa omständigheter av både medicinsk och annan karaktär. De medicinska omständigheter som de anser vara särskilt viktiga är följande.

1. Den initiala skadans omfattning. För att skador på skelett, ledband, diskvävnad eller nervstrukturer ska uppkomma krävs ett betydande våld – även med hänsyn taget till den s.k. whiplashmekanismen, dvs. att huvudet genom sin relativt stora tyngd kan kastas t.ex. bakåt-framåt vid en påkörningsolycka bakifrån.

2. Det fria intervallet – dvs. den tid som förlöper mellan skadan och symtomdebuten. En vävnadsskada är normalt symtomgivande inom timmar från skadetillfället, med symtommaximum inom någon – några dagar. Skador orsakade av yttre våld är så gott som alltid symtomgivande från skadetillfället – även om man måste ta hänsyn till att en skada kan “maskeras” av att en annan skada dominerar symtombilden. Vid högenergiskador är multipla skador vanliga, något som således kan försvåra sambandsbedömningen.

3. Förekomst av verifierade vävnadsskador. Med modern radiologisk och neurofysiologisk teknik kan även mycket begränsade skador på vävnader och rubbningar i deras funktion fastställas.

4. Symtombildens överensstämmelse med traumatisk skada. För att ett samband ska anses föreligga måste besvärsbilden vara förenlig med symtom som kan orsakas av en vävnadsskada av sådan art som kunnat uppkomma vid den aktuella skadetypen.

Kammarrätten gör följande bedömning. – H.B. har råkat ut för ett färdolycksfall. Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att de nackbesvär, som lett till att hon beviljats halv tidsbegränsad sjukersättning fr.o.m. februari 2003 t.o.m. januari 2005, är orsakade av olycksfallet den 20 februari 1997. – H.B. färdades som passagerare i en bil som stod stilla vid rödljus när den påkördes bakifrån. Skador på fordonet beskrivs i skaderapport som påkörd dragkrok, och det anges att “det inte syntes några skador men när verkstaden tittade var det mycket skador undertill”. Den påkörande bilen fick intryckt stötfångare fram. Krockvåldet vid olyckan får med beaktande av skadorna på fordonen bedömas som måttligt. H.B:s initiala nackbesvär föranledde inte någon sjukskrivning. Hon sjukskrevs för nackbesvären först i april 1997. Denna sjukskrivning omfattade endast 10 dagar. Under sommaren förvärrades hennes besvär och hon fick svåra smärtor från både ländrygg och halsrygg med arbetsoförmåga som följd. Nackbesvären har sedan kvarstått. Den initiala skadans omfattning är oklar, då någon röntgen inte skedde i akutskedet, och senare röntgenundersökningar har inte påvisat någon felställning eller fraktur. Det kan därför inte verifieras att hon ådragit sig bestående vävnadsskador vid olycksfallet. Kammarrätten konstaterar vidare att den medicinska vetenskapen är oenig vad gäller frågan om en sådan halsryggsstukning som det är fråga om i målet kan medföra varaktiga besvär. Mot denna bakgrund finner kammarrätten att övervägande skäl inte talar för ett samband mellan trafikolyckan den 20 februari 1997 och nu aktuella nackbesvär. H.B. har således inte rätt till livränta. Länsrättens dom ska därför upphävas och Försäkringskassans beslut fastställas. – Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut.

H.B. överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten och yrkade att hon skulle förklaras berättigad till livränta med anledning av trafikolyckan den 20 februari 1997. Till stöd för sin talan ingav hon bl.a. en skrivelse av docent Olle Bunketorp. H.B. anförde i huvudsak följande. Nackbesvär har uppträtt omedelbart i samband med olyckan. Hon har bedömts av ett stort antal läkare och samtliga, med ett undantag, har ansett att samband föreligger mellan hennes besvär och trafikolyckan. Olle Bunketorp, som har undersökt henne, är en av Sveriges främsta experter på whiplashskador. Hans uppfattning är att nuvarande nackbesvär och arbetsoförmåga uteslutande beror på trafikolyckan. Olle Bunketorp har hörts muntligen i såväl länsrätten som kammarrätten och han har då på ett mycket tydligt sätt bekräftat sin uppfattning.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. De synpunkter som redovisas av Svenska läkaresällskapet och Whiplashkommissionens medicinska expertgrupp i en bilaga till Whiplashkommissionens slutrapport samt i Rättsliga rådets vid Socialstyrelsen yttrande den 25 september 2006 har bekräftats och förstärkts av senare forskning. De synpunkter som redovisas där får anses spegla den förhärskande uppfattningen hos den medicinska vetenskapen i fråga om sambandsbedömningen i denna typ av mål. Den undersökning som Olle Bunketorp har utfört nio år efter olycksfallet bör tillmätas en begränsad betydelse för sambandsprövningen, eftersom det är de medicinska förhållandena i anslutning till olycksfallet som är mest adekvata. De försäkringsmedicinska rådgivarnas funktion är inte att göra en klinisk undersökning av den försäkrade utan att bedöma det medicinska materialet i målet och om detta ger tillräckligt underlag för en sambandsbedömning. Tillförlitligheten hos en sådan bedömning är – till skillnad mot en klinisk undersökning – inte beroende av hur lång tid efter olycksfallet bedömningen görs. Övervägande skäl kan inte anses tala för att de nackbesvär för vilka H.B. beviljats halv sjukersättning orsakats av färdolycksfallet.

Regeringsrätten ( 2010-03-03, Almgren, Kindlund, Knutsson, Jermsten, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall i arbetet ska, enligt den i målet tillämpliga lydelsen av 2 kap. 2 § LAF, skada som han ådragit sig anses vara orsakad av olycksfallet, om övervägande skäl talar för det.

Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som sätter ned H.B:s arbetsförmåga har uppkommit till följd av en trafikolycka den 20 februari 1997.

I målet är ostridigt att H.B. har varit med om ifrågavarande trafikolycka och att hennes arbetsförmåga är nedsatt till följd av nackbesvär. De av H.B. åberopade läkarna har efter undersökning av henne bedömt att det finns ett samband mellan olyckan och de aktuella besvären samt den partiella arbetsoförmågan. Mot denna bedömning står den uppfattning som den av Försäkringskassan åberopade läkaren har.

Av Whiplashkommissionens slutrapport år 2005 (s. 15 och 47) framgår att det inte råder någon samsyn bland läkare om hur man bör diagnostisera och beskriva whiplashrelaterade skador. Inte heller kring skademekanismerna råder enighet mellan forskare. Trots försök med experimentella diagnosmetoder kan läkarvetenskapen inte med säkerhet fastställa vad symtomen beror på. Detta har lett till att skadorna inte kan ges någon enhetlig diagnos och att synen på vad whiplashrelaterade skador är skiljer sig åt. Vidare framgår av kommissionens rapport att whiplashrelaterade besvär överensstämmer med de nackproblem många i befolkningen lider av. Några karaktäristiska besvär eller undersökningsfynd som specifikt talar för whiplashskada finns inte. Orsaken till besvären kan därför inte avgöras bara genom att studera symtomen.

Enligt Regeringsrättens mening kan enbart förekomsten av besvär efter en trafikolycka inte i sig utgöra tillräckligt bevis om orsakssamband med trafikolyckan. Detta gäller även om någon alternativ skademekanism inte finns. I sambandsbedömningen måste i stället en rad olika faktorer vägas in, t.ex. hälsotillståndet före olyckan, graden av våld eller trauma vid olyckan, symtomdebut i anslutning till olyckan, kontinuitet i besvären och konkurrerande skadeorsaker. Värderingen av det medicinska underlaget i det enskilda ärendet får göras mot bakgrund av vad som kan utrönas i fråga om de hörda läkarnas kompetens och om underlaget för deras bedömningar.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Enligt journalanteckningar från december 1994 hade H.B. under många år haft återkommande problem med värk i ländryggen och också perioder med värk i nacken och huvudvärk. Under hösten och vintern 1994 hade problemen med värk i nacken tilltagit. Sammanstötningen den 20 februari 1997, då en personbil körde in bakifrån i den bil vari H.B. färdades och som stod stilla vid ett rödljus, medförde begränsade materiella skador. Vad gäller graden av trauma vid olyckan kan konstateras att H.B. sökte företagshälsovården först dagen efter olyckan. Av journalanteckning framgår att hon vid olyckstillfället omedelbart kände en smärta i nacken utan utstrålning, att hon sovit bra under närmast följande natt men att hon på morgonen fortfarande hade viss värk med rörelseinskränkning. Vid undersökningen angav hon tryckömhet diffust över nackkotpelaren, ingen rörelseinskränkning men någon smärta i ytterlägen. Någon vidare utredning genom röntgen gjordes inte. Vad gäller symtomutvecklingen över tid har inte annat framkommit än att H.B. månaderna efter olyckan levt ett aktivt liv och att mer varaktiga symtom från nacken debuterat först omkring ett halvår efter den aktuella händelsen.

Regeringsrätten finner vid en sammantagen bedömning av vad som framkommit i målet att det inte finns övervägande skäl för samband mellan de sjukdomsbesvär som satt ned H.B:s arbetsförmåga och det anmälda färdolycksfallet. Överklagandet ska därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

II.

I.M. ansökte hos Försäkringskassan om livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, på grund av det resttillstånd han drabbats av efter en halsryggsdistorsion i samband med en trafikolycka den 1 september 2003. – Försäkringskassan avslog genom beslut den 27 januari 2005 I.M:s ansökan med motiveringen att övervägande skäl inte talade för att besvären hade orsakats av färdolycksfallet. Kassan anförde ytterligare följande. Diagnosen var inte säkerställd och I.M. led av en muskolofasciell typ av smärta. Trafikolyckan kunde, enligt kassans mening, inte betraktas som typisk för utveckling av snärtskada. Det förekom inga neurologiska bortfallssymtom och den röntgenundersökning som företogs efter olyckan var normal. Detta talade för att färdolycksfallet kunde betraktas som relativt lindrigt. Någon säker fysisk orsak till besvären hade inte framkommit.

I.M. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten och yrkade att han skulle tillerkännas livränta. Han uppgav bl.a. följande. Innan trafikolyckan var han fullt arbetsför. Det är uteslutande besvären efter olyckan som gjort honom arbetsoförmögen. Vid olyckstillfället ifråga fick han möte med en bil vars förare i en kurva tappade kontrollen över fordonet. I stället för att hamna ute i skogen försökte föraren styra upp bilen på vägen och frontalkrockade då med honom. Han har sedan olyckshändelsen haft ont i nacken och orkar inte hålla huvudet uppe. Det sticker även i fingrarna. Han har även värk i axlar och svaghet i händerna, värk i ryggen och nedsatt känsel i höger ben, trötthet, minnesstörningar, koncentrationssvårigheter samt svårigheter att svälja. Han har testat akupunktur men det har ej hjälpt. Whiplash är ett rörelsemönster och inte en skada. Vad som avgör skadans omfattning är vid kollisionsögonblicket belastningen, hur denna fördelar sig, hur huvudet är riktat samt hur "hållfast" man är. Här spelar ålder, kondition m. m. in. Det är inte fordonets hastighet som är avgörande utan accelerationen. Huvudet väger cirka fyra kg. Vid en krock stoppas kroppen upp medan huvudet fortsätter framåt. Den belastning som kroppens strukturer och vävnader utsätts uppgår till ca 20 kg. Dessa kilon rycker sönder alla strukturer och vävnader vilket man ej kan se på röntgen. Vid kollisionen blev det en spricka i bilens framruta vilket visar att det var en kraftig smäll som han fick i huvudet. Han åberopar till stöd för överklagandet ett invaliditetsintyg från docent Per Morberg samt en journalanteckning från Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Per Morberg, som har träffat och undersökt honom, anser att hans besvär är typiska för en whiplashskada och halsryggsdistorsion. Denne läkare är knuten till Trafikskaderegistret och är väl förtrogen med att upprätta invaliditetsintyg. Det är ett helt objektivt författat intyg. Försäkringsläkare Carl-Erik Hedström har enligt intyg i januari 2004 ansett att han saknar arbetsförmåga. Oavsett om han erhållit en diagnos eller ej har han en omfattande problematik och är helt arbetsoförmögen. Försäkringskassans resonemang om frånvaron av konkurrerande faktorer förefaller konstigt.

Försäkringskassan avstyrkte bifall till överklagandet och anförde följande. Syftet med Carl-Erik Hedströms intyg var att bedöma I.M:s arbetsoförmåga, ej om det förelåg något samband mellan olyckan och hans arbetsförmåga. Carl-Erik Hedström bara citerade intygsskrivande läkaren Per Morbergs diagnos. Vid en sambandsbedömning är utgångspunkten den restriktiva bevisregeln i arbetsskadelagstiftningen. Enbart ett tidssamband kan inte utgöra övervägande skäl i lagens mening. Det måste föreligga ett kausalsamband. Kunskapsläget är osäkert. Av rapporten från Whiplashkommissionen framgår bl.a. att forskarna alltjämt är oense om hur man bör diagnostisera whiplashskador. Inte heller kring skademekanismen råder enighet. I många fall liknar kroniska whiplashrelaterade besvär andra smärttillstånd som t.ex. fibromyalgi, ett diffust smärttillstånd utan säker etiologi (= vetenskapen om sjukdomars orsaker och uppkomst). Per Morberg har i januari 2005 gjort en generös invaliditetsbedömning som bygger på att det föreligger ett tidssamband (ej nödvändigt för ett orsakssamband), att skadan är grundad på subjektiva upplevelser och att det ej finns andra alternativa sjukdomsbesvär. Frånvaron av uppenbara konkurrerande faktorer kan ej i sig visa att det föreligger ett orsakssamband. Med hänsyn till de besvär I.M. tidigare samma år varit sjukskriven för (bl.a. huvudvärk) är det inte uteslutet att han ändå kunde ha drabbats av de arbetshindrande besvär han idag har.

Länsrätten i Göteborg (2006-02-23, ordföranden Bonge och nämndemannen Bjernald), som hållit muntlig förhandling i målet, yttrade: Av handlingarna i målet framgår i huvudsak följande. I.M., som arbetar skift som busschaufför vid Swebus AB, råkade i september 2003 ut för en trafikolycka på väg till arbetet i egen bil. Han var innan olyckshändelsen, mitten av januari – mitten av maj 2003 helt och halvt sjukskriven under diagnosen trötthet och huvudvärk. Fr.o.m. början av september 2003 till slutet av april 2004 har han varit helt sjukskriven under diagnos värk i nacke, axlar och rygg. Fr.o.m. maj 2004 uppbär han hel tidsbegränsad sjukersättning under diagnosen resttillstånd efter halsryggsdistorsion. – Docenten Per Morberg, Ortopediska kliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, har uttalat bl.a. följande. I.M. har på grund av huvudvärk varit sjukskriven under cirka fyra månader i början av år 2003. Han har varit föremål för utredning men det har ej framkommit något specifikt. Efter trafikolyckan i september 2003 har han utvecklat ett myofasciellt smärtsyndrom med bl.a. smärta i nacke, axlar och därtill hörande psykiska, kognitiva och sensoriska besvär. Hans subjektiva besvär, objektiva fynd och skademekanism är väsentligen överensstämmande. I.M. uppger att han innan den aktuella olyckan varit väsentligen frisk. Han (Per Morberg) har ingen dokumentation som motsäger detta och bedömer att I.M:s subjektiva besvär till helt övervägande del är beroende på den aktuella olyckan. Hans besvär är sedan en längre tid stationära och det kan inte uteslutas att de med tiden, speciellt vid ogynnsamma belastningar, kan bli mer uttalade. – Enligt försäkringsläkaren Eva Kärnsby talar övervägande skäl emot ett samband mellan beskriven skadlig inverkan och de besvär som idag sätter ned I.M:s arbetsförmåga. Trafikolyckan var inte typisk för utveckling av snärtskada (frontalkrock). I.M. hade inga skador efter säkerhetsbältet och hade endast en liten sårskada på vänster ögonbryn. Han var vid fullt medvetande. Undersökningar visade inga neurologiska bortfallssymtom. Röntgenundersökningen var normal vilket tydde på ett lindrigt trauma och kan inte förklara I.M:s besvär. Han uppvisade vid undersökningen hos dr Per Morberg inga objektiva fynd som styrker besvären. Underlag i form av journalanteckningar från kirurgen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset styrker inte att I.M. varit utsatt för kraftigt våld i kollisionsögonblicket. – Länsrätten gör följande bedömning. – I.M. har beviljats sjukersättning på grund av ett resttillstånd efter halsryggsdistorsion. I målet finns å ena sidan en specialistläkare som anser att I.M. efter olyckan utvecklat ett myofasciellt smärtsyndrom, med bl.a. smärta i nacke, axlar och därtill hörande psykiska, kognitiva och sensoriska besvär, som "till helt övervägande del" orsakats av olyckan. Å andra sidan är en försäkringsläkare av uppfattningen att så inte är fallet. Därtill kommer att man inom den medicinska vetenskapen ej är enig om hur man skall diagnosticera whiplashskador. Beaktas bör även att I.M. i början av år 2003 varit sjukskriven under cirka fyra månaders tid för bl.a. huvudvärk. Vid en sammantagen bedömning av vad som framkommit finner länsrätten det i målet inte visat att övervägande skäl talar för samband mellan den i arbetsskadeanmälan angivna skadan och I.M:s angivna besvär som medfört nedsatt arbetsförmåga. Han är därför inte berättigad till livränta. – Länsrätten avslår överklagandet.

Nämndemännen Dryselius och Persson var skiljaktiga och anförde: De anser att det är medicinskt styrkt att samband föreligger mellan de besvär I.M. har idag och trafikolyckan som han råkade ut för. Övervägande skäl talar sålunda för att olyckan är orsak till hans arbetsoförmåga. Några konkurrerande faktorer som skulle kunna ha orsakat hans nuvarande besvär finns ej. I.M. är därför berättigad till livränta.

I.M. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle bevilja honom arbetsskadelivränta. Han hänvisade till det han anfört i länsrätten och tillade bl.a. följande. Vid det aktuella olyckstillfället frontalkrockade han med en mötande personbil. Doktor Per Morberg uppger i intyg den 7 april 2006 att precis samma symtombild efter halsryggsdistorsioner kan ses även om påkörningen har skett från sidan eller framifrån. Försäkringskassan menar att diagnosen inte är säkerställd. Docenten Per Morberg vid Trafikskaderegistret är specialistläkare inom området. Per Morberg har satt diagnosen halsryggsdistorsion och uppger att I.M. efter detta har utvecklat ett myofasciellt smärtsyndrom med bland annat smärta i nacke och axlar samt därtill hörande psykiska, kognitiva och sensoriska besvär. – Whiplashkommissionen har tydligt redovisat att den medicinska vetenskapen är enig om den så kallade Quebec-definitionen av whiplashskada. Före olyckan var han på grund av huvudvärk helt sjukskriven under tiden den 12 januari – den 9 mars 2003. Därefter var han halvt sjukskriven den 10 mars – den 18 maj 2003. Sjukskrivningen var orsakad av hans arbetsschema. Han hade mycket långa arbetspass med en längre rast mitt på dagen. Han upplevde arbetet som tungt och stressigt. I maj avbröt han själv sjukskrivningen och bestämde sig för att ta E-körkort som utlovats av arbetsgivaren. Under den perioden uppbar han aktivitetsstöd (den 10 juni – den 11 juli 2003). Därefter kontaktade han arbetsgivaren och talade om att han kunde börja arbeta. Arbetsgivaren ställde då som krav att han skulle arbeta hela sommarperioden utan semester, vilket han accepterade. Han och hans hustru ansökte om skilsmässa redan 2002, men var tvungna att ansöka på nytt eftersom de missat att fullfölja ansökningen efter betänketiden. De lever nu tillsammans igen och Försäkringskassan har betraktat dem som sammanboende under hela perioden. Skilsmässan är således ingen konkurrerande orsak till hans nuvarande arbetsoförmåga.

Försäkringskassan ansåg att överklagandet skulle avslås. Kassan hänvisade till vad den anfört i länsrätten och tillade bl.a. följande. Även om I.M. arbetat nio dagar i juli, 15 dagar i juli och 21 dagar i augusti 2003, så är hans omfattande sjukhistorik och arbetslöshet före olycksfallet ostridiga fakta i målet. Han har enligt egen uppgift upplevt chaufförsarbetet som stressigt och huvudvärksframkallande. Det är visserligen inte medicinskt dokumenterat hur söndringen i äktenskapet och arbetslösheten påverkat hälsotillståndet, men det är allmänt vedertaget att stress och andra samverkande psykosociala faktorer kan förklara uppkomsten av ett ospecifikt smärtsyndrom. – Försäkringskassan åberopade ett yttrande den 19 september 2006 av försäkringsläkaren H-C Östgaard.

Kammarrätten i Göteborg (2007-11-13, Bergström, Henriksson, Almqvist, referent, samt nämndemännen Westling-Nilsson och Aurell), som hållit muntlig förhandling i målet, yttrade: Av 2 kap. 1 § första stycket LAF framgår följande. Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En skada ska anses ha uppkommit av sådan orsak, om övervägande skäl talar för det. – Av tredje stycket följer att olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. – I kammarrätten har följande medicinska underlag tillförts målet. – Docenten och specialisten i ortopedisk kirurgi Per Morberg anför i utlåtande den 7 april 2006 bland annat följande. När han undersökte I.M. den 10 januari 2005 angav han värk från nacke och axlar samt psykiska, kognitiva och sensoriska besvär. Undersökningsfynden stämde då väl överens med I.M:s subjektiva besvär. En “klassisk whiplash” innebär ett våld med påkörning bakifrån. Precis samma symtombild efter halsryggsdistorsioner kan dock ses även om påkörningen skett från sidan eller framifrån. Betydligt mer talar för än mot samband mellan olycksfallet och I.M:s långdragna besvär. I.M. hade innan olyckan inte kontinuerliga besvär från nacke och axlar. Halsryggsdistorsion kan hos vissa individer ge kvarvarande besvär från bl.a. nacke och axlar samt därtill hörande psykiska, kognitiva samt sensoriska besvär. I.M. har varit utsatt för ett våld med förutsättning för distorsion i halsryggen. Han har efter olyckan haft kontinuerliga besvär som är förenliga med en halsryggsdistorsion. I.M:s nuvarande besvär från nacke och axlar och därtill hörande psykiska, kognitiva och sensoriska besvär beror till helt övervägande del på olyckan den 1 september 2003. – Försäkringsläkaren, docenten och specialisten i ortopedisk kirurgi H-C Östgaard anför i yttrande den 19 september 2006 bland annat följande. Han delar Eva Kärnsbys bedömning den 12 oktober 2004. Därutöver kan man tillägga att I.M. arbetat väldigt lite under 2003. Dessutom framgår av SASSAM-utredningen den 26 november 2003 att I.M. under år 2003 skilde sig från sin hustru och att hon hindrade honom att träffa barnen. Det föreligger många konkurrerande faktorer, som har den kända egenskapen att de underlättar utvecklandet av ett kronisk smärtsyndrom efter ett akut smärttillstånd. – Vid vittnesförhör i kammarrätten har Per Morberg anfört bland annat följande. Han har ställt diagnosen myofasciellt smärttillstånd efter halsryggsdistorsion. Det är den sammantagna symtombilden som leder till den diagnosen. I.M. har inte drabbats av lindriga skador eller ett lindrigt våld. Överkroppen hålls fast av bilbältet, men ingenting håller fast huvudet. En krock leder i princip alltid till en stukning av halsryggen i olika omfattning. Denna skada syns aldrig på röntgen. Numera görs inte ens röntgen rutinmässigt om det inte finns en specifik misstanke om fraktur. De flesta har inte heller neurologiska symtom. Objektiva fynd är rörlighet, hur patienten rör sig och om han ömmar på vissa typiska ställen. I.M. följde det typiska mönstret. Trafikolyckan är orsaken till hans besvär. Myofasciellt smärttillstånd kan även uppstå utan yttre våld. Det är inte helt uteslutet att symtomen haft andra orsaker, men eftersom de uppstått i direkt anslutning till olyckan och bestått sedan dess talar allt för att olyckan är orsaken. Vid utmattningsdepression är inte smärta det dominerande symtomet. Myofasciellt smärtsyndrom kan bero på en mängd olika faktorer. Han har inte känt till att I.M. skulle ha varit arbetslös och genomgått en skilsmässa strax innan olyckan. Det kan ha varit bidragande faktorer. – Kammarrätten gör följande bedömning. – I.M. har råkat ut för en trafikolycka den 1 september 2003, vid vilken han frontalkrockade med en annan personbil. Han fördes med ambulans till sjukhus. Vid undersökning på sjukhuset konstaterades en mindre sårskada på vänster ögonlock. Vidare klagade I.M. över smärtor i ryggen men uppvisade inga skelettskador. Dagen efter fick han lämna sjukhuset. I.M. har så småningom utvecklat ett långvarigt tillstånd av smärta i bl.a. nacke och axlar. Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att dessa besvär har orsakats av trafikolyckan. För att så är fallet talar i och för sig det tidsmässiga samband som finns mellan olyckstillfället och debuten av nämnda besvär. Emellertid har i målet framkommit att I.M. en längre period under år 2003 varit omväxlande helt eller halvt sjukskriven under diagnos huvudvärk och trötthet samt att han både före och efter trafikolyckan haft psykosociala problem avseende både arbete och familjeliv. Av det medicinska underlaget framgår att sådana faktorer kan underlätta utvecklandet av den typ av smärttillstånd som I.M. uppvisar. Enligt vad Per Morberg har uppgett vid kammarrättens förhandling kan det inte uteslutas att I.M:s nu aktuella symtom haft andra orsaker än olyckan. Kammarrätten konstaterar vidare att den medicinska vetenskapen är oenig vad gäller frågan om en sådan halsryggsstukning som det är fråga om i målet kan medföra varaktiga besvär. Mot denna bakgrund anser kammarrätten att utredningen i målet inte ger tillräckligt stöd för slutsatsen att övervägande skäl talar för att I.M:s besvär i form av myofasciellt smärttillstånd har uppkommit till följd av olyckshändelsen den 1 september 2003. Överklagandet ska därför avslås. – Kammarrätten avslår överklagandet.

I.M. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle bevilja honom livränta i enlighet med tidigare till Försäkringskassan ingiven ansökan. Han anförde bl.a. följande. De besvär som han hade före olyckan, trötthet och huvudvärk, avhjälptes genom vila och återhämtning och dessa besvär förelåg inte vid tidpunkten för trafikolyckan. Undersökande och behandlande läkare har ställt diagnosen myofasciellt smärtsyndrom efter halsryggsdistorsion och han har utvecklat besvär i direkt anslutning till olyckan. Han har inte före olyckan haft kontinuerliga besvär från nacke och axlar och det finns inget annat sjukdomstillstånd som kan förklara arbetsoförmåga. Kammarrätten har dragit en felaktig slutsats av förhöret med docent Per Morberg.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. De synpunkter som redovisas i en bilaga till Whiplashkommissionens slutrapport och i ett yttrande av Rättsliga rådet vid Socialstyrelsen den 25 september 2006 får anses spegla den förhärskande uppfattningen hos den medicinska vetenskapen i fråga om sambandsbedömningen i denna typ av mål. I.M:s tidigare sjukdomsbesvär – med symtom som delvis liknar sådana som kan förekomma vid whiplashskada – är en omständighet som bör tas med i sambandsbedömningen. Besvären före olyckan skulle, med tanke på den måttliga initiala skadan, väl kunna förklara de besvär för vilka han sedermera beviljades hel tidsbegränsad sjukersättning.

Regeringsrätten (2010-03-03, Almgren, Kindlund, Knutsson, Jermsten, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av 2 kap. 1 § första stycket LAF, i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 2002, framgår att en skada till följd av olycksfall i arbetet ska anses ha uppkommit av olycksfallet, om övervägande skäl talar för det.

Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som sätter ned I.M:s arbetsförmåga har uppkommit till följd av en trafikolycka den 1 september 2003.

I målet är ostridigt att I.M. varit med om ifrågavarande trafikolycka och att han efter olyckan varit helt arbetsoförmögen till följd av besvär från bl.a. nacke och axlar. Den av I.M. åberopade läkaren har efter undersökning av honom bedömt att det finns ett samband mellan olyckan och de aktuella besvären samt arbetsoförmågan. Mot denna bedömning står den uppfattning som de av Försäkringskassan åberopade läkarna har.

Av Whiplashkommissionens slutrapport år 2005 (s. 15 och 47) framgår att det inte råder någon samsyn bland läkare om hur man bör diagnostisera och beskriva whiplashrelaterade skador. Inte heller kring skademekanismerna råder enighet mellan forskare. Trots försök med experimentella diagnosmetoder kan läkarvetenskapen inte med säkerhet fastställa vad symtomen beror på. Detta har lett till att skadorna inte kan ges någon enhetlig diagnos och att synen på vad whiplashrelaterade skador är skiljer sig åt. Vidare framgår av kommissionens rapport att whiplashrelaterade besvär överensstämmer med de nackproblem många i befolkningen lider av. Några karaktäristiska besvär eller undersökningsfynd som specifikt talar för whiplashskada finns inte. Orsaken till besvären kan därför inte avgöras bara genom att studera symtomen.

Enligt Regeringsrättens mening kan enbart förekomsten av besvär efter en trafikolycka inte i sig utgöra tillräckligt bevis om orsakssamband med trafikolyckan. Detta gäller även om någon alternativ skademekanism inte finns. I sambandsbedömningen måste i stället en rad olika faktorer vägas in, t.ex. hälsotillståndet före olyckan, graden av våld eller trauma vid olyckan, symtomdebut i anslutning till olyckan, kontinuitet i besvären och konkurrerande skadeorsaker. Värderingen av det medicinska underlaget i det enskilda ärendet får göras mot bakgrund av vad som kan utrönas i fråga om de hörda läkarnas kompetens och om underlaget för deras bedömningar.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. I.M. var från mitten av januari 2003 och ca fyra månader framåt helt respektive halvt sjukskriven under diagnos huvudvärk och trötthet. Han hade vid denna tid vissa psykosociala problem. Den 1 september 2003 inkom han till akutmottagning efter att i en kurva ha frontalkrockat i en hastighet av 40 km/tim med en annan personbil. Av akutanteckning framgår att I.M. ådragit sig en millimeterstor sårskada på ett ögonlock. Röntgen visade inga skador. Han klagade dock över smärtor i kotpelaren, framför allt i halsryggen men även ned i benen. Reflexerna var intakta. Enligt journalen utskrevs I.M. efter ett vårddygn opåverkad till hemmet. I.M:s besvär med smärta i nacke, rygg, axlar och höger ben har bedömts vara av myofasciell typ. Det finns således inte någon säker fysisk orsak till besvären utan dessa kan bero på en mängd olika faktorer.

Regeringsrätten finner vid en sammantagen bedömning att det inte finns övervägande skäl för samband mellan I.M:s sjukdomsbesvär som medfört nedsatt arbetsförmåga och det anmälda färdolycksfallet. Överklagandet ska därför avslås.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredragna 2010-01-27, föredragande Heilbrunn, målnummer 4722-08 och 467-08