Regeringsrätten referat RÅ 2010 ref. 65

Instans
Regeringsrätten
Referat
RÅ 2010 ref. 65
Målnummer
662-09
Avdelning
1
Avgörandedatum
2010-06-29
Rubrik
Fråga i mål om nedsättning av dagpenning om en arbetsansökan har utformats på sådant sätt att sökanden uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd.
Lagrum
45 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA, nedsatte i beslut den 23 april 2007 A.F:s dagpenning med 25 procent i 40 ersättningsdagar fr.o.m. den 26 mars 2007. Som skäl anfördes i huvudsak följande. Arbetsförmedlingen i Karlstad har meddelat att A.F., genom sitt uppträdande, uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd. Det gällde en tjänst som biomedicinsk analytiker i Örebro, som hon sökte genom ett kort mail där det klart framgick att hon inte var intresserad av arbetet. Ansökan per e-post hade följande lydelse:

“Hej! Med anledning av platsanvisning från arbetsförmedlingen söker jag semestervikariat som legitimerad biomedicinsk analytiker vid Örebro lasarett. Jag hoppas dock i första hand på ett semestervikariat i Karlstad, då det underlättar mycket för min familj. Min make tjänstgör vid tingsrätten i Karlstad, dit vi flyttade år 2005. Vi har fyra barn i åldrarna 17, 13, 11 och 2 år.”

A.F. begärde omprövning av beslutet. Arbetslöshetskassan fann vid omprövning den 28 maj 2007 inte skäl att ändra sitt tidigare beslut.

A.F. överklagade arbetslöshetskassans omprövningsbeslut hos länsrätten och yrkade att detta skulle upphävas samt att dröjsmålsränta skulle utgå enligt 6 § räntelagen (1975:635) från de respektive tidpunkter ersättningar rätteligen skulle ha utbetalats till dess att utbetalning skett. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Det stämmer att hon skickade ansökan per e-post den 25 mars 2007. Arbetsgivaren bad henne att komplettera ansökan och skicka en meritförteckning, vilket hon också gjorde. Det är naturligt att hon berättade för arbetsgivaren att hon helst ville arbeta i Karlstad. En sådan upplysning är personalansvarig normalt tacksam för, så att frågor om övernattningsrum och schemaläggning kan utredas. Det fanns 470 sökande till tjänsten. Det var inte fråga om ett erbjudet arbete, såsom föreskrivs i 45 a § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, ALF, utan bara om ett som arbetsförmedlingen anvisat henne att söka.

Arbetslöshetskassan vidhöll sitt beslut och anförde bl.a. följande. Arbetsgivaren ansåg A.F:s ansökan som mycket anmärkningsvärd och definitivt inte intresseväckande, men av formella skäl bad de henne ändå komplettera ansökan. I en allvarligt menad platsansökans natur ligger att sökanden uttrycker intresse för den söka tjänsten. I stället har A.F. fokuserat på att hon hellre vill ha andra arbeten samt angett att hon söker tjänsten på grund av arbetsförmedlingens anvisning. Om man formulerar sin ansökan på det sättet är det närmast uteslutet att man får en anställning. A.F. hade vid tidpunkten för arbetsförmedlingens underrättelse erhållit drygt 275 ersättningsdagar. Detta innebär att hon har stora krav på sig att vidga sitt sökområde både geografiskt och yrkesmässigt.

Länsrätten i Stockholms län (2008-07-09, ordförande Kristiansson) yttrade: Tillämpliga bestämmelser – I 45 a § första stycket ALF stadgas att dagpenningen sätts ned med 25 procent i 40 ersättningsdagar (nedsättningstid) inom ersättningsperioden, om en sökande har

1. avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl, eller

2. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd. – – – Enligt 9 a § ALF, i dess lydelse fram till den 2 juli 2007, angavs att den sökande under de första 100 ersättningsdagarna får begränsa sig att söka lämpliga arbeten inom sitt yrke och i närområdet. – Länsrättens bedömning – Av ordalydelsen i 45 a § ALF framgår inte klart vad som menas med ett “erbjudet” lämpligt arbete. Man kan tveka om en tjänst, för att omfattas av paragrafen, måste ha erbjudits sökanden personligen av arbetsgivaren eller om det räcker med att den utlysts av denne och därefter anvisats av arbetsförmedlingen som lämplig för personen att söka. I praxis har framkommit att den sistnämnda tolkningen är den riktiga, se t.ex. Kammarrättens i Stockholm domar den 31 mars 2006 i mål nr 2771-05 och den 2 april 2008 i mål nr 248-08. I sistnämnda dom framhålls också att det är arbetsförmedlingen som gör bedömningen av vilka arbeten den sökande skall söka. Det är i förevarande mål ostridigt att A.F. vid den aktuella tiden hade passerat den hundradagarsgräns inom vilken den som uppbar arbetslöshetsersättning, med då gällande lag, var berättigad att begränsa sitt arbetssökande geografiskt. – Fråga i målet är därför om A.F., genom sitt sätt att formulera det inledande e-postmeddelandet till arbetsgivaren, uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd. En liknande situation var för handen i Kammarrättens i Stockholm avgörande den 21 juni 2007 i mål nr 8230-06. Sökanden hade där i en anställningsintervju redogjort för sin familjesituation och för svårigheten att ordna barnomsorg beroende på arbetstidens förläggning. Kammarrätten fann att sökanden inte, genom en korrekt beskrivning av sin situation, gjort sig skyldig till ett sådant klandervärt beteende som skall medföra nedsättning av dagpenningen. Länsrätten anser på motsvarande sätt att A.F., genom att redogöra för sakomständigheter såsom hon gjort i sitt e-postmeddelande, som hon sedan fick möjlighet att komplettera med personligt brev och meritförteckning, inte förfarit på ett sådant sätt att det skall beivras med nedsättning av dagpenning enligt 45 a § ALF. Överklagandet skall därför bifallas.

AEA överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa AEA:s beslut av den 28 maj 2007 att nedsätta A.F:s dagpenning med 25 procent i 40 dagar. Till stöd för sin talan anförde AEA bl.a. följande. En arbetssökande har ett mycket stort ansvar att söka alla lämpliga arbeten på arbetsmarknaden. Ju längre arbetslösheten består, desto större ansvar har sökanden att vidga sitt arbetssökande, såväl geografiskt som yrkesmässigt. Vid tidpunkten för underrättelsen från arbetsförmedlingen i Karlstad hade A.F. erhållit drygt 295 ersättningsdagar. Det innebär att hon har – och hade – mycket stora krav på sig att söka och ta alla typer av arbeten på hela den svenska arbetsmarknaden. Det anvisade arbetet som biomedicinsk analytiker var att betrakta som ett lämpligt arbete. Vid rekrytering är inte den presumtive arbetsgivarens primära intresse den arbetssökandens privata omständigheter utan dennes kvalifikationer och intresse för arbetet. Av en komplett och seriös arbetsansökan skall framgå sökandens utbildning och andra kvalifikationer för arbetsuppgiften samt ett relevant CV. I ett seriöst ansökningsbrevs natur torde dessutom ligga att den arbetssökande uppvisar ett intresse för den aktuella tjänsten och att denne därmed inte fokuserar på andra tjänster som denne har sökt eller avser att söka. A.F. har i sin första kontakt med arbetsgivaren redogjort för att hon hellre vill ha ett annat arbete. Därutöver har hon i korta ordalag redogjort för sin familjesituation. Hon har emellertid inte på något sätt upplyst arbetsgivaren om sina kvalifikationer och inte heller visat något som helst intresse för den aktuella tjänsten. AEA anser inte att en arbetsgivare med fog kunnat utgå från att en arbetssökande uppfyller de uppställda formella kraven i en arbetsannons. Som en följd av A.F:s e-postmeddelande uppgav arbetsgivaren att hon inte skulle vara aktuell för tjänsten. A.F:s e-postmeddelande till arbetsgivaren ger ett sådant intryck att det i det närmaste får anses uteslutet att en ansökan utformad på detta sätt skulle leda till en anställning. Detta ställningstagande bekräftas också av det faktum att det var arbetsgivaren som uppmärksammade arbetsförmedlingen på meddelandet. A.F. har genom sitt handlande uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd.

A.F. bestred bifall till överklagandet och anförde i tillägg till vad hon tidigare uppgett bl.a. följande. Länsrättens domskäl är välskrivna och stringenta. Hon har aldrig angett något skäl till att inte söka tjänsten, utan har sökt tjänsten. Även hon anser att den utannonserade tjänsten är lämplig för henne. Då hon har sökt den ifrågavarande utannonserade tjänsten som legitimerad biomedicinsk analytiker torde man med fog kunna utgå från att hon uppfyller de formella kraven. Ansökningen skedde i all hast och hon förelades snabbt att komplettera denna, vilket hon gjorde så snart det gick. Att hennes brev skulle ha gett ett sådant intryck att det skulle vara i det närmaste uteslutet med en anställning är en överdrift. Arbetsgivarens intryck är inte intressant, utan det är upp till var och en att bedöma innehållet i hennes e-postmeddelande och hennes fortsatta handlande efter arbetsgivarens föreläggande.

Yttrande inhämtades från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) som tillstyrkte bifall till överklagandet. IAF hänvisade till relevanta lagrum och förarbeten samt gjorde i sakfrågan bl.a. följande bedömning. IAF menar att som saken beskrivs i lagens förarbeten är det intryck den tilltänkte arbetsgivaren har fått av A.F. vid mottagandet av hennes ansökan avgörande för hennes rätt till ersättning. Av handlingarna framgår inte annat än att hennes möjlighet att faktiskt komma i fråga för anställningen varit försumbar från den tidpunkt då mottagaren läst hennes ansökan. Vidare framgår att A.F. själv orsakat detta genom det sätt hon utformat sitt inledande e-postmeddelande. Det faktum att A.F. ändå fått komplettera sin ansökan bör heller inte under sådana förhållanden kunna medföra att hennes ansökan – som mottagaren redan befunnit undermålig – i efterhand skall anses fullgod. Mot bakgrund härav anser IAF att A.F. har anvisats ett lämpligt arbete samt att nedsättningen av hennes ersättningsrätt varit befogad.

Kammarrätten beslutade den 21 juli 2008 att länsrättens avgörande inte skulle gälla tills vidare eller till dess att kammarrätten förordnade annat.

Kammarrätten i Stockholm (2008-12-30, Wijkman, Dyrefors Grufman, Almerheim, referent samt nämndemännen Andersson och Viking) yttrade: I målet är ostridigt att det ifrågavarande arbetet var ett lämpligt arbete för A.F. Frågan i målet är således om e-postmeddelandets innehåll varit sådant att A.F. själv uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd. – Kammarrätten finner att det för envar framstår som nästintill uteslutet att en ansökan som utformats på det sätt som A.F. har gjort skulle kunna leda till en anställning. Att A.F. därefter ombetts att komplettera ansökan, och att så också har skett, föranleder ingen annan bedömning. A.F. får därför anses själv ha vållat att anställning inte kommit till stånd. Arbetslöshetskassan har således haft fog för sitt beslut att sätta ned hennes dagpenning med 25 procent i 40 dagar. Överklagandet skall därför bifallas. – Kammarrätten bifaller, med upphävande av länsrättens dom, överklagandet och fastställer AEA:s beslut av den 28 maj 2007.

A.F. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva domen och fastställa det slut som länsrätten kommit till. Hon anförde bl.a. följande. Hon var uppriktigt intresserad av tjänsten. Fem dagar efter e-postmeddelandet fick personalhandläggaren de kompletterande handlingarna. Man kan ställa frågan hur de uppgifter hon nämnt i e-postmeddelandet skulle ha hanterats. Borde hon till att börja med ha förtigit dem? Borde hon vid en intervju ha sagt att hon blivit tipsad av en klinikchef i stället för att röja samröret med Arbetsförmedlingen? Borde hon då också ha förtigit att hon sökt andra anställningar? – Enligt den aktuella lagtexten finns ett krav på kausalitet. Det bör innebära att det krävs någon form av utredning om att en anställning skulle ha kommit till stånd för det fall att sökanden inte hade betett sig klart klandervärt under anställningsförfarandet.

IAF, som fick anses bestrida bifall till överklagandet, anförde bl.a. följande. Lagstiftningen lägger ett stort ansvar på en arbetslös som uppbär arbetslöshetsersättning att åter komma i arbete. I det ansvaret ligger att den arbetslöse ska söka och ta varje lämpligt arbete som finns på arbetsmarknaden. – Den arbetslöse lever upp till detta krav endast om det i en platsansökan visas prov på ett allvarligt menat intresse för den sökta tjänsten. För att en platsansökan ska anses vara seriöst menad krävs även att den, så långt möjligt, innehåller de uppgifter som arbetsgivaren specifikt har efterfrågat. En helt annan sak är att en ansökan kan vara mer eller mindre väl utformad beroende på sökandens förmåga. – A.F. har i sin ansökan inte visat prov på något eget intresse för den aktuella tjänsten. Hon har i stället hänvisat till att hon fått en platsanvisning som i praktiken innebär att hon kan bli föremål för sanktioner om hon inte söker tjänsten. Hon anger också i denna sin första kontakt med en presumtiv arbetsgivare att hon prioriterar en annan arbetsgivare. Vidare beskriver A.F. sin familjesituation och de fyra barnens åldrar utan att uppgifterna sätts in i ett naturligt sammanhang på det sätt som kan ske i ett längre anställningsbrev. Bevis om erforderlig legitimation för tjänsten bifogas inte trots att detta uttryckligen efterfrågats i platsannonsen. – A.F. har gett sin ansökan en utformning som får henne att framstå som så oattraktiv för arbetsgivaren att en anställning inte kan bli aktuell. Hennes uppenbara ointresse för tjänsten får också anses ha manifesterats genom att hon inte redan från början hade bifogat behörighetshandlingar. – Att A.F. har använt sig av objektivt korrekta uppgifter för att förmedla sitt uppenbara ointresse av den sökta tjänsten ska inte påverka bedömningen.

Regeringsrätten (2010-06-29, Sandström, Eliason, Dexe, Lundin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. A.F. är legitimerad biomedicinsk analytiker. Hon bodde i Karlstad och hade varit arbetslös en längre tid när hon av arbetsförmedlingen blev anvisad att söka ett sommarvikariat som biomedicinsk analytiker (BMA) inom primärvården i Örebro. Enligt platsannonsen skulle bevis om legitimation bifogas ansökan.

A.F. skickade följande ansökan via e-post. Hej! Med anledning av platsanvisning från arbetsförmedlingen söker jag semestervikariat som legitimerad BMA vid Örebro lasarett. Jag hoppas dock i första hand på ett semestervikariat i Karlstad, då det underlättar mycket för min familj. Min make tjänstgör vid tingsrätten i Karlstad, dit vi flyttade år 2005. Vi har fyra barn i åldrarna 17, 13, 11 och 2 år.

I 45 a § ALF finns bestämmelser om att dagpenningen i vissa fall ska sättas ned. Så ska ske om sökanden avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl (första stycket 1) eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd (första stycket 2).

Den formulering som nu finns i 45 a § första stycket 2 ALF går tillbaka till 1950-talet. I de ursprungliga förarbetena sägs inget om vilken typ av fall som avses (SOU 1955:27, prop. 1956:144, 2LU 58). I förarbetena till 1973 års lag om arbetslöshetsförsäkring framhölls att bestämmelsen tar sikte på klart klandervärda beteenden från den arbetssökandes sida (prop. 1973:56 s. 184). Räckvidden av regeln berördes inte när ALF kom till och inte heller när sanktionen avstängning från ersättning ersattes av nedsättning av dagpenning (prop. 1999/2000:139, 2000/01:AU5).

Frågan i målet är om A.F. i sin e-postkontakt med arbetsgivaren uppträtt på ett sådant sätt att hon uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd.

I sitt e-postmeddelande har A.F. förklarat att hon i första hand vill ha ett likartat semestervikariat på hemorten. I anslutning till detta har hon beskrivit sin familjesituation. Att hon på detta sätt redovisat korrekta förhållanden kan inte anses klandervärt. Inte heller bör det läggas henne till last att hon uppgett att hon fått en platsanvisning från Arbetsförmedlingen. Att hon först i efterhand sänt in handlingar för att styrka sin behörighet för tjänsten bör i det här sammanhanget inte tillmätas någon särskild betydelse.

Regeringsrätten finner inte att A.F. uppträtt på ett sådant sätt att det funnits anledning att aktualisera en nedsättning av hennes dagpenning. Överklagandet ska därför bifallas.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och fastställer det slut som länsrättens dom innehåller.

Regeringsrådet Ståhl var av skiljaktig mening och anförde:

Jag gör samma bedömning som kammarrätten och anser att överklagandet bör avslås.

Föredraget 2010-05-05, fördragande Wenneberg, målnummer 662-09