Svea hovrätt referat RH 1993:137

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 1993:137
Målnummer
Ö3146-93
Avgörandedatum
1993-11-16
Rubrik
Ett svenskt bolag, SARA AB, har på ett hyreskontrakt, ingånget i Norge mellan två norska bolag som hyresvärd och ett norskt dotterbolag till SARA AB, SARA Hotel A/S, som hyresgäst, tecknat förbindelse att SARA AB "innestår for att SARA Hotel A/S oppfyller sine forpliktelser etter leiekontrakten". Fråga - sedan hyresgästen försatts i konkurs - om svensk eller norsk rätt skall tillämpas vid bedömningen av garantiåtagandet, åtagandets omfattning, konkursfordringens storlek och förfallotid samt det åtagande bolagets obestånd.
Lagrum
1 kap. 2 §, 2 kap. 6 § konkurslagen (1987:672)
Rättsfall
•  NJA 1912 s. 231
•  NJA 1988 s. 512
•  NJA 1990 s. 245
•  NJA 1990 s. 734
•  NJA 1992 s. 823

Bakgrund

Den 17 juni 1982 träffades ett avtal mellan SARA Norge A/S och Norges Brannkasse (numera Uni Storebrand Skadeförsikring A/S) om att SARA Norge A/S:s dotterbolag, SARA Hotell A/S (namnändrat till Royal Christiania Hotel A/S) skulle hyra och driva Royal Christiania Hotel i Oslo (tidigare hotell Viking). I avtalet angavs bland annat att SARA AB (numera SARA Hotellfastigheter AB) "innestår for at SARA Hotell A/S oppfyller sine forpliktelser etter leieavtalen". Sara Norge A/S var vid denna tidpunkt helägt dotterbolag till SARA AB, som i sin tur var helägt dotterbolag till statsägda Procordia AB. I bilaga till avtalet tecknades dessutom ett hyresavtal mellan SARA Norge A/S och Norges Brannkasse. I dess 9 § angavs att hyresgästen hade option på att förestå hotelldriften i en eventuell tillbyggnad på villkor svarande mot det befintliga hyresavtalets.

I september 1985 påbörjades diskussioner om utbyggnad av granntomten till hotell Viking. De ledde till att ännu ett hyresavtal slöts, nu mellan SARA Hotell Oslo A/S samt Uni Forsikring-Gjensidig Skadeforsikringsselskap och Tor Andenaes A/S den 25 november 1987. För hyresgästen, dvs SARA Hotell Oslo A/S, undertecknades avtalet av M.S. och J.B. Av detta avtal framgår bl. a. att det löper på 15 år, att hyra utgår med en fast del och en rörlig del, att enligt 22 § i avtalet vardera parten har rätt att häva avtalet under löpande avtalsperiod, bl. a. vid en parts konkurs, att enligt 26 § tvist rörande tolkning av avtalet skulle avgöras genom skiljedom i enlighet med norsk rätt, samt att "SARA AB innestår for at SARA Hotel A/S oppfyller sine forpliktelser etter leiekontrakten". Utfästelsen (egentligen gjord åt SARA Hotel Oslo A/S) undertecknades för SARA AB av dess verkställande direktör A.G.

På grund av förestående reparationer av hotellets gästrum träffades mellan SARA Hotel Christiania A/S (Royal Christiania Hotel) och Uni/Avantor 1989 ett tilläggsavtal till 1987 års hyresavtal. SARA Hotels AB, som vid denna tidpunkt var moderbolag till SARA Hotel Christiania A/S, tecknade på detta tilläggsavtal en förbindelse så lydande: "Sara Hotels AB innestår for at SARA Hotel Christiania oppfyller sine forpliktelser etter leiekontrakten."

Den 4 maj 1993 försattes SARA Hotels AB i konkurs och den 11 maj 1993 försattes Royal Christiania Hotel i konkurs. Royal Christiania Hotel var då i dröjsmål med betalningen av fast hyra för maj och juni 1993 med tillhopa 5 245 000 NOK. Som en följd av denna konkurs vände sig hyresvärden, UNI, mot SARA Hotellfastigheter AB med krav på betalning enligt hyresavtalet och sökte senare detta bolag i konkurs.

Sara Hotellfastigheter AB gjorde följande invändningar mot konkursansökan:

1. Den av gäldenären ingångna förbindelsen är inget borgensåtagande utan ett åtagande av lägre dignitet, ett s.k. Letter of Comfort.

2. I vart fall var A.G. som undertecknat förbindelsen för gäldenärens räkning, ej behörig att ingå en borgensförbindelse i sin blotta egenskap av verkställande direktör.

3. I vart fall har en eventuell borgensförbindelse, som bundit gäldenären, upphört när ett systerbolag (SARA Hotels AB) tecknat ytterligare en borgen för samma förpliktelser.

4. I vart fall omfattar gäldenärens borgensförpliktelse ej ansvar för huvudgäldenärens skadeståndsansvar på grund av avtalsbrott.

5. Även om borgensförbindelsen skulle omfatta skadestånd, är borgenskravet i vart fall ej förfallet till betalning, eftersom fråga är om enkel borgen och borgensansvaret då, enligt såväl svensk som norsk rätt, ej inträder redan på grund av huvudgäldenärens konkurs.

6. Även om borgensförbindelsen skulle omfatta ansvar för huvudgäldenärens fulla skadeståndsansvar och skyldighet att infria borgensåtagandet skulle ha inträtt, uppgår skadeståndets storlek till ett lägre belopp än vad sökanden hävdar.

7. Även om delar av eller hela det krav, som sökanden hävdar, skulle kunna göras gällande omedelbart mot gäldenären, har gäldenären sådana tillgångar att obestånd ej föreligger.

Stockholms tingsrätt (1993-07-26, rådmannen Ingrid Forsström) biföll konkursansökan och anförde följande motivering till beslutet.

Tillämplig lag

Oavsett giltigheten av avtalets § 26 som rör överenskommelse om lagval och skiljeförfarande bör följande noteras.

De parter som ingått avtalet är båda norska juridiska personer. Den rörelse avtalet avser bedrevs i Norge och avtalet är avfattat på norska språket. Den omständigheten att den som undertecknat något slags garantimening för hyresgästen, dvs. gäldenären i detta konkursärende, är en svensk juridisk person kan inte förringa att hela avtalets huvudsakliga tyngdpunkt ligger i Norge, vilket leder till att norsk rätt skall äga tillämpning vad gäller innebörden av garantimeningen och därmed konkursfordran. Dock att behörighetsfrågor för undertecknaren är att bedöma enligt svensk rätt.

Borgen eller Letter of Comfort

Den fras som kommit till användning innebär, enligt vad som upplysts av bl.a. professor V.H. enkel borgen. Avtalstexten har utformats av hyresgästens och gäldenärsbolagets norska advokat. Gäldenärens dåvarande företrädare, A.G. har gjort gällande att avsikten för hans vidkommande endast var att utfärda ett Letter of Comfort. Det har emellertid inte visats att företrädare för fastighetsägaren, sökanden, insett eller bort inse detta. Vidare har den som undertecknade avtalet för hyresgästen, M.S. som därtill var firmatecknare även för garantigivaren, i detta ärende uppgett att syftet med garantigivningen var att utfärda en borgen. M.S. har vidare uppgett att A.G. haft gäldenärsbolagets bemyndigande att utfärda borgen. Med hänsyn härtill skall garantimeningen tolkas efter sin lydelse. Enkel borgen föreligger således.

Gäldenärsbolaget har emellertid vidare hävdat att den omständigheten att ytterligare ett SARA-bolag tecknat motsvarande garantimening på ett tilläggsavtal skulle innebära att den ursprungliga garantin av gäldenärsbolaget skulle ha ersatts av garantin enligt tilläggsavtalet. Enligt tingsrättens mening ger utformningen av den senare garantin och dess förekomst på tilläggsavtalet inte anledning till slutsatsen att borgen på ursprungsavtalet skulle ha upphört att gälla.

Omfattningen av borgensåtagandet

Gäldenären har gjort gällande att garantin endast skulle avse förfallna hyresbelopp före hyresgästens konkurs, cirka 5 miljoner SEK. Tingsrätten hämtar vid sin prövning, trots att norsk rätt är tillämplig, ledning i ett avgörande av svenska Högsta domstolen (NJA 1988 s. 512). Av detta rättsfall framgår att man har att skilja mellan borgen i form av "hyresavtalsgaranti" och "hyresgaranti". En "hyresavtalsgaranti" gäller "hyresgästens skyldigheter enligt detta avtal" varemot en "hyresgaranti" kan uttryckas gälla "hyresgästens skyldighet att erlägga hyra enligt kontraktet". En "hyresgaranti" skulle därvid inte kunna gälla annat än den avtalade hyran. I förevarande fall har använts uttrycket "oppfyller sine forpliktelser etter leiekontrakten". Enligt tingsrättens mening är detta att förstå som en "hyresavtalsgaranti". Den av gäldenärsbolaget utfärdade förbindelsen utgör således en förpliktelse att kunna avse även den skadeståndsskyldighet hyresgästen kan ha ådragit sig i förhållande till fastighetsägaren/sökanden.

Hävningsbestämmelserna i avtalets § 22 m. m.

Gäldenären har gjort gällande att borgensmannen har rätt att träda in i avtalet och antingen själv häva eller överta hyresgästens skyldigheter enligt avtalet varigenom någon skadeståndsskyldighet för hyresgästen inte skulle uppkomma. Gäldenären har vidare hävdat att bolaget vid inträde i hyresavtalet ägt underlåta att driva rörelsen varav skulle följa att i vart fall någon rörlig hyra inte skulle utgå och att eventuellt skadestånd då endast kunde avse utebliven fast hyra.

Tingsrätten finner att borgensmannen inte kan påfordra att få inträda i hyresavtalet i hyresgästens ställe. Borgensmannen äger inte heller häva hyresavtalet. Gäldenärens begäran att skadeståndskravet endast skall avse fast hyra kan därför inte vinna beaktande.

Fråga om när fordran på grund av enkel borgen är förfallen till betalning

I målet har upplysts att enligt norsk rätt är numera fastslaget att krav på grund av enkel borgen kan bevakas till fulla beloppet i borgensmannens konkurs redan vid konkursutbrottet, utan att klarhet nåtts om utdelning i huvudgäldenärens/hyresgästens konkurs. Av detta kan den slutsatsen dras att enligt norsk rätt gäller att krav på grund av enkel borgen är förfallet till betalning redan genom huvudgäldenärens konkurs. Eftersom norsk rätt är tillämplig på denna fråga finner tingsrätten att sökandens fordran är förfallen till betalning.

Skadeståndsbeloppets storlek

Vidlyftig utredning och bevisning har förebringats från båda sidor beträffande beloppets storlek. Härvid har olika kapitaliseringsfaktorer kommit till användning. Enkel borgen är emellertid subsidiär i förhållande till gäldenärens/hyresgästens förpliktelse. Denna förpliktelse skall bedömas enligt norsk rätt. Sökanden har i denna del oemotsagd uppgett att kapitaliseringsfaktorn 5 % skall komma till användning vid beräkningen av skadeståndskravet mot hyresgästen. Samma beräkningssätt skall därför tillämpas vad gäller borgensmannen. Sökandens beräkningsmetod leder till ett belopp om minst 275 miljoner SEK. Enligt tingsrättens mening bör härifrån dras vad som upplysts maximalt kan tillfalla sökanden i hyresgästens konkurs, 20 miljoner SEK, varför sökandens krav uppgår till minst 255 miljoner SEK.

Sökanden har således styrkt sig ha en fordran på gäldenären som uppgår till minst 255 miljoner SEK.

Fråga om obestånd

Gäldenären har gjort gällande att bolaget har möjlighet att betala konkursfordran. Härvid har hävdats att en försäljning av samtliga fastigheter i bolagets ägo eller upptagande av lån med hyreskontrakt som säkerhet skulle förslå till att betala det fordrade beloppet om 275 miljoner SEK.

Tingsrätten anser emellertid att de värderingsintyg och andra handlingar rörande fastigheternas värde som förebragts i målet i beaktande av läget på fastighetsmarknaden inte ger anledning till antagande att en försäljning skulle kunna komma att ske till pris som förslår till att betala konkursfordran. Vad gäller upptagande av lån har tingsrätten – trots att gäldenären hävdat positiva signaler från presumtiva långivare – att beakta att hyresgästerna i de hyresavtal som avses utgöra säkerhet är bolag i samma koncern som gäldenären och att sådana koncerninterna avtal inte kan bedömas ha det värde som kunnat tillmätas motsvarande avtal med utomstående.

Sökanden har bevisbördan för gäldenärens obestånd. Enligt tingsrättens mening utgör det fordrade beloppets storlek i relation till vad som ovan upptagits om gäldenärens ekonomiska ställning bevisning om obestånd.

Sara Hotellfastigheter AB (SARA) anförde besvär och yrkade att hovrätten skulle upphäva konkursbeslutet. Uni Storebrand Skadeförsikring A/S och Avantor A/S (nedan kallade UNI) bestred ändring.

Svea hovrätt (1993-11-16, hovrättslagmannen Christer Rune, hovrättsrådet Hans Palmcrantz, referent, och t.f. hovrättsassessorn Charlotta Wärbo) lämnade besvären utan bifall och anförde i motiveringen.

Saken rör dels om och i vad mån UNI har en fordran som kan göras gällande mot SARA, spörsmål som delvis kan besvaras först efter lagval, dels huruvida SARA i så fall är på obestånd.

Så som parterna på ömse sidor lagt upp sin talan skall först prövas (1) i vad mån svensk eller norsk rätt skall tillämpas i målet.

Efter lagval skall så prövas (2) huruvida UNI är behörigt att söka SARA i konkurs. Därvid möter först spörsmål huruvida (a) den på 1987 års hyreskontrakt tecknade utfästelsen innefattar enkel borgen eller, med SARA:s ståndpunkt, en endast moraliskt förpliktande utfästelse av typen "Letter of Comfort”. Om innebörden befinns vara borgen, i så fall enkel sådan, skall tillika prövas huruvida (b) A.G. ägde ikläda SARA ett sådant ansvar och, om inte, huruvida (c) UNI var i god tro och fördenskull likväl äger göra utfästelsen gällande efter dess innebörd. Besvaras ettdera spörsmålet jakande, skall vidare prövas huruvida (d) borgensåtagandet avlösts av den motsvarande utfästelse ett systerbolag, SARA Hotel AB, 1989 tecknade på tilläggsavtalet till 1987 års hyreskontrakt.

Faller prövningen under (2) ut i UNI:s favör skall hovrätten vidare pröva huruvida (3) SARA är på obestånd. I denna del skall ställning först tas till om (a) borgensåtagandet gäller såväl hyra som skadestånd eller om det – som SARA för detta fall gör gällande – endast omfattar fast hyra. Går svaret i UNI:s favör skall ställning tas till (b) hur stor dess fordran är. Därefter återstår att pröva huruvida (c) fordringen var förfallen till betalning och, om inte, den likväl (d) kunde åberopas som konkursfordran. Vid jakande svar på ettdera spörsmålet skall slutligen prövas huruvida (e) SARA inte rätteligen kan betala sin gäld och, i så fall, om denna oförmåga ej endast är tillfällig.

Faller prövningen under både (2) och (3) ut i UNI:s favör skall besvären lämnas utan bifall. Eljest skall konkursbeslutet undanröjas.

Till frågan om (1) lagval tar hovrätten ställning i ett sammanhang.

I brist på klart lagval av parterna själva faller, enligt svensk internationell privaträtt, valet av avtalsstatut på det rättssystem till vilket omständigheterna utvisar starkast anknytning. Ensidiga åtaganden bör i princip bedömas enligt den förpliktandes (utfärdarens, givarens, borgensmannens) hemvistlands lag (jfr Bogdan, Svensk Internationell privat- och processrätt, 4:e uppl. 1992, s. 241, 243).

1987 års hyresavtal rymmer en skiljeklausul, 26 §, vilken utpekar norsk rätt som avtalsstatut. Det har förebragts skäl att ifrågasätta klausulens giltighet under norsk lag, i vilket fall också däri angivet lagval kunde vara ogiltigt. Men även om så skulle vara fallet, och lagvalet följaktligen inte vara bindande, utgör detta inslag i klausulen en klar indikation på vilken avtalsparternas egen preferens var. Parterna i målet är också överens om att hyresavtalet är underkastat norsk rätt.

Den som borgen åberopade utfästelsen hör funktionellt samman med hyresavtalet. Den är avfattad på norska, undertecknad i Norge och gäller hyra för fast egendom i Norge. Detta stärker den redan dessförutan tydliga anknytningen till norsk rätt. Det har visserligen invänts att målet rör svenskt konkursförfarande. Men det försvagar ej avtalets anknytning till norsk rätt, och det är avtalets anknytning till nationell lag som är relevant för lagvalet. Hovrätten finner att – frånsett frågan om (2 b) A.G:s behörighet – de spörsmål som gäller UNI:s behörighet att söka SARA i konkurs (2) skall besvaras med utgångspunkt i norsk rätt. Detsamma gäller obeståndsspörsmålets delfrågor om (3 a) borgensåtagandets omfattning, om (3 b) konkursfordringens storlek och om (3 c) fordringen var förfallen till betalning. Delfrågorna om (3 d) fordringen kunde åberopas som konkursfordran utan att vara förfallen hör, liksom delfrågan om (3 e) SARA inte kunde rätteligen betala sin skuld, materiellt och formellt till det svenska konkursförfarandet, och båda skall därför besvaras enligt svensk lag.

Spörsmålet om (2 a) SARA:s utfästelse innebar borgen eller "Letter of Comfort” kan inte besvaras med utgångspunkt i partsviljan när någon gemensam sådan inte funnit bindande uttryck. Utgångspunkten blir då i stället ordalydelsens rimliga innebörd. Redan i svenska ögon framstår lydelsen som en rak och enkel utfästelse av typen enkel borgen. Som sådan har också den norske professorn V.H. uppfattat den; han har visserligen inte fått fullt medhåll av andra norska sakkunniga, men hovrätten finner sig böra ge företräde åt den mening han uttryckt. Följaktligen går hovrätten ut ifrån att uttrycket "innestå for" innebär detsamma som att gå i borgen för.

Denna innebörd bör ha varit vad parterna själva tänkte sig när de inför avtalsslutet diskuterade om SARA skulle teckna en "garantierklaering" för att hyresavtalets förpliktelser infriades; det kan slutas av bl.a. ett protokoll från byggherremöte den 3 september 1986, som UNI åberopat. Att A.G. – själv förfaren i bolagsrättsliga spörsmål och med egna insikter i relevant norsk terminologi – skulle ha undertecknat en sådan utfästelse i tro att den utan vidare skulle göra halt vid ett moraliskt ansvar för utfärdaren, och det utan att förvissa sig om att motparten såg saken på samma sätt, anser sig hovrätten inte rimligen kunna lägga till grund för sin prövning. Han måste ha varit medveten om vad han skrev under.

Vad så angår frågan om (2 b) A.G. ägde ikläda SARA borgensansvar för hyresavtalets infriande är det till en början klart att hans ställningsfullmakt som verkställande direktör inte kan ha täckt något sådant; styrelsens bemyndigande behövdes. M.S. har emellertid här vittnat om att investeringsärendet – av honom och/eller medarbetare till honom – flera gånger föredrogs i SARA:s styrelse och att han för sin del uppfattade situationen så att A.G. fick styrelsens bemyndigande att göra borgensutfästelsen. Och det skulle, enligt hovrättens mening, vara märkligt om A.G. hade iklätt SARA en sådan risk på eget bevåg.

I detta bevisläge går hovrätten ut ifrån att A.G. handlade med styrelsens godkännande då han för bolagets räkning gjorde den utfästelse UNI gör gällande i denna sak. Och hovrätten lägger alltså till grund för den följande prövningen att SARA:s utfästelse innefattade enkel borgen, behörigen ställd av A.G.

Vad härefter gäller om (2 c) denna borgen likväl avlöstes av den motsvarande utfästelse SARA Hotels AB gjorde vid 1989 års tilläggskontrakt, har B.E. som jämte annan undertecknade denna utfästelse, uppgivit att det ej var tal om att 1989 års åtagande skulle träda i stället för 1987 års. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning på denna punkt, dvs. att utformningen av den senare utfästelsen och dess förekomst på tilläggskontraktet inte motiverar slutsatsen att borgensåtagandet på 1987 års avtal skulle ha upphört att gälla.

Hovrätten kommer på detta sätt till att UNI ägde göra den åberopade borgensförbindelsen gällande till stöd för påstådd konkursfordran mot SARA. Härefter möter spörsmålet om (3) SARA är på obestånd. Först måste då ställning tas till om (a) bolagets borgen omfattar såväl hyra som skadestånd. Hovrätten sluter av professor V.H:s rättsutlåtande samt hans vittnesmål här att en borgensmans åtagande enligt norsk rätt omfattar även skadestånd för kontraktsbrott, med mindre uttryckligt förbehåll tagits om begränsning av åtagandet. SARA har i denna del invänt att A.G. i vart fall ej kan ha utfäst ansvar för mer än de förpliktelser som direkt följer av avtalet, dvs. hyra. Men som bolaget ej ens påstått att uttryckligt förbehåll av den innebörden gjordes, går hovrätten ut ifrån att SARA:s borgen omfattar även skadestånd. Samma innebörd skulle för övrigt, som tingsrätten menade, ansvaret ha givits även under svensk rätt.

Hovrätten går vidare till spörsmålet (b) hur stor konkursfordringen är. Det kan då först konstateras att det är ostridigt dels till vilket belopp den fasta hyran uppgår och dels med vilken metod skadeståndsbeloppet skall räknas fram.

Med den utgångspunkten tar hovrätten så ställning till den uträkning av skadeståndsbeloppet som UNI lagt fram i målet. Den grundar sig på en prognos om utvecklingen på hotellmarknaden i Oslo och har utförts inom ett fristående konsultföretag i Norge under firma Horwath & Horwath.

Dessa konsulter har haft tillgång till Royal Christiania Hotels årsredovisningar de senaste åren. Deras prognos och uträkning bygger väsentligen på sådana antaganden om den framtida utvecklingen som parterna i stort sett är överens om och som också vinner stöd av den övriga utredningen i målet.

Horwath & Horwath har sålunda bl.a. räknat med stigande konjunktur för hotellen i Oslo fram till sekelskiftet; och detta av flera orsaker, främst att den norska inflationen är låg och att en rad internationella evenemang förestår i landet. Antagandet om den uppåtgående trenden i dessa sammanhang vinner bl. a. stöd av vad verkställande direktören i Avantor A/S L.J. och verkställande direktören för SARA:s Amaranten Hotel AB, J.F. haft att säga.

Dessutom har Horwath & Horwath förutsatt att vissa förändringar vidtas på Royal Christiania Hotel, vilka också J.F. och L.J. sagt vara nödvändiga och möjliga att genomföra, främst att personalstyrkan reduceras för att minska kostnaderna. Konsulterna har vidare gått ut ifrån att det inte skulle bli möjligt att hyra ut Royal Christiania Hotel på oförändrade hyresvillkor, alltså med en hyra som avser både en fast och en rörlig del; de har i stället förutsatt en förväntad rörlig hyra baserad på omsättningen. Detta antagande synes ha goda skäl för sig.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att den uträkning Horwath & Horwath gjort mot bakgrund av övrig utredning framstår som i och för sig tjänlig grund för beräkningen av skadeståndsbeloppet. Mot den måste emellertid ställas den beräkning av alternativ hyra som gjorts av J.F. och som SARA åberopat för att visa att Horwath & Horwaths beräkning skulle vara orealistisk.

Hovrätten finner emellertid att J.F:s beräkning uppvisar brister. Till exempel har han, som UNI påpekat, utgått från att beläggningen på Royal Christiania Hotel för år 1993 skulle bli 67 procent, men övrig utredning i målet talar för att siffran inte kommer att överstiga 60 procent. Skillnaden, som ger ej oväsentligt genomslag i den fortsatta beräkningen, beror på att han valt att räkna beläggningen från dagen för konkursutbrottet, den 11 maj i år. Men hovrätten håller med UNI, som härvidlag invänt att prognosen måste grundas på beläggningssiffror för helår; och detta inte minst som J.F. själv betonat att beläggningen brukar vara lägre i årets början och vid dess slut.

J.F. prognos går dessutom bl.a. ut ifrån antagandet att en förväntad hyrestagare erlägger både en fast och en rörlig hyra och driver hotellet med förlust eller mycket liten vinst. Detta synes hovrätten föga realistiskt att räkna med. Och SARA har inte heller sökt göra troligt att det skulle vara det.

Hovrätten finner sig böra godta den beräkning UNI lagt fram i målet och går därmed vidare till spörsmålet vilken kapitaliseringsfaktor som skall användas vid nuvärdesberäkning av skadeståndet.

Professorn V.H. har omvittnat att det inte finns något direkt jämförbart fall i norsk rättspraxis men framhållit att viss jämförelse kan göras med prejudikat som gäller expropriation och pensionsutbetalningar. En sådan jämförelse skulle då tala för att den kapitaliseringsfaktor UNI använt vore rimlig. Vad L.J. professorn E.E. och, i viss mån, advokaten T.G. haft att säga i detta stycke talar också för den slutsatsen.

SARA har häremot invänt att kapitaliseringsfaktorn bör bestämmas med ledning av den avkastning som UNI kan beräknas få av en investering och att det inte vore omöjligt att UNI kunde placera ett skadestånd till en avkastning av femton procent, exempelvis genom placering i aktier. Men bolaget har inte lyckats visa fog för antagande att detta skulle vara möjligt.

Hovrätten godtar således att den kapitaliseringsfaktor UNI använt läggs till grund för beräkningen av konkursfordringen. Och hovrätten kommer därmed, liksom tingsrätten, till att UNI styrkt sig ha en fordran som i vart fall uppgår till 255 miljoner kronor; därvid har hovrätten dock räknat i norskt mynt.

Beträffande frågan huruvida (c) konkursfordringen var förfallen till betalning noterar hovrätten att skyldigheten att infria enkel borgen när huvudgäldenären går i konkurs i vart fall inträder senast när det klarlagts att denne inte kan betala skulden fullt ut. I detta mål har förvaltaren i hotellets konkurs, J.R. omvittnat att utdelningen till oprioriterade fordringsägare i bolagets konkurs inte kan beräknas komma att överstiga fem procent. Hovrätten betraktar detta som tillräckligt för att konkursfordringen skall anses vara förfallen till betalning redan nu; till vilket belopp den slutligen får bevakas är en annan sak. Därtill kommer att (d) konkursfordringen kunde ha gjorts gällande även utan att vara förfallen. Så uppfattar hovrätten nämligen svensk rätts innehåll i det stycket.

Vad slutligen gäller huruvida (c) SARA kan rätteligen betala sin skuld konstaterar hovrätten att SARA skulle kunna skaffa medel därtill genom att antingen sälja fastigheterna eller belåna dem. Det är emellertid tydligt – och därom är parterna ense – att det under rådande marknadsförhållanden skulle ta lång tid, åtminstone ett år, att sälja fastigheterna till rimligt pris. Och så lång betalningsoförmåga kan enligt hovrättens mening inte hållas för att vara endast tillfällig.

Vad belåningsalternativet angår har A.H. anfört att en kreditgivare, vars namn han ej velat avslöja, skulle vara villig att försträcka SARA behövligt belopp för den tid som skulle krävas för att realisera bolagets fastigheter. Men med hänsyn till vad förre bankdirektören Hans Bergström här vittnat om nuvarande förhållanden på kreditmarknaden kan hovrätten inte godta A.H. obestyrkta påstående. Möjligheten att genom lån skaffa medel till att rätteligen betala sin gäld kan ej utan vidare antas stå SARA till buds.

Hovrättens överväganden för sålunda fram till att SARA är på obestånd. Besvären skall lämnas utan bifall.

Målnummer Ö 3146/93