Svea hovrätt referat RH 1993:38

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 1993:38
Målnummer
B2437-92
Avgörandedatum
1993-03-05
Rubrik
Successiv preskription av perdurerande brott.
Lagrum
35 kap. 1 § brottsbalken

Åklagaren yrkade ansvar på M-B.H. enligt 10 kap. 1 § 1 st. 1 p. utlänningslagen under påstående: M-B.H. som under tiden 1986-08-21-1992-02-21 vistats i Sverige utan erforderligt tillstånd, har underlåtit att ansöka om tillstånd att uppehålla sig i landet.

M-B.H. vitsordade påstådda faktiska omständigheter men förklarade sig inte beredd att underkasta sig straffrättsligt ansvar. Därvid uppgav hon följande: Efter att en längre tid ha bott i USA är hon sedan 1973 bosatt i Sverige. Sedan dess och fram till 1986 beviljades hon tidsbegränsade uppehållstillstånd om tre år vid varje tillfälle. Före utgången av varje treårsperiod erhöll hon ett meddelande från polismyndigheten att tillståndet behövde förlängas. Under 1986 erhöll hon emellertid inte något sådant meddelande och fick därför uppfattningen att ytterligare förlängning av uppehållstillståndet inte var nödvändigt. Efter 1986 har hon bott och arbetat i Sverige. Hon har haft sedvanliga kontakter med olika myndigheter samt även vårdats för sjukdom. Numera har hon beviljats permanent uppehållstillstånd.

Stockholms tingsrätt (1992-08-19, tingsnotarien Ulf Isaksson samt nämndemännen Torsten Mahren, Bo Braun och Margareta Löfgren) fällde M-B.H. till ansvar och dömde henne till 30 dagsböter å 120 kronor. I sina domskäl anförde tingsrätten:

M-B.H:s uppfattning att hon inte behövde ytterligare förlänga sitt uppehållstillstånd synes grundat på den omständigheten att hon 1986, till skillnad mot tidigare, inte erhållit något meddelande från polismyndigheten. Som hennes inställning inte grundats på oriktig information från någon myndighet kan hennes villfarelse inte anses ursäktlig. Oaktat förmildrande omständigheter föreligger har M-B.H. likväl gjort sig skyldig till den gärning åklagaren påstått.

Påföljd för ifrågavarande brott skall bestämmas enligt 10 kap. 1 § 1 st. utlänningslagen. För brottet kan alltså inte följa svårare straff än böter. Av 35 kap. 6 § 1 st. 1 p. brottsbalken följer att påföljd för brott av sådant slag inte i något fall får ådömas sedan fem år förflutit sedan brottet begicks. Stadgandet skall förstås så att om nämnda tid förflutit innan domstol meddelat dom skall ansvarsyrkandet lämnas utan bifall.

Oavsett M-B.H:s brott är att anse som ett enda brott skall den del av förfarandet som ligger före den aktuella preskriptionstiden, i preskriptionshänseende bedömas för sig.

I enlighet härmed är straff för den del av förfarandet som ligger mer än fem år före dagen för tingsrättens dom i målet förfallet.

Tingsrätten lämnar således åtalet utan bifall såvitt gäller den del av gärningen som ligger mer än fem år före dagen för tingsrättens dom. För tiden därefter skall M-B.H. ådömas dagsböter.

M-B.H. vädjade mot domen och yrkade ogillande av åtalet. Åklagaren bestred yrkandet.

Svea hovrätt (1993-03-05, hovrättspresidenten Birgitta Blom, hovrättsrådet Åke Sundström, referent, och t.f. hovrättsassessorn Maria Bergquist) ändrade tingsrättens dom så att dels åtalet såvitt avsåg tid före den 4 juni 1990 lämnades utan bifall dels påföljden med tillämpning av 25 kap. 1 § andra meningen brottsbalken bestämdes till böter 500 kronor. I sina domskäl anförde hovrätten:

Lika med tingsrätten finner hovrätten att M-B.H. begått åtalad gärning (underlåtenhet). Hon fick dock – enligt vad som framgår av handlingarna – del av åtalet först den 4 juni 1992. Påföljd har därför, för den del av gärningen som i tiden ligger före den 4 juni 1990, enligt 35 kap. 1 § 1 st. 1 p. brottsbalken bortfallit på grund av preskription. M-B.H:s påstående, att hon 1986 inte fick någon påminnelse om att uppehållstillståndet behövde förlängas, stöds av ett ingivet brev från Invandrarverket till M-B.H. Av brevet framgår bl.a., att verket i samband med att detta den 1 mars 1986 installerade ett nytt datasystem, upphörde med rutinen att sända påminnelser samt att verket vill uttrycka sin förståelse för att M-B.H. varit i god tro och utgått från att hon vistats legalt i Sverige.

Med hänsyn till vad hovrätten ovan uttalat om preskription samt till föreliggande förmildrande omständigheter bör straffet väsentligt sättas ned. Målnummer B 2437/92