Svea hovrätt referat RH 1993:92

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 1993:92
Målnummer
Ö2036-93
Avgörandedatum
1993-08-19
Rubrik
En tingsrätt har i flera gemensamt handlagda tvistemål, i vilka kärandeparterna företräddes av samma två advokater, efter nära sju års process avvisat båda advokaterna såsom ombud på grund av deras passivitet. Fråga bl.a. om tillräckliga skäl för avvisning förelegat mot bakgrund av tingsrättens ansvar för målens utveckling.
Lagrum
12 kap. 5 § rättegångsbalken
Rättsfall
NJA 1969 s. 68

Ett byggnadsföretag uppförde och sålde under åren 1975 och 1976 radhus i ett område i Mariefred. I juni 1986 väckte ägarna till ett tjugotal av fastigheterna genom likadana stämningsansökningar, undertecknade av advokaten S. och sedermera advokaten M. såsom ombud, talan mot byggnadsföretaget vid Eskilstuna tingsrätt med yrkande om skadestånd på grund av påstådda fel i fastigheterna. På parternas begäran beslutade tingsrätten att samtliga käromål skulle handläggas i en rättegång.

Efter närmare sju år avvisade Eskilstuna tingsrätt (1993-04-27, rådmannen Magnus Bengtsson) S. och M. såsom ombud i målen.

I protokollet med tingsrättens beslut antecknades följande.

Rättegången har så småningom avstannat på grund av kärandeombudens passivitet. Fråga har därför uppkommit om avvisande av S. och M. såsom ombud i målen.

Efter genomgång av akterna i målen konstaterar tingsrätten att kärandeombudens medverkan i rättegången efter år 1987, trots talrika förelägganden att inkomma med yttranden och felande handlingar, väsentligen inskränkt sig till följande åtgärder.

1988 —– (utsatt förberedelsesammanträde inställt på kärandeombudens begäran)

1989 —– (ingen aktivitet)

1990 —– visst förtydligande av grunden för kärandenas talan(i rättegångsskrift)

1991 —– deltagande i förberedelsesammanträde (endast preskriptionsfrågan behandlad)

1992 —–(endast framställningar om anstånd)

1993 —–(hinder anmält mot planerat förberedelsesammanträde; datum för sammanträdet valt av kärandeombuden)

Enligt tingsrättens mening har kärandeombuden efter 1987 visat sådan ovilja eller oförmåga att föra rättegången framåt att de rimligtvis icke kan tillåtas kvarstå såsom rättegångsombud. Tingsrätten – som anser det gagnlöst att inhämta kärandeombudens yttrande i saken – avvisar därför med stöd av 12 kap. 5 § rättegångsbalken S. och M. såsom ombud i målen.

S. och M. överklagade tingsrättens beslut. De yrkade, var för sitt vidkommande, i första hand att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut på grund av grovt rättegångsfel och eventuellt återförvisa frågan om avvisning till tingsrätten för ny handläggning samt i andra hand att hovrätten skulle upphäva beslutet efter prövning i sak.

S. och M. gjorde gällande att grovt rättegångsfel förekommit vid tingsrättens handläggning genom att de avvisats som ombud utan att först ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan. De hävdade vidare att domaren, sedan han bestämt att de inte skulle höras, varit förhindrad att pröva själva avvisningsfrågan på grund av jäv enligt 4 kap. 13 § 6 eller 9 p. rättegångsbalken och att detta förhållande i sig utgjort grovt rättegångsfel.

S. och M. åberopade också att avvisningsbeslutet var obefogat i sak och anförde därvid sammanfattningsvis följande. Båda har skrivit under stämningsansökningarna, men till skillnad från S. har M. uppträtt som ombud endast i början av processen. Efter maj 1987 upptog tingsrätten inte någon gång M. som adressat på skrivelser avsedda för kärandenas ombud, innan tingsrätten nästan sex år senare avvisade honom som ombud. – Att rättegången inte kommit längre än som skett beror inte på passivitet hos kärandenas ombud. Den väsentliga orsaken synes vara en undanglidande och flertydig processföring på svarandesidan. Det har i första hand varit tingsrättens uppgift att komma till rätta med svårigheterna att föra målen fram mot ett avgörande.

Svea hovrätt (1993-08-19, hovrättslagmannen Rolf Holmquist samt hovrättsråden Olof Bremberg och Ingrid Olsson, referent) upphävde tingsrättens beslut att avvisa S. och M. som ombud.

Hovrätten anförde följande som motivering:

Redan handlingarna från rättegångens första år ger intrycket att S. och M. haft en arbetsfördelning som innebar att kärandena inför tingsrätten skulle företrädas huvudsakligen av S. Uppenbarligen har tingsrätten åtminstone efter maj 1987 utgått från att så var fallet, eftersom tingsrätten såvitt framgår av handlingarna inte någon gång efter den tiden vänt sig till M. vid vare sig någon gång efter den tiden vänt sig till M. vid vare sig skriftväxling eller muntliga kontakter med kärandenas ombud. På tingsrättens dagboksblad finns en notering om att M. den 13 juni 1988 ringt till tingsrätten och fått en muntlig förberedelse inställd. Detta verkar att ha varit sista gången som M. framträdde som ombud inför tingsrätten.

Om M., exempelvis i samband med att han lämnade S:s byrå och öppnade egen verksamhet, frånträtt sitt uppdrag åt kärandena, har det ankommit på honom att underrätta tingsrätten om detta. Så har inte skett. Tingsrätten å sin sida har emellertid under rådande omständigheter haft skäl att fråga M. om dennes roll. Det har i varje fall ålegat tingsrätten att bereda M. tillfälle att yttra sig innan tingsrätten tog ställning till om han skulle avvisas som ombud. Det fel som således framkommit, men som inte inneburit att domaren varit jävig, får anses ha avhjälpts i hovrätten, som därför prövar M:s besvär i sak.

M. har, enligt vad som framgått även för tingsrätten, redan i början av rättegången haft en begränsad funktion som ombud vid sidan av S. Han kan därför inte genom sin passivitet anses ha ådagalagt brister som skulle kunna utgöra grund för att avvisa honom som ombud. Tingsrättens avvisningsbeslut beträffande honom skall därför upphävas.

Vad sedan gäller S., vars besvär också bör prövas i sak, vill hovrätten till att börja med anmärka följande. Tingsrättens mål hade vid tiden för avvisningsbeslutet pågått nästan sju år utan att ha kommit längre än vad som skulle ha varit normalt efter ett eller ett par års process. Av handlingarna att döma beror emellertid detta till stor del på förhållanden som tingsrätten har att svara för. Tingsrätten borde sålunda redan då rättegången inleddes ha försökt att reda ut vissa frågor av formaliakaraktär som sedan kommit att ligga hindrande i vägen vid handläggningen. Härtill kommer att målen handhafts av en rad olika domare och, som det verkar, under långa perioder fått ligga utan åtgärd därför att ingen varit fast indelad på den rotel till vilket målen hörde.

S. har under hela processen visat en benägenhet att förlita sig på möjligheter till uppskov i stället för att ta itu med de åtgärder som bl. a. förelägganden från tingsrätten bort föranleda. Det vill synas som om han genomgående låtit andra göromål gå före. Detta förhållningssätt ger fog för kritik mot S. Tingsrätten har emellertid, sannolikt beroende på arbetssituationen där, först från hösten 1992 varit pådrivande. Särskilt mot den bakgrunden kan S. inte anses ha visat sådan olämplighet, att han bort avvisas som ombud. Tingsrättens avvisningsbeslut skall därför upphävas även såvitt gäller S.

Målnummer Ö 2036/93