Svea hovrätt referat RH 1995:126

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 1995:126
Målnummer
B2025-95
Avdelning
1
Avgörandedatum
1995-12-05
Rubrik
Åklagare har    yrkat ansvar för obestämt antal gärningar under viss tid. I hovrätt har    åklagaren velat justera åtalet genom att bl.a. utvidga den tid under vilken gärningarna skulle ha begåtts. Justeringen har    ansetts vara tillåten.
Lagrum
45 kap. 4 § och 5 § rättegångsbalken

Åklagaren yrkade vid Sala tingsrätt ansvar å A.M. för misshandel (ej ringa), olaga hot (ej grovt) och överträdelse av besöksförbud. Samtliga brott var riktade mot A.M:s tidigare sambo L.W.. Misshandelsåtalet avsåg dels nio närmare preciserade gärningar under tiden december 1992 till den 1 januari 1994 (styckena 1 t.o.m. 9 i åtalspunkten 1), dels misshandel "vid ett stort antal tillfällen under våren och sommaren 1993" (stycke 10 i åtalspunkt 1). Åtalet för olaga hot avsåg dels hot om brottslig gärning "vid ett femtontal tillfällen under våren och sommaren 1993" (stycke 1 i åtalspunkten 2), dels hot om annan brottslig gärning "vid några tillfällen under sommaren 1993" (stycke 2 i åtalspunkten 2).

Sala tingsrätt (1995-07-04, lagmannen Erik Ljungkvist jämte nämndemännen Per-Olof Palm, Rune Moen och Sverker Juhlin) dömde A.M. i enlighet med åtalet utom såvitt avser stycke 10 i åtalspunkten 1 och åtalspunkten 2 där tingsrätten endast fann ett fall av olaga hot styrkt. Påföljden bestämdes till fängelse fem månader.

Åklagaren och A.M. överklagade tingsrättens dom och yrkade, såvitt nu är i fråga, åklagaren att hovrätten skulle fälla A.M. till ansvar även i de delar där tingsrätten ogillat åtalet samt – under alla förhållanden – skärpa fängelsestraffet och A.M. att hovrätten skulle ogilla åtalet.

I hovrätten begärde åklagaren att få göra justeringar i två av åtalspunkterna. Den första avsåg åtalspunkten 1 stycke 10, som före justeringen innehöll följande gärningsbeskrivning:

"Utöver den misshandel, som hittills påståtts, har  A.M. vid ett stort antal tillfällen under våren och sommaren 1993 misshandlat L.W. i bostaden genom att tilldela henne slag med öppen och knuten hand mot ansiktet, huvudet och kroppen; genom att sparka henne på benen; genom att gripa tag hårt i henne samt genom att ta tag i hennes huvud och dunka det mot en vägg. Härav uppkom smärta, ömhet och blåmärken."

Den begärda justeringen innebar följande. Orden "under våren och sommaren 1993" skulle ersättas av "från februari 1993 till januari 1994". Dessutom skulle de i gärningsbeskrivningen angivna handlingssätten och effekterna kompletteras med "genom att bränna henne i ansiktet med en cigarett" respektive "brännsår".

Den andra begärda justeringen avsåg åtalspunkten 2 – båda styckena – som före justeringen innehöll följande gärningsbeskrivningar:

"A.M. har  vid ett femtontal tillfällen under våren och sommaren 1993 i sin och L.W:s dåvarande gemensamma bostad i Sala hotat L.W. med brottslig gärning genom att i samband med misshandelstillfällen lägga en kudde över ansiktet på L.W.. Detta har  varit ägnat att hos L.W. framkalla allvarlig fruktan för sin säkerhet till person. A.M:s handlingssätt fick också den effekten, att L.W. kände rädsla för att bli kvävd.

A.M. har  vid några tillfällen under sommaren 1993 i Sala hotat L.W. med brottslig gärning genom att till henne säga att han skulle komma att ta livet av henne. Detta har  varit ägnat att hos L.W. framkalla allvarlig fruktan för sin säkerhet till person."

Den begärda justeringen innebar följande. I det första stycket skulle orden "under våren och sommaren 1993" ersättas av "från våren 1993 till januari 1994". I det andra stycket skulle orden "under sommaren 1993" ersättas av "från våren 1993 till januari 1994".

A.M. ifrågasatte om inte åklagarens begärda justering vad avsåg handlingssätt och effekt i gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 1 stycke 10 utgjorde en otillåten taleändring.

Svea hovrätt (1995-12-05, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Jan-Olof Swahn samt nämndemännen Gun Frisk och Karin Liljengård), som i allt väsentligt kom till samma slut som tingsrätten i ansvarsfrågan och som inte fann anledning att göra någon ändring i det av tingsrätten bestämda straffet, anförde i frågan om tillåtligheten av de begärda justeringarna följande.

Åklagaren har  således, såvitt avser åtalspunkten 1 stycke 10 och åtalspunkten 2 bägge styckena, velat utvidga den tidsperiod som gärningarna påståtts omfatta samt dessutom – såvitt avser åtalspunkten 1 stycke 10 – velat tillägga tidigare ej nämnd form av misshandel, som enligt vad som redovisats vid förhandlingen skulle ha förekommit vid ett tillfälle som ligger klart utanför den ursprungliga tidsangivelsen. Frågan uppkommer då om ett på detta sätt utvidgat åtal kan komma under hovrättens prövning.

Enligt 45 kap. 5 § rättegångsbalken får ett väckt åtal inte ändras. Som ändring av åtalet anses emellertid inte bl.a. att åklagaren beträffande samma gärning åberopar ny omständighet till stöd för åtalet. Frågan brukar sägas avse om det föreligger identitet mellan den i åtalet ursprungligen beskrivna gärningen och den som beskrivs enligt den begärda justeringen. Samma kriterier för bedömning av identitetsfrågan anses gälla de som skall tillämpas vid avgörande av en brottmålsdoms rättskraft enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken. Frågan om en åtalsjustering är tillåten kan således formuleras att avse i vad mån den begärda justeringen omfattar gärning som kan bli föremål för ett nytt åtal om justeringen inte tillåts.

Frågorna om tillåten åtalsjustering och rättskraft angår i allmänhet konkreta individualiserade gärningar. En av utgångspunkterna för bedömningen av gärningsidentiteten i dessa fall är uppenbarligen det straffrättsliga gärningsbegreppet, eller med andra ord vad som är att bedöma som ett eller flera brott. När det gäller misshandel och olaga hot torde det inte råda någon tvekan om att varje till tiden avgränsat tillfälle är att anse som ett brott oavsett om de olika angreppen riktat sig mot samma person.

Enligt 45 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken skall åklagaren i stämningsansökan uppge bl.a. "den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande". Bl.a. när det gäller misshandel har  denna bestämmelse inte ansetts lägga hinder i vägen för att fälla till ansvar på grundval av gärningsbeskrivningar som, såsom i detta fall, avser en till antalet obestämd serie övergrepp där varje enskild gärning inte är identifierad till plats, tid eller exakt händelseförlopp (se t.ex. rättsfallen NJA 1991 s. 83 och NJA 1993 s. 616). Att sådana åtal är tillåtna får givetvis effekter när det gäller utrymmet för åtalsjustering och domens rättskraft. Uppenbart är att varje enskild gärning inom den i åtalet angivna tidsramen som till sin typ motsvarar vad som där angetts måste anses omfattas av domens rättskraft.

Enligt hovrättens mening måste det också anses tillåtet att åklagaren åtminstone inom vissa ramar justerar den i åtalet angivna tiden. Frågan är vilka gränser som bör sättas för en sådan justering. Några fasta kriterier som enbart tar sikte på ursprunglig och justerad tid torde inte kunna sättas upp i detta hänseende.

Vad som i allmänhet, liksom i detta fall, utmärker åtal som avser ett obestämt antal gärningar under viss tid är att åklagaren gör gällande serieövergrepp inom ramen för en personlig relation mellan två människor. Enligt hovrätten är det under sådana förhållanden naturligt att se till de yttre omständigheterna kring denna relation när det gäller att avgränsa området för åtalsjustering och rättskraft. Åtalet mot A.M. hänför sig (utom såvitt avser åtalspunkten 1 stycke 1 och åtalspunkten 3) i princip till den tid då han och L.W. sammanbodde. Justeringen av tidsperioden beträffande åtalspunkten 1 stycke 10 ligger inom denna ram. Hovrätten finner mot den bakgrunden att denna justering måste anses vara tillåten trots att den avser en avsevärd tid, inte minst i förhållande till den ursprungligen angivna tiden.

När det gäller åtalet för olaga hot gör sig starkare betänkligheter gällande med hänsyn till att detta inte på samma sätt tar sikte på serieövergrepp och dessutom, såvitt avser stycke 2, är än mer begränsat till tiden när det gäller den ursprungliga gärningsbeskrivningen. Enligt hovrättens mening måste emellertid åtalet ses som en helhet och utifrån en sådan utgångspunkt är det naturligt att se gärningarna i åtalspunkten 2 som ett led i samma serie övergrepp som avses i åtalspunkten 1. Med hänsyn härtill finner hovrätten att även dessa justeringar får anses vara tillåtna.

Vad därefter slutligen angår tillägget avseende brännsår från en cigarett finner hovrätten, att den påstådda gärningen har  en så pass stor likhet med övriga påstådda handlingssätt att även den justeringen bör anses vara tillåten.

Hovrätten vill i sammanhanget framhålla att det för frågan om en åtalsjustering är tillåten saknar betydelse om justeringen görs i lägre eller högre instans. Kraven på utredning och bevisning när det gäller omständigheter enligt en justerad gärningsbeskrivning är emellertid inte mindre än de som gäller i förhållande till den ursprungliga gärningsbeskrivningen. En åtalsjustering i hovrätten kan därför aktualisera frågan om tingsrättens dom bör undanröjas och målet återförvisas för förnyad handläggning. I detta fall har  ingen ny bevisning åberopats här och inte heller i övrigt anser hovrätten att det finns skäl för ett undanröjande och återförvisning.

Under detta avsnitt vill hovrätten slutligen ta upp ytterligare en fråga när det gäller underlaget för hovrättens prövning. Under sitt slutanförande tog åklagaren upp att L.W. vid förhöret här uppgivit att hon vid de gärningar som beskrivs i åtalspunkten 1 styckena 2, 4, 5 och 7 även fått örfilar och slag. Enligt åklagaren borde dessa läggas till grund för en fällande dom med stöd av stycke 10 i åtalspunkten. Närmare tillfrågad i den delen förklarade sig åklagaren ej vilja justera åtalet i dessa delar. Från A.M:s sida gjordes gällande att de aktuella uppgifterna inte utan åtalsjustering kunde läggas till grund för en fällande dom.

Hovrätten finner för sin del att gärningsbeskrivningarna i åtalspunkten 1 styckena 1 till 9 avser i sedvanlig ordning individualiserade gärningar. Stycke 10 kan enligt hovrättens mening inte uppfattas på annat sätt än att därmed avses andra gärningar än dessa. Under sådana förhållanden kan prövningen såvitt angår de individualiserade gärningarna inte utan åtalsjustering, som lätt kunnat genomföras, gå utanför de till dessa knutna gärningsbeskrivningarna.

Målnummer B 2025/95