Svea hovrätt referat RH 2009:140

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 2009:140
Målnummer
B3001-09
Avgörandedatum
2009-09-02
Rubrik
Utvisning på grund av brott, summariskt referat.
Lagrum
8 kap. 8 §, 11 §, 12 § och 13 § utlänningslagen (2005:716)

Brott: Misshandel, försök till våldtäkt och försök till sexuellt tvång

Påföljd: Fängelse 1 år (tingsrätten: skyddstillsyn med särskild behandlingsplan)

Utvisning: 5 år (tingsrätten: ej utvisning)

Av utredningen i målet framgår att N:s brottslighet i hög grad är relaterad till missbruk av alkohol och narkotika samt hans bristande sociala förmåga, vilka alla i sin tur synes vara en följd av de traumatiska upplevelser han utsatts för under sin uppväxt i hemlandet. N (född 1989) har således under de ungefär två år som han befunnit sig i Sverige gjort sig skyldig till ett relativt stort antal brott och hovrätten bedömer att det finns en påtaglig risk för att han kan komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här. De brott som han döms för enligt den nu överklagade domen utgörs av dels två sexualbrott, dels ett misshandelsbrott. Samtliga brott får bedömas vara av allvarlig art och det sammantagna straffvärdet för dem överstiger ett års fängelse. Skäl för utvisning föreligger mot den bakgrunden enligt 8 kap. 8 § andra stycket 1 och 2 utlänningslagen.

I fråga om N:s anknytning till Sverige har följande framkommit.

Den 1 mars 2007 beviljades han permanent uppehållstillstånd i Sverige och han har vistats här i landet i ungefär två år. Hans enda familjeanknytning till Sverige är en broder som också har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Brodern är, liksom N, bosatt i Hallstavik. N har inte någon familjemedlem kvar i hemlandet (Burundi). Under sin vistelse här i landet har han inte haft något arbete men han har studerat och lärt sig svenska bra. Han har missbrukat alkohol och narkotika under sin vistelse här. Sedan den 24 mars 2009 har han genomgått behandling i enlighet med den av tingsrätten fastställda behandlingsplanen. Det ter sig som om denna behandling hittills varit framgångsrik, även om N har gjort sig skyldig till misskötsamhet vid några tillfällen.

Av yttranden från Migrationsverket framgår att N inte har sökt asyl i Sverige och att verket därför inte har prövat ett eventuellt skyddsbehov, att den allmänna situationen i Burundi inte utgör grund för att bevilja uppehållstillstånd och att det inte finns hinder enligt 12 kap. 1-3 §§ utlänningslagen mot att genomföra ett eventuellt utvisningsbeslut.

Hovrätten finner vid en samlad bedömning av de angivna omständigheterna att N:s anknytning till det svenska samhället inte kan anses vara så stark att han trots skälen för utvisning från Sverige ändå bör få stanna här. Av yttrandet från Migrationsverket följer att N inte har flyktingstatus. Yrkandet om utvisning ska därför bifallas.

Som framgår av redogörelsen för tidigare lagföringar har N under pågående prövotid för domarna på skyddstillsyn och fortsatt skyddstillsyn återfallit i likartad brottslighet. Det finns med hänsyn härtill och med hänsyn till utgången i utvisningsdelen – trots N:s behov av behandling och att den behandling som genomförts hittills förefaller ha varit framgångsrik – inte förutsättningar att låta skyddstillsynen bestå. I stället ska N med undanröjande av de tidigare domarna på skyddstillsyn dömas till ett gemensamt fängelsestraff. Med utgångspunkt i gärningarnas straffvärde och med beaktande av N:s ålder vid gärningarna, vad han undergått till följd av de tidigare domarna på skyddstillsyn inklusive ådömt fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken och den hittills genomförda behandlingen, bestämmer hovrätten fängelsestraffets längd till ett år. Vid denna bedömning finner hovrätten inte att N kan anses lida sådant men av utvisningen att det finns skäl att särskilt beakta detta vid straffmätningen.

Ett beslut om utvisning på grund av brott ska innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid (8 kap. 13 § utlänningslagen). Utgångspunkten för bestämmande av längden på återreseförbudet ska vara brottslighetens straffvärde (se RH 2009:2). Däremot saknas skäl att i detta sammanhang beakta det förhållandet att N är under 21 år och de övriga omständigheter som nämns i föregående stycke. Hovrätten, som anser att straffvärdet för de nu aktuella gärningarna uppgår till minst två års fängelse, finner att återreseförbudets längd i detta fall ska bestämmas till tio år.