Svea hovrätt referat RH 2010:86

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 2010:86
Målnummer
T5670-09
Avdelning
5
Avgörandedatum
2010-05-18
Rubrik
Hovrätten har funnit att ägaren till en Volvo V70 värd 175 000 kr och utrustad med s.k. immobilizer gjort mer antagligt att försäkringsfall i form av stöld inträffat än att så inte var fallet.
Lagrum
6 kap. 1 § st. försäkringsavtalslagen (2005:104)
Rättsfall
•  NJA 1984 s 501 I och II
•  NJA 1986 s 358
•  ARN 90/R1492

Solna tingsrätt

M.E. ägde en personbil, en Volvo V70 D5 av 2004 års modell, som var försäkrad för bland annat stöld hos Volvia, nu If Skadeförsäkring AB (If). Bilen var försedd med ett elektroniskt stöldskydd, ett s.k. immobilizer-system. Den 7 oktober 2007 anmälde M.E. till polisen att hans bil stulits. Kort tid därefter anmälde han också bilens försvinnande till If.

M.E. väckte talan mot If och yrkade att tingsrätten skulle förplikta bolaget att till honom utge 181 000 kr jämte ränta. If bestred käromålet. Parterna var dock ense om att bilen vid tidpunkten för försvinnandet varit värd 175 000 kr samt att M.E., om försäkringsfall förelåg, var berättigad till ytterligare 6 000 kr i ersättning på grund av den rätt till stilleståndsersättning han haft genom sin försäkring.

M.E. angav som grund för sin talan att han drabbats av en försäkringsskada genom att hans bil stulits samt att bilen vid tillfället varit försäkrad hos If som inte ersatt honom för skadan. Han anförde vidare: Den 7 oktober 2007 på eftermiddagen bestämde sig han och hans kamrat A.E. för att åka till Stenungsund för att se på bildelar till A.E:s bil. Eftersom A.E. efter besöket i Stenungsund skulle till Uddevalla bestämdes det att A.E. och M.E. skulle ta var sin bil till parkeringen Ulvesund, som ligger i anslutning till E6:an mellan Ljungskile och Uddevalla. Därefter skulle de gemensamt åka i A.E:s bil till Stenungsund. M.E. parkerade sin bil på parkeringsplatsen omkring kl. 20.30 varefter de gemensamt i A.E:s bil for till Stenungsund. På parkeringsplatsen var M.E:s bil den enda parkerade och det fanns gott om utrymme. Omkring kl. 22.00 var de tillbaka på parkeringen och upptäckte då att bilen var borta. M.E. ringde omgående polisen och anmälde stölden. Stölden anmäldes också till försäkringsbolaget. M.E:s ekonomi är god och han har köpt en ny Volvo. Dessutom var den skada som fanns på den stulna bilen en mindre skada på kofångaren som han hade fått i samband med att han hade blivit påbackad.

If angav som grund för sitt bestridande att någon stöld av bilen inte ägt rum den aktuella kvällen och att försäkringsfall således inte förelåg samt anförde vidare: Bilen påstås ha blivit stulen någon gång mellan kl. 20.30 och kl. 22.00 den 7 oktober 2007 då den stod uppställd på en parkering vid Lerbomotet/Ulvesund utmed Europaväg 6 i Uddevalla/Ljungskile. Bilen har fortfarande inte återfunnits. Av alla fordon som stjäls i Sverige återfinns 90-92 procent inom tio dagar från dagen för stölden. Resterande 8-10 procent är fordon som inte kommer till rätta. Det rör sig då om fordon som blivit föremål för endera organiserade stölder med t.ex. export till utlandet. Sådana stölder avser huvudsakligen mycket dyrbara och exklusiva bilar. Till denna kategori hör inte ifrågavarande bil. En annan förklaring till varför bilar inte återfinns är att stölderna inte är försäkringsfall utan bedrägerier. Dessa uppgifter har stöd i statistik från polis och Larmtjänst AB. Den aktuella parkeringsplatsen är en plats där bilen normalt aldrig står. Enda orsaken till att bilen ska ha parkerats där var att M.E. skulle åka till Stenungsund tillsammans med en kamrat i dennes bil. Bilen var vid tillfället låst och larmad. I samband med förvärvet av den aktuella bilen erhöll M.E. två bilnycklar med tillhörande fjärrkontroller. Efter det påstådda tillgreppet har dessa nycklar inlämnats till If. M.E. har uppgivit att han inte har beställt några nya nycklar och vid kontroll med Volvo har framkommit att det inte har nedladdats någon mjukvara för någon ny nyckel för den aktuella bilen. Detta innebär att inga nycklar saknas efter det påstådda tillgreppet. Den aktuella bilen har varit försedd med ett mycket avancerat stöldskydd i form av en s.k. immobilizer med krypterad kod. Denna opererar mot bilens motorstyrenhet och omöjliggör start och motorgång om man inte har tillgång till en unikt kodifierad transponder som är innesluten i fordonets originalnycklar. Om koden är korrekt startar motorn. Vid felaktig signalkod spärras motorns tänd- och bränslesystem. På detta följer att den aktuella bilen enligt all befintlig information svårligen går att starta om man inte har tillgång till den aktuella bilens nycklar. If har via Larmtjänst AB i Stockholm inhämtat statistik över tillgripna Volvo V70 med samma stöldskydd som M.E:s bil varit försedd med. Statistiken ger vid handen att det under år 2007 stals endast två Volvo V70 i Västra Götalands län utan att återfinnas, varav en är den i målet aktuella bilen. Vad gäller den andra bilen har det ärendet utretts och avböjts av If. Larmtjänst AB genomförde under år 2004 ett omfattande stöldskyddsprojekt där man undersökte hur många av de tillgripna bilarna med modernt stöldskydd som åtkommits med hjälp av nyckel respektive förbikoppling/manipulering. Resultatet av undersökningen visade att beträffande nästan 100 procent av de bilar som återfunnits hade dessa åtkommits med hjälp av bilens originalnyckel. Endast ett fåtal bilar hade manipulerade stöldskydd och i inget av dessa fall var bilarna av märket Volvo. Slutligen har M.E. till If anmält dels en maskinskada, dels en vagnskada i april 2007 respektive i augusti samma år. Vad gäller vagnskadan så saknade M.E. vagnskadeförsäkring så If betalade därför inte ut någon ersättning.

M.E. hördes under sanningsförsäkran och A.E. hördes som vittne. Därtill hördes vittnen angående bl.a. stöldskyddet på bilen och Larmtjänst AB:s stöldskyddsprojekt. Som skriftlig bevisning åberopades fotografier av bilen och viss skriftväxling med försäkringsbolaget avseende den tidigare vagnskadan

Tingsrätten (tidigare chefsrådmannen Annika Marcus) biföll i dom den 8 juni 2009 M.E:s talan och anförde därvid bl.a. följande.

DOMSKÄL

Vad tingsrätten har att pröva i målet är om försäkringsfall föreligger på den grunden att bilen stulits. M.E. har bevisbördan för att så är fallet, och beviskravet är uppfyllt om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.

A.E. har bekräftat M.E:s uppgifter om anledningen till att denne tillfälligt hade parkerat sin bil på parkeringen Ulvesund och att han också hade gjort det vid den aktuella tidpunkten.

Det är vidare klarlagt i målet att bilen varit utrustad med s.k. immobilizer och att samtliga nycklar till bilen har funnits i behåll. En stöld av M.E:s bil på den aktuella pendelparkeringen har således varit möjlig att genomföra antingen genom att komponenterna i immobilizer-systemet bytts ut på platsen eller att bilen bärgats och bogserats iväg.

Vad gäller sannolikheten för att komponenterna i bilens elektroniska stöldskydd skulle ha bytts ut på platsen för den tillfälliga parkeringen, delar tingsrätten If:s bedömning att detta inte är sannolikt. Detta då en sådan operation kräver mycket tid, avancerad teknisk utrustning samt stor kunskap om hur systemet fungerar.

Vad sedan gäller frågan om bilen på något sätt transporterats iväg från parkeringen har If invänt att någon form av borttransportering av M.E:s bil från pendelparkeringen är osannolik bland annat då en sådan skulle kräva planering, och eftersom M.E:s bil normalt sett inte står uppställd på den aktuella parkeringen har en sådan planering inte varit möjlig. If har också gjort gällande att en bärgning/bogsering/vinschning och borttransportering av bilen skulle vara förenad med en betydande risk för upptäckt.

I fråga om dessa invändningar har tingsrätten beaktat följande omständigheter. Med hänsyn till parkeringsplatsens belägenhet invid E 6:an är det tingsrättens uppfattning att någon närmare planering i och för sig inte behöver ha varit nödvändig för att stjäla M.E:s bil med hjälp av bärgning/bogsering/vinschning och borttransportering av bilen. Om någon exempelvis har ett fordon som förmår att bärga eller vinscha upp en bil för att sedan köra iväg från platsen torde det vara möjligt att åka runt med ett sådant fordon och söka lämpliga stöldobjekt, utan att planera exakt vilken bil som ska stjälas och var det ska ske. Vad gäller påståendet att det skulle vara relativt osannolikt att någon åkt runt med t.ex. ett bärgningsfordon och i jakten på stöldobjekt valt ut just M.E:s bil kan det inte heller anses osannolikt. Genom hans egna uppgifter, som A.E. också har bekräftat, så var bilen s.k. hottad med extrautrustning och i toppskick. Genom M.E:s uppgifter har det också blivit klarlagt att hans bil var den enda parkerade bilen och att det således funnits gott om plats för ett bärgningsfordon att bärga bilen.

Vad sedan gäller upptäcktsrisken ligger den aktuella pendelparkeringen, som tidigare nämnts, längs med E6:an. M.E. har i förhör uppgivit att hans bil var den enda som stod på parkeringen när han parkerade bilen där omkring kl. 20.30 den aktuella kvällen. Att en bil bärgas bort på en sannolikt folktom pendelparkering längs med E6:an mellan kl. 20.30 och kl. 22.00 på kvällen är inte en företeelse som är förenad med stor upptäcktsrisk. Om någon ens lägger märke till bortforslingen av bilen behöver händelsen för betraktaren, t.ex. för en förbipasserande bilist, inte på något sätt betyda att det är fråga om en pågående bilstöld. Bilar bärgas/bogseras/bortforslas vanligen från parkeringar och andra platser av helt andra skäl än för att stjälas. Pendelparkeringen har därför inte varit en plats där risken för upptäckt varit stor, framför allt eftersom åtgärden inte skulle vara särskilt uppseendeväckande i sig.

If har, bortsett från invändningarna redogjorda för ovan, i huvudsak gjort gällande att de två omständigheterna att bilen efter försvinnandet inte har återfunnits och att bilen varit försedd med visst elektroniskt stöldskydd, s.k. immobilizer, ger vid handen att det statistiskt sett är så osannolikt att M.E:s bil har stulits att ingen försäkringsersättning ska utgå från If.

Beträffande detta resonemang gör tingsrätten följande bedömning.

Det är tingsrättens uppfattning att det inte är osannolikt att M.E:s bil har blivit stulen genom att exempelvis ha bärgats från pendelparkeringen. Låt säga, rent hypotetiskt, att detta är vad som faktiskt har hänt. Det skulle innebära att M.E. som har fått sin bil stulen och som har en försäkring som täcker stöld för vilken han betalat sin försäkringspremie, ändå inte får ut några pengar på sin försäkring. Detta inte på grund av något fel han själv gjort, utan för att omständigheterna kring stölden – att bilen inte har återfunnits och att bilen varit försedd med ett visst elektroniskt stöldskydd – gör det statistiskt sett mera sannolikt att han begått ett försök till försäkringsbedrägeri än att bilen blivit stulen.

Således kan konstateras att If:s aktuella bilstöldsförsäkring i praktiken inte täcker bilstöld om de två omständigheterna är uppfyllda att bilen inte återfinns efter stölden och att den är försedd med ett visst elektroniskt stöldskydd. För hur perfekt en kund än sköter sig kommer statistiken, om dessa två omständigheter föreligger, alltid att visa att det är mera sannolikt att det begåtts ett försäkringsbedrägeri än att bilen blivit stulen.

Ett sådant undantag i försäkringsskyddet framgår dock inte av försäkringsvillkoren.

Givet hur ifrågavarande försäkringsvillkor ser ut i nuläget betalar kunden en premie för en försäkring som täcker bilstöld, utan undantag för sådana stölder då bilen aldrig återfinns och/eller bilen är försedd med visst elektroniskt stöldskydd. If kan således enligt tingsrättens mening inte neka en försäkringstagare ersättning enbart på grundval av dessa omständigheter.

Av övriga omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen av om ett försäkringsfall föreligger eller inte har följande framkommit. M.E. själv har medverkat i försäkringsbolagets utredning helt i enlighet med försäkringsvillkorens krav. Vidare är annat inte visat än att han har god ekonomi, att bilen var i ett mycket gott skick och att den vagnsskada som If har hänvisat till varit mycket begränsad. Inget av detta visar således motiv till att begå försäkringsbedrägeri.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet finner tingsrätten med utgångspunkt i det ovan angivna beviskravet att M.E. har fullgjort sin bevisskyldighet för att av honom påstått försäkringsfall förelegat. Käromålet ska därmed bifallas.

DOMSLUT

If Skadeförsäkring AB ska till M.E. betala 181 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 8 november 2007 till dess betalning sker.

Svea hovrätt

If överklagade domen med yrkande att den av M.E. förda talan skulle lämnas utan bifall.

M.E. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, Monica Kämpe, referent, och Christian von Szalay) fastställde i dom den 18 maj 2010 tingsrättens dom och anförde därvid bl.a. följande.

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten. Även utredningen är densamma som vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

Som tingsrätten konstaterat är det M.E. som har bevisbördan för att det föreligger ett försäkringsfall. Beviskravet är uppfyllt om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i målet framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet.

M.E. och A.E. har i målet – under sanningsförsäkran respektive vittnesed – lämnat uppgifter som överensstämmer med vad M.E. sakframställningsvis anfört till stöd för sin talan, rörande bl.a. omständigheterna kring resan till Stenungsund, uppställningen av M.E:s bil på parkeringsplatsen i Ulvesund och upptäckten av att bilen vid återkomsten till parkeringsplatsen var borta. Deras uppgifter, som enligt hovrättens mening gett ett trovärdigt intryck, talar för att bilen blivit stulen och att det således föreligger ett försäkringsfall.

Fråga är då om det i målet presenterats omständigheter som talar i motsatt riktning.

Enligt hovrättens mening har det som framkommit rörande den maskinskada och vagnskada som M.E. anmält till If i april respektive augusti 2007 inte varit av den arten att det finns skäl att misstänka att dessa utgjort motiv för M.E. att göra skadeanmälan rörande en stöld som aldrig ägt rum. Inte heller vad som i övrigt framkommit om M.E:s förhållanden ger stöd för en sådan slutsats.

I målet är ostridigt att bilen vid tidpunkten för försvinnandet hade ett värde om 175 000 kr. Det har vidare framkommit att bilen var välskött och försedd med extrautrustning. Det kan mot den bakgrunden antas att den inte varit ointressant som stöldobjekt. Det förhållandet att bilen varit utrustad med ett förhållandevis avancerat elektroniskt stöldskydd (immobilizer) innebär naturligtvis att det, utan passande nyckel, måste ha varit förenat med svårigheter att stjäla bilen. Det har däremot inte varit omöjligt.

Varken den omständigheten att bilens stöldskydd gjort det svårt att stjäla bilen eller den av If presenterade statistiken från Larmtjänst AB rörande stölder av bilar med liknande stöldskydd har enligt hovrättens mening sådan tyngd att de – när inget konkret framkommit som talar mot att den aktuella bilen har stulits – är tillräckligt för att förringa de av M.E. och A.E. lämnade uppgifterna. Vid en helhetsbedömning av omständigheterna i målet finner således hovrätten att det är mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet. Tingsrättens dom ska därför fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 18 maj 2010.

Mål nr: T 5670-09.

Lagrum: 6 kap. 1 § st. försäkringsavtalslagen (2005:104).

Rättsfall: NJA 1984 s 501 I och II; NJA 1986 s 358; ARN 90/R1492.