Svea hovrätt referat RH 2012:52

Instans
Svea hovrätt
Referat
RH 2012:52
Målnummer
ÖÅ10219-11
Avdelning
2
Avgörandedatum
2012-05-22
Rubrik
Förbudet mot stannande eller parkering i 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen (1998:1276) gäller vid parkering på den anslutningsfria sidan i en s.k. T-korsning.
Lagrum
3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen (1998:1276)
Rättsfall
NJA 1959 s. 169

Stockholms tingsrätt

Polismyndigheten i Stockholms län meddelade R.S. en parkeringsanmärkning. Efter att Polismyndigheten beslutat att lämna R.S:s bestridande av parkeringsanmärkningen utan bifall, överklagade R.S. beslutet och yrkade att tingsrätten skulle undanröja betalningsansvaret för felparkeringsavgiften.

Polismyndigheten bestred ändring.

Tingsrätten (tingsnotarien Josephine Behrendtz Trinder) anförde i beslut den 5 december 2011 bl.a. följande.

SKÄL

Av 3 kap. 53 § trafikförordningen (1998:1276) framgår att ett fordon inte får stannas eller parkeras i en vägkorsning eller inom ett avstånd av tio meter från en korsande körbanas närmaste ytterkant. Bestämmelsen motsvarar den som tidigare fanns i 72 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) med undantag för att det tidigare andra stycket i paragrafen avseende undantag från förbudet att stanna på den anslutningsfria sidan i en s.k. T-korsning inte har överförts till trafikförordningen.

Bestämmelsen i 3 kap. 53 § trafikförordningen har emellertid i praxis ansetts vara tillämplig även på en T-korsning (se Svea hovrätts beslut 2002-06-10 i ärende nr ÖÄ 5884-00). Förbudet mot att stanna eller parkera ett fordon i en vägkorsning eller inom tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant gäller alltså även i en T-korsning, trots att det på den anslutande sidan egentligen inte finns någon korsande körbana. Vad R.S. anfört om att vägarna är enkelriktade föranleder ingen annan bedömning. Parkeringsanmärkningen är således lagligen grundad varför överklagandet lämnas utan bifall.

BESLUT

Överklagandet lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

R.S. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen.

Polismyndigheten bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Kazimir Åberg och Måns Edling samt tf. hovrättsassessorn Per Claréus, referent) anförde i beslut den 22 maj 2012 följande.

HOVRÄTTENS SKÄL

Det är i ärendet fråga om en korsning där en gata (Klara Tvärgränd) ansluter till en annan gata (Herkulesgatan) i en s.k. T-korsning. Mellan parterna i ärendet är det ostridigt att R.S:s bil har stått parkerad på den s.k. anslutningsfria sidan av Herkulesgatan i enlighet med utfärdad parkeringsanmärkning och att endast enkelriktad trafik är tillåten på Klara Tvärgränd och den del av Herkulesgatan som är aktuell i detta sammanhang.

R.S. har i huvudsak gjort gällande att den aktuella bestämmelsen i trafikförordningen (1998:1276) är så otydlig att parkeringsanmärkningen inte är lagligen grundad och därmed ska undanröjas. Han har även gjort gällande att bestämmelsen inte är tillämplig med hänvisning till att det inte finns någon korsande trafik i detta fall, då gatorna är enkelriktade med riktning från varandra.

Bestämmelser om trafik på väg och i terräng finns huvudsakligen i trafikförordningen. Överträdelser av trafikförordningen regleras dels genom brottsbalken och lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels genom – och som är aktuellt i detta ärende – trafikförordningens 14 kapitel. I ärendet är inte de straffrättsliga ansvarsreglerna aktuella.

Enligt bestämmelsen i 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen får inte ett fordon stannas eller parkeras i en vägkorsning eller inom ett avstånd av tio meter från en korsande körbanas närmaste ytterkant.

Trafikförordningen ersatte den 1 oktober 1999 vägtrafikkungörelsen (1972:603). Vägtrafikkungörelsen ersatte i sin tur den tidigare gällande vägtrafikförordningen (1951:648).

Det saknas definitioner i trafikförordningen, liksom i den tidigare vägtrafikkungörelsen, av vad som avses med begreppet vägkorsning. Betydelsen av begreppet borde dock rimligen vara ett ställe där två olika vägar i egentlig mening korsar varandra. Så är emellertid inte fallet i en T-korsning, där en väg ansluter till en annan vägs sida. Detta uppmärksammades i den upphävda vägtrafikförordningen där det i 1 § 1 mom. sista stycket föreskrevs att vad som i förordningen stadgades om vägkorsning skulle äga motsvarande tillämpning på förgrening av väg och anslutning mellan vägar. I rättsfallet NJA 1959 s. 169 angående uppställning av fordon i anslutning till en T-korsning åberopades den nyssnämnda föreskriften i vägtrafikförordningen. I den nuvarande regleringen saknas dock en liknande föreskrift. Detta skulle kunna tolkas som att nuvarande förbud mot stannande eller parkering enligt 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen inte skulle vara tillämpligt i en T-korsning. Det fanns emellertid, i 72 § andra stycket i den tidigare vägtrafikkungörelsen, en undantags-bestämmelse som angav att 72 § första stycket 2, som motsvarade bestämmelsen i nuvarande 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen, inte gällde anslutningsfri sida i vägkorsning om avståndet mellan fordonet och vägens mitt var minst tre meter. Avsaknaden av undantag i trafikförordningen skulle kunna tolkas som att lagstiftaren utgått från att förbudet i 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen mot stannande och parkering i vägkorsning eller inom ett avstånd av tio meter från en korsande körbanas närmaste ytterkant ska tillämpas även i en T-korsning och då även vid stannande och parkering på den anslutningsfria sidan i korsningen.

Att bestämmelsen ska tolkas på sistnämnda sätt vinner stöd av bl.a. uttalanden i doktrinen angående den tidigare undantagsbestämmelsen.

Det tidigare andra stycket i 72 § vägtrafikkungörelsen avseende undantag från förbudet att stanna på den anslutningsfria sidan i en T-korsning har inte överförts till trafikförordningen. Enligt en undersökning som gjordes av Vägverket har undantagsbestämmelsen medfört problem dels avseende svårigheten att reglera uppställningen i aktuella korsningar, dels på grund av bristande kunskaper om vilka bestämmelser som gällt. Undantagsbestämmelsen har därför utmönstrats och uppställning får i stället regleras genom lokala trafikföreskrifter (Linander m.fl., Trafikkommentarer, 2010, 5 uppl., Norstedts Juridik, s. 194).

Bestämmelsen har även tillämpats på angivet sätt i rättspraxis. Denna hovrätt har i ett tidigare beslut funnit att det i trafikförordningen intagna förbudet mot stannande eller parkering i vägkorsning eller inom ett avstånd av tio meter från en korsande körbanas närmaste ytterkant är att tillämpa även i en T-korsning och då även vad gäller stannande och parkering på den anslutningsfria sidan i korsningen (Svea hovrätts beslut den 10 juni 2002 i ärende nr ÖÄ 5884-00). Hovrätten har i ett annat beslut ansett att en sådan tillämpning överensstämmer med det syfte som får anses ligga till grund för regeln, nämligen att stävja trafikfarliga eller annars framkomlighetsförsvårande uppställningar av fordon (Svea hovrätts beslut den 20 januari 2004 i ärende nr ÖÄ 9122-03).

Mot bakgrund av den praxis som finns kan konstateras att bestämmelsen i 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen gäller i en T-korsning och då även vad gäller stannande och parkering på den anslutningsfria sidan i korsningen. Bestämmelsen får vidare anses gälla även som i detta fall, då gatorna är enkelriktade med riktning från varandra.

Genom lokala trafikföreskrifter kan en kommun med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 16 trafikförordningen göra undantag från förbudet genom att med vägmärke t.ex. upphäva stannandeförbudet och tillåta parkering i en vägkorsning. Polismyndigheten i Stockholms län har gjort gällande, vilket inte har bestritts av R.S., att det inte finns något vägmärke om tillåten parkering på den aktuella platsen. Hovrätten finner, med anledning av vad som anförts ovan, att parkeringsanmärkningen är lagligen grundad och att överklagandet ska lämnas utan bifall.

HOVRÄTTENS BESLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 22 maj 2012.

Mål nr: ÖÄ 10219-11.

Lagrum: 3 kap. 53 § första stycket 2 trafikförordningen (1998:1276).

Rättsfall: NJA 1959 s. 169.

Litteratur: Linander m.fl., Trafikkommentarer, 2010, 5 uppl., Norstedts Juridik, s. 194.